Jag kom i dem!

Idag testade jag mina shorts, som jag inte kom i i somras, igen. Som jag skrev här>> så kunde jag ju inte få på mig dem förut - men idag kunde jag både dra upp dragskedjan och knäppa knappen. De satt ju inte så himla löst - men det är inte shortsväder ännu, så det gör inget. När det är shortsväder - då skall de sitta perfekt! (Kanske till och med för stora?)

Och shortsen som jag var tvungen att köpa och använda i somras (som jag slet ut så att jag fått lappa och laga…) de sitter så löst att jag blir tvungen att använda både skärp och hängslen.

Det är svårt nu under julhelgen känner jag. Det är så mycket godsaker framme hela tiden och det finns en så stark vana att bara stoppa saker i munnen. Men… nej… det blir inget med det. Det är så skönt att bara låta bli.

Lite tråkigt att jag blir så mätt så fort - det gäller verkligen att välja vad man vill äta på julbordet. Men det är ju precis som det skall vara och jag är så glad och nöjd med att fungerar så bra.

Tankar vid träningen

Jag läste en bok för drygt ett år sedan. Den heter Otrohetsdieten av Eva Cassady.

Boken handlar om en kvinna, Eva, som är drygt 40 år och som väger 80 kg. Och hennes stora fråga är - kommer någon någonsin att vilja ha henne igen?

(OK - nu stannar vi där… 80 kg… det är en vikt som jag bara kan drömma om… Så den känns inte helt realistisk på det viset. Hennes slutvikt är 54 kg. Hon och jag spelar helt enkelt i helt olika ligor)

Eva är journalist och får en dag uppdraget att intervjua en mycket känd arktitekt - som hon haft ett passionerat kärleksförhållande med under sin ungdomstid. Men hon vill inte göra intervjun när hon väger så mycket, utan skjuter upp intervjun och börjar gå på gym.

Det är här jag börjar känna igen mig (ja, alltså inte att hon skall träffa en annan man än sin make - utan träningen förstås!).

För hon beskriver ganska roligt hur det känns att komma till gymmet, när man är helt novis, när man känner sig stor och klumpig och de där andra vältränade som bara blänger. Nu är det inte riktigt så på mitt gym, men jag tänker ofta på det i alla fall. För visst finns det en massa vältränade människor där också, som lyfter tunga, tunga vikter.

Boken driver friskt med vår tids bantningshets, står det på framsidan. Ja, kanske det… lite rolig är den. Men som sagt, inte riktigt i min liga.

Ett sötsug?

Det harvar på i sina vanliga banor.

Måndag, onsdag, fredag hastar jag iväg till gymmet och genomför mitt lilla program. Känner mig lite duktig och ibland ökar jag vikten på någon maskin. Det är inte superroligt - men det är ett jobb.

Däremot är jag inte så imponerad av min kropp. Magen är fortfarande stor och bullig. När jag gick på pulver så blev magen nästan platt. Det var trevligt. Men nu är den stor och bullig. Och eftersom jag inte har börjat träna magen än (tänkte vänta till efter jul innan jag gör det) så går det inte att träna ner den heller.

Jag funderade också ganska mycket igår på om jag verkligen har förändrat mina matvanor? Jag kom på att jag har nog inte det… Jag skall nog ta och prata med dietisten om det här. För även om jag i princip vet att jag skall äta lunch och middag och allt det där (vilket jag också gör) så känns det ändå som att jag går i skåpen för att fylla på. Fast nu blir det en hård macka med massa leverpastej eller mycket ost eller något annat proteinrikt. Hmm…

Vi hade gäster hemma i lördags och har nu fullt med godis framme. Det är mycket lockande. Väldigt, väldigt lockande… Jag är så nära hela tiden att stoppa en skumtomte eller chokladbit i munnen. Men jag vill inte och jag vågar inte. För jag tänker så här - visst kan det vara att jag kan äta sött (även om vissa inte klarar av det). Men det är ju bättre att låta bli helt än att pröva och sen falla dit. Samma gäller med bullar och kakor. Är så nära, varje gång, att stoppa det i munnen. Men - det är bättre att låta bli helt.

Jag har inte vågat testa mjukt bröd ännu. Kanske blir det till jul, för vi har fått julvört från Jörlanda och det är så gott.

Jag gjorde en vägning och mätning i dag. De flesta måtten hade inte förändrats (eller gått upp något) så det var inte så kul. Men det är klart, det beror säkert på var man mäter osv. Men det fanns några roliga resultat.

Vikten -31 kg sen 6 september.
Brösten -11 cm sedan 6 september.

Jag får njuta av de resultaten så länge.

Jag hade ju mitt "återbesök" över telefon för en dryg vecka sedan och pratade med en sköterska på överviktsenheten. Det var henne jag träffade när jag var där i juni, samt att jag träffade henne på avdelningen. Hon rekommenderade att jag skulle ta B12-sprutor och inte tabletter, för sprutorna var med effektfulla. Det är dags nu igen i januari… Och jag kan fortfarande känna mig bedövad efter den första. Skall nog välja andra "skinkan" denna gång. =)

Annars så verkade hon nöjd med mig, vi samtalade en lång stund om allt. Och jag känner mig ganska trygg. Ja, förutom detta då med mina matvanor, som jag har kommit på nu. Men det skall jag ta upp med dietisten, har fått en telefontid i slutet på januari.

Tänk dig mätt

Hörde på radion i morse att man kan tänka bort sitt sötsug. Det är en undersökning som har testat ett antal personer som fått tänka sig att de har ätit en massa godis - och sen när de blir bjudna så var de inte lika sugna som de som inte hade tänkt sig att de ätit.

Hmm… vad tror vi om det här? Kan det fungera? Nja… kanske. Vad tror du?

Att tänka på godis gör dig inte mer hungrig. Det går nämligen att styra hungerkänslan genom att intensivt tänka på en viss sorts mat, visar en ny studie i Science. Forskare har sett att om man fantiserar om att man äter en viss sorts mat tillräckligt många gånger i rad så äter man också mindre av just den sortens mat när man sen erbjuds den, jämfört med om man inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt maten.

Läs mer här>>

Igår blev jag väldigt sugen på att äta skorpor. Så jag gick ut i köket och gjorde i ordning två skorpor med ost. Tänkte att det skulle gå bra. Men aj, aj, aj… det var nog för söta skorpor. För efter en stund så mådde jag inte riktigt bra och fick gå på toaletten och få upp det. Sen kändes det OK igen. Så ett tips… börja inte med två skorpor. Det hade kanske räckt att äta en skorpa och tänka på den andra…

Idag skall jag på återbesök till Uppsala. Men som tur är skall jag göra det per telefon, vilket är tur med tanke på SJ. Får se vad de säger.

Förfärligt redig

Jag har varit väldigt duktig den senaste tiden. Jag har kommit iväg och tränat på gymmet måndag, onsdag och fredag. Just nu går jag efter julkalendern, för gymmet öppnar 7.30. Då kommer jag dit lagom. I går var jag till och med först där och de hade inte ens hunnit tända upp i lokalen.

Så jag känner mig förfärligt redig och duktig på alla sätt och vis. Det är ren viljestyrka som gör att jag går dig - inget annat. Men kanske kan jag gå dit med hjälp av lust så småningom.

Jag passade på att väga och mäta mig idag.
Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 28.6 kg)
Midja (-23,0 cm)
Lår (-13,0 cm)
Knä (-7,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 8 cm)

Jag känner mig helt OK och det fungerar med maten. Kan av vana känna mig sugen på att äta bullar och kakor - inte för att jag vill, utan för att det är en vana. Men… det går inte och då är det faktiskt enkelt att låta bli. Underbart!

Jag har inte ont i magen eller problem på något sätt. Kan, om jag sväljer för stort eller för fort, känna av magen lite, men aldrig några problem. Det är alldeles underbart som sagt.

Jag fryser!!!

