Strålskador i efterskott

Oj… ser att jag skrev senast i maj. Kan väl bara säga att det där med modifasten slutade jag med till sonens student 3 juni. Och får återkomma till hur jag ska lösa det i fortsättningen.

Men nu vill jag återknyta till min bröstcancer. De senaste tre-fyra veckorna har jag varit väldigt öm i bröstet och i armhålan (där de strålade). Till slut så kändes det inte alls bra och jag blev faktiskt lite orolig. Bestämde mig för att ringa och fråga.

Fick inte tag på dem första dagen (ringde alldeles för sent en fredag).

Ringde på måndagen och fick inte tag på dem då heller. (Hade fått flera nummer och testade både avdelning och rådgivning och kirurgen  osv.)

Ringde på tisdagen - och fick då veta att den rådgivning som är mellan 14-15.30 under sommaren är flyttad till 8-9.30.

Så då blev det att ringa nästa dag… Men om de kunde meddelat detta när de hade automatisk telefonsvarare kanske?

I alla fall - när jag äntligen fick en människa i andra änden, som kunde svara på mina frågor och inte bara skicka vidare mig så berättade hon att det kunde bli så här efter ett par månader. Det är alltså strål"skador". Bröstet blir ömt och ändrar färg. Känns hårt och konstigt. Och det är precis det som har hänt.

Om det fortsätter i två-tre veckor till så kunde jag höra av mig igen - annars var det helt normalt. Och det kändes ju skönt.

När det gäller vikten så har jag bestämt att jag ska ha semestern färdigt (slutar den 12 augusti) och sen är det verkligheten som gäller. Har pratat med en kompis och vi har funderat på 5:2 metoden. Vi får se om det fungerar. När jag var och tog min B-12 spruta i mitten på juli så kollade jag mitt blodtryck. Det ligger lite högt trots tabletter så något måste ju göras.

Fuck cancer!

För tre år sedan låg jag på sjukhuset i Uppsala. Slangar i magen och jag åt ingenting. Men jag var i princip frisk. Jag hade själv utsatt mig för en operation som jag trodde skulle hjälpa mig.

Och det gjorde den. Jag gick ner i vikt - men tre år senare är jag ändå inte där jag ville vara viktmässigt. Jag trodde att jag skulle vara i mål. Jag trodde att jag skulle vara "smal". Det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag väger inte så mycket som jag gjorde när jag opererades, men den sista tiden har jag ändå gått upp och jag väger återigen tresiffrigt - vilket verkligen är en varningsklocka. Jag har också fått problem med blodtrycket och går nu till vårdcentralen för att kolla upp det och se om jag eventuellt behöver höja dosen.

En annan varningsklocka är ju att kläderna sitter mer illa igen. Och att jag var tvungen att gå och köpa nya byxor och att jag då fick gå till avdelningen för större storlekar.

Detta var inte så jag tänkte ha det.

Men nu har det stött till ytterligare en komplikation.

I september hade jag fått kallelse till mammografi. Jag glömde bort tiden (!) men kom efter ett par dagar på det, letade upp kallelsen, ringde och fick en ny tid. Var och gjorde mammografin. Efter cirka en vecka fick jag en ny kallelse där de ville göra en uppföljning. Detta hände förra gången också, så jag var inte så orolig egentligen.

De gjorde en ny mammografi och de gjorde punktion och tog vävnadsprover. Läkaren hörde sedan av sig efter en vecka. De ville göra ytterligare test. Istället för att göra en ny punktion med grövre nål (vilket är rutinen) så skickade de mig till magnetröntgen för det ger en mycket säkrare diagnos.

I torsdags var jag och träffade läkaren och fick beskedet att jag har bröstcancer i vänster bröst. Jag ska opereras den 29 november. Jag kommer sedan rutinmässigt också att få strålning efter en månad. Det känns konstigt. Egentligen har jag nog alltid vetat att jag skulle få bröstcancer, det var väl bara en fråga om när. Eller - tja, jag vet inte… Just nu känns det ganska overkligt i alla fall. Jag är ju inte sjuk. Jag mår inte dåligt. Jag har inte ont. Det är ju precis som innan jag var hos läkaren. Fast nu vet jag att jag har cancer. Bara ordet  - CANCER! Det är läskigt att säga och tänka.

Vi berättade för barnen på kvällen. De har inte sagt så mycket och det är ju inte så mycket att säga heller. Dagen efter berättade vi för föräldrarna som ändå var hos oss och åt middag (eftersom det var höstlov och dottern var hemma från folkhögskolan). De blev givetvis ganska tagna, men sa inte så mycket heller. Svärmor har också haft bröstcancer för 15 år sedan. Hon fick det dock när hon var över 70 år. Men det gick ju bra och det känns skönt.

Egentligen så känns det som om det här kommer att gå bra också.

Kanske får den här bloggen lite annan inriktning. Kanske är det så att jag kommer att skriva om min cancer i stället för mina funderingar om vikten. Vi får se.

FUCK CANCER!

Choklad som medicin

Ibland hör man vad man vill höra. I går var en av nyheterna som de berättade på radion att choklad var bra mot stroke. Om en man äter 60 gram choklad i veckan så minskar risken för stroke med 17%. Och sambandet har redan bevisats förut när det gäller kvinnor.

GP: Choklad medicin mot stroke>>

Det är sådant som jag gillar att höra. Sådan information tar jag göra till mig och lägger på minnet. Det känns bra.

Det som också känns bra är att jag har börjat träna igen. Nu har jag flyttat hem till stan efter att ha varit på landet hela sommaren. Och även om min intention var god i början av sommaren (regelbundna promenader som skulle följas av ett litet gymnastikprogram med pinne och hantlar) så gick den idén mest i stå. Jag kom aldrig iväg på den där promenaden på morgonen, eller eftermiddagen, eller kvällen…

Men nu bor vi i stan igen och jag har kommit iväg och träna igen. Känns ganska OK. Men fortfarande lika tråkigt.

