måndag 27 september 2010

Att inte vara hemma

Nu är jag på mitt veckolånga möte. Hur går det då? Tja, det är ju ganska tråkigt att inte kunna följa med ut och äta tillsammans med de andra på mötet. Det är ju inte så himla kul att hela tiden sitta och titta på andra när de sitter där och äter. Men det är klart att det funkar.

På onsdag skall jag med en grupp som ska ha en särskild middag - och idag läste de upp menyn… hu… då var det nästan att jag ångrade mig. Men - jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är enklare att låta bli helt istället för att låta bli lite.

Idag var jag på apoteket här för att hämta min blodtrycksmedicin och för att köpa pulver. De hade pulver men jag hade också tänkt köpa på mig lite drickfärdiga modifast. Då hade de bara två kvar! Men de skulle beställa hem fler som jag kan gå och hämta i morgon eftermiddag.

Det är ju lite enklare att ha en färdig flaska än att behöva leta upp varmt vatten och skaka och hålla på. Även om det funkar också.

Och motion får jag (jämfört med mig i vanliga fall alltså).

2 kommentarer:

  1. Jag förstår ju vad du menar med att det kan tyckas vara enklare att "låta bli helt istället för att låta bli lite". Men å andra sidan min vän; är det inte just det du behöver kunna göra efter operationen? Jag menar, att välja att vara med i de sociala sammanhang där mat serveras och lära dig hantera detta, att "äta lagom" liksom. Eller har jag helt fel nu kanske?? Som jag förstått det så är det väl tämligen små mängder som du skall/kan äta när operationen är gjord, eller? Upplys mej gärna för jag kanske är helt ute och seglar här...: / Men ditt liv kommer ju troligtvis ändå att innehålla många dylika sammankomster och kanske kan det vara bra att liksom öva på dem redan innan operationen? Fast du har säkert redan tänkt igenom hur det här kommer att bli/fungera alldeles utmärkt på egen hand... ; ) För du är ju en genomklok kvinna! Glöm aldrig det.
    Bamsekram till dej från mej.

    SvaraRadera
  2. Hej min vän!
    Jo, självklart är det så - men då finns det annat "hinder" att äta lagom och rätt - än bara mitt eget sinne.
    Jag ser fram emot att kunna få sitta med och smaka på maten igen. Att ha mat på tungan. Men i det här skedet så är det enklare att "slippa" helt.

    SvaraRadera