Med hjälp av Ted

Den som läser bloggen har förstått att jag inte tycker det är särskilt roligt att gå och till gymmet. Men (himla duktiga jag) går ju iväg i alla fall, pliktskyldigast, och tränar måndag, onsdag, fredag. Räddningen är att jag klär på mig gymkläderna direkt när jag vaknar på morgonen och går direkt efter frukosten. (och nu har jag en ny träningströja också - se bild)

Men nu har jag hittat ytterligare en sak som gör det så mycket roligare och lättare att träna. Nämligen TED!

TED är idéer värda att spridas. Konceptet består av att människor berättar om sina intressen. Föreläsningarna finns i olika tidskategorier (3 minuter, 6 minuter, 9 minuter, 18 minuter). Det är fantastiska föreläsningar om alla möjliga spännande ämnen. Och det går att ladda ner dessa föreläsningar till sin smartphone och titta på dem när som helst.

Så plötsligt finner jag mig stå på crosstrainern närmare 20 minuter - för jag vill lyssna färdigt på föreläsningen. Likadant med alla övningar. Bra va?!

Talade också med en PT - dvs en personlig tränare. Det kostar 550 kronor att få en personlig genomgång i gymmet. Jag får fundera på det. Det vore säkert bra - men… ja… nej, jag får se hur jag gör.

Sedan jag skrev sist har jag varit i London en helg med hela familjen. Det var mycket trevligt och mysigt på alla sätt. Och det fungerade bra med maten. Jag hade som vanligt tagit med mina hårda mackor.

Det jag har märkt är att jag nog dricker för lite, (alltså vatten)! Jag tror jag till och med skall börja skriva upp hur mycket jag dricker. Jag märker det på att jag är törstig (ett bra tecken!) och att hyn runt ögonen är rynkigare. Kan ju ha att göra med att jag också bli äldre. Men jag tror vatten skulle hjälpa en del.

Såg ni förresten den här bilden som cirkulerade på facebook ett tag? Jämförelser med människor som äter olika typer av mat och är lika gamla. Det är ju inga smickrande bilder - men… det detta lär oss är väl att det inte bara är maten som spelar roll. Det handlar också om gener och hur man tar hand om sig utvändigt och inte bara invändigt.

INTE roligt!

Igår var jag med och hjälpte på Baby-barn-mässan i Göteborg. Det var roligt. Och jag köpte två klänningar till mig själv. Detta var den ena. Jag köpte dem av House of Lola.se

Känner mig väldigt snygg i klänningen som det var specialpris på under mässan.

På kvällen var vi hos vänner och åt middag. När vi kom hem kände jag att jag måste gå på toaletten. Sen slutade det roliga för den dagen.

För det är inte bara torr hud som är blir problemet om man inte dricker tillräckligt. Utan även… förstoppning.

Det råkade jag ut för igår. Tre timmar i badrummet… maken som fick göra en akututryckning till affären (som lyckligtvis inte stängt) för att köpa hjälpmedel - och till slut löste det sig… (ha, ha…)

INTE roligt!! Jag måste få ordning på detta. Det funkar inte att vara livrädd för att få förstoppning, det kan ju inträffa när som helst ju. Och jag trodde jag hade koll på "intag" och "utgifter"

Men imorgon skall jag på återbesök i Uppsala och träffa dietist och sköterska. Jag får ta upp det med dem då.

Ingen träning, ingen ordning

Det har gått ett tag sedan jag skrev senast.

Det som har hänt är att inte så mycket har hänt. Jag har varit förkyld, så jag har inte vågat eller orkat träna. Inte särskilt mycket förkyld, men så där så att det har känts oövervinnligt att gå och träna. Det är väl inte så där lysande egentligen för jag har inte gjort något annat heller (dvs promenerat eller så).

Vikten står fortfarande still. Det är oerhört retligt. Det är som om jag har fått ett kladdpapper på mig som jag försöker skaka av mig - men som inte vill lossna. Superjobbigt.

Och då hamnar jag i de gamla vanorna igen… Glömmer att äta, stoppar i mig fel saker (och mår illa…) Så lätt det är att hamna i fel dike, så lätt det är att göra det som man alltid har gjort.

Förra lördagen var min faster och hälsade på. När jag låg på sjukhuset så pratade hon ofta om de skulle komma och hälsa på oss, sitta och prata och vi skulle se en film (vi har ett biorum hemma). Och nu äntligen blev detta av. Det var mycket trevligt.

