Cancer eller tandläkaren?

Tja, den frågan var aktuell i dag. Just i dag har jag haft en "ledig" dag från strålningen. Det skulle göras underhåll på apparaten. Men istället har jag varit hos tandläkare. Och då sa jag till maken i morse… "-Jag går ju hellre på strålning än till tandläkaren".  "-Jaha…" var hans kommentar, "- du har hellre cancer än går till tandläkaren?".

Tja, i det perspektivet så kanske det inte var så självklart.

Tandläkarbesöket gick bra. Det är inte trevligt, men det gick bra. Jag ska dock dit igen, för att byta en fyllning och laga ett begynnande hål. Men utöver det så var det OK. Dyrt blev det och dyrare blir det nästa gång.

Det är fantastiskt att jag inte behöver betala för strålningen. Nästan ingenting för operationen heller. (det var väl en symboliska summa för att jag hade sängplats över natten). Vi lever trots allt i ett mycket bra land!

Annars så tänker jag nästan dagligen på min vikt igen. Tyvärr blir det inte så mycket mer än tänker. Jag tänker att "- i morgon ska jag…" och sen blir det inte så. Jag tänker " - jag borde…" och sen blir det inte så. Jag vet hur jag borde, jag vet att jag skulle… Och så blir det inte så!

I veckan hörde jag på nyheterna att Uppsala sjukhus gjort en undersökning av vilka operationer som håller vikten bäst. Det visar sig att den operationen som jag har gjort gastric-bypass inte är lika bra som den som heter switch-operation.
Göteborgs-Posten skrev om det här:
GP: Större ingrepp kapade fler kilon>>

Sen hittade jag denna artikeln på SVT om att fetmaoperationer inte alltid lyckas:
SVT Fetmaoperationen inte lika lyckad för alla>>
I artikeln står det:

Monica Andreasson, som är aktiv i Överviktigas riksförbund och möter många som gjort fetmaoperationer, tror att många som fortfarande har problem med vikten efter operationen har det därför att de inte fått tillräckligt med hjälp med att förändra sitt grundläggande förhållande till mat.

Sötsuget kvar

– Många ser att de har kvar samma bekymmer efter operationen. Man kan inte äta samma mängd under kort tid förstås. Förut kunde jag trycka i mig en 200 grams chokladkaka under en kväll, men det kan jag inte längre. Fast jag kan ju göra det under en hel dag istället. Man sprider ut det lite. Och har fortfarande kvar suget efter sötsaker, säger hon

Men det står också att man hittat en möjlig genetisk förklaring till att vissa går ner mycket i vikt och andra inte.

Det återstår att se.

Det som gäller för mig är väl att ta tag i livet. Att börja använda "mat-sov"klockan igen. Att bestämma menyer för varje dag. Eller kanske använda pulver i en ingångsperiod för att få en kickstart. Vi får se.
Jag gör inget innan påsk i alla fall.

Operationen är klar

Nu är jag opererad. Jag fick en återbudstid, så istället för att behöva vänta till den 29 november opererades jag den 12 november. Det var väldigt skönt inser jag nu efteråt.

Väntan - utan att veta vad det är för cancer, utan att veta vad som behöver göras efteråt - då är det skönt att processen har satt igång.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag har cancer. Det är liksom svårt att ta in.

Operationen gick bra. Jag var först på sjukhuset måndagen den 11 november. Då satte de in en ståltråd i bröstet på mig - för att läkaren sedan skulle hitta rätt när operationen gjordes. Sen fick jag gå och ta en del prover. Och sen var jag på avdelningen och pratade med sköterskan. Och sen var jag och fick kontrast som är svagt radioaktivt. Det var för att de skulle hitta lymfporten och kunna ta bort den.

På tisdagen var jag på sjukhuset kl 06.00. Det ösregnade ute. Maken var snäll och körde mig. Så fick jag ta på mig sjukhuskläder (duschat i descutan hade jag ju gjort hemma både på måndagen och tisdagen). Sen kördes jag iväg i kulveterna till operationen. Fick nålar (är svårstucken så det tog ett tag) och sen körde de in mig på salen.

När jag vaknade upp så har de skurit bort en sektor i bröstet, de celler som var förändrade. Som tur var fanns det inget i lymfan, så den behövde de inte ta bort, bara det provet som skickades iväg på snabbanalys.

Nu är allt skickat på utredning och när jag ska på återbesöket så får jag reda på vad som kommer att hända. Ska det räcka med strålningen eller ska det kompletteras med något mer?

Det var väldigt skönt att de inte behövde ta bort hela lymfan.