Jag var också på vårdcentralen i veckan och tog blodtrycket. Tyvärr var det inte så lågt som man kunde hoppas, utan lite för högt, både över och undertryck. Om det berodde på att jag var stressad och att dottern var med och just hade "retat" mig (genom att inte svara på frågor och var just så där "härligt" tonårstrevlig som bara hon kan) eller om det faktiskt beror på att jag har just ett högt blodtryck vet jag inte. Men det är ju så livet är. Hela tiden. Jag får se om läkaren tycker att medicinen ska höjas eller inte.

Jag har inte gått ner något mer under sommaren. Snarare tvärtom. Och det är inte så kul. I den facebook-grupp som jag är med, där vi som är opererade delar tankar och erfarenheter med varandra så är det många som berättar om hur många kilo de har gått ner. Massor! Supermassor!!! Det är lite deprimerande. Jag har inte haft samma "tur". Jag står och stampar och jag har gjort så i ett år. Det är inte kul.

Det beror säkert på mig själv. Jag kan säkert äta bättre, motionera mer och allt det där. Men det hade varit väldigt mycket roligare om kilona bara rann av mig också.

I oktober är det två år sedan jag opererades. Jag undrar om jag kommer att kallas till ett nytt återbesök i Uppsala då, som de lovade förra året. Och jag funderar på vad jag ska säga.
Får nog tänka lite på det…

Att det ska vara så sketans svårt…

Hahaha… det är ju lite pinsamt vad dålig jag är på att uppdatera bloggen. Jag har tänkt och tänkt så länge… haft en del inlägg klara i huvudet, men de har inte kommit längre. Varför då kan man undra?

Allt är ju så sketans svårt!

Det är svårt att komma iväg och träna när det lilla minsta förändrar sig (som att flytta ut till landet). Det är svårt att äta helt rätt. Det är inget roligt när vikten bara står still och magen känns som en slapp spärrballong. Så är det och därför har det nog inte blivit skrivit på länge.

Träningen. Hemma fungerar det. Jag har regelbundet gått tre dagar i veckan. Måndag, onsdag, fredag. Men nu är jag på landet. Jag har tagit med mig träningskläderna. Jag har tagit med mig programmet. Jag fick till och med två kvastskaft (hihi… ungarna hade inte pratat med varandra…) i morsdagspresent. Jag har tagit med hantlar och ett liggunderlag. Så det borde inte vara svårt att träna regelbundet.

Men… så har det ösregnat… och då är det inte så kul att gå ut. Och så har jag sovit lite för länge… och så har träningskläderna legat i tvätten. Ja, ni hör ju, ursäkterna är så lama så man bara skäms.

Men i morse gick jag ut i alla fall. Träningskläderna på direkt (det är ju enda sättet för mig) och så hade jag laddat ner Sveriges radios app och lyssnade på sommarprogrammet när jag gick en promenad. Det var ju bra i alla fall.

Men hur ska jag lyckas gå ner mer i vikt? Är det liksom stopp här? Är jag otacksam när det inte går mer? Kämpar jag inte tillräckligt? (Nä - uppenbarligen inte!)

Jag har varit och kollat mitt blodtryck under våren och nu har doktorn satt in en halv tablett igen. Har legat och gnetat uppe på gränsen så länge med ett undertryck som var lite för högt. Förhoppningsvis ska det bli ordning på det nu.

Har blivit lite slarvig med vad jag äter. Har hänt ett par gånger att det inte har hjälpt med "må-illa"-tabletterna utan att jag måste spy för att må bättre. Är ju inte heller så himla smart. Men det är ju skönt att det "fungerar".

Skämmigt

Det är ett tag sedan jag skrev. Det kan man fundera på. Jag har funderat på det de närmaste dagarna.

Jag tror jag skäms. Skäms för att jag inte går ner i vikt. Skäms för att jag stoppar i mig en massa sött. Skäms för att jag letar i skåpen efter sånt där som jag vet att jag inte ska äta. Skäms för att jag ibland mår så illa så jag kräks eller måste ta en "inte-må-illa"tablett.

Nu blir det ju inte bättre för att jag låter bli att skriva på bloggen. Och det blir ju inte bättre för att jag skäms heller.

Så ut med det bara! Jag har blivit väldigt sötsugen, jag faller för frestelsen och jag måste ta tag i detta! Så där… phu… så var det ute.

Jag har gjort två saker till som jag vill dela.

Det ena är att jag nu har gjort mina tre gånger med min personliga tränare. Och jag har fått olika övningar som jag gör när jag är på gymmet. Det är lite roligare än när jag bara gick dit och gjorde samma sak hela tiden. Det är också övningar som går att göra på sommaren, även när jag inte är på gymmet. (Det kräver dock ett kvastskaft, som jag önskar mig i morsdags-present). Det är bra och jag ska försöka vara duktig och hålla på även när jag inte är på gymmet.

För det andra så var jag och tog min B-12 spruta för en vecka sedan. Jag passade på att ta mitt blodtryck också, som jag brukar. Då visade det sig att blodtrycket var högt. 150/95. Inte så himla lyckat. Men jag var lite stressad, det är mycket just nu. Så i dag var jag och tog ett nytt blodtryck och denna gången var jag hos distriktssköterskan. Det var ju en upplevelse i sig.

Jag har träffat henne förut, för många år sedan, när jag gick och tog mitt blodtryck och åt tabletter. Men jag vet inte om hon kände igen mig. Det verkade heller inte som om hon hade någon aning om varför jag var där. Läser de inte journalerna innan de tar in en ny patient? För hon verkade heller inte veta något alls om mig.

