tisdag 30 november 2010

Jag fryser!!!

Det är så himla kallt hela tiden. Jag fryser, går med tjocka innetofflor, extra tröjor och halsdukar inne. Och ändå så fryser jag nästan hela tiden. Vilket kanske inte är så konstigt när jag inget äter (i förhållande till förut) och kroppen inte har någon mat att förbränna. Nä… jag får se om jag kan hitta riktig varm mat som jag kan äta om det skall fortsätta vara så här kallt hela tiden.

Jag har ju sett en hel del på TV när jag varit sjukskriven. Jag det gör jag fortfarande på kvällarna. Det är vad jag orkar med. På kvällarna brukar jag titta på Biggest Loser från USA. Jag tycker det är ganska bra, de tar tag i problemen, de får kämpa som små blå och det är duktiga och sporrande tränare.

Men en sak stör jag mig på alldeles väldigt. När de har invägningen så blir de besvikna om de bara gått ner ett eller två pounds. 1 pound är 0.454 kg. Det vill säga nästan ett halvt kilo. Och när de "bara" har gått ner ett, två eller tre pounds så är de så besvikna, tränarna står där och bara stirrar och säger "jag förstår inte det här, hon/han har ju tränat så mycket hela veckan" och de går tårögda ner från vågen.

Men… var är insikten om att kroppen kanske inte klarar av att gå ner 3-4 kg i veckan. I femton veckor i sträck. Även om man tränar hela tiden. Det är ju helt orimligt.

Det gör mig irriterad. För det kommer att ställa orimliga förväntningar på alla som försöker gå ner i vikt. Det är mer rimligt att man går ner 0,5-1,5 kg i veckan. Inte mer. Sen är det roligt för deltagarna i Biggest loser att de går så bra för dem, de får kämpa för det också. Men… det vore roligare om de fick godkänt även när det går ner 1 kg i veckan. Även om det är en tävling.

onsdag 24 november 2010

På gymmet


Igår var jag på gymmet och fick en genomgång av vilka övningar jag kan göra, utan att anstränga magen. Det var fem minuter på en Crosstrainer, sen var det två maskiner där man skulle lyfta benen, den ena upp, den andra ner. Sen var det tre maskiner där man använde armarna - men ingen av maskinerna använde magen när man satt på rätt sätt.

Efter ett "varv" var jag helst slut, men det var skönt att ha gjort det och jag skall försöka komma hit tre gånger i veckan och köra mitt program. Jag kan verkligen behöva få upp styrka och kondition. På torsdag skall jag gå på QiGong igen. Denna gången är det den vanliga läraren.

Idag har jag börjat arbeta efter min sjukskrivning. Eftersom jag har en 75% tjänst så arbetar jag sex timmar om dagen och jag har min arbetsplats hemma. Det känns lagom och hela dagen har jag ägnat åt min e-post. Jag har i princip inte hunnit med något mer - vilket verkar helt skumt. Men så är det. I morgon fortsätter jag med brevhögarna.

Idag gick det också bättre att dricka. Hade en karaff och ett glas bredvid mig vid datorn. Och plötsligt var vattnet i karaffen slut. Det var bra, för jag har varit lite orolig för hur det skall gå att få i sig tillräckligt mycket vätska.

Jag känner att jag saknar ett bra flyt på maten. Men det kanske faller sig naturligt nu när jag har börjat jobba. Då blir det automatiskt pauser och jag måste se till att få i mig mat. Får väl helt enkelt bestämma en matlista i början på veckan eller något. Annars kan det nog bli habbeldrass av det hela.

måndag 22 november 2010

Rensning

Idag städade jag lite i min garderob. Bara rättade till högarna, rensade inte ut något egentligen. Men jag hittade ett par shorts som jag använde förra januari/februari när jag var på semester i Indien. I somras kunde jag inte komma i dessa byxor och jag var tvungen att köpa mig ett par gigantiskt stora shorts som jag använde hela sommaren. Nu prövade jag de första shortsen igen… och jag kom fortfarande inte i dem! Shit också! Men kanske i februari?

Igår fyllde yngsta barnet femton år. Vi åt fläskfilé, klyftpotatis och sås. Det var gott. Och fungerade bra. Nu har jag ätit lite av resterna - men nu känns det lite tjuvtjockt… Väntar nog att gå ut tills det känns helt OK. Vore dumt att spy på gatan.

Jag har idag och imorgon kvar på min sjukskrivning. Jag orkar ju göra mer saker nu, men känner att jag blir trött fortfarande och går och lägger mig ganska tidigt (å andra sidan vaknar jag också ganska tidigt). Har pratat med min läkare på vårdcentralen som lovat att sjukskriva mig om det inte fungerar. Det känns tryggt.

fredag 19 november 2010

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

tisdag 16 november 2010

Efter en vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka drygt. Det är så SKÖNT! Jag mår bra - men är väldigt trött fortfarande. Jag orkar göra lite - sen är jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tror jag har sett alla serier som finns på alla kanaler.

