Med hjälp av Ted

Den som läser bloggen har förstått att jag inte tycker det är särskilt roligt att gå och till gymmet. Men (himla duktiga jag) går ju iväg i alla fall, pliktskyldigast, och tränar måndag, onsdag, fredag. Räddningen är att jag klär på mig gymkläderna direkt när jag vaknar på morgonen och går direkt efter frukosten. (och nu har jag en ny träningströja också - se bild)

Men nu har jag hittat ytterligare en sak som gör det så mycket roligare och lättare att träna. Nämligen TED!

TED är idéer värda att spridas. Konceptet består av att människor berättar om sina intressen. Föreläsningarna finns i olika tidskategorier (3 minuter, 6 minuter, 9 minuter, 18 minuter). Det är fantastiska föreläsningar om alla möjliga spännande ämnen. Och det går att ladda ner dessa föreläsningar till sin smartphone och titta på dem när som helst.

Så plötsligt finner jag mig stå på crosstrainern närmare 20 minuter - för jag vill lyssna färdigt på föreläsningen. Likadant med alla övningar. Bra va?!

Talade också med en PT - dvs en personlig tränare. Det kostar 550 kronor att få en personlig genomgång i gymmet. Jag får fundera på det. Det vore säkert bra - men… ja… nej, jag får se hur jag gör.

Sedan jag skrev sist har jag varit i London en helg med hela familjen. Det var mycket trevligt och mysigt på alla sätt. Och det fungerade bra med maten. Jag hade som vanligt tagit med mina hårda mackor.

Det jag har märkt är att jag nog dricker för lite, (alltså vatten)! Jag tror jag till och med skall börja skriva upp hur mycket jag dricker. Jag märker det på att jag är törstig (ett bra tecken!) och att hyn runt ögonen är rynkigare. Kan ju ha att göra med att jag också bli äldre. Men jag tror vatten skulle hjälpa en del.

Såg ni förresten den här bilden som cirkulerade på facebook ett tag? Jämförelser med människor som äter olika typer av mat och är lika gamla. Det är ju inga smickrande bilder - men… det detta lär oss är väl att det inte bara är maten som spelar roll. Det handlar också om gener och hur man tar hand om sig utvändigt och inte bara invändigt.

Problem med vattnet

Vi har fått problem med vårt brunnsvatten på landet. Upptäckte det i lördags kväll. Det är säkert inget farligt - men det smakar inte gott. Det smakar helt enkelt ganska äckligt. Och det gör ju saker och ting lite besvärligt. För plötsligt blir det svårt att klara av att dricka allt jag ska på en dag.

Till och med när man blandar upp saft eller annat i vattnet så slår den dåliga smaken igenom.

Jag får gå ner till grannen och hämta vatten där istället.

Och ofelbart - när det inte går att dricka som jag ska - så är det mycket lättare att stoppa i sig fel saker känner jag. När jag är törstig så äter jag… Inte så himla käckt!

Jo, en sak till. Grejade lite med med telefonen och den där appen som jag hittade. Och till slut så hittade jag ett sätt att lägga in "gamla" vikter och datum. Så jag la in min startvikt och 6 september 2010. Och då säger min telefon att jag har gått ner 43.8 kilo på 294 dagar och att det är cirka 1 kg i veckan.

Jag skall lägga in alla mina viktnoteringar så att jag kan se hur kurvan egentligen ser ut. Just nu står jag och stampar igen. Det är klart att det inte blir bättre av att jag inte går på gym eller äter fel.

Men jag har tagit med mig cykeln ut till landet så får vi se om jag kanske kan få till lite cykelturer i alla fall.

Mat på bestämda tider

Jag programmerade min telefon. Och det har faktiskt fungerat utmärkt. Eftersom det går att programmera exakt vilka dagar den skall ringa så har jag tagit bort 07-ringningen på helgerna. Men annars så påminner den mig 07, 10, 12.30, 15, 17.15, 19.30. Och även om jag inte skulle rusa och stoppa något i munnen exakt just när det ringer - så vet jag att jag skall det och brukar ordna något så fort som möjligt.