Det började med att jag fick ligga och vila, efter att hon satt på mig manschetten. En manschett som hon fick gå och byta eftersom den hon hade var för liten… eller? Jag vet inte, jag är säker på vilken manschett de använt på labbet. Men det här kändes lite onödigt. (hon mätte först - och sen så sa hon, nej, jag måste gå och byta till en större manschett…)

I alla fall, hon tog trycket och det visade sig fortfarande vara högt. I alla fall undertrycket. 140/90. Så jag ska dit igen. Sen försökte hon tala allvar med mig. Satte sig bredvid mig och började långsamt säga… - Jag antar att du inte röker? Nej, svarar jag. - Hur har du det med motion? - Jag tränar tre dagar i veckan på gymmet… -Jaha? … det var ju bra…

Jag märkte ju att hon ville närma sig min vikt på ett eller annat sätt. Men när jag nu tränade så kunde hon inte ge sig på det. Heller. Då "slog jag till" och berättade att jag var opererad (för jag behövde nya kalktabletter och behövde ett nytt recept). Då insåg hon att det väl inte var så mycket mer att prata om.

Det var en ganska märklig situation som jag känner mig ganska kluven till. Och jag undrar varför hon inte hade läst min journal. Där borde det stå lite bakgrund. Eller gör det inte det? Jag är lite besviken måste jag säga.

Ja, så här är det alltså nu.
Sötsug - äter för mycket sött och mår illa (ibland). Måste sluta med det och få ordning på matvanorna.
För högt blodtryck - ska kolla igen om 1,5 vecka.
Tränar tre gånger i veckan - och det är lite roligare. Med betoning på lite.

Soffpotatis…

I GP igår stod det en artikel om en kvinna som fyller 50 (som jag om tre år) som gått ner 40 kilo på ett år. Bara genom att börja träna löpning och ändra kosten. Så det går ju. Jo, jo… jag vet…

Bild: Per Wahlberg

Från soffpotatis till långdistans

På ett år har Jasmina Panayotova gått från överviktig soffpotatis till en aktiv, nästan 40 kilo lättare kvinna. Från att aldrig ha tagit ett löpsteg ska hon nu springa en sträcka som motsvarar avståndet från Göteborg till hennes hemstad Sofia i Bulgarien.

– Titta på de här!

Jasmina Panayotova håller triumfatoriskt upp ett par marinblå trekvartsbyxor, modell XL. 2012 har gått in på sin andra vecka och på kaféet där vi ses har gästerna till synes fullt sjå med att leva upp till sina nyårslöften om ett sundare liv. Magra sallader, inget kött eller några kolhydrater så långt ögat når.

För drygt ett år sedan brukade Jasmina Panayotova vräka i sig både vitt bröd och läsk utan några betänkligheter. Och de där byxorna – de satt som en smäck.

– Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser dem. Har jag sett ut så här?

Hon förklarar att hon använde sin kropp som ”avfallskorg” och skyller det delvis på jobbet. Jasmina flyttade till Sverige från Bulgarien på slutet av 1980-talet för att jobba som tolk.

– Innan Bulgarien gick med i EU kom det många asylsökande hit som behövde tolkhjälp. Det var stressigt och jag jobbade jämt. Tänkte aldrig på mitt välbefinnande, struntade i både träning och hur jag åt.

Utan att ha riktigt fattat hur det gick till stod vågen plötsligt på 95 kilo, vilket är en hel del att bära för en kvinna på 158 centimeter.

– Jag fick ont i leder och kropp, kände mig obekväm och blev andfådd vid minsta ansträngning.

Jasmina visar semesterbilder på en rultig och gladlynt kvinna – med familjen, på stranden, vid Svarta Havet. Hon ställer sig frågan högt igen:

– Hur KUNDE jag stå ut med det här? Det var en ändlös självförnekelse, jag vågade aldrig ens titta på mig själv i spegeln.

Vändningen kom hösten 2010. En väninna bad om att få ta mått på Jasminas kropp och drog utan omsvep slutsatsen att ”det är för mycket. Att du inte börjar springa?”. Vid det läget hade Jasmina mer utrymme i vardagen att kunna göra saker för sig själv. Väninnans välmenande ord brände och i november tog hon sig samman för en första joggingrunda runt Härlanda tjärn, på knappt tre kilometer. Några månader senare tecknade hon medlemskap på ett gym.

– Jag sprang och sprang den vintern. Det var mycket snö, is och minusgrader. Men när jag väl hade börjat fanns det inget som kunde stoppa mig. Min sambo fick kostråd via sitt jobb som jag också började använda.

I sin almanacka antecknade hon förändringarna. Hur kilona successivt försvann och kroppsmåtten minskade. Från att ha haft kläder i storlek 48 har hon idag gått ned tio storlekar, och det händer till och med att hon lånar kläder av sin dotter. Hon har slutat helt med socker och vitt bröd, och bytt ut mot nötter, dadlar och honung. Äter inte kött och dricker ingen alkohol.

– Men jag är ingen fanatiker. Blir jag sugen dricker jag lite läsk – men jag knuffar inte i mig stora mängder av något.

Vid nyår avlade hon ett löfte som ska sporra henne till fortsatt träning under 2012: att springa 220 mil, motsvarande avståndet mellan Göteborg och Bulgariens huvudstad Sofia. Naturligtvis inte allt på en gång, utan fördelat på löppass på gymmet och runt Härlanda Tjärn under hela året. I januari har hon gått ut hårt, och sprungit nästan varje dag.

– Men jag har inte satt upp något datum för när jag ska gå i mål. Det kommer att ske någon gång under året. Jag har berättat för mina Facebookvänner och då måste jag få det fullbordat.

Jasmina har testat både styrke- och gruppträning, men gillar löpningen bäst. Den kan hon ”ta med sig” var hon än är.

– I somras sprang jag uppför en bergstopp i Bulgarien och kom långt före både min dotter och sambo. Jag tycker att det här är ett värdigt avsked av min biologiska ungdom. Jag fyller 50 år i sommar och gillar inte de negativa förväntningarna från många att man ska vara tjock och oattraktiv bara för att man blir äldre.