Och vi fick prata lite om hur det hade varit, hur det är nu och maken fick vara med också. Han fick frågan om vad han tycker. Han såg på mig och så "Det blir nog bra så småningom". Jag blir aldrig klok på den karln. Jag vet att han var tveksam till att jag skulle göra operationen. Men vad menar han? Jag har inte frågat - kanske är jag rädd för svaret.

Jag har rest en del den sista tiden, det funkar ganska bra. Men det är kanske också därför som det har varit lätt att ta till gamla vanor. Det tråkigaste är när man sover på hotell och inte kan njuta av att sitta vid en stor frukostbuffé. För jag orkar ju bara en hård macka i alla fall. Trots att det finns en massa andra goa saker där. Men det är ju ett I-landsproblem.

Förra söndagen fyllde svågern 50 år och han bjöd ut oss på Heaven 23. Det var mycket gott och trevligt.

Jag talade med hovmästaren och bad om små portioner. Jag och dottern åt tre-rätters och de övriga fem-rätters. Det fungerade alldeles utmärkt och var synnerligen supergott. Och jag mådde utmärkt. Tog lax till förrätt och torskrygg till huvudrätt samt ost till efterrätt. Eftersom de övriga åt fem-rätters så dröjde det ju mellan rätterna, vilket nog passade mig alldeles utmärkt.

Vatten, mat och toalettbesök

En av svårigheterna med den här operationen är ju att man måste dricka mycket (ja, det skall man ju alltid göra, men det är på ett sätt viktigare nu). Så jag försöker komma ihåg att dricka. Men det är som sagt svårt.

En av fördelarna med att det ibland är svårt att få i sig tillräckligt med vatten är att man inte behöver gå på toa så ofta. Så nu när jag skulle åka till Skellefteå med nattåget så tänkte jag "inga problem, jag kommer ju inte att bli kissnödig och behöva gå upp". Jag är sällan kissnödig när jag vaknar på morgonen, men går ju alltid.

(hmm… nu känns det nästan som det är lite onödigt mycket information här… men… äh… skit samma)

Anyway, jag åker tåget, sover i liggvagnen - och vaknar tidigt, tidigt på morgonen och är … kissnödig. Likadant när jag åker hem. Jag som hade tänkt mig ha en fördel av av att slippa gå på toa för en gångs skull. Men så kan det gå.

Jag är lite orolig för detta med vattnet och drickandet. Jag tycker mig se att jag är torr och slapp i huden, mer och mer rynkor runt ögonen. Försöker hindra mitt snabba åldrande med hjälp av krämer och salvor. Men det hjälper inte mycket. Det är ju insidan som är det viktigaste.

Så jag måste få en bättre rutin på att dricka vatten.

Har kommit på att jag kan äta 70% choklad. Vilket är gott. Men kanske onödigt? Dock kan man ju inte äta så mycket. Har testat lite olika småkakor och sånt också. Det går väl sådär, känns ofta lite tjuvtjock efteråt - så jag försöker undvika det. Men ibland så sätter suget och de gamla vanorna in.

På gymmet kom ägaren till mig förra veckan och undrade hur det går. Och sen sa han att han tyckte jag skulle lägga till roddmaskinen. Så denna veckan skall han få visa mig hur man gör det. Tydligen tränar man flera muskler på samma gång när man använder den. Skall bli spännande. (obs, det är inte jag på bilden om nu någon skulle tro det…)

Tyvärr har jag inte kommit iväg på Qi Gongen ännu, som jag planerat att gå på varje veckan. En vecka hade jag anmält mig - men glömde bort det för jag satt och jobbade. Har liksom inte fått rutin på att gå dit. Men det får väl bli ändring på det också.

Jag har ätit lunch ute på stan flera gånger den senaste veckan. Det har väl i princip gått bra. Jag har ofta valt någon kyckligssallad eller hamburgare. Men jag får ju ofta lämna hälften eller över det - vilket känns himla onödigt när man betalt helt lunchpris. När det gäller salladerna äter jag upp köttet och lite av grönsakerna - men större delen ligger sedan kvar. När det gäller hamburgaren så kan jag ta någon tugga av brödet - men brukar oftast bara äta hamburgaren och lämna större delen av brödet. Jag tror jag skall beställa mindre portioner istället - för det här blir ju löjligt.

Jag har börjat undra om det är så att det vita brödet gör magen mer svullen och att jag får mer gaser av det. För de gånger när jag ätit mycket bröd så känner jag mig oftare mycket mer uppblåst än när jag bara äter knäckebröd.