Vattnet är lite svårare. Men jag gör mina tappra försök.

Jag har börjat äta youghurt med krossat linfrö, och toppar även med katrinplommon ibland. Allt för att undvika förstoppning i fortsättningen. Och magen fungerar utmärkt.

Jag frågade just om linfrö när jag var i Uppsala. De rekommenderade inte hela linfrö (vilket jag alltid har ätit förut - blötlagda). Men krossad linfrö går utmärkt, på youghurt - och passar som sagt väldigt bra som mellanmål. Enkelt att ta till och lätt att laga.
(Ni hörde väl om tjejen som var med i Xtravaganza och åt linfrö och drack vatten och tarmen sprack? Läs här>>)

Har funderat vidare på detta med fettet. Idag har vi Becel hemma som smörgåsmargarin. Maken fick detta rekommenderat vid något läkarbesök för ett par år sedan, för att få ner kolesterolen.

Men… jag tror att det egentligen är bättre med riktigt smör för min del. Och egentligen för övriga familjen också. Men hur övertygar man dem om det?

Jag tror att magen mår bra av smöret. Det behövs ju smörjmedel för att få "maskineriet" att fungera.

De där promenaderna som jag lovade förra veckan - de har inte riktigt kommit igång. Jag fick problem med bilen förra veckan och fick motorstopp två dagar med bärgning som följd. Detta rubbade hela veckoplaneringen rejält så både promenader och träning fick läggas undan. Men denna veckan har jag i allafall varit på gymmet på onsdagen. Och jag borde strax ta en promenad. Den tänkte jag ta till mataffären för att köpa en ny ost. Förena nytta med nöje alltså.


Dagens medicin: Ännu en myt - det hjärtvänliga margarinet>>
Hjärtlungfonden dumpar Becel>>
Ytterligare kritik mot Becel>>
Sveriges konsumenter i Samverkan: Bregott och Becel - ja, det är en hälsofråga>>

Äter för lite och för sällan

Sitter nu på tåget på väg hem från Uppsala där jag idag har varit på uppföljningsbesök på Obesitasmottagningen. Jag har ju aldrig varit på Uppsalas obesitasmottagning förut, eftersom jag blev utredd i Göteborg. Men nu var det sex månader sedan operationen och dags för uppföljning som sagt.

Först träffade jag en dietist och vi pratade igenom vad jag åt, hur jag åt och drack och allt sånt. Och kunde väl ganska snabbt konstatera att jag äter nog för lite och framförallt för sällan. Så nu blir det till att ställa "mat-och-sovklockan" för att få in goda rutiner på att äta. Både för lite vatten och för lite mat kan ha skapat förstoppningsproblemet jag råkade ut för i lördags.

Det är lite underligt det här - att plötsligt behöva ställa in sig på att äta hela tiden, när man hela livet har försökt att undvika att äta. Säkert har mina olika sötsakersbehov också sin grund i att jag har ätit för lite.

Sen fick jag träffa en sköterska. Blodtryck, vägning, mätning och samtal. Och jag ligger fortfarande kvar som tvåsiffrig, nu med mer marginal. Härligt. Precis som det skall vara. Jag fick frågor om håravfall osv. Också detta kan ju bero på att man äter för lite. Kroppen har ju inte förmåga att på samma sätt ta upp näring i maten och stoppar man då också in mindre mat så blir det besvärligt.

Svaren på proverna som jag var och tog för ca tre veckor sedan på vårdcentralen tittade hon på och sa att de var alldeles utmärkta. Hon hade nästan aldrig sett så bra blodvärden någongång. Och B12-provet var också utmärkt - särskilt med tanke på att det var i slutet av "perioden" och att jag tog en ny spruta för knappt en vecka sedan.

Efter mina besök hos obesitaskliniken så var jag hemma hos min faster och farbror och har tillbringat en underbart skön eftermiddag. Vi har pratat om vikt, mat, hälsa och annat som vi har varit med om.

