Misslyckad?

I oktober var jag in Finland. Jag konstaterade då att det var fyra år sedan jag senast var i Åbo och måndagen efter jag kom hem därifrån då så började jag med pulver. Sen dröjde det inte många veckor innan jag fick min operation och allt det där.

Och här sitter jag nu - fyra år senare. Just nu är jag inte i bästa form, om man ser viktmässigt. Jag ligger mellan 25-30 kg över vad jag vill väga. Och jag får bara inte till det.

Jag tänkte i oktober att jag skulle börjat med pulver igen - bara för att komma igång. Det gick inte så bra…
Så har jag funderat på att börja med 5:2 och har pratat med en kamrat, och lånat böcker på bibban. Men vi har liksom inte kommit igång. Ännu.

Men jag har varit ganska flitig på gymmet. Det känns ju åtminstone bra. Och då visade det sig att de har något som de kallar 28-dagarsutmaningen. Träning och kost i 28 dagar med hjälp.

Det känns som en lagom lång tid att förhålla sig till. Tydligen ska man köra i fyra-dagarscykler. En dag vila (en timme man ägnar åt sig själv, helt), en dag yoga, mindfulness, eller liknande, en dag kondition och en dag styrka. Och sen börjar man om igen.

Det kändes ganska bra och jag tror jag ska hoppa på det.

Jag hade ju tänkt att jag när jag fyller 50 skulle vara smal och smärt och må bra. Jag mår bra, men smal och smärt är jag inte. Och hinner inte bli innan jag fyller 50 heller. Det tåget har gått.

Är jag misslyckad? Ja, ibland känns det så. Är jag glad att jag lever? Ja, verkligen! Är jag glad att jag fick chansen att opereras? Ja, verkligen! Men jag skulle önska att jag lyckats bevara operationen bättre. Jag ser många kamrater som också gjort operationen som lyckats betydligt bättre än jag. Kanske hade jag behövt gå i en stödgrupp eller något.

Men nu ser livet ut så här och jag ska försöka göra något åt det. Trots att jag fyller 50 mitt i.

Frisk och fet

I måndags hade jag min sista strålning. 25 gånger har jag nu fått strålning runt operationsplatsen på brösten och runt lymfan. Bröstet har blivit rödare och mer irriterat. Även runt lymfan är det rött. Men det är helt normalt och kommer tydligen också att eskalera men sedan klinga av inom två veckor säger de.

Efter att jag fått den sista strålningsdosen så fick jag träffa en läkare. Det var ingen av de tre läkare jag träffat förut. En trevlig dam som tittade på mig, tittade i min journal, frågade om jag hade några frågor (som jag inte kom på då) och sen var det klart.

En sköterska, som också var med, gav mig fler förband och visade hur jag kunde göra och frågade om det var något mer jag undrade. Då kom jag på frågan.

"-Är jag frisk nu?"

Ja, var svaret. Egentligen så hade jag ju blivit av med cancern redan vid operationen. Och strålningen är för säkerhets skull. Eftersom de sett att det blivit så bra resultat när man strålar också. Så nu är jag frisk! Hurra!

Läkaren berättade att jag skulle bli kallad till mammografi om ett år. Då räknar de ett år efter läkarebesöket - vilket tydligen är det besöket som jag gjorde i december. Men hon kunde inte se att det stod någon notering i min journal om att det skulle skickas en kallelse. Så jag fick uppmaningen att ringa själv om jag inte hade hört något i december. Jaja…

Så nu är jag alltså frisk. Men jag är fet! Jag har ju gått upp en massa i vikt. Kläderna sitter illa. Jag ser ju att jag är fet igen. Jag vågade till slut också ställa mig på vågen och konstaterade att det var så.

Jag var med dottern och gympade zumba i måndags förmiddag. Jag var störst av alla där. Det här funkar inte längre!

Grejen är ju att jag vet precis vad som måste göras. Det svåra är att göra det.

Nu ska jag i alla fall fira påsk - sen får jag ta tag i detta.

