Äter för lite och för sällan

Sitter nu på tåget på väg hem från Uppsala där jag idag har varit på uppföljningsbesök på Obesitasmottagningen. Jag har ju aldrig varit på Uppsalas obesitasmottagning förut, eftersom jag blev utredd i Göteborg. Men nu var det sex månader sedan operationen och dags för uppföljning som sagt.

Först träffade jag en dietist och vi pratade igenom vad jag åt, hur jag åt och drack och allt sånt. Och kunde väl ganska snabbt konstatera att jag äter nog för lite och framförallt för sällan. Så nu blir det till att ställa "mat-och-sovklockan" för att få in goda rutiner på att äta. Både för lite vatten och för lite mat kan ha skapat förstoppningsproblemet jag råkade ut för i lördags.

Det är lite underligt det här - att plötsligt behöva ställa in sig på att äta hela tiden, när man hela livet har försökt att undvika att äta. Säkert har mina olika sötsakersbehov också sin grund i att jag har ätit för lite.

Sen fick jag träffa en sköterska. Blodtryck, vägning, mätning och samtal. Och jag ligger fortfarande kvar som tvåsiffrig, nu med mer marginal. Härligt. Precis som det skall vara. Jag fick frågor om håravfall osv. Också detta kan ju bero på att man äter för lite. Kroppen har ju inte förmåga att på samma sätt ta upp näring i maten och stoppar man då också in mindre mat så blir det besvärligt.

Svaren på proverna som jag var och tog för ca tre veckor sedan på vårdcentralen tittade hon på och sa att de var alldeles utmärkta. Hon hade nästan aldrig sett så bra blodvärden någongång. Och B12-provet var också utmärkt - särskilt med tanke på att det var i slutet av "perioden" och att jag tog en ny spruta för knappt en vecka sedan.

Efter mina besök hos obesitaskliniken så var jag hemma hos min faster och farbror och har tillbringat en underbart skön eftermiddag. Vi har pratat om vikt, mat, hälsa och annat som vi har varit med om.

Min faster har funderat mycket på dietisternas roll när det gäller viktnergång och hälsa. Hon är fascinerad över hur lite råd man egentligen får efter en operation (eller så är det jag som inte har uppfattat dem). Men hon har ju också haft kontakt med många dietister när hon på diabetesavdelningen på Akademiska sjukhuset. När diabetesråden nu har förändrat bara på några år.

När det gäller obesitas och kostråd undrar hon varför inte det finns tydligare råd, varför ingen dietist forskar om detta eller skriver en uppsats. Varför inte dietisterna syns mer - när det är så oerhört många som genomgår den här operationen. Tyvärr finns det ju en del som inte klarar av att behålla vikten - och vad beror det på? Kan dietisterna vara mer behjälpliga där?

Ja, inte vet jag - men det är en intressant tanke.

Jag skall i alla fall hem, skall programmera min telefon så att den ringer när jag skall äta, planera att ha mer mat hemma, mellanmål i form av yoghurt och så vidare och så har jag lovat att börja promenera…

Så nu får det väl bli gymmet måndag, onsdag, fredag och promenad tisdag och torsdag och kanske någon gång på helgen. Hej och hå!

INTE roligt!

Igår var jag med och hjälpte på Baby-barn-mässan i Göteborg. Det var roligt. Och jag köpte två klänningar till mig själv. Detta var den ena. Jag köpte dem av House of Lola.se

Känner mig väldigt snygg i klänningen som det var specialpris på under mässan.

På kvällen var vi hos vänner och åt middag. När vi kom hem kände jag att jag måste gå på toaletten. Sen slutade det roliga för den dagen.

För det är inte bara torr hud som är blir problemet om man inte dricker tillräckligt. Utan även… förstoppning.

