Äter för lite och för sällan

Sitter nu på tåget på väg hem från Uppsala där jag idag har varit på uppföljningsbesök på Obesitasmottagningen. Jag har ju aldrig varit på Uppsalas obesitasmottagning förut, eftersom jag blev utredd i Göteborg. Men nu var det sex månader sedan operationen och dags för uppföljning som sagt.

Först träffade jag en dietist och vi pratade igenom vad jag åt, hur jag åt och drack och allt sånt. Och kunde väl ganska snabbt konstatera att jag äter nog för lite och framförallt för sällan. Så nu blir det till att ställa "mat-och-sovklockan" för att få in goda rutiner på att äta. Både för lite vatten och för lite mat kan ha skapat förstoppningsproblemet jag råkade ut för i lördags.

Det är lite underligt det här - att plötsligt behöva ställa in sig på att äta hela tiden, när man hela livet har försökt att undvika att äta. Säkert har mina olika sötsakersbehov också sin grund i att jag har ätit för lite.

Sen fick jag träffa en sköterska. Blodtryck, vägning, mätning och samtal. Och jag ligger fortfarande kvar som tvåsiffrig, nu med mer marginal. Härligt. Precis som det skall vara. Jag fick frågor om håravfall osv. Också detta kan ju bero på att man äter för lite. Kroppen har ju inte förmåga att på samma sätt ta upp näring i maten och stoppar man då också in mindre mat så blir det besvärligt.

Svaren på proverna som jag var och tog för ca tre veckor sedan på vårdcentralen tittade hon på och sa att de var alldeles utmärkta. Hon hade nästan aldrig sett så bra blodvärden någongång. Och B12-provet var också utmärkt - särskilt med tanke på att det var i slutet av "perioden" och att jag tog en ny spruta för knappt en vecka sedan.

Efter mina besök hos obesitaskliniken så var jag hemma hos min faster och farbror och har tillbringat en underbart skön eftermiddag. Vi har pratat om vikt, mat, hälsa och annat som vi har varit med om.

Min faster har funderat mycket på dietisternas roll när det gäller viktnergång och hälsa. Hon är fascinerad över hur lite råd man egentligen får efter en operation (eller så är det jag som inte har uppfattat dem). Men hon har ju också haft kontakt med många dietister när hon på diabetesavdelningen på Akademiska sjukhuset. När diabetesråden nu har förändrat bara på några år.

När det gäller obesitas och kostråd undrar hon varför inte det finns tydligare råd, varför ingen dietist forskar om detta eller skriver en uppsats. Varför inte dietisterna syns mer - när det är så oerhört många som genomgår den här operationen. Tyvärr finns det ju en del som inte klarar av att behålla vikten - och vad beror det på? Kan dietisterna vara mer behjälpliga där?

Ja, inte vet jag - men det är en intressant tanke.

Jag skall i alla fall hem, skall programmera min telefon så att den ringer när jag skall äta, planera att ha mer mat hemma, mellanmål i form av yoghurt och så vidare och så har jag lovat att börja promenera…

Så nu får det väl bli gymmet måndag, onsdag, fredag och promenad tisdag och torsdag och kanske någon gång på helgen. Hej och hå!

Äntligen!

Äntligen - så kan jag ropa ut - äntligen!

Sedan tre dagar är jag äntligen tvåsiffrig! Det var ett tag sedan nu - och det började med minsta möjliga marginal, men den har långsamt ökat (avståndet till tre siffror, alltså). Så nu tror jag mig om att äntligen (där kom det ordet igen) vara tvåsiffrig. Aldrig mer tresiffrig - aldrig mer!!!

Jag mår bra. Men jag dricker för lite. Det märker jag för jag är lite snurrig ibland. Jag är torr som fnöske och behöver smörja in mig med olivolja. Jag får rynkor och jag har börjat få gråa hår. Det kanske inte har så mycket med operationen att göra - men jag märker det mer nu. Men som min faster sa - det finns färg.

Idag var jag på vårdcentralen och träffade min läkare. Mitt blodtryck ligger mycket bra nu och det blev bestämt att en av blodtryckstabletterna skall sättas ut. Jag fick också min spruta med B12. Kändes ingenting. Vilket är skönt.

