fredag 22 november 2013

Kameran lägger på…

Jag har sett mig själv på bild flera gånger de senaste dagarna. Oj… säger bara att nu är det dags att ta tag i vikten igen! Detta var inte roligt.

Visserligen har jag sett det på vågen. Visserligen har jag känt det på kläderna. Men jag har förträngt det. Nu har jag sett det! Det här går inte längre.

Jag har också fått nya representativa uppgifter som gör att jag faktiskt måste (och framförallt VILL) göra något åt det här nu.

När det gäller cancern så kliar det i såret, känns lite öm, men det gör inte ont.

Jag har varit uppe i Uppsala på ett möte större delen av veckan och bott på hotell. Det har gått bra även om jag har varit lite trött. Nu var det väldigt skönt att komma hem till sin egen säng och sova.

Jag har fått kallelsen till mitt återbesök. Jag ska dit den 5 december. Då får jag veta om det blir någon mer behandling förutom strålningen. Jag tror inte själva insikten om att jag har cancer riktigt har landat. Jag vet inte om det kommer att göra det. Kanske när jag får behandlingarna. För då känner man väl sig ännu sjukare än nu.

torsdag 14 november 2013

Operationen är klar

Nu är jag opererad. Jag fick en återbudstid, så istället för att behöva vänta till den 29 november opererades jag den 12 november. Det var väldigt skönt inser jag nu efteråt.

Väntan - utan att veta vad det är för cancer, utan att veta vad som behöver göras efteråt - då är det skönt att processen har satt igång.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag har cancer. Det är liksom svårt att ta in.

Operationen gick bra. Jag var först på sjukhuset måndagen den 11 november. Då satte de in en ståltråd i bröstet på mig - för att läkaren sedan skulle hitta rätt när operationen gjordes. Sen fick jag gå och ta en del prover. Och sen var jag på avdelningen och pratade med sköterskan. Och sen var jag och fick kontrast som är svagt radioaktivt. Det var för att de skulle hitta lymfporten och kunna ta bort den.

På tisdagen var jag på sjukhuset kl 06.00. Det ösregnade ute. Maken var snäll och körde mig. Så fick jag ta på mig sjukhuskläder (duschat i descutan hade jag ju gjort hemma både på måndagen och tisdagen). Sen kördes jag iväg i kulveterna till operationen. Fick nålar (är svårstucken så det tog ett tag) och sen körde de in mig på salen.

När jag vaknade upp så har de skurit bort en sektor i bröstet, de celler som var förändrade. Som tur var fanns det inget i lymfan, så den behövde de inte ta bort, bara det provet som skickades iväg på snabbanalys.

Nu är allt skickat på utredning och när jag ska på återbesöket så får jag reda på vad som kommer att hända. Ska det räcka med strålningen eller ska det kompletteras med något mer?

Det var väldigt skönt att de inte behövde ta bort hela lymfan.

När jag kom upp på avdelningen igen så var jag trött. Jag hade inte sovit så mycket på natten och jag slumrade bort större delen av eftermiddagen. På kvällen kom maken och hälsade på. Jag delade rum med två män. Kändes lite konstigt.

På kvällen somnade jag ganska tidigt - med öronproppar. Men vaknade vid midnatt av att mina rumskamrater snarkade, andades väldigt konstigt och pratade högt i sömnen. Jag tillbringade därför resten av natten i dagrummet, läsandes, tittandes på TV och sovandes i tvåmanssoffan.

På onsdagen blev jag utskriven efter att jag pratat med sjukgymnasten och de tittat på mina förband. Det vara skönt att komma hem och få ligga i sin egen soffa, titta på TV och sova i sin egen säng på natten.

Jag har inte ont. Det stramar lite i såren och jag vet inte hur bröstet ser ut egentligen, under förbandet. Jag har fått en BH som jag ska ha som förband - den sitter förfärligt illa och inga kläder passar. Men det är så här det kommer att vara nu ett tag.

Jag är glad att de upptäckte detta i tid - förhoppningsvis!

På kirurgavdelningen där jag låg var det många olika operationer som hade gjorts. Bland annat låg det en kille där som gjort en gastric sleeve. Han hade ont men såg fram emot att få komma hem. Det var en lite annan operation än den jag gjorde för tre år sedan. Jag hoppas att det ska gå bra för honom.

söndag 3 november 2013

Fuck cancer!

För tre år sedan låg jag på sjukhuset i Uppsala. Slangar i magen och jag åt ingenting. Men jag var i princip frisk. Jag hade själv utsatt mig för en operation som jag trodde skulle hjälpa mig.

Och det gjorde den. Jag gick ner i vikt - men tre år senare är jag ändå inte där jag ville vara viktmässigt. Jag trodde att jag skulle vara i mål. Jag trodde att jag skulle vara "smal". Det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag väger inte så mycket som jag gjorde när jag opererades, men den sista tiden har jag ändå gått upp och jag väger återigen tresiffrigt - vilket verkligen är en varningsklocka. Jag har också fått problem med blodtrycket och går nu till vårdcentralen för att kolla upp det och se om jag eventuellt behöver höja dosen.

En annan varningsklocka är ju att kläderna sitter mer illa igen. Och att jag var tvungen att gå och köpa nya byxor och att jag då fick gå till avdelningen för större storlekar.

Detta var inte så jag tänkte ha det.

Men nu har det stött till ytterligare en komplikation.

I september hade jag fått kallelse till mammografi. Jag glömde bort tiden (!) men kom efter ett par dagar på det, letade upp kallelsen, ringde och fick en ny tid. Var och gjorde mammografin. Efter cirka en vecka fick jag en ny kallelse där de ville göra en uppföljning. Detta hände förra gången också, så jag var inte så orolig egentligen.

De gjorde en ny mammografi och de gjorde punktion och tog vävnadsprover. Läkaren hörde sedan av sig efter en vecka. De ville göra ytterligare test. Istället för att göra en ny punktion med grövre nål (vilket är rutinen) så skickade de mig till magnetröntgen för det ger en mycket säkrare diagnos.

I torsdags var jag och träffade läkaren och fick beskedet att jag har bröstcancer i vänster bröst. Jag ska opereras den 29 november. Jag kommer sedan rutinmässigt också att få strålning efter en månad. Det känns konstigt. Egentligen har jag nog alltid vetat att jag skulle få bröstcancer, det var väl bara en fråga om när. Eller - tja, jag vet inte… Just nu känns det ganska overkligt i alla fall. Jag är ju inte sjuk. Jag mår inte dåligt. Jag har inte ont. Det är ju precis som innan jag var hos läkaren. Fast nu vet jag att jag har cancer. Bara ordet  - CANCER! Det är läskigt att säga och tänka.

Vi berättade för barnen på kvällen. De har inte sagt så mycket och det är ju inte så mycket att säga heller. Dagen efter berättade vi för föräldrarna som ändå var hos oss och åt middag (eftersom det var höstlov och dottern var hemma från folkhögskolan). De blev givetvis ganska tagna, men sa inte så mycket heller. Svärmor har också haft bröstcancer för 15 år sedan. Hon fick det dock när hon var över 70 år. Men det gick ju bra och det känns skönt.

Egentligen så känns det som om det här kommer att gå bra också.

Kanske får den här bloggen lite annan inriktning. Kanske är det så att jag kommer att skriva om min cancer i stället för mina funderingar om vikten. Vi får se.

FUCK CANCER!