Det är så himla kallt hela tiden. Jag fryser, går med tjocka innetofflor, extra tröjor och halsdukar inne. Och ändå så fryser jag nästan hela tiden. Vilket kanske inte är så konstigt när jag inget äter (i förhållande till förut) och kroppen inte har någon mat att förbränna. Nä… jag får se om jag kan hitta riktig varm mat som jag kan äta om det skall fortsätta vara så här kallt hela tiden.

Jag har ju sett en hel del på TV när jag varit sjukskriven. Jag det gör jag fortfarande på kvällarna. Det är vad jag orkar med. På kvällarna brukar jag titta på Biggest Loser från USA. Jag tycker det är ganska bra, de tar tag i problemen, de får kämpa som små blå och det är duktiga och sporrande tränare.

Men en sak stör jag mig på alldeles väldigt. När de har invägningen så blir de besvikna om de bara gått ner ett eller två pounds. 1 pound är 0.454 kg. Det vill säga nästan ett halvt kilo. Och när de "bara" har gått ner ett, två eller tre pounds så är de så besvikna, tränarna står där och bara stirrar och säger "jag förstår inte det här, hon/han har ju tränat så mycket hela veckan" och de går tårögda ner från vågen.

Men… var är insikten om att kroppen kanske inte klarar av att gå ner 3-4 kg i veckan. I femton veckor i sträck. Även om man tränar hela tiden. Det är ju helt orimligt.

Det gör mig irriterad. För det kommer att ställa orimliga förväntningar på alla som försöker gå ner i vikt. Det är mer rimligt att man går ner 0,5-1,5 kg i veckan. Inte mer. Sen är det roligt för deltagarna i Biggest loser att de går så bra för dem, de får kämpa för det också. Men… det vore roligare om de fick godkänt även när det går ner 1 kg i veckan. Även om det är en tävling.

På gymmet

Igår var jag på gymmet och fick en genomgång av vilka övningar jag kan göra, utan att anstränga magen. Det var fem minuter på en Crosstrainer, sen var det två maskiner där man skulle lyfta benen, den ena upp, den andra ner. Sen var det tre maskiner där man använde armarna - men ingen av maskinerna använde magen när man satt på rätt sätt.

Efter ett "varv" var jag helst slut, men det var skönt att ha gjort det och jag skall försöka komma hit tre gånger i veckan och köra mitt program. Jag kan verkligen behöva få upp styrka och kondition. På torsdag skall jag gå på QiGong igen. Denna gången är det den vanliga läraren.

Idag har jag börjat arbeta efter min sjukskrivning. Eftersom jag har en 75% tjänst så arbetar jag sex timmar om dagen och jag har min arbetsplats hemma. Det känns lagom och hela dagen har jag ägnat åt min e-post. Jag har i princip inte hunnit med något mer - vilket verkar helt skumt. Men så är det. I morgon fortsätter jag med brevhögarna.

Idag gick det också bättre att dricka. Hade en karaff och ett glas bredvid mig vid datorn. Och plötsligt var vattnet i karaffen slut. Det var bra, för jag har varit lite orolig för hur det skall gå att få i sig tillräckligt mycket vätska.

Jag känner att jag saknar ett bra flyt på maten. Men det kanske faller sig naturligt nu när jag har börjat jobba. Då blir det automatiskt pauser och jag måste se till att få i mig mat. Får väl helt enkelt bestämma en matlista i början på veckan eller något. Annars kan det nog bli habbeldrass av det hela.

Rensning

Idag städade jag lite i min garderob. Bara rättade till högarna, rensade inte ut något egentligen. Men jag hittade ett par shorts som jag använde förra januari/februari när jag var på semester i Indien. I somras kunde jag inte komma i dessa byxor och jag var tvungen att köpa mig ett par gigantiskt stora shorts som jag använde hela sommaren. Nu prövade jag de första shortsen igen… och jag kom fortfarande inte i dem! Shit också! Men kanske i februari?

Igår fyllde yngsta barnet femton år. Vi åt fläskfilé, klyftpotatis och sås. Det var gott. Och fungerade bra. Nu har jag ätit lite av resterna - men nu känns det lite tjuvtjockt… Väntar nog att gå ut tills det känns helt OK. Vore dumt att spy på gatan.

Jag har idag och imorgon kvar på min sjukskrivning. Jag orkar ju göra mer saker nu, men känner att jag blir trött fortfarande och går och lägger mig ganska tidigt (å andra sidan vaknar jag också ganska tidigt). Har pratat med min läkare på vårdcentralen som lovat att sjukskriva mig om det inte fungerar. Det känns tryggt.

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

Efter en vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka drygt. Det är så SKÖNT! Jag mår bra - men är väldigt trött fortfarande. Jag orkar göra lite - sen är jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tror jag har sett alla serier som finns på alla kanaler.

Varje dag går jag en promenad. Inte långt, inte raskt - men jag kommer ut i alla fall. En dag gick jag för långt - gick bort till handelsträdgården och köpte lite blommor. Efter det var jag helt utslagen hela eftermiddagen. Jag lägger till en gata för varje dag när jag är ute.

Under den helgen jag befann mig i Uppsala, innan operationen, så åkte jag med mina släktingar på julmarknad (i oktober!) Där köpte jag en present till mig själv, för att ha när jag åkte hem från sjukhuset. Och när jag åkte hem förra veckan så använde jag detta.

Det var örhängen och hårspänne från gaffelkonst.com.
Jag köpte en liten gaffel och en liten sked som örhänge och ett hårspänne som var gjord av ett handtag till ett silverbestick. Se så fina de är. Tanken var ju att jag nu skall äta lite, lite…

Jag vägde och mätte mig häromdagen. Här är resultatet. Skillnaden är räknad på hela perioden, från den 6 september när jag började med pulver.

Resultaten (efter tio veckor och det är det sammanlagda resultatet.)
Vikt (- 24,7 kg)
Midja (-16,0 cm)
Lår (-9,0 cm)
Knä (-9,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 5 cm)

Jag äter nästa hela tiden känns det som. En liten hård macka med ost eller med leverpastej. Jag äter kött, det har mest varit kyckling och jag har också ätit lax och torskburgare. Jag har inte så ont i magen, lite öm. Ibland hugger det till, men det är bara att ta det lugnt.

Jag hoppas att jag skall få komma till ett återbesök snart - skulle nästan behöva en stödgrupp också känns det som, en grupp där man kan prata om sådant som händer, hur man mår och få tips och idéer på mat och mellanmål. Hur man skall bete sig i olika situationer.

Igår fick jag ett brev av försäkringskassan - för kännedom. Det visade sig att försäkringskassan inte var nöjda med hur min siste läkare hade skrivit läkarintyget och om han inte skickar in komplettering senast den 28 november kommer jag inte att få några pengar. Nu har jag försökt att ringa avdelningen utan resultat. Får hoppas att det ordnar sig.

Äntligen hemma!

I morse åkte jag tåget från Uppsala till Göteborg och nu är jag äntligen hemma - i min egen soffa. Kan gå på min egen toalett, äta mat när jag själv vill. Inga konstiga rumskamrater, dofter, eller något annat som hör till sjukhuset. Jag är hemma!!!!

Nu skall jag bara ta det riktigt, riktigt lugnt de två veckor som jag är sjukskriven. Inte vara på dator, inte använda jobbtelefonen osv. Lugnt, sova, promenera, se TV och hämta krafter.

Bli kompis med hur man skall äta och bete sig, få vardagen att fungera. Det är målet för de kommande två veckorna.

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

Ett litet steg...

Måndag morgon och det är redan november! Otroligt!

Hoppade över mina smärtstillande i natt och det gick bra. Men tog både alvedon och morfin på morgonen, kände att det gjorde lite ont i ett av dränen.

När läkaren kom (som jag inte träffat förut) gick det på 20 sekunder. "hej, mår du bra? Vi skall ta ett prov på dig och sen kan du börja äta riktig mat så kan vi dra dina drän i morgon. Hejdå" Svisch... jag hann knappt reagera.
Men sen kom sköterskan in och förklarade. De tar ett prov på mig, ser hur det ser ut och sen skall jag eventuellt få börja "dricka fritt". Det betyder att jag får dricka hur mycket jag vill av olika vätskor. Och det skall bli så skönt, för vattnet klarar jag inte av mer än tre glas på en dag. Efter det kan det ske en normal upptrappning med soppor, macka och slutligen mat.