När jag kom upp på avdelningen igen så var jag trött. Jag hade inte sovit så mycket på natten och jag slumrade bort större delen av eftermiddagen. På kvällen kom maken och hälsade på. Jag delade rum med två män. Kändes lite konstigt.

På kvällen somnade jag ganska tidigt - med öronproppar. Men vaknade vid midnatt av att mina rumskamrater snarkade, andades väldigt konstigt och pratade högt i sömnen. Jag tillbringade därför resten av natten i dagrummet, läsandes, tittandes på TV och sovandes i tvåmanssoffan.

På onsdagen blev jag utskriven efter att jag pratat med sjukgymnasten och de tittat på mina förband. Det vara skönt att komma hem och få ligga i sin egen soffa, titta på TV och sova i sin egen säng på natten.

Jag har inte ont. Det stramar lite i såren och jag vet inte hur bröstet ser ut egentligen, under förbandet. Jag har fått en BH som jag ska ha som förband - den sitter förfärligt illa och inga kläder passar. Men det är så här det kommer att vara nu ett tag.

Jag är glad att de upptäckte detta i tid - förhoppningsvis!

På kirurgavdelningen där jag låg var det många olika operationer som hade gjorts. Bland annat låg det en kille där som gjort en gastric sleeve. Han hade ont men såg fram emot att få komma hem. Det var en lite annan operation än den jag gjorde för tre år sedan. Jag hoppas att det ska gå bra för honom.

Operation botar diabetes

I går var jag med i ett forskningsprojekt. Första gången jag var med där var för nio år sedan, så både projektet och jag har varit ihålliga.

Projektet går ut på att undersöka personer vars föräldrar har diabets typ 2 och se om det finns någon ökad risk för diabetes hos dem.
Lundberglab. Sahlgrenska>>

Eftersom båda mina föräldrar har diabetes typ 2 så passade det ju bra. Även min bror är involverad i projektet.

Förutom att bidra till forskningen så får man också en rejäl hälsoundersökning där de tittar på en massa olika prover av skilda slag. Och jag är frisk och har bra provet (känns ju tryggt). Det verkar heller inte som det finns någon ökad risk för mig att få diabetes, vilket också känns tryggt. Detta upptäckte det redan första gången jag var med för nio år sedan.

Den undersökning jag gjorde i går, och som jag då gjort återkommande tre gånger under de senaste nio åren går till så här.

Man kommer fastande till avdelningen. Då tar de blodprover på mig. Sen gör de en elektromagnetisk undersökning (de sätter elektroder på fötterna och på händerna, sänder svag ström genom kroppen i någon minut. Det känns ingenting). Efter det får man dricka ett stort glas med sockerlösning. Det är verkligen vidrigt. Så det är bara att svälja så gott det går och få ner alltihopa.

Efter det kommer sköterskan och tar prover en gång i halvtimmen i två timmar. Och sen är det klart. Efteråt får man en lunchkupong att gå och köpa mat för.

Den där sockerlösningen var verkligen supersöt - och jag kände att det var tur att jag satt still. För jag blev alldeles snurrig och mådde lite tjuvtjockt. Men det gick över sedan.

Jag berättade för sköterskan om min operation. Och då berättade hon om att det visst är många diabetespatienter som helt blir av med sin diabetes när de har gjort en gastric bypass.

Jag gjorde en sökning på nätet och det finns flera artiklar om ämnet. Här är en som jag hittade på diabetesportalen om ett forskningsprojekt om just det här ämnet:
Hur kan fetmaoperationen bota diabetes på bara ett par dagar>>

Hur har jag det annars då?

Tja, det går så där. Jag får inte till det med min mat-och-sov-klocka. Jag sätter på den, och så är det ett möte eller en kurs eller något annat som "stör" och så stänger jag av den. Och även när den är på så är det svårt att få till bra matvanor.

Jag känner ju igen mönstret och det skrämmer mig egentligen. Återigen är jag uppe och pendlar på en vikt som jag inte känner mig bekväm i.

Och jag som hade bestämt mig för att vara smal när jag fyller 50. Det är om 1,5 år…

Ger mig själv en uppmuntrande klapp på axeln!

Så har vi flyttat hem från sommarstället. När vi gick igenom almanackan så var det bara att inse att sommaren var helt slut, vad anbelangar övernattningar i sommarhuset. Varenda helg var uppbokad med större eller mindre saker - fram till mitten av oktober. Så nu har vi tömt kylskåp, frys, skafferi och tagit ur alla sängkläder, och flyttat hem till stan.