Det råkade jag ut för igår. Tre timmar i badrummet… maken som fick göra en akututryckning till affären (som lyckligtvis inte stängt) för att köpa hjälpmedel - och till slut löste det sig… (ha, ha…)

INTE roligt!! Jag måste få ordning på detta. Det funkar inte att vara livrädd för att få förstoppning, det kan ju inträffa när som helst ju. Och jag trodde jag hade koll på "intag" och "utgifter"

Men imorgon skall jag på återbesök i Uppsala och träffa dietist och sköterska. Jag får ta upp det med dem då.

Skalle-Per?

Jag har långt hår. Väldigt långt hår.

Men… nu blir jag lite orolig. Varje dag när jag borstar håret så står jag med massor av hår i borsten och i handen. Jag tappar alltså hår. Jo, jag inser att det är något som fattas i kroppen, något som gör att energin går åt till annat än att hålla kvar håret i hårsäckarna. Men vad skall jag göra? Jag vill inte bli skallig. Jag är inte riktigt färdig att klippa av mig håret heller (även om jag har tänkt på det i säkert 25 år!)

När det gäller vikten så verkar jag ha hamnat på den berömda platån nu. Ett kilo ner, ett och ett halvt upp , ett halvt ner, ett upp, ett och ett halvt ner - och så där håller det på. Lite irriterande faktiskt. Men det är bara att kämpa på och gå på träningen. (Där jag för övrigt fick instruktioner på roddmaskinen idag och har därför rott långt!)

Jag har äntligen lyckats leta upp ett måttband och kan därför rapportera de senaste resultaten när det gäller alla mått och vikter. (Det är konstigt att måttbandet alltid försvinner!)

Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 34,4 kg)
Midja (-34,0 cm)
Lår (-17,0 cm)
Knä (-12,0 cm)
Vad (-7,5 cm)
Vrist (-3,0 cm)
Överarm (- 4,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 17 cm)

Ja, det är klart att det är skönt att jag har blivit mindre i omfång. Underbart härligt. Jag har en lång väg kvar - men har kommit en bra bit på vägen. Är så evigt tacksam för att jag har fått den här chansen - även om det blev så jobbigt som det blev. Men sjukhusvistelsen bleknar bort. Dock har jag lite svårt för att se på serien "Sjukhuset" som är inspelad på Uppsala akademiska… Det lockar fram för mycket minnen.

PS Jo, otroligt nog missade jag Qi gongen denna vecka också! Det är osannolikt. 11.30 tittar jag på klockan och inser att jag för en timme sedan skulle vara på gymmet… Men nästa vecka ?!

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

Ett litet steg...

Måndag morgon och det är redan november! Otroligt!

Hoppade över mina smärtstillande i natt och det gick bra. Men tog både alvedon och morfin på morgonen, kände att det gjorde lite ont i ett av dränen.

När läkaren kom (som jag inte träffat förut) gick det på 20 sekunder. "hej, mår du bra? Vi skall ta ett prov på dig och sen kan du börja äta riktig mat så kan vi dra dina drän i morgon. Hejdå" Svisch... jag hann knappt reagera.
Men sen kom sköterskan in och förklarade. De tar ett prov på mig, ser hur det ser ut och sen skall jag eventuellt få börja "dricka fritt". Det betyder att jag får dricka hur mycket jag vill av olika vätskor. Och det skall bli så skönt, för vattnet klarar jag inte av mer än tre glas på en dag. Efter det kan det ske en normal upptrappning med soppor, macka och slutligen mat.

Jag har också fått lov att få permission och skall få åka hem till mina släktingar i veckan. Det skall bli skönt att komma utanför sjukhusets väggar.

Jag har också talat med sjukgymnasten (på uppmaning av min faster) och frågat om jag inte kan få komma och träna lite. Cykla eller gå på gåband eller någonting. Jag måste ju börja bygga upp min kondition. Och att schava runt i korridoren ger inte så mycket kondition direkt. Jag börjar bli ganska rastlös.

Eventuellt kommer barnen upp och hälsar på i veckan. Maken skulle försöka få tag på biljetter (fast det är ju höstlov så vi får se hur det går). Men det skulle vara så underbart att få träffa dem och krama dem lite.