Jag har också fått lov att få permission och skall få åka hem till mina släktingar i veckan. Det skall bli skönt att komma utanför sjukhusets väggar.

Jag har också talat med sjukgymnasten (på uppmaning av min faster) och frågat om jag inte kan få komma och träna lite. Cykla eller gå på gåband eller någonting. Jag måste ju börja bygga upp min kondition. Och att schava runt i korridoren ger inte så mycket kondition direkt. Jag börjar bli ganska rastlös.

Eventuellt kommer barnen upp och hälsar på i veckan. Maken skulle försöka få tag på biljetter (fast det är ju höstlov så vi får se hur det går). Men det skulle vara så underbart att få träffa dem och krama dem lite.

Jag har ingen som helst aning om vad det är för tidsperspektiv på saker och ting längre - jag har varit här i 3,5 vecka. Är det fem veckor kvar eller kommer det att gå snabbare? Jag får försöka få några besked så småningom.

Jag har också bett om ett rejält samtal med läkaren innan jag åker hem, för att få veta vad det var som hände och vad de har gjort med mig. Kunde det här ha hänt i Göteborg? Varför hände det just mig? Och alla sådana frågor...

Det regnar här i Uppsala i dag…

Vaknar av att det fullständigt ösregnar ute.

I natt har vi fått sova en extra timme (och nattpersonalen har fått arbeta 11 timmar istället för 10). Gick och la mig vid 22-tiden igår för jag var så trött, så kom nattpersonalen in och berättade detta med vintertiden och ställde om klockan till 21… Då kändes det lite konstigt att ha gått och lagt sig så tidigt. Men, jag har sovit ganska bra i natt i alla fall.

Min kamrater i rummet bredvid fick båda gå hem igår. Det blev hämtade av sina familjer. Det var så trevligt att tala med dem båda två, att få dela erfarenheter - även om det blev en kort stund. Vi har bytt e-postadresser med varandra. Bra att ha fler i sitt GBP-nätverk.

Igår började jag titta på en film - Picassos äventyr - av Hasse och Tage. Det är en sådan underbar film, riktigt feelgood! Men jag inser att jag börjar bli gammal, för det var en av sköterskorna som kom in och hon hade ingen aning om vad det var för film. Och när hon hörde att det var Hasse och Tage så tyckte hon att den borde vara jättegammal… Men hallå!?

Ja, i alla fall - jag orkade inte se klart filmen igår så det har jag just gjort. Och jag njuter lika mycket av den fortfarande som jag har gjort alla de andra gångerna jag sett den.
Här är ett litet smakprov från en scen när Pablo är dömd till döden i elektriska stolen…




Igår talade jag med min mamma och pappa och lillebror och brorson på Skype. Mamma och pappa har inte haft någon fungerande kamera till sin dator, men min bror hade det. Och eftersom de var hemma hos honom igår fick vi titta lite på varandra och prata en stund. Det var så roligt. Underbar uppfinning det där med Skype! Försökte prata med mina ungar hemma också i fredags men de lyckades inte få till det med någon dator och kamera - hoppas det går att fixa snart.

Idag blir det nog en lugn söndag, jag dricker mina glas med vatten (även om jag inte orkade dricka 700 ml som jag hade lov att göra igår. När jag druckit tre glas så stod det mig upp i halsen med vatten. Vilket är konstigt, eftersom jag dricker en hel del vatten annars. Men då äter man också och får andra smaker i munnen.)

Vatten och vikt

I rummet bredvid mitt ligger det nu två unga kvinnor. Den ena tjejen gjorde GBP i förrgår, och hon börjar komma på benen. Dricker och är uppe. Går nog hem i morgon. Har talat lite med henne. I sängen bredvid ligger en annan tjej, en sylfid, en smal, söt tjej. Det visade sig att hon hade gjort en GBP för drygt 1,5 år sedan och gått ner mycket i vikt sedan dess. Hon visade kort på hur hon såg ut innan. Det gick inte att känna igen henne. Det är roligt att få dela erfarenheter med varandra.

Nu var hon inne för att det hade blivit lite problem med tarmarna. När de gjorde omkopplingen för 1,5 år sedan så var det ett blodkärl som hade tvinnat sig (eller något sådant) och det hade blivit problem med detta nu.

Så visst kan det hända saker efteråt, men hon var ändå supernöjd med operationen och sitt "nya" liv. Precis som alla andra jag talat med som har gjort operationen. Det känns bra. Och som sagt, jag hade ju inte gjort den här operationen om jag inte hade trott att den faktiskt skulle kunna hjälpa mig.

Idag har jag fått lov att dricka 500 ml vatten (tjoho!). Känns lite lyxigt att få sippa i sig lite vatten när man vill.

Den läkaren som har hand om avdelningen (han heter David) kommer nästa vecka att arbeta med jour istället. Så det blir en annan läkare på avdelningen. Det är inte så roligt tycker jag. Det är mycket bättre när det är samma läkare som är där varje dag - som kommer ihåg och kan se förändringar.

Alla sköterskor och undersköterskor på avdelningen är så rara. De har olika rum varje dag som de är ansvariga för och jag har börjat lära mig namnen, även om de byter rum.

Det är underbart att vara utan slangen i näsan. Dränen kommer att vara kvar minst en vecka till sa läkaren David idag - även om det inte kommer något i dem. Lite irriterande är det att ha dem ibland, men det går för det mesta bra.

Måndag, onsdag och fredag är det viktdagar. Jag tycker inte att jag går ner så väldigt mycket i vikt - i förhållande till att jag inte har ätit något på tre veckor. Men det är klart, de har fyllt på med vätska. Och jag motionerar ju inte så mycket heller, även om jag är på bibban just nu. Men min snälla faster säger att det syns att jag gått ner i vikt. Hmmm...

Min vägg mitt emot sängen är fylld med foton och fina kort som jag fått skickat till mig. Det är underbart roligt att få post varje dag (flitigast är mamma) och att veta att så många tänker på mig och är med mig.

(Nu har jag lagt till en bild - men eftersom jag inte kan den här datorn så blev det inte den bild jag hade tänkt, men jag kan inte få bort den - så den får vara kvar!)

Får man bete sig så här?

På förmiddagen gjorde jag ju mitt blå-test. (Det är gentianaviolett man använder). Inget kom i dränslangarna, och det var ju skönt. När de släppte på ventrikelsonden igen (slangen direkt ner i magsäcken) så kom det upp blå vätska - men det var ju helt OK, precis som det skulle vara.

På eftermiddagen kom sköterskan och sa att mina levervärden var lite höga så de har beställt ett ultraljud för mig. (På eftermiddagen när min faster var och hälsade på sa hon att hon sett att jag var gul i förrgår men att det var lite bättre igår. Men hon tyckte det var bra att de kollade upp levervärdena.)
En stund senare kommer sköterskan och berättar att jag skulle gå ner kl 15.30, och att hon hade beställt transport. Hon tänkte sig att jag skulle åka i sängen ner. Men då sa jag att det var ganska onödigt, jag springer ju fram och tillbaka i huset, ner till bibban osv, varför jag då skulle åka säng till ultraljudet förstod jag inte. Så vi bestämde att jag kunde gå själv.

Strax innan jag skulle gå ner så sa jag till att jag var på väg. Då var det en annan sköterska som kom på att jag måste ha en nål i armen - ifall de skulle spruta kontrast. Jag kunde inte se varför, men det var ju bara att böja sig för expertisen, så snabbt tillbaka till sängen, fäll ner till liggläge och PANG - där gick telefonsladden av… den hade fastnat i sängen när jag fällde ner den.