Ibland klandrar hon sig själv för att inte ha kommit till insikt tidigare. Idag känner hon sig pigg och glad, har fått större självförtroende och bättre kontakt med sin kropp. Ju mer hon tränar desto mer energi genererar hon.

– Det finns en kvinnor i 70-årsåldern på mitt gym, vi har blivit kompisar och jag tänker ”kan de, så kan jag”. Jag ska leva så här så länge jag orkar, baske mig!

Hanna Johansson 031-62 40 00 halsa@gp.se

Bild: Per Wahlberg

Fakta

Jasmina Panayotova

Namn: Jasmina Panayotova.

Ålder: Fyller 50 år till sommaren.

Familj: Sambon Sven och 12-åriga dottern Felicia.

Yrke: Auktoriserad tolk, bulgariska och ryska.

Men… jag blev så trött. Det fattar väl jag också att om jag är ute och springer flera timmar varje vecka så kommer det att hända något. Men bara tanken på att springa gör att benen känns som bly. Verkligen som bly! Det är knappt så jag kan resa mig upp ur soffan.

Nej… att springa har aldrig varit något för mig. Nu ska jag ju aldrig säga aldrig - vem vet vad som händer. Men inte inom någon rimlig horisont finns det att jag skulle börja springa.

Igår var jag på vårdcentralen och tog min B12-spruta. Jag har lagt in en påminnelse i min telefon för att inte glömma av det var tredje månad. Nu var det dags igen. Och jag passade på att ta blodtryck också.

Tyvärr låg övertrycket lite högt. Undertrycket höll sig inom gränsen, men övertrycket låg definitivt över. Så det blir till att ta sig tillbaka och ta ett nytt tryck nästa vecka och se om det blivit någon skillnad.

Vore ju inte så kul om trycket börjar sticka upp igen…

Ger mig själv en uppmuntrande klapp på axeln!

Så har vi flyttat hem från sommarstället. När vi gick igenom almanackan så var det bara att inse att sommaren var helt slut, vad anbelangar övernattningar i sommarhuset. Varenda helg var uppbokad med större eller mindre saker - fram till mitten av oktober. Så nu har vi tömt kylskåp, frys, skafferi och tagit ur alla sängkläder, och flyttat hem till stan.

I söndags var jag med kamraterna på ett sånt där gott "kompismöte" igen. Vi var ute vid Sillvik vid kusten och hade en toppendag. Det fick bli "raw"food eftersom det saknades bränsle till stormköket. Men det gjorde inget utan fungerade underbart. Vi pratade, delade, vilade och bara fyllde på. Härligt.

På måndagen återupptog jag mina gamla vanor - det vill säga - gå till gymmet! Det var ju en stund sen sist. Tog väl inte i så jag storknade direkt, men det funkade. På eftermiddagen så överraskade jag mig själv med att cykla ner till stan för att gå på ett möte. Och sen cyklade jag hem. Hej och hå. Tisdag vilade jag. Men idag onsdag var jag på gymmet igen (därav den uppmuntrande klappen på axeln). Tog i lite mer idag. Kände också vilka muskler som jag verkligen inte använt på hela sommaren men som väckts upp på gymmet. Det känns bra det här.

Idag såg jag den här nyheten på nätet (den finns i många tidningar bla DN.se)

Fetmaoperation ökar missbruksrisk

Den vanligaste typen av fetmaoperationer ökar risken för alkoholmissbruk, skriver Dagens Medicin. Enligt en svensk studie gör operationen att kickarna av att dricka blir starkare.

Den metod som avses är så kallad gastric bypass, där magsäck och tolvfingertarm "kopplas bort", vilket är den vanligaste metoden i dag.

Operationen gör att kroppen tar upp alkohol snabbare, eftersom tillgången till ett enzym som finns i magen och som bryter ner alkohol försvinner.

Jag kan förstå det här. Direkt efter operationen drack jag inget. Det tog flera månader innan jag prövade något. Men nu vågar jag dricka lite alkohol. Ett halvt glas vin till maten eller så. Men jag känner ju väldigt snabbt av alkoholen. Igår kväll tog jag 0,5 cm Sabralikör i ett litet glas och satt och sippade på. Jag blev snurrig i huvudet direkt. Så jag kan verkligen förstå att detta är ett problem - särskilt om matmissbruket bara flyttar sig till ett annat missbruk och man inte får stöd och hjälp.

För det kan jag ju känna själv. Särskilt när man som jag valt att opereras i ett annat landsting. Man måste hålla efter själv - det är ingen annan som gör det åt mig. Jag går själv upp till vårdcentralen och kollar mitt blodtryck (ingen som kallar) jag går själv upp och tar min B-vitaminspruta (ingen som kallar) ingen samtalsuppföljning, ingen diskussion om förändrad livsstil eller så… Det gäller att vara frisk för att kunna vara sjuk (tja eller hur man nu skall uttrycka det). Det gäller att man vågar ta helt ansvar för sitt liv, hur man mår och vågar ta de förändringar som blir med en stor viktnedgång.

Ja, på tal om stor viktnedgång förresten. Den här sommaren har det verkligen stått still. +2kg -2 kg, fram och tillbaka. Det blev inte bättre när vi flyttade hem till stan, med ny våg. Eller vågen på gymmet. Men det är väl bara att rätta sig efter de nya förutsättningarna och försöka få ordning på kroppen, livet och allting…

Jo, det var ju det där med hunden… Det har visat sig att en av de valpar som vi var och tittade på, dottern och jag, nu finns till salu. Så jag och dottern försöker köra en övertalningskampanj för att få med oss fler i familjen på vår idé…

Fortfarande inte roligt…

Alltså… jag undrar när det kommer att bli roligt att träna. Jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Även om jag går det ganska troget måndag, onsdag och fredag.

En kompis till mig berättade att hon hade en PT. Det är Personlig Tränare! Det är en människa (i det här fallet en ung, inte ful pojke) som står och peppar och skriker på henne när hon tränar. Och till saken hör att hon verkligen inte är den som ger upp i första taget - vinnarskalle präglar henne. Men hon säger att han får henne att ta en ännu tyngre kettlebells - att hålla på ännu längre och göra dubbelt så många övningar.