Min faster har funderat mycket på dietisternas roll när det gäller viktnergång och hälsa. Hon är fascinerad över hur lite råd man egentligen får efter en operation (eller så är det jag som inte har uppfattat dem). Men hon har ju också haft kontakt med många dietister när hon på diabetesavdelningen på Akademiska sjukhuset. När diabetesråden nu har förändrat bara på några år.

När det gäller obesitas och kostråd undrar hon varför inte det finns tydligare råd, varför ingen dietist forskar om detta eller skriver en uppsats. Varför inte dietisterna syns mer - när det är så oerhört många som genomgår den här operationen. Tyvärr finns det ju en del som inte klarar av att behålla vikten - och vad beror det på? Kan dietisterna vara mer behjälpliga där?

Ja, inte vet jag - men det är en intressant tanke.

Jag skall i alla fall hem, skall programmera min telefon så att den ringer när jag skall äta, planera att ha mer mat hemma, mellanmål i form av yoghurt och så vidare och så har jag lovat att börja promenera…

Så nu får det väl bli gymmet måndag, onsdag, fredag och promenad tisdag och torsdag och kanske någon gång på helgen. Hej och hå!

INTE roligt!

Igår var jag med och hjälpte på Baby-barn-mässan i Göteborg. Det var roligt. Och jag köpte två klänningar till mig själv. Detta var den ena. Jag köpte dem av House of Lola.se

Känner mig väldigt snygg i klänningen som det var specialpris på under mässan.

På kvällen var vi hos vänner och åt middag. När vi kom hem kände jag att jag måste gå på toaletten. Sen slutade det roliga för den dagen.

För det är inte bara torr hud som är blir problemet om man inte dricker tillräckligt. Utan även… förstoppning.

Det råkade jag ut för igår. Tre timmar i badrummet… maken som fick göra en akututryckning till affären (som lyckligtvis inte stängt) för att köpa hjälpmedel - och till slut löste det sig… (ha, ha…)

INTE roligt!! Jag måste få ordning på detta. Det funkar inte att vara livrädd för att få förstoppning, det kan ju inträffa när som helst ju. Och jag trodde jag hade koll på "intag" och "utgifter"

Men imorgon skall jag på återbesök i Uppsala och träffa dietist och sköterska. Jag får ta upp det med dem då.

Möten och olja och kalla fakta

Dagarna flyger iväg - och nästan varje dag tänker jag att jag borde gå in på bloggen och skriva lite. Det händer ju saker jämt som jag kunde berätta om. Men så har det inte blivit. Men nu så… (hade ju egentligen tänkt att städa på kontoret, så det här var roligare att göra.).

Sen jag skrev sist så har jag träffat tre personer som jag gärna vill nämna.

Dels är det min goda vän som driver bloggen Barfota - vi är gamla barndomskamrater och vi träffades i veckan. Härligt att träffa sina vänner som man delat i princip hela sitt liv med. Det är bara att plocka upp där man var sist. Gott. Det är livskvalité!

Den andra personen är en av deltagarna i den KBT-grupp där jag var med på Obesitasmottagningen i Göteborg. Hon gjorde sin operation för ett år sedan och är supernöjd. Vi träffades när hon var på besök i Göteborg och fick en härlig pratstund och fika i stan. Vi pratade bland annat om träning. Där visade det sig att vi är ganska olika. Hon är en tävlingsmänniska som gärna stod 1/2 timme (eller 1 timme) på Crosstrainern och sedan också körde 1/2 timme i gymmet. Tja… olika falla ödets lotter kan man säga. Det är inte riktigt min grej att träna på det viset. Men väldigt roligt att träffa henne och prata erfarenheter om operation, mat, eftervård och kläder.

Det tredje mötet har jag gjort denna helgen när jag varit på en spännande konferens, nämligen webcoast. En konferens för oss som älskar webben. Och där träffade jag Thina Grotmark som driver bloggen Beyond Sizez>>.
Roligt att träffa denna trevliga kvinna i verkligheten. Hon vann också ett pris för sin fina blogg med massa fina tips.

Så detta var tre mycket trevliga möten.