Glad påsk till er alla!

Cancer eller tandläkaren?

Tja, den frågan var aktuell i dag. Just i dag har jag haft en "ledig" dag från strålningen. Det skulle göras underhåll på apparaten. Men istället har jag varit hos tandläkare. Och då sa jag till maken i morse… "-Jag går ju hellre på strålning än till tandläkaren".  "-Jaha…" var hans kommentar, "- du har hellre cancer än går till tandläkaren?".

Tja, i det perspektivet så kanske det inte var så självklart.

Tandläkarbesöket gick bra. Det är inte trevligt, men det gick bra. Jag ska dock dit igen, för att byta en fyllning och laga ett begynnande hål. Men utöver det så var det OK. Dyrt blev det och dyrare blir det nästa gång.

Det är fantastiskt att jag inte behöver betala för strålningen. Nästan ingenting för operationen heller. (det var väl en symboliska summa för att jag hade sängplats över natten). Vi lever trots allt i ett mycket bra land!

Annars så tänker jag nästan dagligen på min vikt igen. Tyvärr blir det inte så mycket mer än tänker. Jag tänker att "- i morgon ska jag…" och sen blir det inte så. Jag tänker " - jag borde…" och sen blir det inte så. Jag vet hur jag borde, jag vet att jag skulle… Och så blir det inte så!

I veckan hörde jag på nyheterna att Uppsala sjukhus gjort en undersökning av vilka operationer som håller vikten bäst. Det visar sig att den operationen som jag har gjort gastric-bypass inte är lika bra som den som heter switch-operation.
Göteborgs-Posten skrev om det här:
GP: Större ingrepp kapade fler kilon>>

Sen hittade jag denna artikeln på SVT om att fetmaoperationer inte alltid lyckas:
SVT Fetmaoperationen inte lika lyckad för alla>>
I artikeln står det:

Monica Andreasson, som är aktiv i Överviktigas riksförbund och möter många som gjort fetmaoperationer, tror att många som fortfarande har problem med vikten efter operationen har det därför att de inte fått tillräckligt med hjälp med att förändra sitt grundläggande förhållande till mat.

Sötsuget kvar

– Många ser att de har kvar samma bekymmer efter operationen. Man kan inte äta samma mängd under kort tid förstås. Förut kunde jag trycka i mig en 200 grams chokladkaka under en kväll, men det kan jag inte längre. Fast jag kan ju göra det under en hel dag istället. Man sprider ut det lite. Och har fortfarande kvar suget efter sötsaker, säger hon

Men det står också att man hittat en möjlig genetisk förklaring till att vissa går ner mycket i vikt och andra inte.

Det återstår att se.

Det som gäller för mig är väl att ta tag i livet. Att börja använda "mat-sov"klockan igen. Att bestämma menyer för varje dag. Eller kanske använda pulver i en ingångsperiod för att få en kickstart. Vi får se.
Jag gör inget innan påsk i alla fall.

Yes!

Städade under diskbänken och läste på mitt handdiskmedel.

"Fantastisk upplösning av fett"

Tänk om det hade funkat även på människor!

Vi har varit på semester i USA, hela familjen, i två veckor. Två underbara härliga veckor i ett land där allting är stort och mycket. Och då menar jag verkligen stort och mycket. Allt! När jag beställer en liten cappocino så är den lika stor som en mellanstorlek hemma. Läsken kostar nästan ingenting.

Det är inte konstigt att folk ser ut som de gör! Men det fick mig ju inte att må bättre om mig själv. Snarare tvärtom. Jag såg mig själv i dessa människor.

Hade en tanke om att gå på pulver innan vi åkte på semester. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att läsa pappren som jag fick efter operationen för att åter börja äta rätt. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att sätta på min telefon på "ät-sov-klocka" igen. Det har heller inte blivit gjort. Men något måste hända snart!

Kanske kan jag använda fastetiden till att försöka få ordning på det här. Ta en dag i taget. En timme i taget.

