Klogg i ådrorna?

Får genom min vän tips om en blogg som jag nu har lagt på min länklista. En tjej på 17 år som håller på att göra en viktresa från 127 kg till normalvikt. Hon använder LCHF-metoden och det fungerar tydligen utmärkt för henne. Hon har hittills tappat 25 kg. Ett stort GRATTIS till henne och en önskan om fortsatt goda resultat!

Igår kom jag inte ut på någon promenad. Jag var ute med en kamrat och handlade, men ingen promenad, ingen motionsaktivitet.

Däremot hörde jag på nyheterna om alla unga människor som får förkalkade ådror eftersom de inte motionerar. På vetenskapsradion så kan man läsa att detta kan skapa epidemier i framtiden av hjärtinfarkt. Med tanke på mitt eget obefintliga motionerande så borde även mina ådror vara helt igenkloggade. Känns ju inte så himla kul att tänka sig.

Att jag bestämt mig för att börja äta pulver den 6 september (behöver skriva det igen för att inte skjuta upp det!) känns ibland som en dålig idé. Som när jag läser bloggen 17år127kg. När hon, genom att äta en massa god mat, lyckas gå ner i vikt. Varför skall jag då utsätta mig för pulver? Varför skall jag utsätta mig för operationen och bara få äta lite, lite, lite…

Å andra sidan så hörde jag på TV om en undersökning de gjort på dem som var opererade. De hade undersökt hur mycket de åt och när de åt. Och det visade sig att de åt oftare - men mycket mindre. De kände mättnad och de gick inte upp i vikt.

Helt klart är att jag behöver ha gränserna och reglerna för att mitt viktliv skall bli ett normalt liv och inte det som styr hela mitt liv. För mig blir detta lösningen - och jag gratulerar alla som genom andra vägar hittar samma mål. För jag är övertygad om att vi inte kan göra på samma sätt allihopa, utan att vi alla hittar olika vägar.

Lite oroande är nyheten jag också hörde om en viktopererad som hade fått problem under sin semester och inte var i sin hemkommun och nära sitt sjukhus. Akutsjukhuset där personen sökt hjälp var egentligen inte villiga att hjälpa till och visste inte hur de skulle hantera personen. Det verkar ju inte så bra och begränsar ju en gastric-bypass persons möjligheter att leva ett fritt liv.

"Du är här och nu…"

Idag började jag på gymmet igen. Har ett årskort så det finns egentligen inte så mycket att skylla på. Gymmet ligger också oerhört nära, gångavstånd, fem minuter i snabb takt, tio i normal takt.

Så idag gick jag alltså dit och var med på ett Qi gong-pass. Det är ju inget konditionspass eller jobbigt på det viset. Men väldigt lugnt och skönt och precis vad jag behöver. Lugna rörelser, en mycket duktig ledare som säger "Du är här och nu… ingenting finns och ingenting är… andas in och andas ut…"

Men… det kändes som om jag hade en Michelingubbedräkt på mig. Det tog emot hur jag än böjde mig. Jag nådde varken fram eller bak, hit eller dit. Jag blev oerhört medveten om min kropp på det här viset. Vet inte om jag skall skratta eller gråta över det.

Mitt schema har inte fortskridit så bra ännu. Har gjort en liten skiss - där torsdagarna är inprickade på Qi gong. Skall se om jag hittar något mer pass som fungerar för mig i den här situationen.

Jag har upptäckt att jag är väldigt svullen. Fötterna är som ballonger, spända och hårda. Jag har trott att det berodde på värmen förut. Men nu är jag inte säker längre. Känner mig som en vattenballong. Svårt att komma i skorna, för att inte tala om kläderna.

Dock så har jag köpt två nya plagg, två tunikor/klänningar - skall nämligen på en representationsresa första helgen i september och kände att jag måste ha något snyggt att ta på mig. Det är också sista helgen jag kommer att äta - eftersom jag måndagen efter det har räknat med att börja med pulver. Känns som ett klokt beslut - just nu…

Det finns att läsa…

Det finns givetvis en massa information att läsa om operationen Gastric bypass på nätet.

På Wikipedia kan man läsa vad som händer före och efter en operation.