Jag har ingen som helst aning om vad det är för tidsperspektiv på saker och ting längre - jag har varit här i 3,5 vecka. Är det fem veckor kvar eller kommer det att gå snabbare? Jag får försöka få några besked så småningom.

Jag har också bett om ett rejält samtal med läkaren innan jag åker hem, för att få veta vad det var som hände och vad de har gjort med mig. Kunde det här ha hänt i Göteborg? Varför hände det just mig? Och alla sådana frågor...

Vatten och vikt

I rummet bredvid mitt ligger det nu två unga kvinnor. Den ena tjejen gjorde GBP i förrgår, och hon börjar komma på benen. Dricker och är uppe. Går nog hem i morgon. Har talat lite med henne. I sängen bredvid ligger en annan tjej, en sylfid, en smal, söt tjej. Det visade sig att hon hade gjort en GBP för drygt 1,5 år sedan och gått ner mycket i vikt sedan dess. Hon visade kort på hur hon såg ut innan. Det gick inte att känna igen henne. Det är roligt att få dela erfarenheter med varandra.

Nu var hon inne för att det hade blivit lite problem med tarmarna. När de gjorde omkopplingen för 1,5 år sedan så var det ett blodkärl som hade tvinnat sig (eller något sådant) och det hade blivit problem med detta nu.

Så visst kan det hända saker efteråt, men hon var ändå supernöjd med operationen och sitt "nya" liv. Precis som alla andra jag talat med som har gjort operationen. Det känns bra. Och som sagt, jag hade ju inte gjort den här operationen om jag inte hade trott att den faktiskt skulle kunna hjälpa mig.

Idag har jag fått lov att dricka 500 ml vatten (tjoho!). Känns lite lyxigt att få sippa i sig lite vatten när man vill.

Den läkaren som har hand om avdelningen (han heter David) kommer nästa vecka att arbeta med jour istället. Så det blir en annan läkare på avdelningen. Det är inte så roligt tycker jag. Det är mycket bättre när det är samma läkare som är där varje dag - som kommer ihåg och kan se förändringar.

Alla sköterskor och undersköterskor på avdelningen är så rara. De har olika rum varje dag som de är ansvariga för och jag har börjat lära mig namnen, även om de byter rum.

Det är underbart att vara utan slangen i näsan. Dränen kommer att vara kvar minst en vecka till sa läkaren David idag - även om det inte kommer något i dem. Lite irriterande är det att ha dem ibland, men det går för det mesta bra.

Måndag, onsdag och fredag är det viktdagar. Jag tycker inte att jag går ner så väldigt mycket i vikt - i förhållande till att jag inte har ätit något på tre veckor. Men det är klart, de har fyllt på med vätska. Och jag motionerar ju inte så mycket heller, även om jag är på bibban just nu. Men min snälla faster säger att det syns att jag gått ner i vikt. Hmmm...

Min vägg mitt emot sängen är fylld med foton och fina kort som jag fått skickat till mig. Det är underbart roligt att få post varje dag (flitigast är mamma) och att veta att så många tänker på mig och är med mig.

(Nu har jag lagt till en bild - men eftersom jag inte kan den här datorn så blev det inte den bild jag hade tänkt, men jag kan inte få bort den - så den får vara kvar!)

Blue man group

Idag har jag gjort ett färgtest. Jag har druckit en blå vätska (varför måste alla sådan här vätskor smaka skunk?), som tur var bara en deciliter. De skulle undersöka om den blå färgen tog vägen ut genom mina drän som jag har i magen. Och än så länge har det inte gjort det. Vilket är bra, tror jag. Men jag ser ut som en smurf i munnen och tydligen kan färgen även sprida sig ut i huden och givevis kissar jag ut det mesta.