Nålen kom in (jag är inte så lättstucken) och jag rusar sedan ner till ultraljudet. Väl där får jag sitta och vänta en stund. Olika personer ropas in och det sitter ett par i väntrummet där mannen, för varje namn som ropas upp, svär mer och mer. Jag antar att de väntat en stund och han började tappa tålamodet…

Jag blir uppropad, får komma in i ett rum och blir lagd på en brits. Tar av mig tröjan och får en sjukhuströja som är öppen fram istället. Jag har ingen BH (funkar inte med drän och CVK ) så jag känner mig lite blottad. Sen blev jag liggande där. Folk kommer och går, in och ut i rummet, det pratas fika och fikabröd… Jag undrar nästan om de glömt mig.

Plötsligt kommer det en parant dam in som presenterar sig med förnamn och säger att hon är läkaren som skall göra undersökningen. Hon undrar om jag ligger inne på sjukhuset (där ligger jag med två drän, en ventrikelsond, en CVK och är helt iklädd sjukhusets kläder…). Hon undrar varför ultraljudet skall göras (jamen… det är väl inte jag som har skickat remissen?). Undersköterskan som är med är snäll och vänlig. Sen konstaterar de att omläggningarna runt dränen måste tas bort för att ultraljudet skall kunna göras - undersköterskan börjar försiktigt att lossa i kanten. Då rycker läkaren i omläggningen och säger att det är inte så noga och det är bara att dra… Huvaligen…

Sen häver hon ur sig "Ja, du har ju inte så liten mage heller…" och sen säger hon "ja, här var ju en del skrot i gallan"… och ingen förklaring. Trycker och håller på. Sen var hon klar - då bara går hon. Den vänliga undersköterskan hjälper till att ta bort geléet och sätta ett litet plåster på omläggningen så att det inte är helt öppet och ta på mig tröjan igen.

Ja, men… får man bete sig på det här viset? Jag tycker läkaren var fullständigt oförskämd. Och det sa jag när jag kom upp på min avdelning, att jag blivit dåligt behandlad.

Sen kom min läkare in och berättade att eftersom "blåtestet" hade utfallit som det gjort så skulle de nu kunna ta bort ventrikelsonden (slangen i magsäcken) och jag skulle få dricka 200 ml vatten ikväll.

Så nu är jag befriad från ventrikelsonden (och den där "nålen", den såg jag till att de tog bort så fort jag kom tillbaka på avdelningen) och jag har nästan druckit ett helt glas med vatten och det känns underbart. Dränen har jag fortfarande kvar, vet inte hur länge. Men detta är ett litet steg på vägen i alla fall.

Blue man group

Idag har jag gjort ett färgtest. Jag har druckit en blå vätska (varför måste alla sådan här vätskor smaka skunk?), som tur var bara en deciliter. De skulle undersöka om den blå färgen tog vägen ut genom mina drän som jag har i magen. Och än så länge har det inte gjort det. Vilket är bra, tror jag. Men jag ser ut som en smurf i munnen och tydligen kan färgen även sprida sig ut i huden och givevis kissar jag ut det mesta.

Vad som kommer att hända sen vet jag inte riktigt. (Med drän osv). Läkarna skulle visst konferera om fortsättningen, eftersom det här inte är ett så vanligt tillstånd. Men det är ju lite positivt att det är något som verkar fungera i alla fall.

De har också bokat in ett ultraljud på mig. Tydligen har jag lite förhöjda levervärden, vilket inte är ovanligt när man "äter" min sort av näringslösning. Men de vill kolla för säkerhets skull.

Jag har sovit bättre i natt, vaknade inte ens när de ville komma och ge min supparna kl 02.00. Så jag fick dem kl 03.00 när jag vaknade pga jag måste gå på toa. Har lite svårt att somna om sen, men fick ändå sovmorgon till 07.30.

I eftermiddag har de en konsert här i caféet på sjukhuset som jag skall försöka gå iväg på. Så det händer något mer i alla fall.

Lite ljusare

Nu sitter jag nere i sjukhusets bibliotek. Kände att jag behövde ta mig utanför avdelningen lite. Igår var jag i lobbyn och la på två brev.

De senaste dagarna har jag mått bättre. Slangen som sitter i näsan/halsen stör mig inte alls längre. Jag har lyckats få till någon bra vinkel på den, så jag kräks inte hela tiden. Det är väldigt skönt.

Jag har börjat ta morfinsuppar tillsammans med mina alvedonsuppar. Jag hade först inte fattat att jag själv skulle säga till när jag ville ha smärtlindring. Och då blev jag väldigt trött. Men nu får jag regelbundet alvedon och morfin och jag känner mig mycket, mycket bättre. Underbart. Min faster var här i söndags och då hade hon inte sett mig sedan i onsdag. Det var som att se en annan människa sa hon. Jag kan själv se det och känna det.

Igår måndag var maken och hälsade på. Han skulle på ett möte i Uppsala, och då passade det bra att hälsa på mig. Underbart att få se honom, hålla handen och få tala med varandra och se på varandra. Jag känner mig inte alls så ledsen längre, som jag gjorde för ett par dagar sedan. Det är klart - det kommer och går, men det känns mer som om det finns hopp om livet igen.

Doktorn berättade att de troligen på torsdag kommer att låta mig dricka en kontrastvätska och se om det kommer något i mina tre drän - för att se om läckaget är tätt ännu. Jag glömde faktiskt att fråga vad som händer efter det.

Jag har frågat om det är möjligt att flytta till Göteborg, men doktorn sa ungefär "det man har ställt till med får man fixa först". Jag är lite kluven till att flytta till Göteborg. Det skulle vara underbart att vara närmare hemma, å andra sidan så kommer det att ställa krav på att folk skall komma och hälsa på och det kanske inte blir så mycket vila. Får se hur jag gör - eller vad sjukhuset tänker.

När maken kom fick jag lite saker jag bett om. DVD-filmer som jag kan se på min dator, brevpapper och en bordsalmanacka. Så nu kan jag styka varje dag jag varit här. Det är 2,5 vecka nu.

I Uppsala är det strålande sol idag. På mitt bord står det flera underbara buketter med blommor som jag fått av olika vänner och släktingar. Njuter i fulla drag av detta.

Den fula tavlan som hänger mitt framför min säng har jag tapetserat med egna bilder som mamma har skickat till mig, på barnen, maken, sommarstället, jag har också kort från min och dotterns resa till Indien som vi gjorde i vintras. Så jag håller på att "boa" in mig. I natt sov jag också bättre än på länge. Det är ju lite krångligt när man har rör rätt in i buken, måste ligga på ryggen och med lite högläge. Då tar svanskotan stryk - men lite kuddar kan göra underverk.

Min rumsgranne är en äldre, rar gammal dam som också verkar få stanna här ett tag. Vi kommer bra överens och det är skönt att inte behöva byta rumskamrat hela tiden.

Stort tack till alla er som på olika sätt tänker på mig, hört av sig med hälsningar på olika sätt. Jag känner mig buren!

Detta har hänt

Måndag 11 oktober
Jag opereras som nummer två på operationsschemat. Vaknar upp på uppvaksavdelningen yr av sömnmedel, morfrin och annat. Det dröjer ända till 00.30 på natten innan jag kommer tillbaka till avdelningen. Det känns som om någon har spänt ett stort bälte runt magen. På natten mår jag sådär. Kräks lite grann.

Tisdagen 12 oktober
Fortsätter att kräkas. Det kommer en del blod och jag får inte börja dricka eller äta.

Onsdag 13 oktober
Mår sådär. Mår illa. Kräks. Får dricka vatten och lite andra drycker.

Torsdag 14 oktober
Idag hade jag beställt biljetter hem. Men min faster ändrar dessa till lördag. Jag får börjar äta soppa (superäcklig) och nästa soppa är lite mer rolig. Har ingen som helt matlust. Lunkar runt i korridoren när jag orkar. Man skall ta sig ur sängen och det finns en teknik för detta.

Fredag 15 oktober
Börjar prata om att jag skall få åka hem i morgon lördag. Vi flyttar dock biljetterna till måndag - så kan jag ta ett direkttåg till Göteborg, och behöver inte byta. Skall bo hos min faster under helgen.