Det som också har hänt är att jag tror (det verkar i alla fall så) att min platå äntligen har släppt och att jag återigen börjat gå ner i vikt. Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men jag hoppas att det är så.

Dessutom fick jag en kallelse i fredags till mitt återbesök i Uppsala, dit jag ska i april. Så nu måste jag ta mig till vårdcentralen och ta en massa prover. Typiskt nog var jag där fredag förmiddag (innan posten kommit) för att ta blodtrycket och få mina blodtrycksmediciner påfyllda. Men det är väl bara att knalla tillbaka nästa vecka. Blodtrycket ligger mycket bra numera, med mediciner i och för sig. Jag hoppas att jag snart kan börja sätta ut någon av mina tre tabletter som jag stoppar in mig.

Dock har jag börjat stoppa i mig en annan tablett. Nämligen Selicia. Det är för att stärka hår och naglar som inte mår så bra känner jag (det skrev jag också om här>>). Och jag är torr som fnöske (måste dricka mer vatten, jag vet!!!) så att jag har börjat smörja in mig med olivolja för att inte damma hela tiden.

Ok - det var en snabb uppdatering.

Var det någon av er som såg programmet Kalla fakta från 10 mars som handlade om gastric bypass-operationer? Du kan se programmet här>>
Så här skriver Kalla fakta om programmet:

Om fetmaoperationer. Antalet fetmoperation ökar i Sverige men det är många som ångrar sig efteråt. I takt med de ökade operationerna kommer också larmrapporter om svåra biverkningar som bristsjukdomar, depressioner och alkoholmissbruk. Reportrar Katarina Franck, Magnus Wennerholm och Markus Junghard.

I en facebook-grupp som vi opererade har på nätet så har vi diskuterat det här programmet efteråt. Vi är alla rätt så upprörda över hur vinklingen i programmet var. Att det inte fanns någon som intervjuades av alla oss som faktiskt är nöjda med operationen. Som kan se en livsförändring och något positivt med operationen.

En av personerna har sagt till mig "Syftet med operationen är att man skall gå ner i vikt. Inget annat. Om man har gjort det så är det väl en lyckad operation? Då kan man väl inte komma och säga att operationen är misslyckad för att det är annat som inte fungerat?".

Det som däremot var bra med programmet är att de tar upp problemet med att landstingen behandlar dessa patienter olika och att det är olika regler. Det är också bra att ta upp behovet av att dessa patienter (vi) får möjlighet till samtal och uppföljning, för det är en livsförändring som påverkar allt. Om man i hela sitt liv har identifierat sig som "tjock" och stor, så är det inte enkelt när människor börjar se på en med helt andra ögon. Självklart är det jobbigt.

Men för mig som gjort operationen, så är jag supernöjd - trots komplikationerna efter operationen. Trots att jag inte kan äta för fort, för mycket eller dricka kolsyrat och alkohol. För jag ser framför mig att jag skall leva som normalviktig, orka resa mig, orka gå, orka motionera och kunna köpa kläder på andra avdelningar än där det hänger superstora plagg.

Till exempel är jag väldigt glad över min vårkappa som jag nu använder. En röd, insvängd kappa från Ellos.

Vatten, mat och toalettbesök

En av svårigheterna med den här operationen är ju att man måste dricka mycket (ja, det skall man ju alltid göra, men det är på ett sätt viktigare nu). Så jag försöker komma ihåg att dricka. Men det är som sagt svårt.

En av fördelarna med att det ibland är svårt att få i sig tillräckligt med vatten är att man inte behöver gå på toa så ofta. Så nu när jag skulle åka till Skellefteå med nattåget så tänkte jag "inga problem, jag kommer ju inte att bli kissnödig och behöva gå upp". Jag är sällan kissnödig när jag vaknar på morgonen, men går ju alltid.

(hmm… nu känns det nästan som det är lite onödigt mycket information här… men… äh… skit samma)

Anyway, jag åker tåget, sover i liggvagnen - och vaknar tidigt, tidigt på morgonen och är … kissnödig. Likadant när jag åker hem. Jag som hade tänkt mig ha en fördel av av att slippa gå på toa för en gångs skull. Men så kan det gå.

