65 - inte 50!

Oj, oj, oj… jag har ikväll varit på introduktionskväll med anledning av 28-dagarsutmaningen. Det är mitt gym som ordnar den här utmaningen. 28 dagar av träning och att äta rätt.

Vi började med att bli vägda och mätta. Det var en speciell våg där man ställde sig och drog i några handtag. Och sedan fick man en massa olika siffror. Hur mycket man vägde. Hur mycket fettprocent kroppen innehöll. Hur mycket fettfri muskelmassa man hade. Hur mycket vatten kroppen innehöll. Hur gammal man var (enligt vågen).

Och då visade det sig att jag inte alls är 50. Utan jag är 65 år! Men HALLÅÅÅ!!! Så himla otränad och dålig känner jag mig faktiskt inte! Det var en besvikelse. Men jag har 28 dagar på mig att förändra det. Kanske ska mitt mål att bli vara min egen ålder?

Jag låg väldigt lågt på vatten också. Man skulle ligga rumt 50-55% och jag låg på 39,8%. Så det blir jag ju också kunna bli bättre på.

Hela utmaningen drar igång på lördag - när jag åker till Uppsala. Men jag ska försöka på alla sätt att följa det här ändå. Det är ju lite skönt att få ett stöd i alla fall.

Maten ska vi äta enligt Paleo metoden. Den bygger tydligen på stenåldersdieten. Mer kolhydrater än LCHF. Men mycket proteiner. Och träningen går i fyra-dagars cykler. Vila, aktiv vila, kondition och styrka.

Men… 65… uj, uj, uj…

Fat and back

Har just sett ett TV-program "Fat and Back" - om en kille i australien som bestämde sig för att gå upp 40 kg (50% av sin kroppsvikt) på 6 månader och sedan ägna 6 månader att gå ner dem igen. Till saken hör att han var tränare på ett gym.
http://www.paulpjjames.com/fat-and-back/

Han jobbade kvar på gymmet - men gymmade inte själv alls.

Det var en väldigt speciell resa.

Han åt allt, obegränsat, jämt och ständigt de första månaderna. Och han la på sig rejält. Magen var stor som en spärrballong.

Och det var inte enkelt att gå ner. Men givetvis så klarade han av det.

Det här fick mig att få väldigt dåligt samvete att jag inte varit ute och ens promenerat en enda (nästan) morgon på hela sommaren! Trots att det varit så fantastiskt fina sommarmornar.

Men när vi flyttar hem till stan så är det bara att dra iväg till gymmet. Funderade till och med om jag skulle satsa på några gånger med personlig tränare som får mig att kämpa lite till.

Förra blogginlägget skrev jag att jag eventuellt skulle göra några pulverdagar. Och det gjorde jag. Nästan 10 dagar med pulver. Det var skönt - fast jag var sugen på att äta. Något kilo gick jag nog ner men det hade nog varit mer effektivt att också motionera parallellt.

Jag gjorde det!

I en hel månad höll jag på att fundera, fram och tillbaka. Ska jag… ska jag inte… ska jag… ska jag inte…?

Men den 29 februari tog jag till slut mod till mig. Och beställde tre stycken PT-tider. Det vill säga - personlig tränare.
(gymmet hade nämligen specialpris på PT-tider i februari. Jag fick mina tider till specialpriset…)

Så förra veckan satte jag mig ner med Sofia som min PT heter och gick igenom hur jag brukar träna och vad mitt mål är och hur jag mår osv.

Och i måndags träffades vi på gymmet och hon gick igenom en mängd nya övningar med mig. Framförallt handlar det om att träna upp ryggen visar det sig. När jag gjorde övningar som skulle stärka rygg och axlar så visade det sig att jag var så stel, så stel, så stel… Jag beställde en massagetid på torsdag också, efter jag var klar med måndagspasset. Tror att jag kommer att behöva det…

Men det kändes väldigt bra att ha gjort det här. Vi har bestämt en ny tid om tre veckor så att jag får köra igenom programmet. Det handlade både om styrka och kondition. Får se om det gör någon skillnad. I morgon ska jag dit och köra programmet själv.