På måndag skall jag åka till Uppsala och träffa en dietist och obesitassköterskan. Det är då ett halvt år sedan jag opererades. Det är inte klokt vad fort det går.

Jag har varit iväg på en del resor, bland annat till Tyskland. Funderade lite på hur det skulle fungera. Men det gick mycket bättre än väntat. Det fanns alltid något lämpligt att beställa på restaurangen. Och jag hade köpt med mig några hårda mackor som jag hade som extra proviant i väskan. Så det gick som sagt utmärkt.

Jag har märkt att det är svårt att komma ihåg att äta när jag är hemma på dagarna. Jag vet liksom inte riktigt vad jag skall äta. Blir hungrig (tja… eller… kanske mer sugen) och så går jag och ser vad som finns i skåpen. Stoppar i mig någonting. Men det blir inte riktigt så bra och nyttigt som det borde antagligen. Måste få bättre koll på det - det är alldeles för lätt att ramla in i gamla vanor.

(När jag var inne och letade efter en bild på en våg sprang jag på den här underbara bloggen om sötsaker - en superduktig tjej som gör fantastiska skapelser, titta på underbara tårtor muffins och kakor på http://sotasaker.blogspot.com/ vilken kreativitet och fantasi!)

Möten och olja och kalla fakta

Dagarna flyger iväg - och nästan varje dag tänker jag att jag borde gå in på bloggen och skriva lite. Det händer ju saker jämt som jag kunde berätta om. Men så har det inte blivit. Men nu så… (hade ju egentligen tänkt att städa på kontoret, så det här var roligare att göra.).

Sen jag skrev sist så har jag träffat tre personer som jag gärna vill nämna.

Dels är det min goda vän som driver bloggen Barfota - vi är gamla barndomskamrater och vi träffades i veckan. Härligt att träffa sina vänner som man delat i princip hela sitt liv med. Det är bara att plocka upp där man var sist. Gott. Det är livskvalité!

Den andra personen är en av deltagarna i den KBT-grupp där jag var med på Obesitasmottagningen i Göteborg. Hon gjorde sin operation för ett år sedan och är supernöjd. Vi träffades när hon var på besök i Göteborg och fick en härlig pratstund och fika i stan. Vi pratade bland annat om träning. Där visade det sig att vi är ganska olika. Hon är en tävlingsmänniska som gärna stod 1/2 timme (eller 1 timme) på Crosstrainern och sedan också körde 1/2 timme i gymmet. Tja… olika falla ödets lotter kan man säga. Det är inte riktigt min grej att träna på det viset. Men väldigt roligt att träffa henne och prata erfarenheter om operation, mat, eftervård och kläder.

Det tredje mötet har jag gjort denna helgen när jag varit på en spännande konferens, nämligen webcoast. En konferens för oss som älskar webben. Och där träffade jag Thina Grotmark som driver bloggen Beyond Sizez>>.
Roligt att träffa denna trevliga kvinna i verkligheten. Hon vann också ett pris för sin fina blogg med massa fina tips.

Så detta var tre mycket trevliga möten.

Det som också har hänt är att jag tror (det verkar i alla fall så) att min platå äntligen har släppt och att jag återigen börjat gå ner i vikt. Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men jag hoppas att det är så.

Dessutom fick jag en kallelse i fredags till mitt återbesök i Uppsala, dit jag ska i april. Så nu måste jag ta mig till vårdcentralen och ta en massa prover. Typiskt nog var jag där fredag förmiddag (innan posten kommit) för att ta blodtrycket och få mina blodtrycksmediciner påfyllda. Men det är väl bara att knalla tillbaka nästa vecka. Blodtrycket ligger mycket bra numera, med mediciner i och för sig. Jag hoppas att jag snart kan börja sätta ut någon av mina tre tabletter som jag stoppar in mig.

Dock har jag börjat stoppa i mig en annan tablett. Nämligen Selicia. Det är för att stärka hår och naglar som inte mår så bra känner jag (det skrev jag också om här>>). Och jag är torr som fnöske (måste dricka mer vatten, jag vet!!!) så att jag har börjat smörja in mig med olivolja för att inte damma hela tiden.

Ok - det var en snabb uppdatering.

