Snabb rapport

En snabb uppdatering…

Att man aldrig lär sig. Förra veckan var jag på 50-årskalas. Mycket trevligt. Mycket god mat. Jag åt lagom och blev mätt. Det var efterrätt - serverades i glas och verkade lagom mycket. Trodde jag. Och åt upp alltihopa. Inte bra…

Till saken hör att jag hade lämnat handväskan på hotellet - med plånboken och mina "må-illa-tabletter". Så det var ut på trappan, andas djupa andetag, men det hjälpte inte. Så in på toa och få upp efterrätten och sen kändes det bättre igen.

Att jag aldrig lär mig som sagt…

Det känns som om jag har slarvat med maten det sista. Äter för mycket bröd. Äter för mycket söta saker. Och jag känner ju att jag blir tröttare. Blir till och med "hungrig". Eller snarare sugen. Jag måste MÅSTE! få ordning på vardagslivets måltider. Och se till att jag har rätt saker hemma. Och äta mer proteiner. Och undvika för mycket sött.

Träningen går ganska bra tror jag. Kör mitt PT-program och det känns OK.

Det som inte är lika roligt är ju att jag har gått upp 1-2 kg. Vet inte vad detta kan beror på. Antingen är det de dåliga matvanorna. Eller att jag inte har haft mens sedan november. Eller…? Ja, jag vet inte.

Har funderat på att plocka fram måttbandet för att se om det blivit någon skillnad på de måtten istället för på vågen. Det kan ju vara en idé.

Alla vill vara snygga

I morse stod det en bra artikel i GP. "Snygg även i plusstorlek". Jag hittar tyvärr inte den på nätet, så jag kan inte länka. (GP 23 februari, sidan 47)

Artikeln handlar om Thina Grotmark som vill hitta snygga kläder i större storlekar. Hon är trött på att bli hänvisad till tjockisrutan i klädaffärerna. Där det bara finns baskläder i diskreta färger och med V-ringning säger hon.

Hon driver bloggen Beyond Sizez>> där hon lämnar tips på hur man kan klä sig, och var man kan hitta snygga kläder i större storlekar.

I slutet av artikeln ger hon några goda råd:

• Gå in på gruppen Fatshionista på fotodelningssajten Flickr för att inspireras av andra i din storlek. Du kan prenumerera på dem som du gillar bäst.
• Kolla in Second hand. Storlekarna var större för 30 år sedan.
• Se till att ha en uppsättning kläder som du kan ha i alla sammanhang, till exempel en snygg festklänning, en fin kavaj, Då behöver du inte panikhandla något för ett specifikt tillfälle.
• Tänk på att köpa kläder som du kan matcha med något annat i din garderob.

Varför skall vi överhuvudtaget bry oss om detta, tänker du?

Jo, jag tänker så här.

Under den tid som det tar för mig att bli normalviktig, så vill jag också vara snyggt klädd. Jag kanske aldrig blir så normalviktig att jag kommer i små storlekar (även om jag vet att vissa gör det). Men om det nu faktiskt finns snygga kläder - även om man är beroende av lite större storlekar - då är det väl bra att få tips om var de finns. Eller hur?

Hittade en artikel om Thina i Amelia som fanns på nätet: Hur stor får man vara för att synas>>

Skalle-Per?

Jag har långt hår. Väldigt långt hår.

Men… nu blir jag lite orolig. Varje dag när jag borstar håret så står jag med massor av hår i borsten och i handen. Jag tappar alltså hår. Jo, jag inser att det är något som fattas i kroppen, något som gör att energin går åt till annat än att hålla kvar håret i hårsäckarna. Men vad skall jag göra? Jag vill inte bli skallig. Jag är inte riktigt färdig att klippa av mig håret heller (även om jag har tänkt på det i säkert 25 år!)

