Skämmigt

Det är ett tag sedan jag skrev. Det kan man fundera på. Jag har funderat på det de närmaste dagarna.

Jag tror jag skäms. Skäms för att jag inte går ner i vikt. Skäms för att jag stoppar i mig en massa sött. Skäms för att jag letar i skåpen efter sånt där som jag vet att jag inte ska äta. Skäms för att jag ibland mår så illa så jag kräks eller måste ta en "inte-må-illa"tablett.

Nu blir det ju inte bättre för att jag låter bli att skriva på bloggen. Och det blir ju inte bättre för att jag skäms heller.

Så ut med det bara! Jag har blivit väldigt sötsugen, jag faller för frestelsen och jag måste ta tag i detta! Så där… phu… så var det ute.

Jag har gjort två saker till som jag vill dela.

Det ena är att jag nu har gjort mina tre gånger med min personliga tränare. Och jag har fått olika övningar som jag gör när jag är på gymmet. Det är lite roligare än när jag bara gick dit och gjorde samma sak hela tiden. Det är också övningar som går att göra på sommaren, även när jag inte är på gymmet. (Det kräver dock ett kvastskaft, som jag önskar mig i morsdags-present). Det är bra och jag ska försöka vara duktig och hålla på även när jag inte är på gymmet.

För det andra så var jag och tog min B-12 spruta för en vecka sedan. Jag passade på att ta mitt blodtryck också, som jag brukar. Då visade det sig att blodtrycket var högt. 150/95. Inte så himla lyckat. Men jag var lite stressad, det är mycket just nu. Så i dag var jag och tog ett nytt blodtryck och denna gången var jag hos distriktssköterskan. Det var ju en upplevelse i sig.

Jag har träffat henne förut, för många år sedan, när jag gick och tog mitt blodtryck och åt tabletter. Men jag vet inte om hon kände igen mig. Det verkade heller inte som om hon hade någon aning om varför jag var där. Läser de inte journalerna innan de tar in en ny patient? För hon verkade heller inte veta något alls om mig.

Det började med att jag fick ligga och vila, efter att hon satt på mig manschetten. En manschett som hon fick gå och byta eftersom den hon hade var för liten… eller? Jag vet inte, jag är säker på vilken manschett de använt på labbet. Men det här kändes lite onödigt. (hon mätte först - och sen så sa hon, nej, jag måste gå och byta till en större manschett…)

I alla fall, hon tog trycket och det visade sig fortfarande vara högt. I alla fall undertrycket. 140/90. Så jag ska dit igen. Sen försökte hon tala allvar med mig. Satte sig bredvid mig och började långsamt säga… - Jag antar att du inte röker? Nej, svarar jag. - Hur har du det med motion? - Jag tränar tre dagar i veckan på gymmet… -Jaha? … det var ju bra…

Jag märkte ju att hon ville närma sig min vikt på ett eller annat sätt. Men när jag nu tränade så kunde hon inte ge sig på det. Heller. Då "slog jag till" och berättade att jag var opererad (för jag behövde nya kalktabletter och behövde ett nytt recept). Då insåg hon att det väl inte var så mycket mer att prata om.

Det var en ganska märklig situation som jag känner mig ganska kluven till. Och jag undrar varför hon inte hade läst min journal. Där borde det stå lite bakgrund. Eller gör det inte det? Jag är lite besviken måste jag säga.

Ja, så här är det alltså nu.
Sötsug - äter för mycket sött och mår illa (ibland). Måste sluta med det och få ordning på matvanorna.
För högt blodtryck - ska kolla igen om 1,5 vecka.
Tränar tre gånger i veckan - och det är lite roligare. Med betoning på lite.

B12 och blodtryck

Det har gått tre månader sedan jag gjorde min operation. Den första skedde ju 11 oktober och omoperationen den 17 oktober. Så nu är det alltså tre månader sen. Jag mår bra. Det har hänt någon gång att jag ätit för fort, så mår jag illa. Det har hänt att jag har ätit för sött, då mår jag också illa. Men det har bara hänt en gång att jag mått så illa att jag har behövt gå och spy, den senaste tiden.