Tja… jag vet inte. Kan det vara en lösning? Nje… jag tror inte det. Jag fortsätter nog i min egen takt och kör mitt lilla program. Numera ror jag mina 2000 meter i ett svep istället för att dela upp med paus efter 1000m. Så lite framsteg gör jag i alla fall.

Dock har jag inte kommit igång med mina promenader. Det verkar svårt att få till det.

I lördags fick jag väldigt ont i ryggen när jag satt upp. Det kom plötsligt och jag blev helt utslagen. När man aldrig har ont någonstans så blir man oerhört påverkad av smärta. Men jag insåg ganska snart att detta inte är ryggont egentligen. Jag tror det var magen eller tarmarna. Jag var nästan helt utslagen i två timmar. Sov bort en stund, efter en smärtstillande tablett, försökte gå på toa också. Och sen plötsligt… så var det borta!

Detta har hänt en gång förut. Jag försökte tänka ut om det fanns några gemensamma nämnare - men jag kunde inte komma på några just nu.

Något roligt har hänt också. Högen med byxor i garderoben som jag inte kommit i på läääänge… igår kom jag i ett par av dessa byxor och det kändes helt OK. Viktnedgången går långsamt och det är väl OK egentligen - även om det hade varit kul om man liksom var klar med en gång.

Jag har märkt att jag är väldigt sötsugen. Kan ju inte äta lika mycket, men det är lite irriterande att jag fortfarande har kvar det starka suget. Nu tror jag det också kan hänga samman med att jag börjar komma i övergångsåldern. Mensen kommer med större variation än den gjort förut och det är klart att hela systemet blir påverkat.

Telefonen ringer regelbundet för att påminna mig om att äta och det är bra. Utan den hade jag nog missat fler mål än jag borde.

Jo, just det ja. Jag var på vårdcentralen och tog ett nytt blodtryck också. Och nu har jag satt ut ytterligare en av mina blodtryckstabletter och har bara en halv tablett kvar nu. Det känns bra. Å andra sidan äter jag ju vitaminer och kalk och silicia - så själva tablettdosetten får jag allt ha kvar.

Och dagens resultat är…

Det var en tag sedan jag gjorde en rejäl "avstämning" av mått och vikt.

Nu ser det ut så här: (startdatum 6 september 2010)

Vikt (- 42,8 kg)
Midja (-35,0 cm)
Lår (-19,0 cm)
Knä (-10-12 cm)
Vad (-7,5 cm)
Vrist (-4,5 cm)
Överarm (- 7,5 cm)
Handled (-2,0 cm)
Bröst (- 22 cm)

Känns rätt så OK. Jag har fått plocka bort en del kläder, leta upp en del mindre storlekar i garderoben och det är roligt. Fortfarande har jag en hög med byxor som ligger i garderoben som jag inte riktigt kommer i. Det handlar nog om kanske -10 kg till. Men sen så… då skall jag väl komma i alla mina gamla kläder. Vem vet - kanske kan jag ta fram även min folkdräkt?

Mat-klockan fungerar rätt så bra. Jag kommer lättare ihåg att äta regelbundet. Fortfarande har jag svårt att få i min vattnet. Men gör mina tappra försök. Träningen är fortfarande supertråkig (dvs väldigt enkel att prioritera bort). Men jag går ändå regelbundet dit. Har också tagit fram min cykel och börjat använda den lite mer frekvent. Inga längre sträckor ännu, men det funkar ändå bra.

Kalktabletterna har jag också börjat med. Mycket goda. Det var en gigantisk burk och tabletterna var väldigt stora. Men det är mening att man skall tugga dem och de smakar som dextrosoltabletter. Helt OK. Kalktabletterna heter Kalcipos-D forte.

Ytterligare en blodtrycksmedicin har jag fått sätta ut. Blodtrycket ligger väldigt bra. Så nu har jag bara två tabletter med blodtrycksmedicin kvar. Hoppas bli av med båda dessa tabletter så småningom också.

Jag har varit på en hel del konferenser och kurser. Även det har fungerat bra. Ibland blir jag rädd för att jag klarar av att äta för mycket. Men sen märker jag - det gör jag faktiskt inte alls. Men det gäller nog att hålla koll på vad man stoppar i sig hela tiden. Så att det inte blir för mycket.

Igår hittade jag sandwich i den lokala konsumaffären. Ni vet de där hårda mackorna som man kan köpa på Seveneleven- affärer och kiosker. Så nu har jag köpt på mig ett gäng sådana att ha med mig i väskan när jag är ute. Det är alltid lättare att ta till än att försöka hitta något att stoppa i sig och det mesta som finns ute är stora gigantiska baugetter.

Äntligen!

Äntligen - så kan jag ropa ut - äntligen!

Sedan tre dagar är jag äntligen tvåsiffrig! Det var ett tag sedan nu - och det började med minsta möjliga marginal, men den har långsamt ökat (avståndet till tre siffror, alltså). Så nu tror jag mig om att äntligen (där kom det ordet igen) vara tvåsiffrig. Aldrig mer tresiffrig - aldrig mer!!!

Jag mår bra. Men jag dricker för lite. Det märker jag för jag är lite snurrig ibland. Jag är torr som fnöske och behöver smörja in mig med olivolja. Jag får rynkor och jag har börjat få gråa hår. Det kanske inte har så mycket med operationen att göra - men jag märker det mer nu. Men som min faster sa - det finns färg.

Idag var jag på vårdcentralen och träffade min läkare. Mitt blodtryck ligger mycket bra nu och det blev bestämt att en av blodtryckstabletterna skall sättas ut. Jag fick också min spruta med B12. Kändes ingenting. Vilket är skönt.

På måndag skall jag åka till Uppsala och träffa en dietist och obesitassköterskan. Det är då ett halvt år sedan jag opererades. Det är inte klokt vad fort det går.