När det gäller vikten så verkar jag ha hamnat på den berömda platån nu. Ett kilo ner, ett och ett halvt upp , ett halvt ner, ett upp, ett och ett halvt ner - och så där håller det på. Lite irriterande faktiskt. Men det är bara att kämpa på och gå på träningen. (Där jag för övrigt fick instruktioner på roddmaskinen idag och har därför rott långt!)

Jag har äntligen lyckats leta upp ett måttband och kan därför rapportera de senaste resultaten när det gäller alla mått och vikter. (Det är konstigt att måttbandet alltid försvinner!)

Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 34,4 kg)
Midja (-34,0 cm)
Lår (-17,0 cm)
Knä (-12,0 cm)
Vad (-7,5 cm)
Vrist (-3,0 cm)
Överarm (- 4,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 17 cm)

Ja, det är klart att det är skönt att jag har blivit mindre i omfång. Underbart härligt. Jag har en lång väg kvar - men har kommit en bra bit på vägen. Är så evigt tacksam för att jag har fått den här chansen - även om det blev så jobbigt som det blev. Men sjukhusvistelsen bleknar bort. Dock har jag lite svårt för att se på serien "Sjukhuset" som är inspelad på Uppsala akademiska… Det lockar fram för mycket minnen.

PS Jo, otroligt nog missade jag Qi gongen denna vecka också! Det är osannolikt. 11.30 tittar jag på klockan och inser att jag för en timme sedan skulle vara på gymmet… Men nästa vecka ?!

Det var luft emellan

Idag har det spöregnat i Göteborg. Så när jag skulle åka in till stan på ett möte tog jag fram min regnrock. När jag tog på mig den så upptäckte jag att den satt inte tajt längre - det var till och med luft emellan. Det var en skön känsla. Förra gången jag använde regnrocken satt den så tajt så den nästan inte gick att stänga…

Bältet i byxorna får jag ha på innersta hålet. Känns också rätt så OK. Förra veckan testade jag alla mina byxor i garderoben. Det finns fortfarande en hög som jag inte kommer i. Och sen var det några som jag rensade bort för att det var alldeles för stora. Det känns också bra!

Jag har inte mätt mig, men jag väger mig regelbundet. Just nu ligger resultatet på -35,5 kg sedan 6 september när jag började med pulver, innan operationen.

Min goda vän, som ungefär samtidigt som jag opererades, upptäckte att hon hade diabetes, hon mår bra nu. Hon äter enligt LCHF-kosten nu och behöver inte ta någon insulin på dagarna. Bara lite på kvällarna för att ligga bra på morgonen. Och hon har gått ner 16 kilo. Hon är jätteduktig och jag är så glad att hon mår bra.

Men vet ni - det är så konstigt, för hennes arbetskamrater ifrågasätter hela tiden hennes matvanor. Ifrågasätter vad hon äter och inte äter. Ifrågasätter varför hon inte äter mer grönsaker, varför hon äter så mycket fett… Men visst är det sjukt! Istället för att bara vara glada för att hon har hittat ett sätt att må bra, gå ner i vikt och hålla sin diabetes i schack så måste hon också hålla på att "försvara" sig mot sina arbetskamrater.

Det är ofta många som blir stressade och störda när någon som är stor plötsligt börjar att gå ner i vikt. Lite lagom kan vara OK - men när vikten rasar och det händer något - då stör detta ordningen. Varför skall det vara på det viset?

Då gäller det att komma ihåg att det gäller att sätta sig själv i första rummet. Det handlar om att må bra och att leva så att man åter blir en normalviktig person. Vägen dit kan se olika ut men vi måste hjälpa varandra och glädjas över varandras framgångar.

Ett sötsug?

Det harvar på i sina vanliga banor.

Måndag, onsdag, fredag hastar jag iväg till gymmet och genomför mitt lilla program. Känner mig lite duktig och ibland ökar jag vikten på någon maskin. Det är inte superroligt - men det är ett jobb.

Däremot är jag inte så imponerad av min kropp. Magen är fortfarande stor och bullig. När jag gick på pulver så blev magen nästan platt. Det var trevligt. Men nu är den stor och bullig. Och eftersom jag inte har börjat träna magen än (tänkte vänta till efter jul innan jag gör det) så går det inte att träna ner den heller.