På den här sidan MissMaddis berättar en tjej som själv gjort en operation för många år sedan hur det var och vad som har hänt med henne sedan dess.>>

Här hittade jag också en blogg om en tjej som gjort operationen, Nena >>

Och här, ytterligare en tjej som har opererats och berättar om hur det var>>

Vatten

Igår skulle jag gå hem från spårvagnen på kvällen. Det är ingen lång promenad alls - ett par hundra meter bara. Men - det var så jobbigt. Benen kändes som stor trästockar och jag kunde nästan inte andas.

Men det är ju inte så konstigt. Det är ju nästan 50 kg övervikt som är fördelade på min kropp, som jag släpar runt - alldeles i onödan. Tänk dig att du släpar på 5 säckar med jord… samtidigt!

Det är väl därför det är så svårt att komma ut på de där promenaderna också. Det finns liksom ingen ork…

I morse hörde jag på nyheterna, vetenskapsradion, att de gjort en undersökning i USA (om jag minns rätt). Undersökningen bevisade att det hjälpte om man drack ett stort glas vatten före varje måltid när man försökte gå ner i vikt.

Hmm… ett stort glas vatten. Helt orimligt läter det ju inte. För om man fyller magen med vatten innan man äter, så får det ju inte plats så mycket annat.

Det är en av de sakerna som jag tycker känns lite konstigt inför operationen. Att man inte får eller ska dricka till maten. Och att man inte får dricka kolsyrat. Jag som älskar kolsyrat vatten. Vi har till och med köpt ett kylskåp med kolsyrat vatten i dörren, för att vi dricker det så mycket. Men, men, vad gör man inte för att få bli normalviktigt!

Mitt schema har inte kommit ner på papper ännu. Det är alltid så mycket annat som kommer emellan. Men jag har i alla fall bokat in ett "träningspass" på lokala gymmet på torsdag. Det är Qi gong, en mycket långsam och eftertänksam träning. Men den passar mig precis just nu. Kanske kan jag tala med dem lite om annan träning också… kanske…
Får hoppas bara att jag orkar gå ändå fram till gymmet!

Jag får inte plats

Jag får inte plats i mig själv. När jag böjer mig ner, för att till exempel ta på mig strumporna, så räcker varken armar eller ben till. Jag når inte!

Och när jag böjer mig så får jag ofta kramp i magen, antagligen för att organen i kroppen inte får plats när jag böjer mig och trycker ihop med fett och allt.

Jag kommer inte ihåg att det var på det här viset när jag var tjock förra gången. Kanske var det för att jag långsammare blev tjock - nu har det liksom blåst upp som en ballong.

Men så här kan jag ju inte ha det! Detta är fullständigt uteslutet.

Idag har jag tänkt att jag skall göra upp ett schema. Ungarna har ju börjat skolan och de har schema. Jag behöver också schema, för att klara av att träna, gå promenader, äta riktig lunch och få till mina arbetstider samtidigt. Eftersom jag har min arbetsplats i hemmet är det svårare att på ett naturligt sätt komma ut ur huset. Jag kan till exempel inte cykla till jobbet eller gå. För mig räcker det att, i pjamas, gå 15 trappsteg ner till kontoret. Där kan jag bli sittande en hel dag framför datorn och telefonen.

Nä, det får bli skärpning på den här fronten.

(Ps, bilden hittade jag på internet och är inte jag!)

Inget datum, ingen promenad…

Idag har jag pratat med Uppsala igen, för att se om det möjligen gick att få en tid och ett bestämt datum. Men se det gick inte. De har ju haft operationsuppehåll och skall inte börja operera förrän första veckan i september. Och då är det alla som var på läkarbesök i april som får gå först.

Jag har bestämt mig för att börja äta pulver den 6 september. Jag skall nämligen åka till Finland på en representationsresa 3-5 september. Om det var så att jag hade haft ett datum inplanerat så hade jag gladligen ätit pulver även då och förklarat och berättat. Men nu när jag inte har något fastställt datum känns det bara överkurs att hålla på att krångla med det. Men jag börjar efteråt. För om det då blir ett återbud så kan jag komma som ett skott…

När jag besökte läkaren i maj frågade han mig om mitt blodtryck. Jag hade högt blodtryck förra gången jag var tjock och fick då tabletter. När jag var normalviktig så sattes tabletterna ut, eftersom trycket var helt OK. Men jag gick och kollade trycket för midsommar och det konstaterades att det var skyhögt. Jag fick tabletter och trycket gick ner.