Jag är lite orolig för detta med vattnet och drickandet. Jag tycker mig se att jag är torr och slapp i huden, mer och mer rynkor runt ögonen. Försöker hindra mitt snabba åldrande med hjälp av krämer och salvor. Men det hjälper inte mycket. Det är ju insidan som är det viktigaste.

Så jag måste få en bättre rutin på att dricka vatten.

Har kommit på att jag kan äta 70% choklad. Vilket är gott. Men kanske onödigt? Dock kan man ju inte äta så mycket. Har testat lite olika småkakor och sånt också. Det går väl sådär, känns ofta lite tjuvtjock efteråt - så jag försöker undvika det. Men ibland så sätter suget och de gamla vanorna in.

På gymmet kom ägaren till mig förra veckan och undrade hur det går. Och sen sa han att han tyckte jag skulle lägga till roddmaskinen. Så denna veckan skall han få visa mig hur man gör det. Tydligen tränar man flera muskler på samma gång när man använder den. Skall bli spännande. (obs, det är inte jag på bilden om nu någon skulle tro det…)

Tyvärr har jag inte kommit iväg på Qi Gongen ännu, som jag planerat att gå på varje veckan. En vecka hade jag anmält mig - men glömde bort det för jag satt och jobbade. Har liksom inte fått rutin på att gå dit. Men det får väl bli ändring på det också.

Jag har ätit lunch ute på stan flera gånger den senaste veckan. Det har väl i princip gått bra. Jag har ofta valt någon kyckligssallad eller hamburgare. Men jag får ju ofta lämna hälften eller över det - vilket känns himla onödigt när man betalt helt lunchpris. När det gäller salladerna äter jag upp köttet och lite av grönsakerna - men större delen ligger sedan kvar. När det gäller hamburgaren så kan jag ta någon tugga av brödet - men brukar oftast bara äta hamburgaren och lämna större delen av brödet. Jag tror jag skall beställa mindre portioner istället - för det här blir ju löjligt.

Jag har börjat undra om det är så att det vita brödet gör magen mer svullen och att jag får mer gaser av det. För de gånger när jag ätit mycket bröd så känner jag mig oftare mycket mer uppblåst än när jag bara äter knäckebröd.

Japp - ytterligare ett blogginlägg som inte tillfört så mycket egentligen - men ett bra komihåg för mig själv om inte annat.

På gymmet

Igår var jag på gymmet och fick en genomgång av vilka övningar jag kan göra, utan att anstränga magen. Det var fem minuter på en Crosstrainer, sen var det två maskiner där man skulle lyfta benen, den ena upp, den andra ner. Sen var det tre maskiner där man använde armarna - men ingen av maskinerna använde magen när man satt på rätt sätt.

Efter ett "varv" var jag helst slut, men det var skönt att ha gjort det och jag skall försöka komma hit tre gånger i veckan och köra mitt program. Jag kan verkligen behöva få upp styrka och kondition. På torsdag skall jag gå på QiGong igen. Denna gången är det den vanliga läraren.

Idag har jag börjat arbeta efter min sjukskrivning. Eftersom jag har en 75% tjänst så arbetar jag sex timmar om dagen och jag har min arbetsplats hemma. Det känns lagom och hela dagen har jag ägnat åt min e-post. Jag har i princip inte hunnit med något mer - vilket verkar helt skumt. Men så är det. I morgon fortsätter jag med brevhögarna.

Idag gick det också bättre att dricka. Hade en karaff och ett glas bredvid mig vid datorn. Och plötsligt var vattnet i karaffen slut. Det var bra, för jag har varit lite orolig för hur det skall gå att få i sig tillräckligt mycket vätska.

Jag känner att jag saknar ett bra flyt på maten. Men det kanske faller sig naturligt nu när jag har börjat jobba. Då blir det automatiskt pauser och jag måste se till att få i mig mat. Får väl helt enkelt bestämma en matlista i början på veckan eller något. Annars kan det nog bli habbeldrass av det hela.