I söndags var jag med kamraterna på ett sånt där gott "kompismöte" igen. Vi var ute vid Sillvik vid kusten och hade en toppendag. Det fick bli "raw"food eftersom det saknades bränsle till stormköket. Men det gjorde inget utan fungerade underbart. Vi pratade, delade, vilade och bara fyllde på. Härligt.

På måndagen återupptog jag mina gamla vanor - det vill säga - gå till gymmet! Det var ju en stund sen sist. Tog väl inte i så jag storknade direkt, men det funkade. På eftermiddagen så överraskade jag mig själv med att cykla ner till stan för att gå på ett möte. Och sen cyklade jag hem. Hej och hå. Tisdag vilade jag. Men idag onsdag var jag på gymmet igen (därav den uppmuntrande klappen på axeln). Tog i lite mer idag. Kände också vilka muskler som jag verkligen inte använt på hela sommaren men som väckts upp på gymmet. Det känns bra det här.

Idag såg jag den här nyheten på nätet (den finns i många tidningar bla DN.se)

Fetmaoperation ökar missbruksrisk

Den vanligaste typen av fetmaoperationer ökar risken för alkoholmissbruk, skriver Dagens Medicin. Enligt en svensk studie gör operationen att kickarna av att dricka blir starkare.

Den metod som avses är så kallad gastric bypass, där magsäck och tolvfingertarm "kopplas bort", vilket är den vanligaste metoden i dag.

Operationen gör att kroppen tar upp alkohol snabbare, eftersom tillgången till ett enzym som finns i magen och som bryter ner alkohol försvinner.

Jag kan förstå det här. Direkt efter operationen drack jag inget. Det tog flera månader innan jag prövade något. Men nu vågar jag dricka lite alkohol. Ett halvt glas vin till maten eller så. Men jag känner ju väldigt snabbt av alkoholen. Igår kväll tog jag 0,5 cm Sabralikör i ett litet glas och satt och sippade på. Jag blev snurrig i huvudet direkt. Så jag kan verkligen förstå att detta är ett problem - särskilt om matmissbruket bara flyttar sig till ett annat missbruk och man inte får stöd och hjälp.

För det kan jag ju känna själv. Särskilt när man som jag valt att opereras i ett annat landsting. Man måste hålla efter själv - det är ingen annan som gör det åt mig. Jag går själv upp till vårdcentralen och kollar mitt blodtryck (ingen som kallar) jag går själv upp och tar min B-vitaminspruta (ingen som kallar) ingen samtalsuppföljning, ingen diskussion om förändrad livsstil eller så… Det gäller att vara frisk för att kunna vara sjuk (tja eller hur man nu skall uttrycka det). Det gäller att man vågar ta helt ansvar för sitt liv, hur man mår och vågar ta de förändringar som blir med en stor viktnedgång.

Ja, på tal om stor viktnedgång förresten. Den här sommaren har det verkligen stått still. +2kg -2 kg, fram och tillbaka. Det blev inte bättre när vi flyttade hem till stan, med ny våg. Eller vågen på gymmet. Men det är väl bara att rätta sig efter de nya förutsättningarna och försöka få ordning på kroppen, livet och allting…

Jo, det var ju det där med hunden… Det har visat sig att en av de valpar som vi var och tittade på, dottern och jag, nu finns till salu. Så jag och dottern försöker köra en övertalningskampanj för att få med oss fler i familjen på vår idé…

Varför är det så olika?

För ett litet tag sedan träffade jag en vän jag lärt känna genom obesitaskliniken här i Göteborg. Vi gick i samma KBT-grupp som ordnades på kliniken.

Nu hade hon också fått göra en operation och den gjorde hon i början av april. Vi kunde bara konstatera att det fungerade väldigt olika på olika ställen.

Hon hade gjort operationen i Kristianstad. Där gjorde man bara sådana operationer. Jag hittade en blogg som tillhör en annan person som har opererats i Kristianstad. Läs här hur det går till>>

Det är alltså så att man skall ha gått ner ett visst antal kilo innan man kommer dit (det är ju samma som i Uppsala). Anledningen är ju att det skall bli enklare för dem att göra operationen vid titthålskirurgin.

De kommer alltså ner dagen innan, sover över på ett gästhem, sen är det sju personer som gör en operation under dagen. En person i timmen, in och ut…
Efter två eller tre dagar får man åka hem (jo, det är ju som det var i Uppsala också, egentligen). Men den stora skillnaden är ju att här äter de inte mat direkt. Utan först äter de soppor i flera veckor, sedan äter man passerad mat i flera veckor - sedan får man börja äta riktig mat. De hade träffar med dietist och läkare före och efter operationen.

