onsdag 28 juli 2010

Halvtid i semestern

Så har drygt halva semestern gått. Vi började med att åka på ett läger i fem dagar. Det var elfte året i rad vi var där och för två år sedan var jag smal och alla gratulerade och det kändes så bra. Förra året hade jag börjat gå upp - och i år…

Ja, ja, men vet ni - jag tror aldrig jag har fått så många komplimanger från olika människor. Vänner på lägret som kom och sa att jag var fantastisk, vacker, inspirerande osv. (och det hade inget att göra med min vikt utan med mig som person!) Jag grät av lycka med rodnaden på mina kinder många gånger. Det var roligt. Karameller att suga på. Ja, eller… det kanske inte var den bästa liknelsen förståss…

Fem dagar på läger. Mat vid bestämda tider. Bra. Men jag upptäckte att jag var hungrig mellan målen. Hur knäppt var det på en skala då? Vi fick ju mat hela tiden! Men jag kom ut på några promenader, inte långa, men dock promenader.

Jag har en mycket god vän som började sina promenader med att gå ute i fem minuter. För det var så långt hon orkade då. Sen ökade tiden och längden med styrkan och orken. Och detta har jag tagit till mig. Jag behöver inte börja med att gå i en timme eller så. Utan jag försöker se till att jag är ute på en sväng varje dag. Jag har nästan lyckats varje dag - nästan…

Att bara hålla mig till mat vid frukost, lunch och middag har inte varit lika lätt (eller rättare sagt - det har inte gått alls). Jag tror jag förträngde den målsättningen ganska omedelbart efter jag satt den. Var nyttigt för mig att läsa igenom min bloggpost igen…

Häromdagen var jag på Ullared. Gick hela dagen i affären och köpte bara två T-shirt och en blus (till mig - det blir liiite mer till övriga familjen). Jag skall ju inte ha kläder i den här storleken! När jag kom hem på kvällen upptäckte jag att mina ben såg ut så här!

Det gjorde inte ont, men det ser ju förfärligt ut. Efter två dygn har det börjat blekna lite. Kan det vara ansträngningen av att gå hela dagen på det hårda golvet? Att blodkärlen spruckit? Inte vet jag - men vackert var det inte!

Jag försökte ringa till Uppsala igår för att höra om de gjort någon lista för operationen till hösten. Jag skall ju gå på fyra veckor pulver innan operationen, och bara jag vet datumet så kan jag gå på åtta veckor pulver. Men jag måste ju veta när det blir! Och eftersom jag inte fått veta datumet och jag skall äta pulver minst fyra veckor så kan ju operationen inte blir förrän början på september - tidigast… Men de har semesterstängt och ingen svarade, inte ens en telefonsvarare. Så jag får försöka nästa vecka istället. De sa i maj att de skulle göra schema i augusti.

Om två veckor skall jag på ett ganska stort 50-årskalas. I början av sommaren, när vi blev bjudna, så hade jag nästan drömt om att jag redan var opererad. Eller att jag blivit smalare i alla fall. Summan av dessa drömmar är att jag väger mer än någonsin. Men nu har jag bestämt vad jag skall ha på mig. Ett par svarta byxor (de där för 49 kr på Lindex) en svart T-shirt (69 kr på Ullared) och en stor knallröd jacka (med svart knapp) som jag köpte för ett par år sedan.

Yngsta barnet konfirmerades förra veckan. Jag har sedan sett mig själv på foto och video. Jag visste att jag blivit stor - tjock - men inte att det var SÅ stor, SÅ tjock… Men varför? Min självbild är ju ungefär samma hela tiden. Fast det nu är svårare att ta mig upp i låga soffor, eller i och ur bilen. Det kanske är dags att ta fram de där pappren från KBT- undervisningen jag fick på obesitasmottagningen igen…

måndag 12 juli 2010

Semester - nu börjar det

Idag skulle min semester börja. Men jag hade ett möte med min dietist och sedan ett möte med chefen för att planera lite saker i augusti - så den riktiga semestern börjar i morgon istället.

Det var sista gången jag träffade min dietist idag, eftersom jag nu står på kö för att få en operation och egentligen "tillhör" Uppsala, där jag skall göra operationen. Känns lite läskigt - nu är jag liksom "utslängd" på djupt vatten.

Idag pratade vi om det vanliga. Hur det går (eller snarare inte går…) och vad jag kan göra åt det.

En operation är alltid en operation. Och den är farligare ju större man är. Så ju mer jag lyckas gå ner i vikt innan operationen, ju bättre är det förstås. Men det är svårt att få upp motivationen. Och jag vet inte ens säkert när operationen blir, det kan vara september eller oktober eller i värsta fall ännu senare.