Det regnar här i Uppsala i dag…

Vaknar av att det fullständigt ösregnar ute.

I natt har vi fått sova en extra timme (och nattpersonalen har fått arbeta 11 timmar istället för 10). Gick och la mig vid 22-tiden igår för jag var så trött, så kom nattpersonalen in och berättade detta med vintertiden och ställde om klockan till 21… Då kändes det lite konstigt att ha gått och lagt sig så tidigt. Men, jag har sovit ganska bra i natt i alla fall.

Min kamrater i rummet bredvid fick båda gå hem igår. Det blev hämtade av sina familjer. Det var så trevligt att tala med dem båda två, att få dela erfarenheter - även om det blev en kort stund. Vi har bytt e-postadresser med varandra. Bra att ha fler i sitt GBP-nätverk.

Igår började jag titta på en film - Picassos äventyr - av Hasse och Tage. Det är en sådan underbar film, riktigt feelgood! Men jag inser att jag börjar bli gammal, för det var en av sköterskorna som kom in och hon hade ingen aning om vad det var för film. Och när hon hörde att det var Hasse och Tage så tyckte hon att den borde vara jättegammal… Men hallå!?

Ja, i alla fall - jag orkade inte se klart filmen igår så det har jag just gjort. Och jag njuter lika mycket av den fortfarande som jag har gjort alla de andra gångerna jag sett den.
Här är ett litet smakprov från en scen när Pablo är dömd till döden i elektriska stolen…




Igår talade jag med min mamma och pappa och lillebror och brorson på Skype. Mamma och pappa har inte haft någon fungerande kamera till sin dator, men min bror hade det. Och eftersom de var hemma hos honom igår fick vi titta lite på varandra och prata en stund. Det var så roligt. Underbar uppfinning det där med Skype! Försökte prata med mina ungar hemma också i fredags men de lyckades inte få till det med någon dator och kamera - hoppas det går att fixa snart.

Idag blir det nog en lugn söndag, jag dricker mina glas med vatten (även om jag inte orkade dricka 700 ml som jag hade lov att göra igår. När jag druckit tre glas så stod det mig upp i halsen med vatten. Vilket är konstigt, eftersom jag dricker en hel del vatten annars. Men då äter man också och får andra smaker i munnen.)

Vatten och vikt

I rummet bredvid mitt ligger det nu två unga kvinnor. Den ena tjejen gjorde GBP i förrgår, och hon börjar komma på benen. Dricker och är uppe. Går nog hem i morgon. Har talat lite med henne. I sängen bredvid ligger en annan tjej, en sylfid, en smal, söt tjej. Det visade sig att hon hade gjort en GBP för drygt 1,5 år sedan och gått ner mycket i vikt sedan dess. Hon visade kort på hur hon såg ut innan. Det gick inte att känna igen henne. Det är roligt att få dela erfarenheter med varandra.

Nu var hon inne för att det hade blivit lite problem med tarmarna. När de gjorde omkopplingen för 1,5 år sedan så var det ett blodkärl som hade tvinnat sig (eller något sådant) och det hade blivit problem med detta nu.

Så visst kan det hända saker efteråt, men hon var ändå supernöjd med operationen och sitt "nya" liv. Precis som alla andra jag talat med som har gjort operationen. Det känns bra. Och som sagt, jag hade ju inte gjort den här operationen om jag inte hade trott att den faktiskt skulle kunna hjälpa mig.

Idag har jag fått lov att dricka 500 ml vatten (tjoho!). Känns lite lyxigt att få sippa i sig lite vatten när man vill.

Den läkaren som har hand om avdelningen (han heter David) kommer nästa vecka att arbeta med jour istället. Så det blir en annan läkare på avdelningen. Det är inte så roligt tycker jag. Det är mycket bättre när det är samma läkare som är där varje dag - som kommer ihåg och kan se förändringar.

Alla sköterskor och undersköterskor på avdelningen är så rara. De har olika rum varje dag som de är ansvariga för och jag har börjat lära mig namnen, även om de byter rum.