Jag lyckades i alla fall ta mig till gymmet i måndags. Det var skönt. Men i onsdags var jag tvungen att vara hemma så att reparatören till diskmaskinen skulle kunna komma (och han lyckades laga maskinen på plats, JIPPI!).

Dagen efter vi kommit hem från semestern var jag på sjukhuset och de ställde in strålningen. Och ritade en massa streck på mig och satte på "plåster" så att strecken skulle sitta kvar. Streck som jag ska ha kvar under hela strålningen. (Som börjar på måndag den 10 mars).

Sen måste jag lära mig att andas med lungorna. Jag som sjunger i kör fyller inte lungorna med luft, jag fyller magen, för att kunna använda stödet. Men nu måste jag alltså fylla lungorna istället. Och det visar sig vara en helt annan teknik.

När jag sedan andas kan jag med hjälp av en monitor se när lungorna är fyllda, och då strålar de (när jag håller andan) och när jag släpper ut luften så slutar de stråla. Detta för att strålningen ska vara så långt borta från hjärtat som möjligt.

Det är fantastiskt vad de kan.

Hela grejen med den här bröstcancern känns helt overklig. Jag känner mig ju inte sjuk. Men jag ser ärret på bröstet. Jag ser de ritade strecken på kroppen. Men jag känner mig inte sjuk. Det är nästan som om det här med strålningen är helt i onödan. Men det är ju bra att det sker.

Jag läser Kristian Gidlunds bok "I kroppen min…". Kristian Gidlund som gick bort i cancer i september förra året. Inte alls samma cancer. Men jag inser ju hur himla bra jag har det. Och hur himla djävligt det kan vara. Hur livet inte alls är rättvist på något sätt.

I morse upptäckte jag ett födelsemärke bak på ryggen som jag inte tänkt på förut. Ett märke som kändes. Och det skrämde mig. Men eftersom jag ska till sjukhuset nästa vecka så tänkte jag att jag kunde ju fråga dem om detta.

Operation är inte allt

Att bli opererad är inte lösningen för att bli smal. Det börjar jag bli mer och mer medveten om ju längre tiden går.

På något sätt trodde jag det - att jag skulle slippa tänka själv och att kilona bara skulle rinna av mig. Men så är det inte. Det står i all tydlig dager. När jag ser mig i spegeln. När jag försöker komma i mina kläder. När jag inser att jag plötsligt klär mig i säck och aska igen… tja, eller snarare stora tält…

Jag läser en länk på facebook - om att man opererar unga människor innan de fyllt 18 år.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=577705

Barn med svår fetma magopereras. Vad ska man tycka om det? Ja, jag kan nog tycka det är bra. Det är förfärligt att ha svår fetma och känna det alldeles hopplöst. Men jag hoppas verkligen att dessa ungdomar i så fall också får hjälp och får en ordentlig uppföljning, hjälp att hantera maten och att hantera "huvudet" - tänket i hur man ser och hanterar mat

Själv inser jag att jag måste göra något åt det här. Nu ska vi strax åka iväg på två veckors semester till USA. Jag hade en idé om att jag innan resan skulle gå på pulver för att komma ner i vikt, men det gick ju inte så bra. Det blir till att ta tag i detta när jag kommer hem

I november fyller jag 50 år. Jag trodde att jag skulle vara smal(are) då. Det är jag inte (även om jag inte är så stor som jag var som störst). Men om jag ska komma ner i "matchvikt" så gäller det att lägga in en högre växel!

Läste en skvallertidning häromdagen. Det stod om den kvinnliga skådespelaren som spelar med i "Gilbert Grape", hon som spelar den feta mamman som inte kommer ur huset.

Det står att hon är överviktsopererad, men att hon i dag är så stor att hon inte kommer utanför huset. Det skulle kunna vara jag…

Ett eller två?

Efter jag hade varit på läkarbesöket den 5 december var jag förvirrad. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag pratade med vänner och bekanta som hade olika erfarenheter. Och det stående rådet som jag fick var att ta bort hela bröstet.