Varje dag går jag en promenad. Inte långt, inte raskt - men jag kommer ut i alla fall. En dag gick jag för långt - gick bort till handelsträdgården och köpte lite blommor. Efter det var jag helt utslagen hela eftermiddagen. Jag lägger till en gata för varje dag när jag är ute.

Under den helgen jag befann mig i Uppsala, innan operationen, så åkte jag med mina släktingar på julmarknad (i oktober!) Där köpte jag en present till mig själv, för att ha när jag åkte hem från sjukhuset. Och när jag åkte hem förra veckan så använde jag detta.

Det var örhängen och hårspänne från gaffelkonst.com.
Jag köpte en liten gaffel och en liten sked som örhänge och ett hårspänne som var gjord av ett handtag till ett silverbestick. Se så fina de är. Tanken var ju att jag nu skall äta lite, lite…

Jag vägde och mätte mig häromdagen. Här är resultatet. Skillnaden är räknad på hela perioden, från den 6 september när jag började med pulver.

Resultaten (efter tio veckor och det är det sammanlagda resultatet.)
Vikt (- 24,7 kg)
Midja (-16,0 cm)
Lår (-9,0 cm)
Knä (-9,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 5 cm)

Jag äter nästa hela tiden känns det som. En liten hård macka med ost eller med leverpastej. Jag äter kött, det har mest varit kyckling och jag har också ätit lax och torskburgare. Jag har inte så ont i magen, lite öm. Ibland hugger det till, men det är bara att ta det lugnt.

Jag hoppas att jag skall få komma till ett återbesök snart - skulle nästan behöva en stödgrupp också känns det som, en grupp där man kan prata om sådant som händer, hur man mår och få tips och idéer på mat och mellanmål. Hur man skall bete sig i olika situationer.

Igår fick jag ett brev av försäkringskassan - för kännedom. Det visade sig att försäkringskassan inte var nöjda med hur min siste läkare hade skrivit läkarintyget och om han inte skickar in komplettering senast den 28 november kommer jag inte att få några pengar. Nu har jag försökt att ringa avdelningen utan resultat. Får hoppas att det ordnar sig.

måndag 8 november 2010

Äntligen hemma!

I morse åkte jag tåget från Uppsala till Göteborg och nu är jag äntligen hemma - i min egen soffa. Kan gå på min egen toalett, äta mat när jag själv vill. Inga konstiga rumskamrater, dofter, eller något annat som hör till sjukhuset. Jag är hemma!!!!

Nu skall jag bara ta det riktigt, riktigt lugnt de två veckor som jag är sjukskriven. Inte vara på dator, inte använda jobbtelefonen osv. Lugnt, sova, promenera, se TV och hämta krafter.

Bli kompis med hur man skall äta och bete sig, få vardagen att fungera. Det är målet för de kommande två veckorna.

fredag 5 november 2010

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

onsdag 3 november 2010

Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

måndag 1 november 2010

Ett litet steg...

Måndag morgon och det är redan november! Otroligt!

Hoppade över mina smärtstillande i natt och det gick bra. Men tog både alvedon och morfin på morgonen, kände att det gjorde lite ont i ett av dränen.

När läkaren kom (som jag inte träffat förut) gick det på 20 sekunder. "hej, mår du bra? Vi skall ta ett prov på dig och sen kan du börja äta riktig mat så kan vi dra dina drän i morgon. Hejdå" Svisch... jag hann knappt reagera.
Men sen kom sköterskan in och förklarade. De tar ett prov på mig, ser hur det ser ut och sen skall jag eventuellt få börja "dricka fritt". Det betyder att jag får dricka hur mycket jag vill av olika vätskor. Och det skall bli så skönt, för vattnet klarar jag inte av mer än tre glas på en dag. Efter det kan det ske en normal upptrappning med soppor, macka och slutligen mat.

Jag har också fått lov att få permission och skall få åka hem till mina släktingar i veckan. Det skall bli skönt att komma utanför sjukhusets väggar.

Jag har också talat med sjukgymnasten (på uppmaning av min faster) och frågat om jag inte kan få komma och träna lite. Cykla eller gå på gåband eller någonting. Jag måste ju börja bygga upp min kondition. Och att schava runt i korridoren ger inte så mycket kondition direkt. Jag börjar bli ganska rastlös.

Eventuellt kommer barnen upp och hälsar på i veckan. Maken skulle försöka få tag på biljetter (fast det är ju höstlov så vi får se hur det går). Men det skulle vara så underbart att få träffa dem och krama dem lite.

Jag har ingen som helst aning om vad det är för tidsperspektiv på saker och ting längre - jag har varit här i 3,5 vecka. Är det fem veckor kvar eller kommer det att gå snabbare? Jag får försöka få några besked så småningom.

Jag har också bett om ett rejält samtal med läkaren innan jag åker hem, för att få veta vad det var som hände och vad de har gjort med mig. Kunde det här ha hänt i Göteborg? Varför hände det just mig? Och alla sådana frågor...