Japp - ytterligare ett blogginlägg som inte tillfört så mycket egentligen - men ett bra komihåg för mig själv om inte annat.

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

En hektisk vecka

Den här veckan har inte varit som vanligt på något sätt (om det finns något som vanliga veckor).

Jag har varit på Svenska mässan under tre dagar och hjälpt till under bokmässan. Det har varit underbart roligt och mitt bästa möte blev med Mpho Tutu som tillsammans med sin pappa Desmond Tutu har skrivit boken "Om godhet". Den boken skulle jag rekommendera er alla att läsa. För mig var den korta stunden jag fick träffa henne, när hon signerade min bok, ett av de största, som jag kommer att leva på länge.

Hur har det gått med allt annat då? Ja, det är ju väldans praktiskt att bara "dricka" när man är på en mässa och skall springa och greja och hålla på. Kanske lite tråkigt när man blir bjuden på middag eller ett mingel - men man kan inte få allt.

Eftersom jag idag åker iväg på ett möte som räcker en hel vecka kan jag inte i morgon göra min veckoavstämning. Jag gjorde därför vägning och mätning idag. Men eftersom jag nu sitter på tåget så har jag inte med mig dessa siffror. Får ta det nästa måndag istället. Men om jag kommer ihåg rätt så är det i alla fall -1kg på vågen. Jag skulle gissa att det hänger ihop med att vätskebalansen nu är någorlunda inställd - samt att jag har stressat och inte druckit tillräckligt mycket vätska.

Jag hade också ett samtal med min läkare i fredags eftersom jag i torsdags var och kontrollerade mitt blodtryck igen. (hade tänkt att ta det i onsdag - men då var jag så uppstressad med allt som skulle fixas, så jag insåg att det var klokt att vänta…) Trots detta så var undertycket lite för högt, även om övertrycket låg inom gränserna. Så nu har jag fått en tablett till för att få ordning på detta. Nytt tryck får jag åka och ta när jag kommit hem från mitt möte vecka 40.

Tyvärr innebär det här resandet och engagemanget på bokmässan att jag missat mina träningstider. Men jag kommer att promenera en del under veckan, så jag hoppas att det kan kompensera.

Jo, jag måste också berätta att jag passade på att ta en energimassage under bokmässan. Inte långt från montern där jag var och hjälpt till stod två massörer och erbjöd massage. Och det var underbart skönt. Trots att man var i den bullriga miljön, med massor av folk, så gick det att slappna av i massagestolen där man låg med huvudet ner. Jag nästan somnade under mitt massagepass. En av de bättre investeringarna under bokmässan.

Första dagen på resten av mitt liv

Jag är glad att jag inte började äta pulver innan jag åkte på min studieresa, som jag var på i helgen. Vi har blivit bjudna på mat hela tiden och fantastiskt god mat. Och jag har varit placerad bredvid värden vid studieresan och det hade blivit så himla krångligt och tråkigt att inte kunna vara med och äta tillsammans.

Ja, ja, nu är den resan över och idag har jag startat med pulver igen. Det är ju inte världens roligaste - men väldigt enkelt. Ät inte, drick pulver och se till att dricka vatten också. (samt för mig - ät linfrö så att magen inte får spatt. Det var en av de tråkigare incidenterna under min första period av pulver. Jag blev fullständigt förstoppad och mådde fruktansvärt dåligt. För jag fattade inte först vad det var och sen inte hur jag skulle lösa (ha, ha…) det. Men med laxermedel så småningom så fick jag ordning på magen. Sen var det bara att vara noga med linfrö varje morgon, så slapp jag detta problem igen).

Jag pratade med Uppsala idag igen. Jag måste nämligen skicka in ett nytt vårdgarantipapper och det har jag beställt. Och då ringde jag till Uppsala för att tala om att pappret kommer så att det inte blir något problem. Och så passade jag på att fråga om tider. Och det fanns ju givetvis inget bestämt ännu. Nu sa hon "innan jul"…

Då talade jag om att jag nu har börjat med pulver, att jag följer upp mitt blodtryck och att jag i så fall kan komma med kort varsel ifall de får ett återbud. Hon noterade detta. Får se om det spelar någon roll.

Men det känns lite som om jag börjat gå på vägen i alla fall. För i min sinnevärld så skall ju denna pulverperiod faktiskt sluta med en operation. Och efter operationen skall jag fortsätta att gå ner och jag skall äntligen blir normalviktigt och kunna hålla det!