Vad som kommer att hända sen vet jag inte riktigt. (Med drän osv). Läkarna skulle visst konferera om fortsättningen, eftersom det här inte är ett så vanligt tillstånd. Men det är ju lite positivt att det är något som verkar fungera i alla fall.

De har också bokat in ett ultraljud på mig. Tydligen har jag lite förhöjda levervärden, vilket inte är ovanligt när man "äter" min sort av näringslösning. Men de vill kolla för säkerhets skull.

Jag har sovit bättre i natt, vaknade inte ens när de ville komma och ge min supparna kl 02.00. Så jag fick dem kl 03.00 när jag vaknade pga jag måste gå på toa. Har lite svårt att somna om sen, men fick ändå sovmorgon till 07.30.

I eftermiddag har de en konsert här i caféet på sjukhuset som jag skall försöka gå iväg på. Så det händer något mer i alla fall.

Lite ljusare

Nu sitter jag nere i sjukhusets bibliotek. Kände att jag behövde ta mig utanför avdelningen lite. Igår var jag i lobbyn och la på två brev.

De senaste dagarna har jag mått bättre. Slangen som sitter i näsan/halsen stör mig inte alls längre. Jag har lyckats få till någon bra vinkel på den, så jag kräks inte hela tiden. Det är väldigt skönt.

Jag har börjat ta morfinsuppar tillsammans med mina alvedonsuppar. Jag hade först inte fattat att jag själv skulle säga till när jag ville ha smärtlindring. Och då blev jag väldigt trött. Men nu får jag regelbundet alvedon och morfin och jag känner mig mycket, mycket bättre. Underbart. Min faster var här i söndags och då hade hon inte sett mig sedan i onsdag. Det var som att se en annan människa sa hon. Jag kan själv se det och känna det.

Igår måndag var maken och hälsade på. Han skulle på ett möte i Uppsala, och då passade det bra att hälsa på mig. Underbart att få se honom, hålla handen och få tala med varandra och se på varandra. Jag känner mig inte alls så ledsen längre, som jag gjorde för ett par dagar sedan. Det är klart - det kommer och går, men det känns mer som om det finns hopp om livet igen.

Doktorn berättade att de troligen på torsdag kommer att låta mig dricka en kontrastvätska och se om det kommer något i mina tre drän - för att se om läckaget är tätt ännu. Jag glömde faktiskt att fråga vad som händer efter det.

Jag har frågat om det är möjligt att flytta till Göteborg, men doktorn sa ungefär "det man har ställt till med får man fixa först". Jag är lite kluven till att flytta till Göteborg. Det skulle vara underbart att vara närmare hemma, å andra sidan så kommer det att ställa krav på att folk skall komma och hälsa på och det kanske inte blir så mycket vila. Får se hur jag gör - eller vad sjukhuset tänker.

När maken kom fick jag lite saker jag bett om. DVD-filmer som jag kan se på min dator, brevpapper och en bordsalmanacka. Så nu kan jag styka varje dag jag varit här. Det är 2,5 vecka nu.

I Uppsala är det strålande sol idag. På mitt bord står det flera underbara buketter med blommor som jag fått av olika vänner och släktingar. Njuter i fulla drag av detta.

Den fula tavlan som hänger mitt framför min säng har jag tapetserat med egna bilder som mamma har skickat till mig, på barnen, maken, sommarstället, jag har också kort från min och dotterns resa till Indien som vi gjorde i vintras. Så jag håller på att "boa" in mig. I natt sov jag också bättre än på länge. Det är ju lite krångligt när man har rör rätt in i buken, måste ligga på ryggen och med lite högläge. Då tar svanskotan stryk - men lite kuddar kan göra underverk.

Min rumsgranne är en äldre, rar gammal dam som också verkar få stanna här ett tag. Vi kommer bra överens och det är skönt att inte behöva byta rumskamrat hela tiden.

Stort tack till alla er som på olika sätt tänker på mig, hört av sig med hälsningar på olika sätt. Jag känner mig buren!

En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.