Var det någon av er som såg programmet Kalla fakta från 10 mars som handlade om gastric bypass-operationer? Du kan se programmet här>>
Så här skriver Kalla fakta om programmet:

Om fetmaoperationer. Antalet fetmoperation ökar i Sverige men det är många som ångrar sig efteråt. I takt med de ökade operationerna kommer också larmrapporter om svåra biverkningar som bristsjukdomar, depressioner och alkoholmissbruk. Reportrar Katarina Franck, Magnus Wennerholm och Markus Junghard.

I en facebook-grupp som vi opererade har på nätet så har vi diskuterat det här programmet efteråt. Vi är alla rätt så upprörda över hur vinklingen i programmet var. Att det inte fanns någon som intervjuades av alla oss som faktiskt är nöjda med operationen. Som kan se en livsförändring och något positivt med operationen.

En av personerna har sagt till mig "Syftet med operationen är att man skall gå ner i vikt. Inget annat. Om man har gjort det så är det väl en lyckad operation? Då kan man väl inte komma och säga att operationen är misslyckad för att det är annat som inte fungerat?".

Det som däremot var bra med programmet är att de tar upp problemet med att landstingen behandlar dessa patienter olika och att det är olika regler. Det är också bra att ta upp behovet av att dessa patienter (vi) får möjlighet till samtal och uppföljning, för det är en livsförändring som påverkar allt. Om man i hela sitt liv har identifierat sig som "tjock" och stor, så är det inte enkelt när människor börjar se på en med helt andra ögon. Självklart är det jobbigt.

Men för mig som gjort operationen, så är jag supernöjd - trots komplikationerna efter operationen. Trots att jag inte kan äta för fort, för mycket eller dricka kolsyrat och alkohol. För jag ser framför mig att jag skall leva som normalviktig, orka resa mig, orka gå, orka motionera och kunna köpa kläder på andra avdelningar än där det hänger superstora plagg.

Till exempel är jag väldigt glad över min vårkappa som jag nu använder. En röd, insvängd kappa från Ellos.

Jag fryser!!!

Det är så himla kallt hela tiden. Jag fryser, går med tjocka innetofflor, extra tröjor och halsdukar inne. Och ändå så fryser jag nästan hela tiden. Vilket kanske inte är så konstigt när jag inget äter (i förhållande till förut) och kroppen inte har någon mat att förbränna. Nä… jag får se om jag kan hitta riktig varm mat som jag kan äta om det skall fortsätta vara så här kallt hela tiden.

Jag har ju sett en hel del på TV när jag varit sjukskriven. Jag det gör jag fortfarande på kvällarna. Det är vad jag orkar med. På kvällarna brukar jag titta på Biggest Loser från USA. Jag tycker det är ganska bra, de tar tag i problemen, de får kämpa som små blå och det är duktiga och sporrande tränare.

Men en sak stör jag mig på alldeles väldigt. När de har invägningen så blir de besvikna om de bara gått ner ett eller två pounds. 1 pound är 0.454 kg. Det vill säga nästan ett halvt kilo. Och när de "bara" har gått ner ett, två eller tre pounds så är de så besvikna, tränarna står där och bara stirrar och säger "jag förstår inte det här, hon/han har ju tränat så mycket hela veckan" och de går tårögda ner från vågen.

Men… var är insikten om att kroppen kanske inte klarar av att gå ner 3-4 kg i veckan. I femton veckor i sträck. Även om man tränar hela tiden. Det är ju helt orimligt.

Det gör mig irriterad. För det kommer att ställa orimliga förväntningar på alla som försöker gå ner i vikt. Det är mer rimligt att man går ner 0,5-1,5 kg i veckan. Inte mer. Sen är det roligt för deltagarna i Biggest loser att de går så bra för dem, de får kämpa för det också. Men… det vore roligare om de fick godkänt även när det går ner 1 kg i veckan. Även om det är en tävling.

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

Stolar

Har ni tänkt på vilka stolar som finns på offentliga platser? Det har jag!

