torsdag 13 november 2014

65 - inte 50!

Oj, oj, oj… jag har ikväll varit på introduktionskväll med anledning av 28-dagarsutmaningen. Det är mitt gym som ordnar den här utmaningen. 28 dagar av träning och att äta rätt.

Vi började med att bli vägda och mätta. Det var en speciell våg där man ställde sig och drog i några handtag. Och sedan fick man en massa olika siffror. Hur mycket man vägde. Hur mycket fettprocent kroppen innehöll. Hur mycket fettfri muskelmassa man hade. Hur mycket vatten kroppen innehöll. Hur gammal man var (enligt vågen).

Och då visade det sig att jag inte alls är 50. Utan jag är 65 år! Men HALLÅÅÅ!!! Så himla otränad och dålig känner jag mig faktiskt inte! Det var en besvikelse. Men jag har 28 dagar på mig att förändra det. Kanske ska mitt mål att bli vara min egen ålder?

Jag låg väldigt lågt på vatten också. Man skulle ligga rumt 50-55% och jag låg på 39,8%. Så det blir jag ju också kunna bli bättre på.

Hela utmaningen drar igång på lördag - när jag åker till Uppsala. Men jag ska försöka på alla sätt att följa det här ändå. Det är ju lite skönt att få ett stöd i alla fall.

Maten ska vi äta enligt Paleo metoden. Den bygger tydligen på stenåldersdieten. Mer kolhydrater än LCHF. Men mycket proteiner. Och träningen går i fyra-dagars cykler. Vila, aktiv vila, kondition och styrka.

Men… 65… uj, uj, uj…

lördag 1 november 2014

Misslyckad?

I oktober var jag in Finland. Jag konstaterade då att det var fyra år sedan jag senast var i Åbo och måndagen efter jag kom hem därifrån då så började jag med pulver. Sen dröjde det inte många veckor innan jag fick min operation och allt det där.

Och här sitter jag nu - fyra år senare. Just nu är jag inte i bästa form, om man ser viktmässigt. Jag ligger mellan 25-30 kg över vad jag vill väga. Och jag får bara inte till det.

Jag tänkte i oktober att jag skulle börjat med pulver igen - bara för att komma igång. Det gick inte så bra…
Så har jag funderat på att börja med 5:2 och har pratat med en kamrat, och lånat böcker på bibban. Men vi har liksom inte kommit igång. Ännu.

Men jag har varit ganska flitig på gymmet. Det känns ju åtminstone bra. Och då visade det sig att de har något som de kallar 28-dagarsutmaningen. Träning och kost i 28 dagar med hjälp.

Det känns som en lagom lång tid att förhålla sig till. Tydligen ska man köra i fyra-dagarscykler. En dag vila (en timme man ägnar åt sig själv, helt), en dag yoga, mindfulness, eller liknande, en dag kondition och en dag styrka. Och sen börjar man om igen.

Det kändes ganska bra och jag tror jag ska hoppa på det.

Jag hade ju tänkt att jag när jag fyller 50 skulle vara smal och smärt och må bra. Jag mår bra, men smal och smärt är jag inte. Och hinner inte bli innan jag fyller 50 heller. Det tåget har gått.

Är jag misslyckad? Ja, ibland känns det så. Är jag glad att jag lever? Ja, verkligen! Är jag glad att jag fick chansen att opereras? Ja, verkligen! Men jag skulle önska att jag lyckats bevara operationen bättre. Jag ser många kamrater som också gjort operationen som lyckats betydligt bättre än jag. Kanske hade jag behövt gå i en stödgrupp eller något.

Men nu ser livet ut så här och jag ska försöka göra något åt det. Trots att jag fyller 50 mitt i.

fredag 1 augusti 2014

Strålskador i efterskott

Oj… ser att jag skrev senast i maj. Kan väl bara säga att det där med modifasten slutade jag med till sonens student 3 juni. Och får återkomma till hur jag ska lösa det i fortsättningen.

Men nu vill jag återknyta till min bröstcancer. De senaste tre-fyra veckorna har jag varit väldigt öm i bröstet och i armhålan (där de strålade). Till slut så kändes det inte alls bra och jag blev faktiskt lite orolig. Bestämde mig för att ringa och fråga.