Eftersom kliniken bara gör den här typen av operation på det här stället så verkar de väl insatta och informativa. Men… jag bara undrar - varför är det så stor skillnad på vad man får göra efter operationen? Varför ser råden så himla olika ut? Var finns forskningsresultaten på vilken metod som fungerar bäst? För det verkar konstigt att ingen skulle forska på det.

Jag funderar på vad som skulle hänt med mig om jag hade gjort operationen på ett liknande sätt. Och ändå fått mitt läckage. Hade läckaget läkt av sig själv (för nu var det ju ett litet läckage) eller hade det blivit värre? För att det läckt ut lite, lite hela tiden… Det går kanske inte att få svar på den frågan.

Min vän mår superbra i alla fall. Och det gör jag nu också. Så det är bara att konstatera att det verkar fungera med båda metoderna. Vi är båda nöjda med våra operationer.

Kropp och själ pratar om gastric-bypass

Fick tips om ett mycket bra radioprogram som hade gått i höstas när jag låg på sjukhuset. Det handlar om operationen och gav en mycket mer nyanserad bild av operation och vad som händer efteråt än vad som kom fram i kalla fakta.

Kropp och själ 19 oktober 2010 Lyssna här>>

Läs mer här>>

Möten och olja och kalla fakta

Dagarna flyger iväg - och nästan varje dag tänker jag att jag borde gå in på bloggen och skriva lite. Det händer ju saker jämt som jag kunde berätta om. Men så har det inte blivit. Men nu så… (hade ju egentligen tänkt att städa på kontoret, så det här var roligare att göra.).

Sen jag skrev sist så har jag träffat tre personer som jag gärna vill nämna.

Dels är det min goda vän som driver bloggen Barfota - vi är gamla barndomskamrater och vi träffades i veckan. Härligt att träffa sina vänner som man delat i princip hela sitt liv med. Det är bara att plocka upp där man var sist. Gott. Det är livskvalité!

Den andra personen är en av deltagarna i den KBT-grupp där jag var med på Obesitasmottagningen i Göteborg. Hon gjorde sin operation för ett år sedan och är supernöjd. Vi träffades när hon var på besök i Göteborg och fick en härlig pratstund och fika i stan. Vi pratade bland annat om träning. Där visade det sig att vi är ganska olika. Hon är en tävlingsmänniska som gärna stod 1/2 timme (eller 1 timme) på Crosstrainern och sedan också körde 1/2 timme i gymmet. Tja… olika falla ödets lotter kan man säga. Det är inte riktigt min grej att träna på det viset. Men väldigt roligt att träffa henne och prata erfarenheter om operation, mat, eftervård och kläder.

Det tredje mötet har jag gjort denna helgen när jag varit på en spännande konferens, nämligen webcoast. En konferens för oss som älskar webben. Och där träffade jag Thina Grotmark som driver bloggen Beyond Sizez>>.
Roligt att träffa denna trevliga kvinna i verkligheten. Hon vann också ett pris för sin fina blogg med massa fina tips.

Så detta var tre mycket trevliga möten.

Det som också har hänt är att jag tror (det verkar i alla fall så) att min platå äntligen har släppt och att jag återigen börjat gå ner i vikt. Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men jag hoppas att det är så.

Dessutom fick jag en kallelse i fredags till mitt återbesök i Uppsala, dit jag ska i april. Så nu måste jag ta mig till vårdcentralen och ta en massa prover. Typiskt nog var jag där fredag förmiddag (innan posten kommit) för att ta blodtrycket och få mina blodtrycksmediciner påfyllda. Men det är väl bara att knalla tillbaka nästa vecka. Blodtrycket ligger mycket bra numera, med mediciner i och för sig. Jag hoppas att jag snart kan börja sätta ut någon av mina tre tabletter som jag stoppar in mig.

Dock har jag börjat stoppa i mig en annan tablett. Nämligen Selicia. Det är för att stärka hår och naglar som inte mår så bra känner jag (det skrev jag också om här>>). Och jag är torr som fnöske (måste dricka mer vatten, jag vet!!!) så att jag har börjat smörja in mig med olivolja för att inte damma hela tiden.

Ok - det var en snabb uppdatering.

Var det någon av er som såg programmet Kalla fakta från 10 mars som handlade om gastric bypass-operationer? Du kan se programmet här>>
Så här skriver Kalla fakta om programmet:

Om fetmaoperationer. Antalet fetmoperation ökar i Sverige men det är många som ångrar sig efteråt. I takt med de ökade operationerna kommer också larmrapporter om svåra biverkningar som bristsjukdomar, depressioner och alkoholmissbruk. Reportrar Katarina Franck, Magnus Wennerholm och Markus Junghard.