I förrgår var jag och kollade trycket för säkerhets skull igen. Då låg det plötsligt högt igen! Trots tabletterna. Fast jag hade missat att ta tabletten dagen innan. Tydligen kan detta påverka. Får hoppas att det är det. Skall tillbaka nästa vecka och kolla. Har för säkerhets skull redan beställt en läkartid på vårdcentralen (i mitten av september fick jag den…) ifall jag måste komplettera med mer tabletter. Skulle ju vara öken om jag missar operationen på grund av för högt blodtryck.

Det finns några gränser för när livet blir jobbigare. Viktgränser alltså. Jag har passerat en av dessa för ungefär 25 kilo sedan. Men det känns som om jag håller på att passera ytterligare en - har inte vågat ställa mig på vågen på länge.

Och så mina föresatser för sommaren. Får väl kolla hur det gått med vikten. "Utan extra allt" har inte funkat överhuvudtaget. Promenaderna sitter mycket långt inne - men jag kom ut i förrgår en liten runda. Men det tar emot så det är inte klokt!
Skall försöka komma iväg till mitt lokala gym. Köpte ju ett årskort där förra hösten. Borde väl utnyttja det ordentligt…

Skippa allt och tjäna pengar?

Häromdagen såg jag på TV3 "Generation Fett". Programmet handlade om jättestora kvinnor i USA som var stolta och som också tjänade pengar på sin kropp.

SQUASING – Feta kvinnor som sitter på smala män - Kan ge en miljon om året.

Läs mer

Om man är rejält fet, kvinna och inte rädd för att visa upp sig kan du göra riktigt stora pengar i USA. I kvällens avsnitt träffar programledaren Lotta Lindmark fyra amerikanska kvinnor som är stolta över och tjänar stora pengar på sina gigantiska kroppar. Vi får även lära oss allt om fetischen squashing dvs. smala män som gladeligen betalar stora belopp för att feta kvinnor ska sitta på dem.

Det blir en minst sagt annorlunda skildring av hur gravt överviktiga kvinnor lyckats hitta synnerligen lukrativa sätt att slå mynt av sin fetma.

I programmet träffar vi: ”Godess Patty” väger nästan 300 kg och livnär sig på att sitta på män (squashing). ”Det har hänt att män har skadats och tuppat av” säger Patty. Vi möter även Priscilla, Pattys 18-åriga dotter som berättar hur det är att ha en mamma vars jobb är att sitta på män.

”Jenni Bombshells” väger 177 kilo. Bara hennes rumpa sägs väga 95 kg. En tillgång som hon gärna visar upp på sin egen betalsajt och som genererar henne stora intäkter. Jennis dröm har alltid varit att arbeta som modell och hon tycker inte att de lättklädda bilderna på henne skiljer sig markant från dem vi kan se i Victorias Secret-kataloger.

”Queen Kong” är en 193 centimeter lång legend. Hon är den amerikanska kvinnobrottningens mästarinna och den som ”uppfann” den nya fetischen squashing. ”Queen Kong” har medverkat i många amerikanska långfilmer och ses av många som en ikon inom sin bransch.

”Queen Raqui” är 195 centimeter lång och väger 275 kilo. Hon lever på att squasha men ordnar också fester för överviktiga, har sin egen radioshow och leder stödgrupper för att öka acceptansen för feta i samhället.

Så jag satt där och såg programmet och tänkte att det kanske vore enklare att inte försöka gå ner i vikt utan istället lägga på mig ännu mer och satsa på en karriär som squashare.

Fast å andra sidan så är det inte det jag vill. Jag vill kunna ta mig ur soffan utan hjälp, springa efter bussen utan att stöna, komma ur bilen utan att häva mig ut. Jag vill vara en normalviktig person! Även om jag tycker det är skönt att det finns kvinnor som är stolta över sin (stora) kropp och till och med kan tjäna pengar. De verkar lyckliga och glada.

