Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

Inskriven

Nu är jag inskriven på sjukhuset. Jag har fått en säng, men inget rum, så jag ligger ute i korridoren. Men de har satt upp skärmar runt om, så att det ändå skall bli lite privat. Jag kunde valt att gå hem och duscha "hemma" om jag ville - men det är lika enkelt för mig att vara kvar här istället, som att vara hemma hos mina släktingar.

Vi har haft en väldigt bra helg tillsammans och pratat mycket. Om operationen och vad som händer efteråt. Hur det kommer att bli, vad jag måste tänka på, hur jag måste prioritera mig själv och faktiskt ta till mig att detta är en väldigt förändring av livet.

Det är inte alltid så lätta samtal. Men bra!

Nu är jag som sagt inskriven. Jag träffade samma sköterska som jag träffade när jag var här i somras och hade mitt första samtal. De har tagit ett blodprov, jag har fått en spruta med blodförtunnande (som jag skall fortsätta att ta i 14 dagar). Den sprutan svider och var inte alls särskilt trevlig. Namnbandet satte hon på löst för hon sa att jag kommer att svullna så efter operationen.

Jag har inte första operationstiden i morgon utan först vid 11-12-tiden. Jag kommer inte tillbaka till avdelningen förrän vid 18-tiden i morgon kväll.

Är jag nervös? Ja, det är klart jag är. Ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte! Det är ett stort ingrep, men för att jag skall kunna förbli frisk och kunna bli normalviktig så är det detta som behövs.

Men jag kommer att behöva göra saker själv också. Jag måste börja promenera varje dag, mer motion alltså. Jag måste se till att jag väljer den maten jag tycker om, som är nyttig och som är god när jag skall äta. Den lilla mat jag får äta skall jag ju inte "kasta" bort på skräp.

Men för att få perspektiv på detta - just nu pågår insamlingen till Världens barn. Det är ett reportage om jordbävningskatastrofen på Haiti, om barn som måste amputeras, döda barn och vuxna, människor (hjältar!) som håller på att rädda andra människor. Och här sitter jag och skall göra en operation… Det känns konstigt.

Men som Pär från Glada Hudik säger (också från insamlingen) - det är bättre att vara riktigt bra på en sak än halvdålig på tio… Alltså får jag se till att blir riktigt bra på detta - så kan jag också ge mer till alla andra.