Det är underbart att vara utan slangen i näsan. Dränen kommer att vara kvar minst en vecka till sa läkaren David idag - även om det inte kommer något i dem. Lite irriterande är det att ha dem ibland, men det går för det mesta bra.

Måndag, onsdag och fredag är det viktdagar. Jag tycker inte att jag går ner så väldigt mycket i vikt - i förhållande till att jag inte har ätit något på tre veckor. Men det är klart, de har fyllt på med vätska. Och jag motionerar ju inte så mycket heller, även om jag är på bibban just nu. Men min snälla faster säger att det syns att jag gått ner i vikt. Hmmm...

Min vägg mitt emot sängen är fylld med foton och fina kort som jag fått skickat till mig. Det är underbart roligt att få post varje dag (flitigast är mamma) och att veta att så många tänker på mig och är med mig.

(Nu har jag lagt till en bild - men eftersom jag inte kan den här datorn så blev det inte den bild jag hade tänkt, men jag kan inte få bort den - så den får vara kvar!)

Får man bete sig så här?

På förmiddagen gjorde jag ju mitt blå-test. (Det är gentianaviolett man använder). Inget kom i dränslangarna, och det var ju skönt. När de släppte på ventrikelsonden igen (slangen direkt ner i magsäcken) så kom det upp blå vätska - men det var ju helt OK, precis som det skulle vara.

På eftermiddagen kom sköterskan och sa att mina levervärden var lite höga så de har beställt ett ultraljud för mig. (På eftermiddagen när min faster var och hälsade på sa hon att hon sett att jag var gul i förrgår men att det var lite bättre igår. Men hon tyckte det var bra att de kollade upp levervärdena.)
En stund senare kommer sköterskan och berättar att jag skulle gå ner kl 15.30, och att hon hade beställt transport. Hon tänkte sig att jag skulle åka i sängen ner. Men då sa jag att det var ganska onödigt, jag springer ju fram och tillbaka i huset, ner till bibban osv, varför jag då skulle åka säng till ultraljudet förstod jag inte. Så vi bestämde att jag kunde gå själv.

Strax innan jag skulle gå ner så sa jag till att jag var på väg. Då var det en annan sköterska som kom på att jag måste ha en nål i armen - ifall de skulle spruta kontrast. Jag kunde inte se varför, men det var ju bara att böja sig för expertisen, så snabbt tillbaka till sängen, fäll ner till liggläge och PANG - där gick telefonsladden av… den hade fastnat i sängen när jag fällde ner den.

Nålen kom in (jag är inte så lättstucken) och jag rusar sedan ner till ultraljudet. Väl där får jag sitta och vänta en stund. Olika personer ropas in och det sitter ett par i väntrummet där mannen, för varje namn som ropas upp, svär mer och mer. Jag antar att de väntat en stund och han började tappa tålamodet…

Jag blir uppropad, får komma in i ett rum och blir lagd på en brits. Tar av mig tröjan och får en sjukhuströja som är öppen fram istället. Jag har ingen BH (funkar inte med drän och CVK ) så jag känner mig lite blottad. Sen blev jag liggande där. Folk kommer och går, in och ut i rummet, det pratas fika och fikabröd… Jag undrar nästan om de glömt mig.

Plötsligt kommer det en parant dam in som presenterar sig med förnamn och säger att hon är läkaren som skall göra undersökningen. Hon undrar om jag ligger inne på sjukhuset (där ligger jag med två drän, en ventrikelsond, en CVK och är helt iklädd sjukhusets kläder…). Hon undrar varför ultraljudet skall göras (jamen… det är väl inte jag som har skickat remissen?). Undersköterskan som är med är snäll och vänlig. Sen konstaterar de att omläggningarna runt dränen måste tas bort för att ultraljudet skall kunna göras - undersköterskan börjar försiktigt att lossa i kanten. Då rycker läkaren i omläggningen och säger att det är inte så noga och det är bara att dra… Huvaligen…

Sen häver hon ur sig "Ja, du har ju inte så liten mage heller…" och sen säger hon "ja, här var ju en del skrot i gallan"… och ingen förklaring. Trycker och håller på. Sen var hon klar - då bara går hon. Den vänliga undersköterskan hjälper till att ta bort geléet och sätta ett litet plåster på omläggningen så att det inte är helt öppet och ta på mig tröjan igen.