Jag funderade också ganska mycket igår på om jag verkligen har förändrat mina matvanor? Jag kom på att jag har nog inte det… Jag skall nog ta och prata med dietisten om det här. För även om jag i princip vet att jag skall äta lunch och middag och allt det där (vilket jag också gör) så känns det ändå som att jag går i skåpen för att fylla på. Fast nu blir det en hård macka med massa leverpastej eller mycket ost eller något annat proteinrikt. Hmm…

Vi hade gäster hemma i lördags och har nu fullt med godis framme. Det är mycket lockande. Väldigt, väldigt lockande… Jag är så nära hela tiden att stoppa en skumtomte eller chokladbit i munnen. Men jag vill inte och jag vågar inte. För jag tänker så här - visst kan det vara att jag kan äta sött (även om vissa inte klarar av det). Men det är ju bättre att låta bli helt än att pröva och sen falla dit. Samma gäller med bullar och kakor. Är så nära, varje gång, att stoppa det i munnen. Men - det är bättre att låta bli helt.

Jag har inte vågat testa mjukt bröd ännu. Kanske blir det till jul, för vi har fått julvört från Jörlanda och det är så gott.

Jag gjorde en vägning och mätning i dag. De flesta måtten hade inte förändrats (eller gått upp något) så det var inte så kul. Men det är klart, det beror säkert på var man mäter osv. Men det fanns några roliga resultat.

Vikten -31 kg sen 6 september.
Brösten -11 cm sedan 6 september.

Jag får njuta av de resultaten så länge.

Jag hade ju mitt "återbesök" över telefon för en dryg vecka sedan och pratade med en sköterska på överviktsenheten. Det var henne jag träffade när jag var där i juni, samt att jag träffade henne på avdelningen. Hon rekommenderade att jag skulle ta B12-sprutor och inte tabletter, för sprutorna var med effektfulla. Det är dags nu igen i januari… Och jag kan fortfarande känna mig bedövad efter den första. Skall nog välja andra "skinkan" denna gång. =)

Annars så verkade hon nöjd med mig, vi samtalade en lång stund om allt. Och jag känner mig ganska trygg. Ja, förutom detta då med mina matvanor, som jag har kommit på nu. Men det skall jag ta upp med dietisten, har fått en telefontid i slutet på januari.

Förfärligt redig

Jag har varit väldigt duktig den senaste tiden. Jag har kommit iväg och tränat på gymmet måndag, onsdag och fredag. Just nu går jag efter julkalendern, för gymmet öppnar 7.30. Då kommer jag dit lagom. I går var jag till och med först där och de hade inte ens hunnit tända upp i lokalen.

Så jag känner mig förfärligt redig och duktig på alla sätt och vis. Det är ren viljestyrka som gör att jag går dig - inget annat. Men kanske kan jag gå dit med hjälp av lust så småningom.

Jag passade på att väga och mäta mig idag.
Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 28.6 kg)
Midja (-23,0 cm)
Lår (-13,0 cm)
Knä (-7,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 8 cm)

Jag känner mig helt OK och det fungerar med maten. Kan av vana känna mig sugen på att äta bullar och kakor - inte för att jag vill, utan för att det är en vana. Men… det går inte och då är det faktiskt enkelt att låta bli. Underbart!

Jag har inte ont i magen eller problem på något sätt. Kan, om jag sväljer för stort eller för fort, känna av magen lite, men aldrig några problem. Det är alldeles underbart som sagt.

Efter en vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka drygt. Det är så SKÖNT! Jag mår bra - men är väldigt trött fortfarande. Jag orkar göra lite - sen är jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tror jag har sett alla serier som finns på alla kanaler.

Varje dag går jag en promenad. Inte långt, inte raskt - men jag kommer ut i alla fall. En dag gick jag för långt - gick bort till handelsträdgården och köpte lite blommor. Efter det var jag helt utslagen hela eftermiddagen. Jag lägger till en gata för varje dag när jag är ute.