Med hjälp av Ted

Den som läser bloggen har förstått att jag inte tycker det är särskilt roligt att gå och till gymmet. Men (himla duktiga jag) går ju iväg i alla fall, pliktskyldigast, och tränar måndag, onsdag, fredag. Räddningen är att jag klär på mig gymkläderna direkt när jag vaknar på morgonen och går direkt efter frukosten. (och nu har jag en ny träningströja också - se bild)

Men nu har jag hittat ytterligare en sak som gör det så mycket roligare och lättare att träna. Nämligen TED!

TED är idéer värda att spridas. Konceptet består av att människor berättar om sina intressen. Föreläsningarna finns i olika tidskategorier (3 minuter, 6 minuter, 9 minuter, 18 minuter). Det är fantastiska föreläsningar om alla möjliga spännande ämnen. Och det går att ladda ner dessa föreläsningar till sin smartphone och titta på dem när som helst.

Så plötsligt finner jag mig stå på crosstrainern närmare 20 minuter - för jag vill lyssna färdigt på föreläsningen. Likadant med alla övningar. Bra va?!

Talade också med en PT - dvs en personlig tränare. Det kostar 550 kronor att få en personlig genomgång i gymmet. Jag får fundera på det. Det vore säkert bra - men… ja… nej, jag får se hur jag gör.

Sedan jag skrev sist har jag varit i London en helg med hela familjen. Det var mycket trevligt och mysigt på alla sätt. Och det fungerade bra med maten. Jag hade som vanligt tagit med mina hårda mackor.

Det jag har märkt är att jag nog dricker för lite, (alltså vatten)! Jag tror jag till och med skall börja skriva upp hur mycket jag dricker. Jag märker det på att jag är törstig (ett bra tecken!) och att hyn runt ögonen är rynkigare. Kan ju ha att göra med att jag också bli äldre. Men jag tror vatten skulle hjälpa en del.

Såg ni förresten den här bilden som cirkulerade på facebook ett tag? Jämförelser med människor som äter olika typer av mat och är lika gamla. Det är ju inga smickrande bilder - men… det detta lär oss är väl att det inte bara är maten som spelar roll. Det handlar också om gener och hur man tar hand om sig utvändigt och inte bara invändigt.

Tankar vid träningen

Jag läste en bok för drygt ett år sedan. Den heter Otrohetsdieten av Eva Cassady.

Boken handlar om en kvinna, Eva, som är drygt 40 år och som väger 80 kg. Och hennes stora fråga är - kommer någon någonsin att vilja ha henne igen?

(OK - nu stannar vi där… 80 kg… det är en vikt som jag bara kan drömma om… Så den känns inte helt realistisk på det viset. Hennes slutvikt är 54 kg. Hon och jag spelar helt enkelt i helt olika ligor)

Eva är journalist och får en dag uppdraget att intervjua en mycket känd arktitekt - som hon haft ett passionerat kärleksförhållande med under sin ungdomstid. Men hon vill inte göra intervjun när hon väger så mycket, utan skjuter upp intervjun och börjar gå på gym.

Det är här jag börjar känna igen mig (ja, alltså inte att hon skall träffa en annan man än sin make - utan träningen förstås!).

För hon beskriver ganska roligt hur det känns att komma till gymmet, när man är helt novis, när man känner sig stor och klumpig och de där andra vältränade som bara blänger. Nu är det inte riktigt så på mitt gym, men jag tänker ofta på det i alla fall. För visst finns det en massa vältränade människor där också, som lyfter tunga, tunga vikter.

Boken driver friskt med vår tids bantningshets, står det på framsidan. Ja, kanske det… lite rolig är den. Men som sagt, inte riktigt i min liga.