I en facebook-grupp som vi opererade har på nätet så har vi diskuterat det här programmet efteråt. Vi är alla rätt så upprörda över hur vinklingen i programmet var. Att det inte fanns någon som intervjuades av alla oss som faktiskt är nöjda med operationen. Som kan se en livsförändring och något positivt med operationen.

En av personerna har sagt till mig "Syftet med operationen är att man skall gå ner i vikt. Inget annat. Om man har gjort det så är det väl en lyckad operation? Då kan man väl inte komma och säga att operationen är misslyckad för att det är annat som inte fungerat?".

Det som däremot var bra med programmet är att de tar upp problemet med att landstingen behandlar dessa patienter olika och att det är olika regler. Det är också bra att ta upp behovet av att dessa patienter (vi) får möjlighet till samtal och uppföljning, för det är en livsförändring som påverkar allt. Om man i hela sitt liv har identifierat sig som "tjock" och stor, så är det inte enkelt när människor börjar se på en med helt andra ögon. Självklart är det jobbigt.

Men för mig som gjort operationen, så är jag supernöjd - trots komplikationerna efter operationen. Trots att jag inte kan äta för fort, för mycket eller dricka kolsyrat och alkohol. För jag ser framför mig att jag skall leva som normalviktig, orka resa mig, orka gå, orka motionera och kunna köpa kläder på andra avdelningar än där det hänger superstora plagg.

Till exempel är jag väldigt glad över min vårkappa som jag nu använder. En röd, insvängd kappa från Ellos.

Förfärligt redig

Jag har varit väldigt duktig den senaste tiden. Jag har kommit iväg och tränat på gymmet måndag, onsdag och fredag. Just nu går jag efter julkalendern, för gymmet öppnar 7.30. Då kommer jag dit lagom. I går var jag till och med först där och de hade inte ens hunnit tända upp i lokalen.

Så jag känner mig förfärligt redig och duktig på alla sätt och vis. Det är ren viljestyrka som gör att jag går dig - inget annat. Men kanske kan jag gå dit med hjälp av lust så småningom.

Jag passade på att väga och mäta mig idag.
Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 28.6 kg)
Midja (-23,0 cm)
Lår (-13,0 cm)
Knä (-7,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 8 cm)

Jag känner mig helt OK och det fungerar med maten. Kan av vana känna mig sugen på att äta bullar och kakor - inte för att jag vill, utan för att det är en vana. Men… det går inte och då är det faktiskt enkelt att låta bli. Underbart!

Jag har inte ont i magen eller problem på något sätt. Kan, om jag sväljer för stort eller för fort, känna av magen lite, men aldrig några problem. Det är alldeles underbart som sagt.

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

Ett litet steg...

Måndag morgon och det är redan november! Otroligt!

Hoppade över mina smärtstillande i natt och det gick bra. Men tog både alvedon och morfin på morgonen, kände att det gjorde lite ont i ett av dränen.

När läkaren kom (som jag inte träffat förut) gick det på 20 sekunder. "hej, mår du bra? Vi skall ta ett prov på dig och sen kan du börja äta riktig mat så kan vi dra dina drän i morgon. Hejdå" Svisch... jag hann knappt reagera.
Men sen kom sköterskan in och förklarade. De tar ett prov på mig, ser hur det ser ut och sen skall jag eventuellt få börja "dricka fritt". Det betyder att jag får dricka hur mycket jag vill av olika vätskor. Och det skall bli så skönt, för vattnet klarar jag inte av mer än tre glas på en dag. Efter det kan det ske en normal upptrappning med soppor, macka och slutligen mat.

Jag har också fått lov att få permission och skall få åka hem till mina släktingar i veckan. Det skall bli skönt att komma utanför sjukhusets väggar.

Jag har också talat med sjukgymnasten (på uppmaning av min faster) och frågat om jag inte kan få komma och träna lite. Cykla eller gå på gåband eller någonting. Jag måste ju börja bygga upp min kondition. Och att schava runt i korridoren ger inte så mycket kondition direkt. Jag börjar bli ganska rastlös.

Eventuellt kommer barnen upp och hälsar på i veckan. Maken skulle försöka få tag på biljetter (fast det är ju höstlov så vi får se hur det går). Men det skulle vara så underbart att få träffa dem och krama dem lite.

Jag har ingen som helst aning om vad det är för tidsperspektiv på saker och ting längre - jag har varit här i 3,5 vecka. Är det fem veckor kvar eller kommer det att gå snabbare? Jag får försöka få några besked så småningom.