Under den helgen jag befann mig i Uppsala, innan operationen, så åkte jag med mina släktingar på julmarknad (i oktober!) Där köpte jag en present till mig själv, för att ha när jag åkte hem från sjukhuset. Och när jag åkte hem förra veckan så använde jag detta.

Det var örhängen och hårspänne från gaffelkonst.com.
Jag köpte en liten gaffel och en liten sked som örhänge och ett hårspänne som var gjord av ett handtag till ett silverbestick. Se så fina de är. Tanken var ju att jag nu skall äta lite, lite…

Jag vägde och mätte mig häromdagen. Här är resultatet. Skillnaden är räknad på hela perioden, från den 6 september när jag började med pulver.

Resultaten (efter tio veckor och det är det sammanlagda resultatet.)
Vikt (- 24,7 kg)
Midja (-16,0 cm)
Lår (-9,0 cm)
Knä (-9,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 5 cm)

Jag äter nästa hela tiden känns det som. En liten hård macka med ost eller med leverpastej. Jag äter kött, det har mest varit kyckling och jag har också ätit lax och torskburgare. Jag har inte så ont i magen, lite öm. Ibland hugger det till, men det är bara att ta det lugnt.

Jag hoppas att jag skall få komma till ett återbesök snart - skulle nästan behöva en stödgrupp också känns det som, en grupp där man kan prata om sådant som händer, hur man mår och få tips och idéer på mat och mellanmål. Hur man skall bete sig i olika situationer.

Igår fick jag ett brev av försäkringskassan - för kännedom. Det visade sig att försäkringskassan inte var nöjda med hur min siste läkare hade skrivit läkarintyget och om han inte skickar in komplettering senast den 28 november kommer jag inte att få några pengar. Nu har jag försökt att ringa avdelningen utan resultat. Får hoppas att det ordnar sig.

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

En hektisk vecka

Den här veckan har inte varit som vanligt på något sätt (om det finns något som vanliga veckor).

Jag har varit på Svenska mässan under tre dagar och hjälpt till under bokmässan. Det har varit underbart roligt och mitt bästa möte blev med Mpho Tutu som tillsammans med sin pappa Desmond Tutu har skrivit boken "Om godhet". Den boken skulle jag rekommendera er alla att läsa. För mig var den korta stunden jag fick träffa henne, när hon signerade min bok, ett av de största, som jag kommer att leva på länge.

Hur har det gått med allt annat då? Ja, det är ju väldans praktiskt att bara "dricka" när man är på en mässa och skall springa och greja och hålla på. Kanske lite tråkigt när man blir bjuden på middag eller ett mingel - men man kan inte få allt.

Eftersom jag idag åker iväg på ett möte som räcker en hel vecka kan jag inte i morgon göra min veckoavstämning. Jag gjorde därför vägning och mätning idag. Men eftersom jag nu sitter på tåget så har jag inte med mig dessa siffror. Får ta det nästa måndag istället. Men om jag kommer ihåg rätt så är det i alla fall -1kg på vågen. Jag skulle gissa att det hänger ihop med att vätskebalansen nu är någorlunda inställd - samt att jag har stressat och inte druckit tillräckligt mycket vätska.

Jag hade också ett samtal med min läkare i fredags eftersom jag i torsdags var och kontrollerade mitt blodtryck igen. (hade tänkt att ta det i onsdag - men då var jag så uppstressad med allt som skulle fixas, så jag insåg att det var klokt att vänta…) Trots detta så var undertycket lite för högt, även om övertrycket låg inom gränserna. Så nu har jag fått en tablett till för att få ordning på detta. Nytt tryck får jag åka och ta när jag kommit hem från mitt möte vecka 40.

Tyvärr innebär det här resandet och engagemanget på bokmässan att jag missat mina träningstider. Men jag kommer att promenera en del under veckan, så jag hoppas att det kan kompensera.