Jag har varit iväg på en del resor, bland annat till Tyskland. Funderade lite på hur det skulle fungera. Men det gick mycket bättre än väntat. Det fanns alltid något lämpligt att beställa på restaurangen. Och jag hade köpt med mig några hårda mackor som jag hade som extra proviant i väskan. Så det gick som sagt utmärkt.

Jag har märkt att det är svårt att komma ihåg att äta när jag är hemma på dagarna. Jag vet liksom inte riktigt vad jag skall äta. Blir hungrig (tja… eller… kanske mer sugen) och så går jag och ser vad som finns i skåpen. Stoppar i mig någonting. Men det blir inte riktigt så bra och nyttigt som det borde antagligen. Måste få bättre koll på det - det är alldeles för lätt att ramla in i gamla vanor.

(När jag var inne och letade efter en bild på en våg sprang jag på den här underbara bloggen om sötsaker - en superduktig tjej som gör fantastiska skapelser, titta på underbara tårtor muffins och kakor på http://sotasaker.blogspot.com/ vilken kreativitet och fantasi!)

Möten och olja och kalla fakta

Dagarna flyger iväg - och nästan varje dag tänker jag att jag borde gå in på bloggen och skriva lite. Det händer ju saker jämt som jag kunde berätta om. Men så har det inte blivit. Men nu så… (hade ju egentligen tänkt att städa på kontoret, så det här var roligare att göra.).

Sen jag skrev sist så har jag träffat tre personer som jag gärna vill nämna.

Dels är det min goda vän som driver bloggen Barfota - vi är gamla barndomskamrater och vi träffades i veckan. Härligt att träffa sina vänner som man delat i princip hela sitt liv med. Det är bara att plocka upp där man var sist. Gott. Det är livskvalité!

Den andra personen är en av deltagarna i den KBT-grupp där jag var med på Obesitasmottagningen i Göteborg. Hon gjorde sin operation för ett år sedan och är supernöjd. Vi träffades när hon var på besök i Göteborg och fick en härlig pratstund och fika i stan. Vi pratade bland annat om träning. Där visade det sig att vi är ganska olika. Hon är en tävlingsmänniska som gärna stod 1/2 timme (eller 1 timme) på Crosstrainern och sedan också körde 1/2 timme i gymmet. Tja… olika falla ödets lotter kan man säga. Det är inte riktigt min grej att träna på det viset. Men väldigt roligt att träffa henne och prata erfarenheter om operation, mat, eftervård och kläder.

Det tredje mötet har jag gjort denna helgen när jag varit på en spännande konferens, nämligen webcoast. En konferens för oss som älskar webben. Och där träffade jag Thina Grotmark som driver bloggen Beyond Sizez>>.
Roligt att träffa denna trevliga kvinna i verkligheten. Hon vann också ett pris för sin fina blogg med massa fina tips.

Så detta var tre mycket trevliga möten.

Det som också har hänt är att jag tror (det verkar i alla fall så) att min platå äntligen har släppt och att jag återigen börjat gå ner i vikt. Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men jag hoppas att det är så.

Dessutom fick jag en kallelse i fredags till mitt återbesök i Uppsala, dit jag ska i april. Så nu måste jag ta mig till vårdcentralen och ta en massa prover. Typiskt nog var jag där fredag förmiddag (innan posten kommit) för att ta blodtrycket och få mina blodtrycksmediciner påfyllda. Men det är väl bara att knalla tillbaka nästa vecka. Blodtrycket ligger mycket bra numera, med mediciner i och för sig. Jag hoppas att jag snart kan börja sätta ut någon av mina tre tabletter som jag stoppar in mig.

Dock har jag börjat stoppa i mig en annan tablett. Nämligen Selicia. Det är för att stärka hår och naglar som inte mår så bra känner jag (det skrev jag också om här>>). Och jag är torr som fnöske (måste dricka mer vatten, jag vet!!!) så att jag har börjat smörja in mig med olivolja för att inte damma hela tiden.

Ok - det var en snabb uppdatering.

Var det någon av er som såg programmet Kalla fakta från 10 mars som handlade om gastric bypass-operationer? Du kan se programmet här>>
Så här skriver Kalla fakta om programmet:

Om fetmaoperationer. Antalet fetmoperation ökar i Sverige men det är många som ångrar sig efteråt. I takt med de ökade operationerna kommer också larmrapporter om svåra biverkningar som bristsjukdomar, depressioner och alkoholmissbruk. Reportrar Katarina Franck, Magnus Wennerholm och Markus Junghard.

I en facebook-grupp som vi opererade har på nätet så har vi diskuterat det här programmet efteråt. Vi är alla rätt så upprörda över hur vinklingen i programmet var. Att det inte fanns någon som intervjuades av alla oss som faktiskt är nöjda med operationen. Som kan se en livsförändring och något positivt med operationen.

En av personerna har sagt till mig "Syftet med operationen är att man skall gå ner i vikt. Inget annat. Om man har gjort det så är det väl en lyckad operation? Då kan man väl inte komma och säga att operationen är misslyckad för att det är annat som inte fungerat?".

Det som däremot var bra med programmet är att de tar upp problemet med att landstingen behandlar dessa patienter olika och att det är olika regler. Det är också bra att ta upp behovet av att dessa patienter (vi) får möjlighet till samtal och uppföljning, för det är en livsförändring som påverkar allt. Om man i hela sitt liv har identifierat sig som "tjock" och stor, så är det inte enkelt när människor börjar se på en med helt andra ögon. Självklart är det jobbigt.

Men för mig som gjort operationen, så är jag supernöjd - trots komplikationerna efter operationen. Trots att jag inte kan äta för fort, för mycket eller dricka kolsyrat och alkohol. För jag ser framför mig att jag skall leva som normalviktig, orka resa mig, orka gå, orka motionera och kunna köpa kläder på andra avdelningar än där det hänger superstora plagg.