Fick inte tag på dem första dagen (ringde alldeles för sent en fredag).

Ringde på måndagen och fick inte tag på dem då heller. (Hade fått flera nummer och testade både avdelning och rådgivning och kirurgen  osv.)

Ringde på tisdagen - och fick då veta att den rådgivning som är mellan 14-15.30 under sommaren är flyttad till 8-9.30.

Så då blev det att ringa nästa dag… Men om de kunde meddelat detta när de hade automatisk telefonsvarare kanske?

I alla fall - när jag äntligen fick en människa i andra änden, som kunde svara på mina frågor och inte bara skicka vidare mig så berättade hon att det kunde bli så här efter ett par månader. Det är alltså strål"skador". Bröstet blir ömt och ändrar färg. Känns hårt och konstigt. Och det är precis det som har hänt.

Om det fortsätter i två-tre veckor till så kunde jag höra av mig igen - annars var det helt normalt. Och det kändes ju skönt.

När det gäller vikten så har jag bestämt att jag ska ha semestern färdigt (slutar den 12 augusti) och sen är det verkligheten som gäller. Har pratat med en kompis och vi har funderat på 5:2 metoden. Vi får se om det fungerar. När jag var och tog min B-12 spruta i mitten på juli så kollade jag mitt blodtryck. Det ligger lite högt trots tabletter så något måste ju göras.

tisdag 20 maj 2014

Exploderande ost

Jag håller på med modifast nu. Jag började förra fredagen, när jag var på landet och sen har jag fortsatt. Jag har inte satt något slutdatum, men så länge det funkar (och det gör det) så fortsätter jag.


Men jag har tillåtit mig att äta lite ost. Bara för att få något i munnen. Det har funkat bra.

Tills i söndags. Jag var och handlade för att kunna göra tårtor till sonens studentkalas i början på juni. Då köpte jag också ost - för jag var lite hungrig. Ni vet sådana där små röda ostar babybel. Och när jag kom hem och bakade den första tårtan så åt jag av osten. En ost, en ost, en ost… och till slut hade jag ätit upp alla ostarna som låg i det nätet.

Sen dröjde det nog en dryg timme… och sen fick jag så ont i magen så jag var på toaletten i säkert 30 minuter. Jag fick ordentlig sprutt på tarmarna kan vi säga.

Så mitt råd - ät inte ost (i alla fall inte så mycket som jag) när du dricker modifast!

I går kväll såg jag vetenskapens värld. De pratade om 5:2 metoden, som man tydligen gör en ganska stor undersökning om på Karolinska sjukhuset. Det verkar som det fungerar för de allra flesta människor. Framförallt så får de bättre värden.

Jag funderar på om detta skulle kunna funka för mig. Ska försöka läsa på lite. Pratade också med maken om metoden, kanske skulle det också kunna fungera för honom? Han verkade inte så intresserad - men jag ska försöka igen. Han skulle också behöva gå ner i vikt, få ner sitt blodtryck och få lite bättre allmänhälsa.

fredag 9 maj 2014

Självbild

Förra veckan var dottern hemma och hon prövade några av mina kläder som jag hade i början av 90-talet. Innan jag blev gravid. Och efter att jag gått ner ganska mycket i vikt. Och trots att dottern är helt normalviktig, smal och ung så kunde hon inte ha mina kläder. Jag blev helt paff, för jag kunde inte påminna mig om att jag varit så smal någonsin.

Då börjar jag fundera på min självbild. Jag tror inte att jag kände mig särskilt smal eller normalviktig ens då. Jag kommer nästan inte ihåg att jag var "sådär". Det var ett ganska kort tag - tror jag.

Det är nog bra med när man skriver upp och försöker minnas. Jag gjorde nog inte det. Jag har lite foton men kommer ändå inte ihåg hur det var.

Däremot känner jag så väl igen känslan som jag har nu. När allt sitter trångt. När jag börjar snegla på svarta, stora, mörka kläder istället för mina figurnära, färgglada kläder. Men det gäller att inte falla i den fällan.

I dag har jag åkt ut till landet. Och jag har börjat dricka pulver igen. För jag måste komma igång. Jag måste bryta trenden och komma på rätt köl igen.

Sonen ska ta studenten om en månad. Jag måste komma i mina kläder (vad jag nu ska ha på mig.)