På kvällen får jag plötsligt ont - som om man får en matbit som fastnat i matstrupen. Det gör fruktansvärt ont, men efter en stund går det över. Jag pratar med en sköterska, och tar en promenad i korridoren. Får plötsligt ett anfall till - nu sitter det lite mer till vänster. Jag får gå in på en toalett och får en morfinsupp. Det blir lite lättare. Sitter en stund, skall ta mig till rummet och de går för att hämta min säng. Då får jag plötsligt superont igen. Det är som om någon står och trampar mig i sidan med ett städ - supertugnt. Jouren tillkallas. Jag får morfin. Det blir lite bättre. Men det kommer och går i vågor. Jag begär att få ligga i korridoren, vill inte ligga på rummet och störa min granne, samt att jag tycker det dröjer så länge innan de kommer ibland.

Mitt i natten kommer jouren tillbaka och tar beslutet att göra en kontraströntgen. Jag skall dricka någon och de skall se var det tar vägen. Blir nerkörd och får göra detta. Det visar att det är läckage mellan magen och tarmen.

Lördag 17 oktober
Åker ner tidigt på morgonen (efter en hibiskrub dusch) och opereras om. De sätter in tre drän - två direkt från buken och en från magen som går genom halsen. Jag ligger på uppvaket innan jag kommer tillbaka till avdelningen.

Sammanfattning av de senaste dagarna är att nu har jag blivit av med katetern. Magen och kisseriet har kommit igång. Tydligen mensen också (som jag hade precis innan jag åkte in - men det brukar visst bli så). Dränet som kommer ut ur halsen retar mig mycket och jag kräks ganska ofta. Försöker låta bli att tänka på det.

Läkaren berättade att de dödsfall som man har i samband med den operation som jag har gjort är i samband med läckage i buken, som inte upptäcks. Det är alltså ett dödshotande tillstånd om man inte gör något. Dränaget skall sitta i i 6-8 veckor, som jag kommer att ligga på avdelningen.

Det känns fruktansvärt jobbigt ibland. Jag gråter en del, men min faster kommer och hälsar på mig så ofta hon kan . På måndag kommer maken, han hade ändå ett möte i Uppsala.

Jag har inte lämnat ut mitt telefonnummer till så många, orkar inte prata i telefon. Men om ni känner mig så ta kontakt med min familj så får ni min adress - ni får gärna skriva.

Nu är jag trött och måste gå och lägga mig.

En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.

Inskriven

Nu är jag inskriven på sjukhuset. Jag har fått en säng, men inget rum, så jag ligger ute i korridoren. Men de har satt upp skärmar runt om, så att det ändå skall bli lite privat. Jag kunde valt att gå hem och duscha "hemma" om jag ville - men det är lika enkelt för mig att vara kvar här istället, som att vara hemma hos mina släktingar.

Vi har haft en väldigt bra helg tillsammans och pratat mycket. Om operationen och vad som händer efteråt. Hur det kommer att bli, vad jag måste tänka på, hur jag måste prioritera mig själv och faktiskt ta till mig att detta är en väldigt förändring av livet.

Det är inte alltid så lätta samtal. Men bra!

Nu är jag som sagt inskriven. Jag träffade samma sköterska som jag träffade när jag var här i somras och hade mitt första samtal. De har tagit ett blodprov, jag har fått en spruta med blodförtunnande (som jag skall fortsätta att ta i 14 dagar). Den sprutan svider och var inte alls särskilt trevlig. Namnbandet satte hon på löst för hon sa att jag kommer att svullna så efter operationen.

Jag har inte första operationstiden i morgon utan först vid 11-12-tiden. Jag kommer inte tillbaka till avdelningen förrän vid 18-tiden i morgon kväll.

Är jag nervös? Ja, det är klart jag är. Ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte! Det är ett stort ingrep, men för att jag skall kunna förbli frisk och kunna bli normalviktig så är det detta som behövs.

Men jag kommer att behöva göra saker själv också. Jag måste börja promenera varje dag, mer motion alltså. Jag måste se till att jag väljer den maten jag tycker om, som är nyttig och som är god när jag skall äta. Den lilla mat jag får äta skall jag ju inte "kasta" bort på skräp.

Men för att få perspektiv på detta - just nu pågår insamlingen till Världens barn. Det är ett reportage om jordbävningskatastrofen på Haiti, om barn som måste amputeras, döda barn och vuxna, människor (hjältar!) som håller på att rädda andra människor. Och här sitter jag och skall göra en operation… Det känns konstigt.

Men som Pär från Glada Hudik säger (också från insamlingen) - det är bättre att vara riktigt bra på en sak än halvdålig på tio… Alltså får jag se till att blir riktigt bra på detta - så kan jag också ge mer till alla andra.

Riskerna

Oj, oj, oj… det var nog inte så smart att sätta sig i dagrummet och vänta. Efter en timme gick jag och frågade om jag skulle få träffa läkaren, den så kallade "operatören". Men då sa en i personalen att de gick ronden.

Efter ytterligare en timme tröttnade jag, tog mitt pick och pack och satte mig i soffan utanför expeditionen istället. Då plötsligt kom det en sköterska och sa att hon skulle ringa läkaren. Efter en stund fick jag träffa en läkare, kanske blir det han som opererar på måndag.

Han gick igenom de olika riskerna med mig. Minst fem räknade han upp - skall se om jag kan komma ihåg alla
1. Läckage - det kan bli läckage där de satt ihop magsäcken och kopplat på tunntarmen. Ifall det händer kan man bli väldigt sjuk och behöver dräneras. Det kan i värsta fall ta flera veckor…
2. Tarmvred
3. Blödningar i såren
4. Blodpropp
5. (… hmm… kommer inte ihåg)

Han frågade om jag fortfarande var intresserad av operationen - och det bekräftade jag att jag var. Jag har hört så många som också är så nöjda, så varför skulle jag inte vara en av dem?

Sköterskan jag träffade på förmiddagen berättade mer detaljerat hur själva dagarna på sjukhuset kommer att se ut.

Jag skall alltså in på söndag kl 18.00. Då skall jag duscha med hibiskrubb - samma procedur på morgonen. Troligen blir jag inte den första patienten utan kommer väl att åka ner vid 10.30. Jag har då fått en spruta med blodförtunnande, som jag också skall fortsätta att ta i ca 14 dagar. Jag kan också få lugnande.

När de går in och opererar kommer de att göra fyra olika titthål och göra själva operationen (men det var en av de sakerna som läkaren sa, att går det inte bra så får de ju öppna mig och göra en öppen operation).

När operationen är klar så kommer jag till uppvaket där jag får smärtstillande och de kommer att se till att jag är OK. Vid 18-tiden är jag tillbaka på avdelningen. Sen får jag smärtstillande så fort jag vill ha.

De kommer att försöka få upp mig så fort som möjligt (och jag har ju fått lära mig hur, samt fått en broschyr av sjukgymnasten). Jag kommer också att få dropp. De vill se att blåsan och tarmen (kiss och bajs kan man också säga…) fungerar. Sen får jag börja dricka lite och sen börja äta. Vet inte om det är redan på tisdagen eller om det blir på onsdagen. En kvarts tallrik A-kost, som sköterskan sa…

Jag hade nog inte fattat (eller rättare sagt, inte ens tänkt på) att det faktiskt kan vara lite besvärligt efteråt. Men det spelar ingen roll - jag är övertygad om att detta är rätt, jag ser fram emot att få göra operationen. Hur det blir med efterkontrollen vet jag inte ännu eller var jag kan gå på uppföljning, men jag tänker att det löser sig under veckan som kommer.

Nu är jag hos mina släktingar. Själva är de på teatern just nu och jag har lägenheten för mig själv. Det är skönt efter en hel dag på sjukhuset. Imorgon skall vi åka till deras sommarställe.

Nu är jag i Uppsala

I morse tog jag tåget kl 6.00 från Göteborg. Tanken var att jag sedan skulle ta tåget 9.11 från Stockholm till Uppsala - men eftersom det blev signalfel i Laxå var vi över 35 minuter försenade. Men jag hann med ett tåg som gick 9.38 och min faster kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset.