Och visst känns det nu som "det är sista chansen någonsin i livet att få äta" - även om jag vet att detta inte är sant. Vad det kommer att handla om efter operationen är att äta mindre portioner av allting, samt att jag måste tugga allt mycket, mycket noga och en måltid måste ta minst 20 minuter att äta.

Hur sjutton gör man då när man är ute och äter? Befinner sig på stan och inte kan sitta i lugn och ro och äta? Hur gör man när man blir bortbjuden på middagar? När man får maten upplagd på en tallrik? Får nog googla på det här och prata med mina vänner som har gjort operationen.

Dietisten och jag diskuterade oss fram till några mål eller råd eller riktlinjer (eller vad man nu skall kalla dem) för hur jag skall göra under semestern. För jag har ju funderat på det här med att promenera - men liksom inte kommit ut. Och i morse vaknade jag kl 07 och det var en alldeles ljuvlig sommarmorgon. Så jag tänkte att jag skulle ta mig en morgonpromenad. Men kunde inte komma på vad jag skulle ta på mig för kläder - så då kunde jag inte gå… Det blev att sitta still och läsa morgontidningen i morgonsolen på altanen istället.

Mina mål för semestern då;

1. Bryta min viktuppgång!
2. Ta en promenad varje morgon (jag skall ha mina gympabyxor på mig!)
3. Bara äta frukost, lunch och middag och inte en massa däremellan dvs Utan extra allt!

Så får vi se om jag lyckas med detta.

fredag 9 juli 2010

49 kr på rean


Jag har varit och köpt nya byxor. Två par för 49 kr styck. Jag skulle inte ha nya byxor i den här storleken, jag hade givit bort alla mina byxor och stora kläder för jag skulle aldrig bli så här stor igen. Men nu är jag här i alla fall. Och jag kan inte gå naken.

I vintras var jag på semester. Då hade jag ett par shorts. Nu kände jag att jag nog måste ha ett par till att kunna byta med, så jag har varit och köpt ett par till. Sen skulle jag ta på mig mina gamla shorts, de som jag använde i februari - då kom jag inte i dem! Jag kom inte i dem!!!! J-A SKIIIT! Jag har lagt på mig under hela våren och detta är helt sjukt!

Nu skall jag berätta hur jag kom till obesitas-kliniken. Jag hade varit anmäld till sjukhuset där de gör en massa olika forskningar för överviktiga. Strax innan jul för 4,5 år sedan bliv jag uppringd. De skulle starta en ny forskningsgrupp som gick ut på att man åt pulver i åtta veckor. Var jag intresserad? Givetvis!!! Jag ställde upp, trots att det var strax före jul och man skulle äta pulver på julen. Många hade därför hoppat av, men jag tänkte - so what… det är en jul och om jag kan gå ner i vikt så spelar det ingen roll!

Så glad i hågen gick jag dit, tog en massa prover och fick träffa en sjuksköterska. Då fick jag beskedet att jag tyvärr inte kunde vara med i forskningsgruppen - för jag var för tjock!!! Jag var för tjock för att vara med i en forskningsgrupp som forskar på överviktiga… Ridå…

Jag blev grymt besviken och det kände som om jag sålt smöret och tappat pengarna. Som att detta var sista utvägen och nu fanns det inget mer jag kunde göra. Då tyckte sköterska så synd om mig och sa att hon skulle be läkaren skriva ut en remiss till obesitasklinken. Jag hade aldrig haft en tanke på det - att jag skulle behöva gå dit. Eller att jag skulle kunna gå till min vårdcentral och be en läkare skriva en remiss. Men nu fick jag remissen, den skickades iväg och tre månader senare var jag på mitt första besök på obesitaskliniken.

Det är fyra år sedan och min kropp har gjort en förfärlig (ja, förfärlig) viktresa. Inte konstigt att jag reagerar som jag gör. Och att kroppen reagerar som den gör. Om jag bara kunde ta kontrollen.

Men som jag har sagt, nu när jag väl har bestämt mig för att göra operationen, antingen får de operera mig eller så får de lobotomera mig. För det här funkar inte längre!

onsdag 7 juli 2010

Till brevlådan och tillbaka


Varje kväll när jag går och lägger mig ligger jag och tänker på att "imorgon, då skall jag gå en promenad… imorgon, då skall jag äta nyttigt… imorgon, då skall jag…

Och så vaknar jag på morgonen. Och när kvällen kommer så inser jag att inget av det jag tänkt kvällen innan har blivit gjort. Till exempel den där promenaden. Igår resulterade den i två turer till brevlådan. En när jag hämtade tidningen, en när jag kollade om jag fått någon post. Och brevlådan ligger 25 meter från huset. Det kan nog inte räknas som en promenad.

Jag arbetar hemifrån. Mitt kontor är i hemmet, så jag har heller inte någon naturlig anledning att ta mig utanför dörren. Ibland försöker jag, om jag måste gå och lägga på ett brev, så väljer jag brevlådan som ligger längst bort. Bara för att få komma ut. Men när detta inträffar var tredje vecka eller så, så kan det nog inte räknas som motion.

