Så har jag klarat av tre strålningsveckor utav fem. Känns skönt att det mindre än hälften kvar. Jag är lika fascinerad varje dag över att jag får detta. Jag känner mig ju inte sjuk. Jag kommer dit, känner mig hur fräsch som helst. Får min strålning och drar ut igen.
Och samtidigt ser jag ju alla dessa människor som har cancer både här och där. Som är rejält sjuka. Som kommer i rullstolar och sjukhussängar. Som kommer med vaktmästare och ambulanser. Som är så jättesjuka. Och så jag! Otroligt att de satsar detta på mig!
Så här ser det ut i strålningsrummet. Jag ligger på britsen och håller armarna i ställningarna över huvudet. Benen vilar på den röda kudden. Och sen flyttar sig den gråa strålningsapparaten runt mig i olika vinklar. Den vita lilla skärmen ser jag med hjälp av en spegel och med hjälp av den ser jag hur jag andas. Andningen registreras med hjälp av en givare som de klistrar på mig.
Jag har blivit tatuerad med små prickar, så att givarna och strålningen blir på samma ställe varje dag. De kollar också med hjälp av röntgen med jämna mellanrum.
Men nån modifast har det inte blivit av. Det "sket" sig med en gång helt enkelt. Ett annat liv, en annan gång.