Först var jag och tog en massa blodprover, fem eller sex rör tror jag det var. Jag brukar vara svår att sticka, men hon klarade detta galant och det kändes ingenting. Sen tog jag mig upp till avdelning 70A2. Där stod jag och väntade utanför buren, som då var full med folk. Ingen tog notis om mig eller sa något till mig eller vände sig om. Jag kände att jag blev mer och mer irriterad. Men då kom den sköterska jag talat med flera gånger på telefon och tog emot och hjälpte mig.

Jag fick träffa en sköterska till, som skulle skriva in mig. Det gick till så att vi stod i korridoren, vi tog en vikt, i korridoren, hon tog puls och temp (i örat) i korridoren - samtidigt som folk passerade och det kändes som vi stod vid städvagnen. Det var väl så där - även om det var en mycket rar sköterska. Efter detta gick vi in på ett rum och jag fick lämna in mina papper som jag hade fyllt i i förväg om hälsa och tillstånd osv. Så hade vi ett inskrivningssamtal där jag fick svara på samma frågor som i formuläret (en del läste hon också i formuläret). Hon berättade också om vad som kommer att hända och hur det blir efter operationen (utvecklar detta i en annan bloggpost tror jag).

När vi var på väg ut så träffade vi sjukgymnasten som också skulle ha ett samtal med mig. Jag kände mig plötsligt väldigt gammal, för sjukgymnasten kändes som om hon var 18-20 år någonting. Men snäll och rar och jag fick en broschyr, en "pipa" som jag skall blåsa i efter operationen och sen vara vi klara.

När det samtalet var slut fick jag en remiss för att göra EKG. Så utrustad med en karta och en remiss gav jag mig iväg och gjorde ett EKG. Det visade sig att där var lunchstängt - men plötsligt kom en sköterska ut och ropade upp mig, i alla fall. De hade ringt från avd och bett att få EKG på mig. Det tog max 2 minuter. Och jag fick frågan om jag brukade ha bra EKG. Ingen aning svarade jag - har ju aldrig gjort det förut. Tydligt var det lika bra som en elitidrottare (eller om det var pulsen - det spelar inte så stor roll, bra var det i alla fall).

Tillbaka till avdelningen igen - nu mötte de upp med en gång. Så fick jag träffa en läkare (efter att han bytt skjorta), för han skulle också göra ett inskrivningssamtal. Det var en lustig prick. Verkade vara ganska ny. Hade heller inte läst journalen, jag fick berätta det mest igen. Han fick flera gånger tänka efter om det var något han hade glömt - blundade och tittade upp taket - tror nästan han "läste" på en lista, så att han fått med allt. Lyssnade, tryckte och bankade lite på mig.

Sen var det dags att träffa en narkosläkare. Så utrustade men en ny karta och mina papper gav jag mig iväg igen. Fick sitta och vänta - och sen kommer det en överläkare och vi sätter oss i ett rum. -Är du frisk, frågar han. Ja, svarar ja. - Röker du? -Nej - Sövd förut? -Ja. Och så kryssar han i en massa kryss, tittar knappt på mig och säger att jag kommer att bli sövd och att det skall gå bra. Och så var det klart.

Jaha…

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Skall träffa "operatören" innan jag får gå härifrån idag. Sitter i dagrummet och väntar. Utanför är det en fin utsikt över staden, vi är på åttonde våningen. Utanför landade just en helikopter på huset bredvid.

Det skall nog bli bra det här. Tror jag…

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

Om en vecka…

Idag har jag vägt och mätt mig. Det går neråt - jag skall sammanfatta siffrorna sedan. Jag har också pratat med Uppsala idag - fick för mig att ringa för att höra hur det var med kön. Fick beskedet att eftersom jag hade varit där i juni (jag som fick för mig att det var i maj… aj, aj) så fick jag vänta 6 månader från det. Det vill säga i december.

Men för 1/2-timme sedan ringde sköterskan och berättade att hon fått ett återbud på måndag! Hon undrade om jag ville ha det. Eftersom jag hade ringt henne i morse och sagt att jag gick på pulver. Jag pratade med maken och sen har jag ringt och tackat ja. Så på måndag skall jag opereras.

Nu känns det upp och ner och fram och tillbaka. Har just beställt tågbiljetter osv. Måste planera och fixa med olika saker så att det funkar för mig att vara borta. Åker upp till Uppsala redan på fredag och skall då träffa narkosen. Sen läggs jag in på söndag kväll. Jag stannar i Uppsala över helgen.

Nu måste jag skynda mig iväg på ett möte. Jag återkommer med mer information.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.

Att inte vara hemma

Nu är jag på mitt veckolånga möte. Hur går det då? Tja, det är ju ganska tråkigt att inte kunna följa med ut och äta tillsammans med de andra på mötet. Det är ju inte så himla kul att hela tiden sitta och titta på andra när de sitter där och äter. Men det är klart att det funkar.

På onsdag skall jag med en grupp som ska ha en särskild middag - och idag läste de upp menyn… hu… då var det nästan att jag ångrade mig. Men - jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är enklare att låta bli helt istället för att låta bli lite.

Idag var jag på apoteket här för att hämta min blodtrycksmedicin och för att köpa pulver. De hade pulver men jag hade också tänkt köpa på mig lite drickfärdiga modifast. Då hade de bara två kvar! Men de skulle beställa hem fler som jag kan gå och hämta i morgon eftermiddag.

Det är ju lite enklare att ha en färdig flaska än att behöva leta upp varmt vatten och skaka och hålla på. Även om det funkar också.

Och motion får jag (jämfört med mig i vanliga fall alltså).

En hektisk vecka

Den här veckan har inte varit som vanligt på något sätt (om det finns något som vanliga veckor).

Jag har varit på Svenska mässan under tre dagar och hjälpt till under bokmässan. Det har varit underbart roligt och mitt bästa möte blev med Mpho Tutu som tillsammans med sin pappa Desmond Tutu har skrivit boken "Om godhet". Den boken skulle jag rekommendera er alla att läsa. För mig var den korta stunden jag fick träffa henne, när hon signerade min bok, ett av de största, som jag kommer att leva på länge.

Hur har det gått med allt annat då? Ja, det är ju väldans praktiskt att bara "dricka" när man är på en mässa och skall springa och greja och hålla på. Kanske lite tråkigt när man blir bjuden på middag eller ett mingel - men man kan inte få allt.

Eftersom jag idag åker iväg på ett möte som räcker en hel vecka kan jag inte i morgon göra min veckoavstämning. Jag gjorde därför vägning och mätning idag. Men eftersom jag nu sitter på tåget så har jag inte med mig dessa siffror. Får ta det nästa måndag istället. Men om jag kommer ihåg rätt så är det i alla fall -1kg på vågen. Jag skulle gissa att det hänger ihop med att vätskebalansen nu är någorlunda inställd - samt att jag har stressat och inte druckit tillräckligt mycket vätska.

Jag hade också ett samtal med min läkare i fredags eftersom jag i torsdags var och kontrollerade mitt blodtryck igen. (hade tänkt att ta det i onsdag - men då var jag så uppstressad med allt som skulle fixas, så jag insåg att det var klokt att vänta…) Trots detta så var undertycket lite för högt, även om övertrycket låg inom gränserna. Så nu har jag fått en tablett till för att få ordning på detta. Nytt tryck får jag åka och ta när jag kommit hem från mitt möte vecka 40.

Tyvärr innebär det här resandet och engagemanget på bokmässan att jag missat mina träningstider. Men jag kommer att promenera en del under veckan, så jag hoppas att det kan kompensera.

Jo, jag måste också berätta att jag passade på att ta en energimassage under bokmässan. Inte långt från montern där jag var och hjälpt till stod två massörer och erbjöd massage. Och det var underbart skönt. Trots att man var i den bullriga miljön, med massor av folk, så gick det att slappna av i massagestolen där man låg med huvudet ner. Jag nästan somnade under mitt massagepass. En av de bättre investeringarna under bokmässan.