Till exempel är jag väldigt glad över min vårkappa som jag nu använder. En röd, insvängd kappa från Ellos.

Glömde ju säga…

Jag var och träffade doktorn på vårdcentralen i veckan och hoppades att jag skulle kunna sätta ut några av blodtrycksmedicinerna.
Blodtrycket var bättre, men ännu inte så bra att några mediciner kunde sättas ut. Men jag hoppas att det blir bättre - bara den där vikten kunde ge sig ner lite…

B12 och blodtryck

Det har gått tre månader sedan jag gjorde min operation. Den första skedde ju 11 oktober och omoperationen den 17 oktober. Så nu är det alltså tre månader sen. Jag mår bra. Det har hänt någon gång att jag ätit för fort, så mår jag illa. Det har hänt att jag har ätit för sött, då mår jag också illa. Men det har bara hänt en gång att jag mått så illa att jag har behövt gå och spy, den senaste tiden.

I början av veckan pratade jag med Uppsala för jag ville veta när jag kunde börja träna magen igen. Jag fick prata med den läkare som opererade mig båda gångerna. Han sa att ärret är läkt efter en månad och att det inte skulle vara några problem att börja träna. Så nästa vecka har jag gjort upp med gymmet att jag skall få lite fler övningar. Jag har haft lite ont i magen den här veckan, men jag tror faktiskt att det varit träningsvärk - det kändes dock lite jobbigt inne i magen och ärret var ömt. Men nu är det bättre.

Eftersom det är tre månader sedan operationen var det dags att ta min B12-spruta. När jag fick den första sprutan, när jag var på sjukhuset var jag helt öm i flera veckor. Ja, det är fortfarande så att jag har känselbortfall. Så jag såg inte fram emot att få en ny spruta.

Jag åkte till vårdcentralen för att få hjälp. Det visade sig dock att denna spruta inte kändes någonting. Det bara stang lite när jag fick sprutan, men jag har inget känselbortfall, inga domningar - ingenting. Väldigt skönt.

Passade också på att ta ett blodtryck och det låg bra. Jag hade ju förstås hoppas på att det skulle ligga lite lågt så att jag kunde bli av med mina blodtryckstabletter - men så var inte fallet. Jag har fått en tid till min husläkare och skall träffa henne nästa vecka -så får vi se vad hon säger om alla tabletterna.

Sammanlagt, sedan den 6 september (fyra månader) så har jag gått ner 33,3 kg - vilket är väldigt, väldigt skönt. Det är en lång kvar - men jag har kommit en bra bit på väg.

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.

Att inte vara hemma

Nu är jag på mitt veckolånga möte. Hur går det då? Tja, det är ju ganska tråkigt att inte kunna följa med ut och äta tillsammans med de andra på mötet. Det är ju inte så himla kul att hela tiden sitta och titta på andra när de sitter där och äter. Men det är klart att det funkar.

På onsdag skall jag med en grupp som ska ha en särskild middag - och idag läste de upp menyn… hu… då var det nästan att jag ångrade mig. Men - jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är enklare att låta bli helt istället för att låta bli lite.

Idag var jag på apoteket här för att hämta min blodtrycksmedicin och för att köpa pulver. De hade pulver men jag hade också tänkt köpa på mig lite drickfärdiga modifast. Då hade de bara två kvar! Men de skulle beställa hem fler som jag kan gå och hämta i morgon eftermiddag.

Det är ju lite enklare att ha en färdig flaska än att behöva leta upp varmt vatten och skaka och hålla på. Även om det funkar också.

Och motion får jag (jämfört med mig i vanliga fall alltså).

En hektisk vecka

Den här veckan har inte varit som vanligt på något sätt (om det finns något som vanliga veckor).

Jag har varit på Svenska mässan under tre dagar och hjälpt till under bokmässan. Det har varit underbart roligt och mitt bästa möte blev med Mpho Tutu som tillsammans med sin pappa Desmond Tutu har skrivit boken "Om godhet". Den boken skulle jag rekommendera er alla att läsa. För mig var den korta stunden jag fick träffa henne, när hon signerade min bok, ett av de största, som jag kommer att leva på länge.

Hur har det gått med allt annat då? Ja, det är ju väldans praktiskt att bara "dricka" när man är på en mässa och skall springa och greja och hålla på. Kanske lite tråkigt när man blir bjuden på middag eller ett mingel - men man kan inte få allt.

Eftersom jag idag åker iväg på ett möte som räcker en hel vecka kan jag inte i morgon göra min veckoavstämning. Jag gjorde därför vägning och mätning idag. Men eftersom jag nu sitter på tåget så har jag inte med mig dessa siffror. Får ta det nästa måndag istället. Men om jag kommer ihåg rätt så är det i alla fall -1kg på vågen. Jag skulle gissa att det hänger ihop med att vätskebalansen nu är någorlunda inställd - samt att jag har stressat och inte druckit tillräckligt mycket vätska.

Jag hade också ett samtal med min läkare i fredags eftersom jag i torsdags var och kontrollerade mitt blodtryck igen. (hade tänkt att ta det i onsdag - men då var jag så uppstressad med allt som skulle fixas, så jag insåg att det var klokt att vänta…) Trots detta så var undertycket lite för högt, även om övertrycket låg inom gränserna. Så nu har jag fått en tablett till för att få ordning på detta. Nytt tryck får jag åka och ta när jag kommit hem från mitt möte vecka 40.

Tyvärr innebär det här resandet och engagemanget på bokmässan att jag missat mina träningstider. Men jag kommer att promenera en del under veckan, så jag hoppas att det kan kompensera.

Jo, jag måste också berätta att jag passade på att ta en energimassage under bokmässan. Inte långt från montern där jag var och hjälpt till stod två massörer och erbjöd massage. Och det var underbart skönt. Trots att man var i den bullriga miljön, med massor av folk, så gick det att slappna av i massagestolen där man låg med huvudet ner. Jag nästan somnade under mitt massagepass. En av de bättre investeringarna under bokmässan.