Jo, jag måste också berätta att jag passade på att ta en energimassage under bokmässan. Inte långt från montern där jag var och hjälpt till stod två massörer och erbjöd massage. Och det var underbart skönt. Trots att man var i den bullriga miljön, med massor av folk, så gick det att slappna av i massagestolen där man låg med huvudet ner. Jag nästan somnade under mitt massagepass. En av de bättre investeringarna under bokmässan.

Resultat efter två veckor

Måndag morgon och jag har ställt mig på vågen. Två gånger faktiskt och det gick bättre andra gången. Så jag tar det resultatet… =0)

Veckan resultat är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - 2,5 kg (- 7,2 kg)
Midja -4 cm (-7 cm)
Lår - 1 cm (-3 cm)
Knä - 2 cm (-3 cm)
Vad +0,5 cm (-0,5)
Vrist + 1,0 (-1,0)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled + 0,5 cm (-0,5 cm)
Bröst - 1 cm (-1 cm)

Ja, jag inser att det fortfarande rör sig om vatten och vätska som lämnar kroppen. Men det gör ingenting, för det känns bra och jag är nöjd. Jag gillar att magen inte är spänd som en boll som den var innan jag började med pulver. Jag gillar att jag börjar känna mig lättare - även om jag inser att det är LÅÅÅNGT kvar till jag kan börja kalla mig normalviktig.

Jag har nyss pratat med Uppsala igen. De har haft problem att komma igång med sina operationen, men nästa vecka skulle de tydligen börja operera mer och fler. Hon sa nu att det kanske kunde dröja några veckor till och att det kan bli aktuellt i november. Det var ju inte det beskedet som jag hade väntat mig…

Men jag berättade också att jag redan går på pulver, har gjort så i två veckor och att jag kan komma nästan när som helst, med kort varsel. Det sa hon var bra, nu när det är förkylningstider. Men hon varnade mig också för att äta pulver för länge så att det blir svårt för kroppen att ställa om sig.

Ja, jag vet inte - jag är väldigt nöjd med att äntligen ha kommit på banan igen. Att äntligen känna att jag är på väg ner i viktkurvan, att det finns ett mål. Och när jag börjar äta igen så handlar det ju inte om så stora mängder (efter operationen) så det borde inte vara några problem.

Jag hoppas verkligen att jag får komma snart för en operation. Jag skall vara i Uppsala i andra ärenden v 39 och v43, det talade jag också om för henne och det skrev hon upp. Vi får se vad som händer…

En vecka senare

Idag är det en vecka sedan jag började med pulver. Det fungerar underbart bra. Och jag har idag vägt och mätt mig. Att jag har förlorat en hel del vätska är tydligt, både på vågen och på måtten.
-4,7 kg, -3 cm på midjan, -2 cm lår, -1 cm knä… ja, listan håller på så. Jag glömde mäta bysten förra veckan så där har jag inget jämförelsetal ännu.

Igår var jag iväg på Zumba. Det var roligt, men skitjobbigt! Jag släpar ju runt på 50 kg extra. Tänk er att dansa med en hel människa hängande på er. Jag orkade inte lyfta armar, ben eller skaka på rumpa och mage. Men kul var det. Dock var jag beredd att lämna in flera gånger och var gråtfärdig halvvägs, tog mig dock igenom hela timmen. Kändes som en seger mitt i eländet.

Jag gick förra året några gånger på orientalisk dans, med samma lärare. Hon är supersöt och har lockigt, böljande hår och är smal som en sticka. Glad och intensiv, uppmuntrande och jätteduktig. Hennes höfter svänger och hon har verkligen ett "go" som saknar motstycke. Själv känner man sig som en trästock. Jag kände igen en del av hennes Zumbaövningar från hennes andra lektioner. Men det hjälper ju inte när man inte orkar med.

Nu har jag berättat för mina anhöriga och vänner om operationen. Det känns bra - de har varit stöttande hittills. Hoppas att det håller i sig.