Resultat efter två veckor

Måndag morgon och jag har ställt mig på vågen. Två gånger faktiskt och det gick bättre andra gången. Så jag tar det resultatet… =0)

Veckan resultat är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - 2,5 kg (- 7,2 kg)
Midja -4 cm (-7 cm)
Lår - 1 cm (-3 cm)
Knä - 2 cm (-3 cm)
Vad +0,5 cm (-0,5)
Vrist + 1,0 (-1,0)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled + 0,5 cm (-0,5 cm)
Bröst - 1 cm (-1 cm)

Ja, jag inser att det fortfarande rör sig om vatten och vätska som lämnar kroppen. Men det gör ingenting, för det känns bra och jag är nöjd. Jag gillar att magen inte är spänd som en boll som den var innan jag började med pulver. Jag gillar att jag börjar känna mig lättare - även om jag inser att det är LÅÅÅNGT kvar till jag kan börja kalla mig normalviktig.

Jag har nyss pratat med Uppsala igen. De har haft problem att komma igång med sina operationen, men nästa vecka skulle de tydligen börja operera mer och fler. Hon sa nu att det kanske kunde dröja några veckor till och att det kan bli aktuellt i november. Det var ju inte det beskedet som jag hade väntat mig…

Men jag berättade också att jag redan går på pulver, har gjort så i två veckor och att jag kan komma nästan när som helst, med kort varsel. Det sa hon var bra, nu när det är förkylningstider. Men hon varnade mig också för att äta pulver för länge så att det blir svårt för kroppen att ställa om sig.

Ja, jag vet inte - jag är väldigt nöjd med att äntligen ha kommit på banan igen. Att äntligen känna att jag är på väg ner i viktkurvan, att det finns ett mål. Och när jag börjar äta igen så handlar det ju inte om så stora mängder (efter operationen) så det borde inte vara några problem.

Jag hoppas verkligen att jag får komma snart för en operation. Jag skall vara i Uppsala i andra ärenden v 39 och v43, det talade jag också om för henne och det skrev hon upp. Vi får se vad som händer…

"är du mör än, knubbis…?"

Nyss hemkommen från en massage sitter jag här alldeles vimmelkantig och snurrig i huvudet.

Jag var idag på Qi Gongen - det var härligt. Lugnt, men lika jobbigt som vanligt att böja sig och få plats med kroppen, armar och ben.

På vägen hem gick jag in på ett ställe där jag har tänkt gå in länge. Det är en liten lokal med ett företag som erbjuder kroppsmassage. Så jag gick in och beställde en vanlig massage för axlar och rygg.

Oj, oj, oj, så skönt det var. Men… det visade sig att jag hade en massa knutor i axlarna och skuldrorna, beroende av stress osv. Så nästa gång föreslog hon att jag skulle ta en idrottsmassage för att få löst på dessa knutar.

Hon smorde också in mig med någon lotion som skulle hjälpa så jag inte fick så mycket träningsvärk de närmaste dagarna (det tar man ju tacksamt emot.)

Så - om tre veckor (så länge tyckte hon att jag skulle vänta) skall jag försöka ta mig dit igen för att få en idrottsmassage.

Och nu sitter jag och försöker jobba och dricka vatten, för det var bra att göra efter massagen.

Lite synd om mig…

I måndags kväll var jag ute och träffade lite kompisar på Gyllene Prag i Göteborg. På vägen dit åker man förbi MÅNGA restauranger… på Gyllene Prag åt alla kompisar mat. På vägen hem åkte jag förbi alla restauranger igen och väl hemma var det flera restauranger som skulle passeras också…

Då var det väldigt synd om mig kan jag säga. Att jag inte får äta och jag ifrågasatte verkligen mitt val att börja med pulver. Men, men… efter en mugg pulver och lite bubbelvatten så insåg jag att jag hade valt rätt väg.

I tisdags träffade jag läkaren på vårdcentralen. Mitt blodtryck var lite bättre - men inte riktigt bra. Så nu har jag fått lite högre dos av blodtryckstabletten. Det vore ju himla retligt om jag inte fick göra operationen för att trycket var för högt.

En vecka senare

Idag är det en vecka sedan jag började med pulver. Det fungerar underbart bra. Och jag har idag vägt och mätt mig. Att jag har förlorat en hel del vätska är tydligt, både på vågen och på måtten.
-4,7 kg, -3 cm på midjan, -2 cm lår, -1 cm knä… ja, listan håller på så. Jag glömde mäta bysten förra veckan så där har jag inget jämförelsetal ännu.

Igår var jag iväg på Zumba. Det var roligt, men skitjobbigt! Jag släpar ju runt på 50 kg extra. Tänk er att dansa med en hel människa hängande på er. Jag orkade inte lyfta armar, ben eller skaka på rumpa och mage. Men kul var det. Dock var jag beredd att lämna in flera gånger och var gråtfärdig halvvägs, tog mig dock igenom hela timmen. Kändes som en seger mitt i eländet.

Jag gick förra året några gånger på orientalisk dans, med samma lärare. Hon är supersöt och har lockigt, böljande hår och är smal som en sticka. Glad och intensiv, uppmuntrande och jätteduktig. Hennes höfter svänger och hon har verkligen ett "go" som saknar motstycke. Själv känner man sig som en trästock. Jag kände igen en del av hennes Zumbaövningar från hennes andra lektioner. Men det hjälper ju inte när man inte orkar med.

Nu har jag berättat för mina anhöriga och vänner om operationen. Det känns bra - de har varit stöttande hittills. Hoppas att det håller i sig.

Fem dagar utan föda

I måndag började jag med pulver igen - idag är det fredag. Så fyra och en halv dag (eller fem, beroende på hur man ser det) har jag levt på pulver.

Hur är det då? Jo, det fungerar alldeles utmärkt. Jag är inte ett dugg hungrig, faktiskt inte ens sugen på mat. Tänk om det var så här enkelt hela tiden…

Visst - det är tråkigt att laga mat till familjen och inte kunna äta själv. Och sen vet jag faktiskt inte riktigt hur länge jag skall hålla på med pulvret denna gång. Det är väl smolket i bägaren denna gång. Å andra sidan - jag hoppas ju och tror att pulverperioden skall avslutas med en operation.

Jag har redan tappat tre kilo - vätska, det inser jag ju, men det är ju lite skönt istället för att vågen står still. Qi Gongen jag var på i torsdags är ju inte så motionskrävande direkt. Men jag är väldigt avslappnad och mjuk efteråt - även om jag fortfarande känner mig som en ballongman när jag försöker böja mig åt olika håll.

Jag vägde och mätte mig i måndags och skall försöka komma ihåg att göra det regelbundet (1 ggn i veckan nu i början tänkte jag), jag behöver bekräftelse på att det händer något.

Idag var jag och mätte mitt blodtryck igen. Det ligger fortfarande lite högt och det är ju inte så lysande. Nästa vecka skall jag få träffa min läkare på vårdcentralen. Jag hoppas att vi kan få ordning på trycket då.

Första dagen på resten av mitt liv

Jag är glad att jag inte började äta pulver innan jag åkte på min studieresa, som jag var på i helgen. Vi har blivit bjudna på mat hela tiden och fantastiskt god mat. Och jag har varit placerad bredvid värden vid studieresan och det hade blivit så himla krångligt och tråkigt att inte kunna vara med och äta tillsammans.

Ja, ja, nu är den resan över och idag har jag startat med pulver igen. Det är ju inte världens roligaste - men väldigt enkelt. Ät inte, drick pulver och se till att dricka vatten också. (samt för mig - ät linfrö så att magen inte får spatt. Det var en av de tråkigare incidenterna under min första period av pulver. Jag blev fullständigt förstoppad och mådde fruktansvärt dåligt. För jag fattade inte först vad det var och sen inte hur jag skulle lösa (ha, ha…) det. Men med laxermedel så småningom så fick jag ordning på magen. Sen var det bara att vara noga med linfrö varje morgon, så slapp jag detta problem igen).