Lite synd om mig…

I måndags kväll var jag ute och träffade lite kompisar på Gyllene Prag i Göteborg. På vägen dit åker man förbi MÅNGA restauranger… på Gyllene Prag åt alla kompisar mat. På vägen hem åkte jag förbi alla restauranger igen och väl hemma var det flera restauranger som skulle passeras också…

Då var det väldigt synd om mig kan jag säga. Att jag inte får äta och jag ifrågasatte verkligen mitt val att börja med pulver. Men, men… efter en mugg pulver och lite bubbelvatten så insåg jag att jag hade valt rätt väg.

I tisdags träffade jag läkaren på vårdcentralen. Mitt blodtryck var lite bättre - men inte riktigt bra. Så nu har jag fått lite högre dos av blodtryckstabletten. Det vore ju himla retligt om jag inte fick göra operationen för att trycket var för högt.

Fem dagar utan föda

I måndag började jag med pulver igen - idag är det fredag. Så fyra och en halv dag (eller fem, beroende på hur man ser det) har jag levt på pulver.

Hur är det då? Jo, det fungerar alldeles utmärkt. Jag är inte ett dugg hungrig, faktiskt inte ens sugen på mat. Tänk om det var så här enkelt hela tiden…

Visst - det är tråkigt att laga mat till familjen och inte kunna äta själv. Och sen vet jag faktiskt inte riktigt hur länge jag skall hålla på med pulvret denna gång. Det är väl smolket i bägaren denna gång. Å andra sidan - jag hoppas ju och tror att pulverperioden skall avslutas med en operation.

Jag har redan tappat tre kilo - vätska, det inser jag ju, men det är ju lite skönt istället för att vågen står still. Qi Gongen jag var på i torsdags är ju inte så motionskrävande direkt. Men jag är väldigt avslappnad och mjuk efteråt - även om jag fortfarande känner mig som en ballongman när jag försöker böja mig åt olika håll.

Jag vägde och mätte mig i måndags och skall försöka komma ihåg att göra det regelbundet (1 ggn i veckan nu i början tänkte jag), jag behöver bekräftelse på att det händer något.

Idag var jag och mätte mitt blodtryck igen. Det ligger fortfarande lite högt och det är ju inte så lysande. Nästa vecka skall jag få träffa min läkare på vårdcentralen. Jag hoppas att vi kan få ordning på trycket då.

Stolar

Har ni tänkt på vilka stolar som finns på offentliga platser? Det har jag!

Det visar sig nämligen att det ofta är stolar med karmar av olika slag. Och när man är normalviktig så är detta ingen problem - men när man är tjock så är detta inte alls roligt. För man känner sig ännu tjockare när man inte känner sig säker på att man kommer i stolen - eller kommer ur den…

I en lokal där jag ofta är på möten upptäckte jag just detta - det fanns bara stolar med karmar. Och jag inser ju att jag inte är den enda med problem med att få plats i stolen, som går på möten i denna lokal. Nu har jag talat med en som är ansvarig och berättat om problemet och hon har lovat att de också skall köpa in stolar utan karmar. Ingen annan hade sagt något och ingen av personalen som jobbar där hade funderat på saken. Men hon förstod givetvis att jag inte är ensam om att ha synpunkter på stolarna.

Jag har upplevt samma sak på obesitas-klinken i Göteborg. Där är det i och för sig extra breda stolar - men de är med karmar. De har en dubbelsoffa. Men när jag är så här tjock som jag är nu så får man inte plats utan att känna sig obekväm. Och då är jag ändå inte störst på den avdelningen. När jag gick ner i vikt förra gången och fick hjälp av obesitas-klinken så talade jag med sköterskan om detta. Hon sa att de hade tänkt på det men att det inte hade varit lätt att hitta bra stolar. (Jag inser också att det finns poänger med karmarna - de kan vara bra för att det blir lättare att resa sig).

Häromdagen var jag på min vårdcentral igen för att kontrollera mitt blodtryck (som förövrigt fortfarande var lite högt…). Och där konstaterade jag att det inte heller fanns en enda stol utan karm och att jag nästan fastnar i stolen när jag klämmer mig ner. Jag talade med sköterskan som tog mitt blodtryck om detta. Hon hade givetvis inte tänkt på (tror jag det, det var en liten, söt, supersmal sköterska) det men sa att hon skulle ta upp det. Nu har de många gamla människor som kommer till vårdcentralen som kan behöva hjälp av karmarna - men det måste finnas några alternativ.

Nu är jag på en konferensresa/studieresa i Finland. Anlände i förmiddags och åker hem på söndag. Vi får mat nästan hela tiden och det är fantastiskt fin mat! Jag är glad att jag inte har börjat med pulver ännu, det hade känts lite tråkigt. Men på måndag börjar mitt nya liv som skall leda till en operation inom rimlig tid. Oj, oj, oj, vad det känns läskigt.

Vill så gärna börja gå ner nu. Jag har problem med att gå, sätta mig, resa mig, röra mig. Jag har halsbränna och känner mig allmänt urkass. Det skall bli så skönt att äntligen börja få ordning på detta livet - även om utsikten att äta pulver under hela hösten, utan ett slutdatum i nuläget känns läskigt som sagt.

Jo, inte nog med detta med stolarna. Idag inträffade också höjden av utsatthet. När jag skulle åka med planet till Helsingfors så räckte inte bältet runt mig så att jag kunde spänna fast mig. Jag var tvungen att säga till flygvärdinnan att det saknades två cm (det var inte mer) och hon fick komma med en förlängare, så att jag kunde spänna fast mig. Det var skämmigt! Men det är också inte klokt att de automatiskt kan hjälpa stora människor med detta. Jag är inte störst av oss som är med på denna resa och jag kunde inte se att den andra personen i vårt sällskap fick någon hjälp.

(PS Bilden är från internet och förställer inte mig… bara så ni vet…)