Det handlar om detta med självkänsla igen. Att vara trygg i sig själv, men också att ha modet att kunna förändra sådant man vill skall bli bättre. Och för mig handlar det om att bli normalviktig igen - även om mina instinkter oftast tar till andra vägar, som godis, mat och låta bli att motionera. Det är väl bara att börja motarbeta dessa instinkter och skaffa mig bättre instinkter.

Självbild

Jag funderade på detta med självbild idag. Hur jag ser på mig själv. Jag ser bilder (foton) på mig själv - och känner inte igen mig. Det är inte så jag ser på mig själv. Det är en mycket större människa jag ser på fotona.

Å andra sidan så känner jag mig som en stor boll. Jag har svårt att ta mig ur soffan, jag har svårt att ta mig in och ur bilen. Jag orkar inte promenera, jag orkar inte…

Jag såg på "Andaktsstund från Bjärka-Säby" idag. Ett samtal med en kvinna, Cajsa Tengblad, som bland annat pratade om självbilden.

Hon jobbade fortfarande med sin bild - men hon gav ett tips. Hon sa att man kunde beskriva sig själv - sina egenskaper - med tre ord. Och sen kunde man be en god vän att beskriva sig med tre ord. Och sedan jämföra. Hur ser min bild ut jämfört med någon annan. Och vilka ord använder jag om mig själv, hur jag tänker om mig själv.
Och sedan jobba med självbilden. För det handlar inte om utseendet, det handlar om hur jag uppfattar mig själv. Och att förstärka de starka sidorna och jobba med de svaga.

Jag skall se om jag orkar fundera över mina tre ord - det kan nog vara nyttigt.

Se hela avsnittet här
http://svtplay.se/v/2100140/gudstjanst/8_8_sommarandakt_fran_bjarka-saby

I ett bottenlöst hav

Igår var den första vardagen i augusti och jag visste att de öppnat operationsplaneringen igen i Uppsala. Åtminstone trodde jag det.

Jag ringde dit igår förmiddag och fick prata med henne som planerade. Då visade det sig att det inte alls hade börjat planera ännu. Utan de skulle börja planera i början av september. Detta på grund av ett operationsstopp av planerade operationer över sommaren, för att spara pengar.

Och det var ingen idé att jag ringde igen, för de kunde inte börja planera tidigare - och alla de som hade varit på läkarbesök i april var före mig i kön.

Och detta innebär att jag inte kan få besked förrän tidigast i september. Och man skall gå på pulver i minst 4-5 veckor innan operationen. Vilken innebär att operationen inte kan komma till stånd förrän i oktober - tidigast.

Det hade inte spelat mig så stor roll om jag vetat ett datum i oktober - då hade jag i alla fall varit inställd på något. Men nu vet jag ingenting. Jag ringde för att jag ville veta datumet, för att jag i god tid skulle kunna börja med pulver - gärna åtta veckor innan. Men nu vet jag ingenting…

Jag fullständig föll i ett bottenlöst hav, kändes det som. Jag ville ju ha ett besked!!!

Jag grät och äldsta barnet sa lite försiktig - "men du får ju operationen i alla fall" - men så känns det inte nu! Maken var lite mer oförstående. Kunde nog inte riktigt förstå varför det kändes så hopplöst just nu.

För ett par dagar sedan hörde jag ett program på P1. Det handlade om personer som söker sig inom EU för att göra operationer. De intervjuade bland annat en tjej från Göteborg som åkt till Tyskland för att göra sin gastric bypass-operation.

Hon var nöjd med operationen. Och hon hade sedan fått uppföljningen i Göteborg. Hon hade hittat ett företag som hjälpte till med alla papper och praktiska saker inför en operation. (Med i programmet var också en spanjor som kom till Göteborg för att operera in en benprotes, på ett helt annat sätt än de gjorde i Spanien. Så det är inte bara svenskar som åker utomlands - även andra EU-medborgare kommer till Sverige).

När jag hörde programmet så kändes det inte som ett alternativ - men nu börjar jag undra om det kanske inte är det i alla fall.