Igår såg jag på TV4 (tror jag det var). Programmet hette Doctors och de gav 52 tips, eller rättare sagt "secrets" (hemligheter) för att gå ner i vikt. Se här>>

Där satt en bedårande vacker kvinna som skrivit en bok om hur man kunde gå ner i vikt. Och hon hade då alla dessa "hemliga" tips. Och det handlade inte om att räkna kalorier, eller mäta maten eller så - utan bara att begränsa sig till 400 kalorier 4 gånger om dagen. Voila! Så enkelt är det! Men… visst är det skönt att vi äntligen får veta detta!
"What I wanted to do was show people how to see the world through the 400-calorie lens," Liz says. "So no matter where you are, whether you're cooking at home, standing at a Starbucks, at a diner, at a movie theater or at a party, you can choose a 400-calorie meal."

The premise of the book is that you should eat four 400-calorie meals a day, and you will see the weight melt off. The book offers tips and tricks, recipes and visual aides to help guide weight loss. "The idea is you're not counting calories," Liz says, "you are controlling them.

"People don't understand portions, they're intimidated by calories, and that's what the idea of the 400 Calorie Fix is, to teach you how to eyeball portions," Liz adds.


Och här kan du se hennes lista på tio saker hon tipsar om ifall man inte vill bli svettig eller förstöra sin frisyr>>

Och ja - jag vet att det är bra tips! Ja, jag vet att om jag följde dessa så skulle mitt liv kanske vända lite. Men det jobbiga är ju att de är så träffande…

Kanske borde jag gå en promenad idag…

lördag 3 juli 2010

Skavsår

Hur börjar man en blogg som man har tänkt att skriva på så länge? Med en lång historiebeskrivning? Eller bara rätt på?

Just nu ligger jag i hängmattan, äntligen. Men det knakar betänklig i repen och jag vågar inte gunga - fast det är något av det skönaste jag vet. Att ligga i hängmattan, med eftermiddagssolen silande ner mellan träden och titta upp på björken ovanför. Jag får hoppas att jag inte ramlar ner…

För två år sedan hade jag inte gjort det (varit rädd för att ramla ner, alltså). För två år sedan hade jag gjort en fantastisk viktresa, med hjälp av obesitaskliniken och hade med hjälp av dem, pulver och dietist gått ner nästan 50 kilo. Jag mådde kanon. Befann mig i…

… och där gick hängmattan sönder. Jag fortsätter istället i en stol…

…jo, jag befann mig i ett tillstånd som jag inte trodde någonsin skulle vara möjligt. Att gå upp i vikt är inget svårt. Men att bli av med vikten är svårt - för att inte säga omöjligt när man står med en övervikt på över 50 kilo. Det är ett berg, ett Himalaya som skall bestigas, erövras. Och när vikten pendlar på ett par kilo bara på ett par dagar, vilket inte är ovanligt när man har en så stor övervikt, ja, i det fallet så känns en viktnedgång övermäktig.

Jag fick hjälp (hur det gick till berättar jag en annan gång) av obesitas. Och med hjälp av pulver (jag använde modifast) som enda diet i 12 veckor gick jag ner 26 kilo. Detta var underbart. Att plötsligt kunna resa sig ur stolen utan att behöva stödja sig. Att kunna klä på sig, springa, gå - ja, allt som jag inte kunnat innan. Det kunde jag plötsligt. Och med hjälp av dietisten och en ny omgång av pulver så lyckades jag gå ner nära 50 kilo.

Jag köpte nya kläder, jag kände mig stolt och stark. Jag var så fullständigt övertygad om att jag aldrig, aldrig mer skulle befinna mig i situationen att vara överviktig, aldrig mer skulle jag gå upp i vikt! Aldrig!

Nu sitter jag här - är nästan tillbaka på samma vikt jag hade när jag träffade läkaren första gången och livet är tungt. Både bokstavligt och bildligt talat. Dock har jag fått en remiss för operation och kommer att få denna gjord i höst.

Operation var inget jag hade tänkt att jag skulle göra när jag började för fyra år sedan, eller ens under "resan". Det var helt uteslutet - jag lyckades ju gå ner i vikt ändå! Jag vet att jag hörde en kvinna berätta om sin operation på radion och hur hon gått ner tjugo kilo - och jag tänkte "men det har ju jag också gjort, utan operation".

Nu känns det som sista och enda utvägen om jag inte skall tillbringa resten av mitt liv som extremt överviktig. För det vill jag inte.

Och sen ett par dagar sen har jag fått skavsår mellan benen också… i värmen och med byxor som sitter åt. Skavsår! Vad fasen skall man göra då? Sluta gå? Sätta sig med benen isär och lufta… Nej, det här går inte!