65 - inte 50!

Oj, oj, oj… jag har ikväll varit på introduktionskväll med anledning av 28-dagarsutmaningen. Det är mitt gym som ordnar den här utmaningen. 28 dagar av träning och att äta rätt.

Vi började med att bli vägda och mätta. Det var en speciell våg där man ställde sig och drog i några handtag. Och sedan fick man en massa olika siffror. Hur mycket man vägde. Hur mycket fettprocent kroppen innehöll. Hur mycket fettfri muskelmassa man hade. Hur mycket vatten kroppen innehöll. Hur gammal man var (enligt vågen).

Och då visade det sig att jag inte alls är 50. Utan jag är 65 år! Men HALLÅÅÅ!!! Så himla otränad och dålig känner jag mig faktiskt inte! Det var en besvikelse. Men jag har 28 dagar på mig att förändra det. Kanske ska mitt mål att bli vara min egen ålder?

Jag låg väldigt lågt på vatten också. Man skulle ligga rumt 50-55% och jag låg på 39,8%. Så det blir jag ju också kunna bli bättre på.

Hela utmaningen drar igång på lördag - när jag åker till Uppsala. Men jag ska försöka på alla sätt att följa det här ändå. Det är ju lite skönt att få ett stöd i alla fall.

Maten ska vi äta enligt Paleo metoden. Den bygger tydligen på stenåldersdieten. Mer kolhydrater än LCHF. Men mycket proteiner. Och träningen går i fyra-dagars cykler. Vila, aktiv vila, kondition och styrka.

Men… 65… uj, uj, uj…

Misslyckad?

I oktober var jag in Finland. Jag konstaterade då att det var fyra år sedan jag senast var i Åbo och måndagen efter jag kom hem därifrån då så började jag med pulver. Sen dröjde det inte många veckor innan jag fick min operation och allt det där.

Och här sitter jag nu - fyra år senare. Just nu är jag inte i bästa form, om man ser viktmässigt. Jag ligger mellan 25-30 kg över vad jag vill väga. Och jag får bara inte till det.

Jag tänkte i oktober att jag skulle börjat med pulver igen - bara för att komma igång. Det gick inte så bra…
Så har jag funderat på att börja med 5:2 och har pratat med en kamrat, och lånat böcker på bibban. Men vi har liksom inte kommit igång. Ännu.

Men jag har varit ganska flitig på gymmet. Det känns ju åtminstone bra. Och då visade det sig att de har något som de kallar 28-dagarsutmaningen. Träning och kost i 28 dagar med hjälp.

Det känns som en lagom lång tid att förhålla sig till. Tydligen ska man köra i fyra-dagarscykler. En dag vila (en timme man ägnar åt sig själv, helt), en dag yoga, mindfulness, eller liknande, en dag kondition och en dag styrka. Och sen börjar man om igen.

Det kändes ganska bra och jag tror jag ska hoppa på det.

Jag hade ju tänkt att jag när jag fyller 50 skulle vara smal och smärt och må bra. Jag mår bra, men smal och smärt är jag inte. Och hinner inte bli innan jag fyller 50 heller. Det tåget har gått.

Är jag misslyckad? Ja, ibland känns det så. Är jag glad att jag lever? Ja, verkligen! Är jag glad att jag fick chansen att opereras? Ja, verkligen! Men jag skulle önska att jag lyckats bevara operationen bättre. Jag ser många kamrater som också gjort operationen som lyckats betydligt bättre än jag. Kanske hade jag behövt gå i en stödgrupp eller något.

Men nu ser livet ut så här och jag ska försöka göra något åt det. Trots att jag fyller 50 mitt i.