Övervikt och aptit

Vetenskapsradion meddelar idag om en undersökning där några forskare sett att övervikt och för stort intag av fett skadar regleringen av aptiten i hjärnan.
Och det var inte många dagar sedan vi läste om att LCHF-metoden var förkastlig (igen).

Som alltid ska man väl ta till sig alla dessa nya rön med en nypa salt, men de kan vara bra att ha i bakhuvudet så att man inte bara fastnar för bara en metod.

Så här skriver vetenskapsradion>>:

Övervikt kan skada aptitreglering

Foto: SVT bild.

Två olika forskargrupper publicerar idag resultat i tidskriften Journal of clinical investigation, som tyder på att extrem övervikt kan orsaka förändringar eller skador på hypothalamus, en del av hjärnan som bland annat är viktig för att kontrollera aptiten.

Man vet en hel del om hur hjärnan reglerar hunger och vikt, med de här två nya studierna kan ge kunskap om hur hjärnans kontroll av aptit och kroppens vikt fungerar hos personer som redan är överviktiga.

Enligt de två studierna skadas celler i hypothalamus hos överviktiga människor av inflammationsprocesser vid en kost som innehåller en hög andel fett. Och hos möss blev nerver i det här området dessutom sämre på att bilda nya kopplingar. Den här kunskapen kan vara viktig för att kunna utveckla nya behandlingsmetoder mot övervikt.

Vad är normalviktig

Jag har sett det där programmet som går på 3:an - SuperSize vs Superskinny. Programmet handlar om att en riktigt överviktig människa möter en riktigt underviktig människa och så får de byta matsedel med varandra i ett par dagar. Det gör att de båda börjar fundera över vad det äter och hur de äter.

Det är egentligen ett ganska konstigt program - men det händer något med de människor som är med.

Det läkaren gör är att räkna ut deras BMI bland annat. De som är superskinny har ofta en väldigt, väldigt lågt BMI - och supersize ett väldigt, väldigt högt.

Så jag började fundera över hur mitt eget BMI ligger. Och då räknade jag ut att jag skulle behöva gå ner ytterligare 25 kg för att hamna i kategorin normalt BMI. Jag ligger fortfarande i zonen "fetma". Och måste gå ner ett par kilo för att hamna i "övervikt". Och alltså ca 25 kilo för att hamna "normalt" BMI.

Det får mig att fundera över vad som egentligen är normalvikt och vad är normalvikt för mig? Egentligen? Jag är inte säker på vad jag har för svar på den frågan. Jag har egentligen tänkt mig att det vore bra att gå ner ca 13 kg till, det skulle kännas bra tycker jag. Men då skulle jag fortfarande vara överviktig (eller om det till och med var fet).

Ja, ja… vi hade gäster hemma i lördags och jag hade på mig min nya klänning som jag hittade på Ellos rea. Jag kände mig väldigt fin i den och fick väldigt många komplimanger och uppmuntrande kommentarer.

Och jag fortsätter med mina övningar på gymmet. Och jag tappar något hekto i veckan… alltid något.

Tjatet lönade sig

Ni som har läst bloggen förut vet att jag har talat om maken. Maken som snarkar… Maken som inte motionerar. Och som stör min nattsömn.

Jag har länge bett att han ska göra något åt sin snarkning, men han svarar bara att han inte snarkar. Men så fick vi låna en film som handlade om farlig snarkning. Den såg vi och jag tror det tog skruv. För jag tror att han kände igen sig.

Jag har också bett honom under drygt ett år att gå och göra en läkarundersökning, för jag var rädd att han hade högt blodtryck. (med den snarkningen och övervikten var det ingen svår gissning). Och till slut…

Nu har han varit hos läkaren. De har gjort en rejäl undersökning på honom, framåt och bakåt och hitåt och ditåt. Blodprover och röntgen och allt. Mätning och vägning. Ett dygn med blodtrycksmanschett för att få ett bra underlag.

Detta har resulterat i att han har fått cortinsonspray mot polyperna i näsan som orsakade snarkning. Han har fått xenical för att gå ner i vikt. Och han har fått blodtryckssänkande medicin - eftersom blodtrycket var mycket högt.

Det här känns väldigt bra, för jag har varit orolig. Givetvis. Läkaren har till och med ringt efter ett par dagar för att följa upp hur det går. Läkaren ville också att han skulle börja motionera, men det har tyvärr bara resulterat i två promenader hittills.

Snarkningarna har väl blivit lite bättre, men just nu är han på kurs i Stockholm och jag upptäcker att jag sover mycket bättre, utan att bli störd det minsta. Trots att jag sover med öronproppar jämt.

På tal om att motionera. Jag går ju till gymmet tre gånger i veckan. De senaste veckorna har jag upptäckt att det har blivit betydligt fler motionärer där på morgonen. Jag är sällan ensam längre och ibland är apparaterna upptagna där jag brukar vara. Det är ju egentligen roligt - men lite ovanligt för mig.

Med hjälp av Ted

Den som läser bloggen har förstått att jag inte tycker det är särskilt roligt att gå och till gymmet. Men (himla duktiga jag) går ju iväg i alla fall, pliktskyldigast, och tränar måndag, onsdag, fredag. Räddningen är att jag klär på mig gymkläderna direkt när jag vaknar på morgonen och går direkt efter frukosten. (och nu har jag en ny träningströja också - se bild)

Men nu har jag hittat ytterligare en sak som gör det så mycket roligare och lättare att träna. Nämligen TED!

TED är idéer värda att spridas. Konceptet består av att människor berättar om sina intressen. Föreläsningarna finns i olika tidskategorier (3 minuter, 6 minuter, 9 minuter, 18 minuter). Det är fantastiska föreläsningar om alla möjliga spännande ämnen. Och det går att ladda ner dessa föreläsningar till sin smartphone och titta på dem när som helst.

Så plötsligt finner jag mig stå på crosstrainern närmare 20 minuter - för jag vill lyssna färdigt på föreläsningen. Likadant med alla övningar. Bra va?!

Talade också med en PT - dvs en personlig tränare. Det kostar 550 kronor att få en personlig genomgång i gymmet. Jag får fundera på det. Det vore säkert bra - men… ja… nej, jag får se hur jag gör.

Sedan jag skrev sist har jag varit i London en helg med hela familjen. Det var mycket trevligt och mysigt på alla sätt. Och det fungerade bra med maten. Jag hade som vanligt tagit med mina hårda mackor.

Det jag har märkt är att jag nog dricker för lite, (alltså vatten)! Jag tror jag till och med skall börja skriva upp hur mycket jag dricker. Jag märker det på att jag är törstig (ett bra tecken!) och att hyn runt ögonen är rynkigare. Kan ju ha att göra med att jag också bli äldre. Men jag tror vatten skulle hjälpa en del.

Såg ni förresten den här bilden som cirkulerade på facebook ett tag? Jämförelser med människor som äter olika typer av mat och är lika gamla. Det är ju inga smickrande bilder - men… det detta lär oss är väl att det inte bara är maten som spelar roll. Det handlar också om gener och hur man tar hand om sig utvändigt och inte bara invändigt.