Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!