Jag har också bett om ett rejält samtal med läkaren innan jag åker hem, för att få veta vad det var som hände och vad de har gjort med mig. Kunde det här ha hänt i Göteborg? Varför hände det just mig? Och alla sådana frågor...

Det regnar här i Uppsala i dag…

Vaknar av att det fullständigt ösregnar ute.

I natt har vi fått sova en extra timme (och nattpersonalen har fått arbeta 11 timmar istället för 10). Gick och la mig vid 22-tiden igår för jag var så trött, så kom nattpersonalen in och berättade detta med vintertiden och ställde om klockan till 21… Då kändes det lite konstigt att ha gått och lagt sig så tidigt. Men, jag har sovit ganska bra i natt i alla fall.

Min kamrater i rummet bredvid fick båda gå hem igår. Det blev hämtade av sina familjer. Det var så trevligt att tala med dem båda två, att få dela erfarenheter - även om det blev en kort stund. Vi har bytt e-postadresser med varandra. Bra att ha fler i sitt GBP-nätverk.

Igår började jag titta på en film - Picassos äventyr - av Hasse och Tage. Det är en sådan underbar film, riktigt feelgood! Men jag inser att jag börjar bli gammal, för det var en av sköterskorna som kom in och hon hade ingen aning om vad det var för film. Och när hon hörde att det var Hasse och Tage så tyckte hon att den borde vara jättegammal… Men hallå!?

Ja, i alla fall - jag orkade inte se klart filmen igår så det har jag just gjort. Och jag njuter lika mycket av den fortfarande som jag har gjort alla de andra gångerna jag sett den.
Här är ett litet smakprov från en scen när Pablo är dömd till döden i elektriska stolen…




Igår talade jag med min mamma och pappa och lillebror och brorson på Skype. Mamma och pappa har inte haft någon fungerande kamera till sin dator, men min bror hade det. Och eftersom de var hemma hos honom igår fick vi titta lite på varandra och prata en stund. Det var så roligt. Underbar uppfinning det där med Skype! Försökte prata med mina ungar hemma också i fredags men de lyckades inte få till det med någon dator och kamera - hoppas det går att fixa snart.

Idag blir det nog en lugn söndag, jag dricker mina glas med vatten (även om jag inte orkade dricka 700 ml som jag hade lov att göra igår. När jag druckit tre glas så stod det mig upp i halsen med vatten. Vilket är konstigt, eftersom jag dricker en hel del vatten annars. Men då äter man också och får andra smaker i munnen.)

Vatten och vikt

I rummet bredvid mitt ligger det nu två unga kvinnor. Den ena tjejen gjorde GBP i förrgår, och hon börjar komma på benen. Dricker och är uppe. Går nog hem i morgon. Har talat lite med henne. I sängen bredvid ligger en annan tjej, en sylfid, en smal, söt tjej. Det visade sig att hon hade gjort en GBP för drygt 1,5 år sedan och gått ner mycket i vikt sedan dess. Hon visade kort på hur hon såg ut innan. Det gick inte att känna igen henne. Det är roligt att få dela erfarenheter med varandra.

Nu var hon inne för att det hade blivit lite problem med tarmarna. När de gjorde omkopplingen för 1,5 år sedan så var det ett blodkärl som hade tvinnat sig (eller något sådant) och det hade blivit problem med detta nu.

Så visst kan det hända saker efteråt, men hon var ändå supernöjd med operationen och sitt "nya" liv. Precis som alla andra jag talat med som har gjort operationen. Det känns bra. Och som sagt, jag hade ju inte gjort den här operationen om jag inte hade trott att den faktiskt skulle kunna hjälpa mig.

Idag har jag fått lov att dricka 500 ml vatten (tjoho!). Känns lite lyxigt att få sippa i sig lite vatten när man vill.

Den läkaren som har hand om avdelningen (han heter David) kommer nästa vecka att arbeta med jour istället. Så det blir en annan läkare på avdelningen. Det är inte så roligt tycker jag. Det är mycket bättre när det är samma läkare som är där varje dag - som kommer ihåg och kan se förändringar.

Alla sköterskor och undersköterskor på avdelningen är så rara. De har olika rum varje dag som de är ansvariga för och jag har börjat lära mig namnen, även om de byter rum.

Det är underbart att vara utan slangen i näsan. Dränen kommer att vara kvar minst en vecka till sa läkaren David idag - även om det inte kommer något i dem. Lite irriterande är det att ha dem ibland, men det går för det mesta bra.

