Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.

Riskerna

Oj, oj, oj… det var nog inte så smart att sätta sig i dagrummet och vänta. Efter en timme gick jag och frågade om jag skulle få träffa läkaren, den så kallade "operatören". Men då sa en i personalen att de gick ronden.

Efter ytterligare en timme tröttnade jag, tog mitt pick och pack och satte mig i soffan utanför expeditionen istället. Då plötsligt kom det en sköterska och sa att hon skulle ringa läkaren. Efter en stund fick jag träffa en läkare, kanske blir det han som opererar på måndag.

Han gick igenom de olika riskerna med mig. Minst fem räknade han upp - skall se om jag kan komma ihåg alla
1. Läckage - det kan bli läckage där de satt ihop magsäcken och kopplat på tunntarmen. Ifall det händer kan man bli väldigt sjuk och behöver dräneras. Det kan i värsta fall ta flera veckor…
2. Tarmvred
3. Blödningar i såren
4. Blodpropp
5. (… hmm… kommer inte ihåg)

Han frågade om jag fortfarande var intresserad av operationen - och det bekräftade jag att jag var. Jag har hört så många som också är så nöjda, så varför skulle jag inte vara en av dem?

Sköterskan jag träffade på förmiddagen berättade mer detaljerat hur själva dagarna på sjukhuset kommer att se ut.

Jag skall alltså in på söndag kl 18.00. Då skall jag duscha med hibiskrubb - samma procedur på morgonen. Troligen blir jag inte den första patienten utan kommer väl att åka ner vid 10.30. Jag har då fått en spruta med blodförtunnande, som jag också skall fortsätta att ta i ca 14 dagar. Jag kan också få lugnande.

När de går in och opererar kommer de att göra fyra olika titthål och göra själva operationen (men det var en av de sakerna som läkaren sa, att går det inte bra så får de ju öppna mig och göra en öppen operation).

När operationen är klar så kommer jag till uppvaket där jag får smärtstillande och de kommer att se till att jag är OK. Vid 18-tiden är jag tillbaka på avdelningen. Sen får jag smärtstillande så fort jag vill ha.

De kommer att försöka få upp mig så fort som möjligt (och jag har ju fått lära mig hur, samt fått en broschyr av sjukgymnasten). Jag kommer också att få dropp. De vill se att blåsan och tarmen (kiss och bajs kan man också säga…) fungerar. Sen får jag börja dricka lite och sen börja äta. Vet inte om det är redan på tisdagen eller om det blir på onsdagen. En kvarts tallrik A-kost, som sköterskan sa…

Jag hade nog inte fattat (eller rättare sagt, inte ens tänkt på) att det faktiskt kan vara lite besvärligt efteråt. Men det spelar ingen roll - jag är övertygad om att detta är rätt, jag ser fram emot att få göra operationen. Hur det blir med efterkontrollen vet jag inte ännu eller var jag kan gå på uppföljning, men jag tänker att det löser sig under veckan som kommer.

Nu är jag hos mina släktingar. Själva är de på teatern just nu och jag har lägenheten för mig själv. Det är skönt efter en hel dag på sjukhuset. Imorgon skall vi åka till deras sommarställe.

Nu är jag i Uppsala

I morse tog jag tåget kl 6.00 från Göteborg. Tanken var att jag sedan skulle ta tåget 9.11 från Stockholm till Uppsala - men eftersom det blev signalfel i Laxå var vi över 35 minuter försenade. Men jag hann med ett tåg som gick 9.38 och min faster kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset.

Först var jag och tog en massa blodprover, fem eller sex rör tror jag det var. Jag brukar vara svår att sticka, men hon klarade detta galant och det kändes ingenting. Sen tog jag mig upp till avdelning 70A2. Där stod jag och väntade utanför buren, som då var full med folk. Ingen tog notis om mig eller sa något till mig eller vände sig om. Jag kände att jag blev mer och mer irriterad. Men då kom den sköterska jag talat med flera gånger på telefon och tog emot och hjälpte mig.

Jag fick träffa en sköterska till, som skulle skriva in mig. Det gick till så att vi stod i korridoren, vi tog en vikt, i korridoren, hon tog puls och temp (i örat) i korridoren - samtidigt som folk passerade och det kändes som vi stod vid städvagnen. Det var väl så där - även om det var en mycket rar sköterska. Efter detta gick vi in på ett rum och jag fick lämna in mina papper som jag hade fyllt i i förväg om hälsa och tillstånd osv. Så hade vi ett inskrivningssamtal där jag fick svara på samma frågor som i formuläret (en del läste hon också i formuläret). Hon berättade också om vad som kommer att hända och hur det blir efter operationen (utvecklar detta i en annan bloggpost tror jag).

När vi var på väg ut så träffade vi sjukgymnasten som också skulle ha ett samtal med mig. Jag kände mig plötsligt väldigt gammal, för sjukgymnasten kändes som om hon var 18-20 år någonting. Men snäll och rar och jag fick en broschyr, en "pipa" som jag skall blåsa i efter operationen och sen vara vi klara.

När det samtalet var slut fick jag en remiss för att göra EKG. Så utrustad med en karta och en remiss gav jag mig iväg och gjorde ett EKG. Det visade sig att där var lunchstängt - men plötsligt kom en sköterska ut och ropade upp mig, i alla fall. De hade ringt från avd och bett att få EKG på mig. Det tog max 2 minuter. Och jag fick frågan om jag brukade ha bra EKG. Ingen aning svarade jag - har ju aldrig gjort det förut. Tydligt var det lika bra som en elitidrottare (eller om det var pulsen - det spelar inte så stor roll, bra var det i alla fall).

Tillbaka till avdelningen igen - nu mötte de upp med en gång. Så fick jag träffa en läkare (efter att han bytt skjorta), för han skulle också göra ett inskrivningssamtal. Det var en lustig prick. Verkade vara ganska ny. Hade heller inte läst journalen, jag fick berätta det mest igen. Han fick flera gånger tänka efter om det var något han hade glömt - blundade och tittade upp taket - tror nästan han "läste" på en lista, så att han fått med allt. Lyssnade, tryckte och bankade lite på mig.

Sen var det dags att träffa en narkosläkare. Så utrustade men en ny karta och mina papper gav jag mig iväg igen. Fick sitta och vänta - och sen kommer det en överläkare och vi sätter oss i ett rum. -Är du frisk, frågar han. Ja, svarar ja. - Röker du? -Nej - Sövd förut? -Ja. Och så kryssar han i en massa kryss, tittar knappt på mig och säger att jag kommer att bli sövd och att det skall gå bra. Och så var det klart.

Jaha…

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Skall träffa "operatören" innan jag får gå härifrån idag. Sitter i dagrummet och väntar. Utanför är det en fin utsikt över staden, vi är på åttonde våningen. Utanför landade just en helikopter på huset bredvid.

Det skall nog bli bra det här. Tror jag…