Det visar sig nämligen att det ofta är stolar med karmar av olika slag. Och när man är normalviktig så är detta ingen problem - men när man är tjock så är detta inte alls roligt. För man känner sig ännu tjockare när man inte känner sig säker på att man kommer i stolen - eller kommer ur den…

I en lokal där jag ofta är på möten upptäckte jag just detta - det fanns bara stolar med karmar. Och jag inser ju att jag inte är den enda med problem med att få plats i stolen, som går på möten i denna lokal. Nu har jag talat med en som är ansvarig och berättat om problemet och hon har lovat att de också skall köpa in stolar utan karmar. Ingen annan hade sagt något och ingen av personalen som jobbar där hade funderat på saken. Men hon förstod givetvis att jag inte är ensam om att ha synpunkter på stolarna.

Jag har upplevt samma sak på obesitas-klinken i Göteborg. Där är det i och för sig extra breda stolar - men de är med karmar. De har en dubbelsoffa. Men när jag är så här tjock som jag är nu så får man inte plats utan att känna sig obekväm. Och då är jag ändå inte störst på den avdelningen. När jag gick ner i vikt förra gången och fick hjälp av obesitas-klinken så talade jag med sköterskan om detta. Hon sa att de hade tänkt på det men att det inte hade varit lätt att hitta bra stolar. (Jag inser också att det finns poänger med karmarna - de kan vara bra för att det blir lättare att resa sig).

Häromdagen var jag på min vårdcentral igen för att kontrollera mitt blodtryck (som förövrigt fortfarande var lite högt…). Och där konstaterade jag att det inte heller fanns en enda stol utan karm och att jag nästan fastnar i stolen när jag klämmer mig ner. Jag talade med sköterskan som tog mitt blodtryck om detta. Hon hade givetvis inte tänkt på (tror jag det, det var en liten, söt, supersmal sköterska) det men sa att hon skulle ta upp det. Nu har de många gamla människor som kommer till vårdcentralen som kan behöva hjälp av karmarna - men det måste finnas några alternativ.

Nu är jag på en konferensresa/studieresa i Finland. Anlände i förmiddags och åker hem på söndag. Vi får mat nästan hela tiden och det är fantastiskt fin mat! Jag är glad att jag inte har börjat med pulver ännu, det hade känts lite tråkigt. Men på måndag börjar mitt nya liv som skall leda till en operation inom rimlig tid. Oj, oj, oj, vad det känns läskigt.

Vill så gärna börja gå ner nu. Jag har problem med att gå, sätta mig, resa mig, röra mig. Jag har halsbränna och känner mig allmänt urkass. Det skall bli så skönt att äntligen börja få ordning på detta livet - även om utsikten att äta pulver under hela hösten, utan ett slutdatum i nuläget känns läskigt som sagt.

Jo, inte nog med detta med stolarna. Idag inträffade också höjden av utsatthet. När jag skulle åka med planet till Helsingfors så räckte inte bältet runt mig så att jag kunde spänna fast mig. Jag var tvungen att säga till flygvärdinnan att det saknades två cm (det var inte mer) och hon fick komma med en förlängare, så att jag kunde spänna fast mig. Det var skämmigt! Men det är också inte klokt att de automatiskt kan hjälpa stora människor med detta. Jag är inte störst av oss som är med på denna resa och jag kunde inte se att den andra personen i vårt sällskap fick någon hjälp.

(PS Bilden är från internet och förställer inte mig… bara så ni vet…)

Halvtid i semestern

Så har drygt halva semestern gått. Vi började med att åka på ett läger i fem dagar. Det var elfte året i rad vi var där och för två år sedan var jag smal och alla gratulerade och det kändes så bra. Förra året hade jag börjat gå upp - och i år…

Ja, ja, men vet ni - jag tror aldrig jag har fått så många komplimanger från olika människor. Vänner på lägret som kom och sa att jag var fantastisk, vacker, inspirerande osv. (och det hade inget att göra med min vikt utan med mig som person!) Jag grät av lycka med rodnaden på mina kinder många gånger. Det var roligt. Karameller att suga på. Ja, eller… det kanske inte var den bästa liknelsen förståss…

Fem dagar på läger. Mat vid bestämda tider. Bra. Men jag upptäckte att jag var hungrig mellan målen. Hur knäppt var det på en skala då? Vi fick ju mat hela tiden! Men jag kom ut på några promenader, inte långa, men dock promenader.