Måndag, onsdag och fredag är det viktdagar. Jag tycker inte att jag går ner så väldigt mycket i vikt - i förhållande till att jag inte har ätit något på tre veckor. Men det är klart, de har fyllt på med vätska. Och jag motionerar ju inte så mycket heller, även om jag är på bibban just nu. Men min snälla faster säger att det syns att jag gått ner i vikt. Hmmm...

Min vägg mitt emot sängen är fylld med foton och fina kort som jag fått skickat till mig. Det är underbart roligt att få post varje dag (flitigast är mamma) och att veta att så många tänker på mig och är med mig.

(Nu har jag lagt till en bild - men eftersom jag inte kan den här datorn så blev det inte den bild jag hade tänkt, men jag kan inte få bort den - så den får vara kvar!)

Lite ljusare

Nu sitter jag nere i sjukhusets bibliotek. Kände att jag behövde ta mig utanför avdelningen lite. Igår var jag i lobbyn och la på två brev.

De senaste dagarna har jag mått bättre. Slangen som sitter i näsan/halsen stör mig inte alls längre. Jag har lyckats få till någon bra vinkel på den, så jag kräks inte hela tiden. Det är väldigt skönt.

Jag har börjat ta morfinsuppar tillsammans med mina alvedonsuppar. Jag hade först inte fattat att jag själv skulle säga till när jag ville ha smärtlindring. Och då blev jag väldigt trött. Men nu får jag regelbundet alvedon och morfin och jag känner mig mycket, mycket bättre. Underbart. Min faster var här i söndags och då hade hon inte sett mig sedan i onsdag. Det var som att se en annan människa sa hon. Jag kan själv se det och känna det.

Igår måndag var maken och hälsade på. Han skulle på ett möte i Uppsala, och då passade det bra att hälsa på mig. Underbart att få se honom, hålla handen och få tala med varandra och se på varandra. Jag känner mig inte alls så ledsen längre, som jag gjorde för ett par dagar sedan. Det är klart - det kommer och går, men det känns mer som om det finns hopp om livet igen.

Doktorn berättade att de troligen på torsdag kommer att låta mig dricka en kontrastvätska och se om det kommer något i mina tre drän - för att se om läckaget är tätt ännu. Jag glömde faktiskt att fråga vad som händer efter det.

Jag har frågat om det är möjligt att flytta till Göteborg, men doktorn sa ungefär "det man har ställt till med får man fixa först". Jag är lite kluven till att flytta till Göteborg. Det skulle vara underbart att vara närmare hemma, å andra sidan så kommer det att ställa krav på att folk skall komma och hälsa på och det kanske inte blir så mycket vila. Får se hur jag gör - eller vad sjukhuset tänker.

När maken kom fick jag lite saker jag bett om. DVD-filmer som jag kan se på min dator, brevpapper och en bordsalmanacka. Så nu kan jag styka varje dag jag varit här. Det är 2,5 vecka nu.

I Uppsala är det strålande sol idag. På mitt bord står det flera underbara buketter med blommor som jag fått av olika vänner och släktingar. Njuter i fulla drag av detta.

Den fula tavlan som hänger mitt framför min säng har jag tapetserat med egna bilder som mamma har skickat till mig, på barnen, maken, sommarstället, jag har också kort från min och dotterns resa till Indien som vi gjorde i vintras. Så jag håller på att "boa" in mig. I natt sov jag också bättre än på länge. Det är ju lite krångligt när man har rör rätt in i buken, måste ligga på ryggen och med lite högläge. Då tar svanskotan stryk - men lite kuddar kan göra underverk.

Min rumsgranne är en äldre, rar gammal dam som också verkar få stanna här ett tag. Vi kommer bra överens och det är skönt att inte behöva byta rumskamrat hela tiden.

Stort tack till alla er som på olika sätt tänker på mig, hört av sig med hälsningar på olika sätt. Jag känner mig buren!

En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.

Inskriven

Nu är jag inskriven på sjukhuset. Jag har fått en säng, men inget rum, så jag ligger ute i korridoren. Men de har satt upp skärmar runt om, så att det ändå skall bli lite privat. Jag kunde valt att gå hem och duscha "hemma" om jag ville - men det är lika enkelt för mig att vara kvar här istället, som att vara hemma hos mina släktingar.

Vi har haft en väldigt bra helg tillsammans och pratat mycket. Om operationen och vad som händer efteråt. Hur det kommer att bli, vad jag måste tänka på, hur jag måste prioritera mig själv och faktiskt ta till mig att detta är en väldigt förändring av livet.

Det är inte alltid så lätta samtal. Men bra!