Jag pratade med Uppsala idag igen. Jag måste nämligen skicka in ett nytt vårdgarantipapper och det har jag beställt. Och då ringde jag till Uppsala för att tala om att pappret kommer så att det inte blir något problem. Och så passade jag på att fråga om tider. Och det fanns ju givetvis inget bestämt ännu. Nu sa hon "innan jul"…

Då talade jag om att jag nu har börjat med pulver, att jag följer upp mitt blodtryck och att jag i så fall kan komma med kort varsel ifall de får ett återbud. Hon noterade detta. Får se om det spelar någon roll.

Men det känns lite som om jag börjat gå på vägen i alla fall. För i min sinnevärld så skall ju denna pulverperiod faktiskt sluta med en operation. Och efter operationen skall jag fortsätta att gå ner och jag skall äntligen blir normalviktigt och kunna hålla det!

Stolar

Har ni tänkt på vilka stolar som finns på offentliga platser? Det har jag!

Det visar sig nämligen att det ofta är stolar med karmar av olika slag. Och när man är normalviktig så är detta ingen problem - men när man är tjock så är detta inte alls roligt. För man känner sig ännu tjockare när man inte känner sig säker på att man kommer i stolen - eller kommer ur den…

I en lokal där jag ofta är på möten upptäckte jag just detta - det fanns bara stolar med karmar. Och jag inser ju att jag inte är den enda med problem med att få plats i stolen, som går på möten i denna lokal. Nu har jag talat med en som är ansvarig och berättat om problemet och hon har lovat att de också skall köpa in stolar utan karmar. Ingen annan hade sagt något och ingen av personalen som jobbar där hade funderat på saken. Men hon förstod givetvis att jag inte är ensam om att ha synpunkter på stolarna.

Jag har upplevt samma sak på obesitas-klinken i Göteborg. Där är det i och för sig extra breda stolar - men de är med karmar. De har en dubbelsoffa. Men när jag är så här tjock som jag är nu så får man inte plats utan att känna sig obekväm. Och då är jag ändå inte störst på den avdelningen. När jag gick ner i vikt förra gången och fick hjälp av obesitas-klinken så talade jag med sköterskan om detta. Hon sa att de hade tänkt på det men att det inte hade varit lätt att hitta bra stolar. (Jag inser också att det finns poänger med karmarna - de kan vara bra för att det blir lättare att resa sig).

Häromdagen var jag på min vårdcentral igen för att kontrollera mitt blodtryck (som förövrigt fortfarande var lite högt…). Och där konstaterade jag att det inte heller fanns en enda stol utan karm och att jag nästan fastnar i stolen när jag klämmer mig ner. Jag talade med sköterskan som tog mitt blodtryck om detta. Hon hade givetvis inte tänkt på (tror jag det, det var en liten, söt, supersmal sköterska) det men sa att hon skulle ta upp det. Nu har de många gamla människor som kommer till vårdcentralen som kan behöva hjälp av karmarna - men det måste finnas några alternativ.

Nu är jag på en konferensresa/studieresa i Finland. Anlände i förmiddags och åker hem på söndag. Vi får mat nästan hela tiden och det är fantastiskt fin mat! Jag är glad att jag inte har börjat med pulver ännu, det hade känts lite tråkigt. Men på måndag börjar mitt nya liv som skall leda till en operation inom rimlig tid. Oj, oj, oj, vad det känns läskigt.

Vill så gärna börja gå ner nu. Jag har problem med att gå, sätta mig, resa mig, röra mig. Jag har halsbränna och känner mig allmänt urkass. Det skall bli så skönt att äntligen börja få ordning på detta livet - även om utsikten att äta pulver under hela hösten, utan ett slutdatum i nuläget känns läskigt som sagt.

Jo, inte nog med detta med stolarna. Idag inträffade också höjden av utsatthet. När jag skulle åka med planet till Helsingfors så räckte inte bältet runt mig så att jag kunde spänna fast mig. Jag var tvungen att säga till flygvärdinnan att det saknades två cm (det var inte mer) och hon fick komma med en förlängare, så att jag kunde spänna fast mig. Det var skämmigt! Men det är också inte klokt att de automatiskt kan hjälpa stora människor med detta. Jag är inte störst av oss som är med på denna resa och jag kunde inte se att den andra personen i vårt sällskap fick någon hjälp.

(PS Bilden är från internet och förställer inte mig… bara så ni vet…)

Klogg i ådrorna?

Får genom min vän tips om en blogg som jag nu har lagt på min länklista. En tjej på 17 år som håller på att göra en viktresa från 127 kg till normalvikt. Hon använder LCHF-metoden och det fungerar tydligen utmärkt för henne. Hon har hittills tappat 25 kg. Ett stort GRATTIS till henne och en önskan om fortsatt goda resultat!

Igår kom jag inte ut på någon promenad. Jag var ute med en kamrat och handlade, men ingen promenad, ingen motionsaktivitet.

Däremot hörde jag på nyheterna om alla unga människor som får förkalkade ådror eftersom de inte motionerar. På vetenskapsradion så kan man läsa att detta kan skapa epidemier i framtiden av hjärtinfarkt. Med tanke på mitt eget obefintliga motionerande så borde även mina ådror vara helt igenkloggade. Känns ju inte så himla kul att tänka sig.

Att jag bestämt mig för att börja äta pulver den 6 september (behöver skriva det igen för att inte skjuta upp det!) känns ibland som en dålig idé. Som när jag läser bloggen 17år127kg. När hon, genom att äta en massa god mat, lyckas gå ner i vikt. Varför skall jag då utsätta mig för pulver? Varför skall jag utsätta mig för operationen och bara få äta lite, lite, lite…

Å andra sidan så hörde jag på TV om en undersökning de gjort på dem som var opererade. De hade undersökt hur mycket de åt och när de åt. Och det visade sig att de åt oftare - men mycket mindre. De kände mättnad och de gick inte upp i vikt.

Helt klart är att jag behöver ha gränserna och reglerna för att mitt viktliv skall bli ett normalt liv och inte det som styr hela mitt liv. För mig blir detta lösningen - och jag gratulerar alla som genom andra vägar hittar samma mål. För jag är övertygad om att vi inte kan göra på samma sätt allihopa, utan att vi alla hittar olika vägar.

Lite oroande är nyheten jag också hörde om en viktopererad som hade fått problem under sin semester och inte var i sin hemkommun och nära sitt sjukhus. Akutsjukhuset där personen sökt hjälp var egentligen inte villiga att hjälpa till och visste inte hur de skulle hantera personen. Det verkar ju inte så bra och begränsar ju en gastric-bypass persons möjligheter att leva ett fritt liv.

"Du är här och nu…"

Idag började jag på gymmet igen. Har ett årskort så det finns egentligen inte så mycket att skylla på. Gymmet ligger också oerhört nära, gångavstånd, fem minuter i snabb takt, tio i normal takt.

Så idag gick jag alltså dit och var med på ett Qi gong-pass. Det är ju inget konditionspass eller jobbigt på det viset. Men väldigt lugnt och skönt och precis vad jag behöver. Lugna rörelser, en mycket duktig ledare som säger "Du är här och nu… ingenting finns och ingenting är… andas in och andas ut…"

Men… det kändes som om jag hade en Michelingubbedräkt på mig. Det tog emot hur jag än böjde mig. Jag nådde varken fram eller bak, hit eller dit. Jag blev oerhört medveten om min kropp på det här viset. Vet inte om jag skall skratta eller gråta över det.

Mitt schema har inte fortskridit så bra ännu. Har gjort en liten skiss - där torsdagarna är inprickade på Qi gong. Skall se om jag hittar något mer pass som fungerar för mig i den här situationen.

Jag har upptäckt att jag är väldigt svullen. Fötterna är som ballonger, spända och hårda. Jag har trott att det berodde på värmen förut. Men nu är jag inte säker längre. Känner mig som en vattenballong. Svårt att komma i skorna, för att inte tala om kläderna.

Dock så har jag köpt två nya plagg, två tunikor/klänningar - skall nämligen på en representationsresa första helgen i september och kände att jag måste ha något snyggt att ta på mig. Det är också sista helgen jag kommer att äta - eftersom jag måndagen efter det har räknat med att börja med pulver. Känns som ett klokt beslut - just nu…