Och ändå så bara sitter jag här…
I början av juni var jag hos vårdcentralen och träffade min läkare. Frågade hur det fungerade om jag skulle vilja få magen opererad. Eftersom jag inte finns i några rullor längre (varken i Uppsala eller i Göteborg) så kan jag ju inte automatiskt bli kallad eller bli erbjuden att få operation. Men det var inga problem sa läkaren, hon kunde skriva en sådan remiss.
Men den känns avlägsen just nu. Det går åt fel håll. Har till och med funderat på att att köra en omgång pulver till bara för att få en spark i ändan… Men pulvret står där i sina kartonger och jag äter…
Läkaren var klok. "Det som har varit har varit. Det är bakom oss. Nu tänker vi framåt!" Ja, tänkte jag när jag gick därifrån - precis så! Men… sen händer det liksom inget mer.
Om 1,5 år fyller jag 50 - jag skulle ju inte vara så här stor då! Nu har jag ju fått all hjälp man kan få - jag måste ju göra något själv också! Varför ska det vara så himla svårt?
Glädjande nog har jag i alla fall fått ordning på blodtrycket just nu i alla fall. I och för sig med hjälp av tabletter med det känns skönt att det är OK.
PS. Jag har plockat av mig vigselringarna igen… för de börjar sitta alldeles för trång och var svåra att få av. Det kan vara sommarsvullnad - men det är snarare att jag är för tjock!