Ja, men… får man bete sig på det här viset? Jag tycker läkaren var fullständigt oförskämd. Och det sa jag när jag kom upp på min avdelning, att jag blivit dåligt behandlad.

Sen kom min läkare in och berättade att eftersom "blåtestet" hade utfallit som det gjort så skulle de nu kunna ta bort ventrikelsonden (slangen i magsäcken) och jag skulle få dricka 200 ml vatten ikväll.

Så nu är jag befriad från ventrikelsonden (och den där "nålen", den såg jag till att de tog bort så fort jag kom tillbaka på avdelningen) och jag har nästan druckit ett helt glas med vatten och det känns underbart. Dränen har jag fortfarande kvar, vet inte hur länge. Men detta är ett litet steg på vägen i alla fall.

"är du mör än, knubbis…?"

Nyss hemkommen från en massage sitter jag här alldeles vimmelkantig och snurrig i huvudet.

Jag var idag på Qi Gongen - det var härligt. Lugnt, men lika jobbigt som vanligt att böja sig och få plats med kroppen, armar och ben.

På vägen hem gick jag in på ett ställe där jag har tänkt gå in länge. Det är en liten lokal med ett företag som erbjuder kroppsmassage. Så jag gick in och beställde en vanlig massage för axlar och rygg.

Oj, oj, oj, så skönt det var. Men… det visade sig att jag hade en massa knutor i axlarna och skuldrorna, beroende av stress osv. Så nästa gång föreslog hon att jag skulle ta en idrottsmassage för att få löst på dessa knutar.

Hon smorde också in mig med någon lotion som skulle hjälpa så jag inte fick så mycket träningsvärk de närmaste dagarna (det tar man ju tacksamt emot.)

Så - om tre veckor (så länge tyckte hon att jag skulle vänta) skall jag försöka ta mig dit igen för att få en idrottsmassage.

Och nu sitter jag och försöker jobba och dricka vatten, för det var bra att göra efter massagen.

Vatten

Igår skulle jag gå hem från spårvagnen på kvällen. Det är ingen lång promenad alls - ett par hundra meter bara. Men - det var så jobbigt. Benen kändes som stor trästockar och jag kunde nästan inte andas.

Men det är ju inte så konstigt. Det är ju nästan 50 kg övervikt som är fördelade på min kropp, som jag släpar runt - alldeles i onödan. Tänk dig att du släpar på 5 säckar med jord… samtidigt!

Det är väl därför det är så svårt att komma ut på de där promenaderna också. Det finns liksom ingen ork…

I morse hörde jag på nyheterna, vetenskapsradion, att de gjort en undersökning i USA (om jag minns rätt). Undersökningen bevisade att det hjälpte om man drack ett stort glas vatten före varje måltid när man försökte gå ner i vikt.

Hmm… ett stort glas vatten. Helt orimligt läter det ju inte. För om man fyller magen med vatten innan man äter, så får det ju inte plats så mycket annat.

Det är en av de sakerna som jag tycker känns lite konstigt inför operationen. Att man inte får eller ska dricka till maten. Och att man inte får dricka kolsyrat. Jag som älskar kolsyrat vatten. Vi har till och med köpt ett kylskåp med kolsyrat vatten i dörren, för att vi dricker det så mycket. Men, men, vad gör man inte för att få bli normalviktigt!

Mitt schema har inte kommit ner på papper ännu. Det är alltid så mycket annat som kommer emellan. Men jag har i alla fall bokat in ett "träningspass" på lokala gymmet på torsdag. Det är Qi gong, en mycket långsam och eftertänksam träning. Men den passar mig precis just nu. Kanske kan jag tala med dem lite om annan träning också… kanske…
Får hoppas bara att jag orkar gå ändå fram till gymmet!