Nu är jag som sagt inskriven. Jag träffade samma sköterska som jag träffade när jag var här i somras och hade mitt första samtal. De har tagit ett blodprov, jag har fått en spruta med blodförtunnande (som jag skall fortsätta att ta i 14 dagar). Den sprutan svider och var inte alls särskilt trevlig. Namnbandet satte hon på löst för hon sa att jag kommer att svullna så efter operationen.

Jag har inte första operationstiden i morgon utan först vid 11-12-tiden. Jag kommer inte tillbaka till avdelningen förrän vid 18-tiden i morgon kväll.

Är jag nervös? Ja, det är klart jag är. Ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte! Det är ett stort ingrep, men för att jag skall kunna förbli frisk och kunna bli normalviktig så är det detta som behövs.

Men jag kommer att behöva göra saker själv också. Jag måste börja promenera varje dag, mer motion alltså. Jag måste se till att jag väljer den maten jag tycker om, som är nyttig och som är god när jag skall äta. Den lilla mat jag får äta skall jag ju inte "kasta" bort på skräp.

Men för att få perspektiv på detta - just nu pågår insamlingen till Världens barn. Det är ett reportage om jordbävningskatastrofen på Haiti, om barn som måste amputeras, döda barn och vuxna, människor (hjältar!) som håller på att rädda andra människor. Och här sitter jag och skall göra en operation… Det känns konstigt.

Men som Pär från Glada Hudik säger (också från insamlingen) - det är bättre att vara riktigt bra på en sak än halvdålig på tio… Alltså får jag se till att blir riktigt bra på detta - så kan jag också ge mer till alla andra.

Riskerna

Oj, oj, oj… det var nog inte så smart att sätta sig i dagrummet och vänta. Efter en timme gick jag och frågade om jag skulle få träffa läkaren, den så kallade "operatören". Men då sa en i personalen att de gick ronden.

Efter ytterligare en timme tröttnade jag, tog mitt pick och pack och satte mig i soffan utanför expeditionen istället. Då plötsligt kom det en sköterska och sa att hon skulle ringa läkaren. Efter en stund fick jag träffa en läkare, kanske blir det han som opererar på måndag.

Han gick igenom de olika riskerna med mig. Minst fem räknade han upp - skall se om jag kan komma ihåg alla
1. Läckage - det kan bli läckage där de satt ihop magsäcken och kopplat på tunntarmen. Ifall det händer kan man bli väldigt sjuk och behöver dräneras. Det kan i värsta fall ta flera veckor…
2. Tarmvred
3. Blödningar i såren
4. Blodpropp
5. (… hmm… kommer inte ihåg)

Han frågade om jag fortfarande var intresserad av operationen - och det bekräftade jag att jag var. Jag har hört så många som också är så nöjda, så varför skulle jag inte vara en av dem?

Sköterskan jag träffade på förmiddagen berättade mer detaljerat hur själva dagarna på sjukhuset kommer att se ut.

Jag skall alltså in på söndag kl 18.00. Då skall jag duscha med hibiskrubb - samma procedur på morgonen. Troligen blir jag inte den första patienten utan kommer väl att åka ner vid 10.30. Jag har då fått en spruta med blodförtunnande, som jag också skall fortsätta att ta i ca 14 dagar. Jag kan också få lugnande.

När de går in och opererar kommer de att göra fyra olika titthål och göra själva operationen (men det var en av de sakerna som läkaren sa, att går det inte bra så får de ju öppna mig och göra en öppen operation).

När operationen är klar så kommer jag till uppvaket där jag får smärtstillande och de kommer att se till att jag är OK. Vid 18-tiden är jag tillbaka på avdelningen. Sen får jag smärtstillande så fort jag vill ha.

De kommer att försöka få upp mig så fort som möjligt (och jag har ju fått lära mig hur, samt fått en broschyr av sjukgymnasten). Jag kommer också att få dropp. De vill se att blåsan och tarmen (kiss och bajs kan man också säga…) fungerar. Sen får jag börja dricka lite och sen börja äta. Vet inte om det är redan på tisdagen eller om det blir på onsdagen. En kvarts tallrik A-kost, som sköterskan sa…

Jag hade nog inte fattat (eller rättare sagt, inte ens tänkt på) att det faktiskt kan vara lite besvärligt efteråt. Men det spelar ingen roll - jag är övertygad om att detta är rätt, jag ser fram emot att få göra operationen. Hur det blir med efterkontrollen vet jag inte ännu eller var jag kan gå på uppföljning, men jag tänker att det löser sig under veckan som kommer.

Nu är jag hos mina släktingar. Själva är de på teatern just nu och jag har lägenheten för mig själv. Det är skönt efter en hel dag på sjukhuset. Imorgon skall vi åka till deras sommarställe.