I början av veckan pratade jag med Uppsala för jag ville veta när jag kunde börja träna magen igen. Jag fick prata med den läkare som opererade mig båda gångerna. Han sa att ärret är läkt efter en månad och att det inte skulle vara några problem att börja träna. Så nästa vecka har jag gjort upp med gymmet att jag skall få lite fler övningar. Jag har haft lite ont i magen den här veckan, men jag tror faktiskt att det varit träningsvärk - det kändes dock lite jobbigt inne i magen och ärret var ömt. Men nu är det bättre.

Eftersom det är tre månader sedan operationen var det dags att ta min B12-spruta. När jag fick den första sprutan, när jag var på sjukhuset var jag helt öm i flera veckor. Ja, det är fortfarande så att jag har känselbortfall. Så jag såg inte fram emot att få en ny spruta.

Jag åkte till vårdcentralen för att få hjälp. Det visade sig dock att denna spruta inte kändes någonting. Det bara stang lite när jag fick sprutan, men jag har inget känselbortfall, inga domningar - ingenting. Väldigt skönt.

Passade också på att ta ett blodtryck och det låg bra. Jag hade ju förstås hoppas på att det skulle ligga lite lågt så att jag kunde bli av med mina blodtryckstabletter - men så var inte fallet. Jag har fått en tid till min husläkare och skall träffa henne nästa vecka -så får vi se vad hon säger om alla tabletterna.

Sammanlagt, sedan den 6 september (fyra månader) så har jag gått ner 33,3 kg - vilket är väldigt, väldigt skönt. Det är en lång kvar - men jag har kommit en bra bit på väg.

En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.

Inskriven

Nu är jag inskriven på sjukhuset. Jag har fått en säng, men inget rum, så jag ligger ute i korridoren. Men de har satt upp skärmar runt om, så att det ändå skall bli lite privat. Jag kunde valt att gå hem och duscha "hemma" om jag ville - men det är lika enkelt för mig att vara kvar här istället, som att vara hemma hos mina släktingar.

Vi har haft en väldigt bra helg tillsammans och pratat mycket. Om operationen och vad som händer efteråt. Hur det kommer att bli, vad jag måste tänka på, hur jag måste prioritera mig själv och faktiskt ta till mig att detta är en väldigt förändring av livet.

Det är inte alltid så lätta samtal. Men bra!

Nu är jag som sagt inskriven. Jag träffade samma sköterska som jag träffade när jag var här i somras och hade mitt första samtal. De har tagit ett blodprov, jag har fått en spruta med blodförtunnande (som jag skall fortsätta att ta i 14 dagar). Den sprutan svider och var inte alls särskilt trevlig. Namnbandet satte hon på löst för hon sa att jag kommer att svullna så efter operationen.

Jag har inte första operationstiden i morgon utan först vid 11-12-tiden. Jag kommer inte tillbaka till avdelningen förrän vid 18-tiden i morgon kväll.

Är jag nervös? Ja, det är klart jag är. Ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte! Det är ett stort ingrep, men för att jag skall kunna förbli frisk och kunna bli normalviktig så är det detta som behövs.

Men jag kommer att behöva göra saker själv också. Jag måste börja promenera varje dag, mer motion alltså. Jag måste se till att jag väljer den maten jag tycker om, som är nyttig och som är god när jag skall äta. Den lilla mat jag får äta skall jag ju inte "kasta" bort på skräp.

Men för att få perspektiv på detta - just nu pågår insamlingen till Världens barn. Det är ett reportage om jordbävningskatastrofen på Haiti, om barn som måste amputeras, döda barn och vuxna, människor (hjältar!) som håller på att rädda andra människor. Och här sitter jag och skall göra en operation… Det känns konstigt.

Men som Pär från Glada Hudik säger (också från insamlingen) - det är bättre att vara riktigt bra på en sak än halvdålig på tio… Alltså får jag se till att blir riktigt bra på detta - så kan jag också ge mer till alla andra.