Jag har en mycket god vän som började sina promenader med att gå ute i fem minuter. För det var så långt hon orkade då. Sen ökade tiden och längden med styrkan och orken. Och detta har jag tagit till mig. Jag behöver inte börja med att gå i en timme eller så. Utan jag försöker se till att jag är ute på en sväng varje dag. Jag har nästan lyckats varje dag - nästan…

Att bara hålla mig till mat vid frukost, lunch och middag har inte varit lika lätt (eller rättare sagt - det har inte gått alls). Jag tror jag förträngde den målsättningen ganska omedelbart efter jag satt den. Var nyttigt för mig att läsa igenom min bloggpost igen…

Häromdagen var jag på Ullared. Gick hela dagen i affären och köpte bara två T-shirt och en blus (till mig - det blir liiite mer till övriga familjen). Jag skall ju inte ha kläder i den här storleken! När jag kom hem på kvällen upptäckte jag att mina ben såg ut så här!

Det gjorde inte ont, men det ser ju förfärligt ut. Efter två dygn har det börjat blekna lite. Kan det vara ansträngningen av att gå hela dagen på det hårda golvet? Att blodkärlen spruckit? Inte vet jag - men vackert var det inte!

Jag försökte ringa till Uppsala igår för att höra om de gjort någon lista för operationen till hösten. Jag skall ju gå på fyra veckor pulver innan operationen, och bara jag vet datumet så kan jag gå på åtta veckor pulver. Men jag måste ju veta när det blir! Och eftersom jag inte fått veta datumet och jag skall äta pulver minst fyra veckor så kan ju operationen inte blir förrän början på september - tidigast… Men de har semesterstängt och ingen svarade, inte ens en telefonsvarare. Så jag får försöka nästa vecka istället. De sa i maj att de skulle göra schema i augusti.

Om två veckor skall jag på ett ganska stort 50-årskalas. I början av sommaren, när vi blev bjudna, så hade jag nästan drömt om att jag redan var opererad. Eller att jag blivit smalare i alla fall. Summan av dessa drömmar är att jag väger mer än någonsin. Men nu har jag bestämt vad jag skall ha på mig. Ett par svarta byxor (de där för 49 kr på Lindex) en svart T-shirt (69 kr på Ullared) och en stor knallröd jacka (med svart knapp) som jag köpte för ett par år sedan.

Yngsta barnet konfirmerades förra veckan. Jag har sedan sett mig själv på foto och video. Jag visste att jag blivit stor - tjock - men inte att det var SÅ stor, SÅ tjock… Men varför? Min självbild är ju ungefär samma hela tiden. Fast det nu är svårare att ta mig upp i låga soffor, eller i och ur bilen. Det kanske är dags att ta fram de där pappren från KBT- undervisningen jag fick på obesitasmottagningen igen…

49 kr på rean

Jag har varit och köpt nya byxor. Två par för 49 kr styck. Jag skulle inte ha nya byxor i den här storleken, jag hade givit bort alla mina byxor och stora kläder för jag skulle aldrig bli så här stor igen. Men nu är jag här i alla fall. Och jag kan inte gå naken.

I vintras var jag på semester. Då hade jag ett par shorts. Nu kände jag att jag nog måste ha ett par till att kunna byta med, så jag har varit och köpt ett par till. Sen skulle jag ta på mig mina gamla shorts, de som jag använde i februari - då kom jag inte i dem! Jag kom inte i dem!!!! J-A SKIIIT! Jag har lagt på mig under hela våren och detta är helt sjukt!

Nu skall jag berätta hur jag kom till obesitas-kliniken. Jag hade varit anmäld till sjukhuset där de gör en massa olika forskningar för överviktiga. Strax innan jul för 4,5 år sedan bliv jag uppringd. De skulle starta en ny forskningsgrupp som gick ut på att man åt pulver i åtta veckor. Var jag intresserad? Givetvis!!! Jag ställde upp, trots att det var strax före jul och man skulle äta pulver på julen. Många hade därför hoppat av, men jag tänkte - so what… det är en jul och om jag kan gå ner i vikt så spelar det ingen roll!

Så glad i hågen gick jag dit, tog en massa prover och fick träffa en sjuksköterska. Då fick jag beskedet att jag tyvärr inte kunde vara med i forskningsgruppen - för jag var för tjock!!! Jag var för tjock för att vara med i en forskningsgrupp som forskar på överviktiga… Ridå…

Jag blev grymt besviken och det kände som om jag sålt smöret och tappat pengarna. Som att detta var sista utvägen och nu fanns det inget mer jag kunde göra. Då tyckte sköterska så synd om mig och sa att hon skulle be läkaren skriva ut en remiss till obesitasklinken. Jag hade aldrig haft en tanke på det - att jag skulle behöva gå dit. Eller att jag skulle kunna gå till min vårdcentral och be en läkare skriva en remiss. Men nu fick jag remissen, den skickades iväg och tre månader senare var jag på mitt första besök på obesitaskliniken.

Det är fyra år sedan och min kropp har gjort en förfärlig (ja, förfärlig) viktresa. Inte konstigt att jag reagerar som jag gör. Och att kroppen reagerar som den gör. Om jag bara kunde ta kontrollen.

Men som jag har sagt, nu när jag väl har bestämt mig för att göra operationen, antingen får de operera mig eller så får de lobotomera mig. För det här funkar inte längre!

Skavsår

Hur börjar man en blogg som man har tänkt att skriva på så länge? Med en lång historiebeskrivning? Eller bara rätt på?

Just nu ligger jag i hängmattan, äntligen. Men det knakar betänklig i repen och jag vågar inte gunga - fast det är något av det skönaste jag vet. Att ligga i hängmattan, med eftermiddagssolen silande ner mellan träden och titta upp på björken ovanför. Jag får hoppas att jag inte ramlar ner…

För två år sedan hade jag inte gjort det (varit rädd för att ramla ner, alltså). För två år sedan hade jag gjort en fantastisk viktresa, med hjälp av obesitaskliniken och hade med hjälp av dem, pulver och dietist gått ner nästan 50 kilo. Jag mådde kanon. Befann mig i…

… och där gick hängmattan sönder. Jag fortsätter istället i en stol…

…jo, jag befann mig i ett tillstånd som jag inte trodde någonsin skulle vara möjligt. Att gå upp i vikt är inget svårt. Men att bli av med vikten är svårt - för att inte säga omöjligt när man står med en övervikt på över 50 kilo. Det är ett berg, ett Himalaya som skall bestigas, erövras. Och när vikten pendlar på ett par kilo bara på ett par dagar, vilket inte är ovanligt när man har en så stor övervikt, ja, i det fallet så känns en viktnedgång övermäktig.

Jag fick hjälp (hur det gick till berättar jag en annan gång) av obesitas. Och med hjälp av pulver (jag använde modifast) som enda diet i 12 veckor gick jag ner 26 kilo. Detta var underbart. Att plötsligt kunna resa sig ur stolen utan att behöva stödja sig. Att kunna klä på sig, springa, gå - ja, allt som jag inte kunnat innan. Det kunde jag plötsligt. Och med hjälp av dietisten och en ny omgång av pulver så lyckades jag gå ner nära 50 kilo.

Jag köpte nya kläder, jag kände mig stolt och stark. Jag var så fullständigt övertygad om att jag aldrig, aldrig mer skulle befinna mig i situationen att vara överviktig, aldrig mer skulle jag gå upp i vikt! Aldrig!

Nu sitter jag här - är nästan tillbaka på samma vikt jag hade när jag träffade läkaren första gången och livet är tungt. Både bokstavligt och bildligt talat. Dock har jag fått en remiss för operation och kommer att få denna gjord i höst.

Operation var inget jag hade tänkt att jag skulle göra när jag började för fyra år sedan, eller ens under "resan". Det var helt uteslutet - jag lyckades ju gå ner i vikt ändå! Jag vet att jag hörde en kvinna berätta om sin operation på radion och hur hon gått ner tjugo kilo - och jag tänkte "men det har ju jag också gjort, utan operation".

Nu känns det som sista och enda utvägen om jag inte skall tillbringa resten av mitt liv som extremt överviktig. För det vill jag inte.

Och sen ett par dagar sen har jag fått skavsår mellan benen också… i värmen och med byxor som sitter åt. Skavsår! Vad fasen skall man göra då? Sluta gå? Sätta sig med benen isär och lufta… Nej, det här går inte!