Det var ju den helt säkra metoden som garanterade att cancern skulle vara borta.

Vi åkte till London under Luciahelgen, jag och maken. Det var mycket trevligt. Och jag pratade och funderade mycket om hur jag skulle göra. Och jag var helt övertygad att jag skulle ta bort bröstet. Jag började ställa in mig på detta.

Men när vi kom hem från London låg där en kallelse till att träffa en onkolog. Det var redan på torsdagen och jag bad maken följa med.

Den onkologen var en ung kvinnlig läkare och hon var så bra. Lugn och sansad. Hon sa att all sjuk vävnad var borta. Och att strålningen var minst lika bra som att operera bort hela bröstet. Hon tittade och klämde. Allt såg bra ut.

Det kändes så tryggt och bra när vi hade pratat med henne. Så det blir strålning och jag behåller bröstet. Eftersom vi ska åka iväg hela familjen två veckor under februarilovet så bestämde vi att försöka få igång strålningen vecka nio efter semestern. Det känns bra.

Läkaren sa också att strålningen skulle gå till på ett nytt sätt. Det är ju vänster sida som ska strålas och där sitter hjärtat och lungor. Jag hade ingen tanke på detta. Men för att minska strålningen på dessa organ kommer man att använda en metod som bygger på att man bara stålar när jag andas (eller om det var när jag andas ut). Det är otroligt vad de kommer på.

Nu är det nytt år och jag var i morse och tränade. Nu måste jag verkligen komma igång med bättre mathållning och försöka gå ner i vikt av igen. Jag hade en idé att jag skulle börja med pulver igen, typ som i dag. Men… så är det så mycket som händer och därför blev det inget med det. Men jag måste verkligen försöka - för det här håller inte. Och det funkar inte att skylla på cancern heller. För det vill jag inte. Och jag vill ju inte förlora allt det jag uppnådde med operationen och allt vad det innebar.

Så två bröst - och en vår där jag ska försöka gå ner igen. Det är min ambition för 2014.

Goda råd

Den 5 december var jag och maken på läkarbesök och fick provsvaren från operationen och fick reda på vilka åtgärder som de nu föreslog.

Det var inte helt enkelt att förstå vad läkaren egentligen ville ha sagt. Han kom in, läste på pappret vad jag hette och sa att de fått bort det som de skulle i bröstet - men att jag fortfarande hade cancer i hela bröstet, latent, och att de därför ville operera bort hela bröstet på mig.

Det var det som stod som rekommendation på pappret efter den läkarkonferens de hade haft. Operera bort hela bröstet eller stråla.

Det visade sig alltså att det fanns två olika skolor just när det gällde den här cancern. Som också visade sig inte vara utvecklad cancer utan ett förstadie till cancer som kommer att utvecklas till tumörer om de får fortsätta att växa.

Var vi så mycket klokare efter det här? Jag vet inte. Beslutet låg hos oss hur vi ville göra. Helst skulle vi besluta oss där och då. Strålning eller ta bort hela bröstet? I vilket fall som helst skulle inget göras före januari.

(Ska väl tilläggas att läkaren, som är kirurg, för ett par år sedan hade ett likande fall, där han inte hade rekommenderat borttagning av bröstet, men det hade ändå behövts att göras till slut. Hade han fått bestämma hade han valt att ta bort hela bröstet, det var nog vår uppfattning.)

Jag tror att vi sa att vi ville ha strålning. Men vi kan ändra oss när vi vill. Eller jag… det är ju ändå min kropp.

Jag har talat med olika människor som är mer eller mindre insatt i det här. Att jag borde få prata med ytterligare en läkare och få en "second opinion" är nog satt utom allt tvivel. Det skulle vara skönt att prata med en onkolog och inte en kirurg.

Sen har jag fått rådet att ta bort bröstet - för att bli av med cancern. Jag har fått rådet att lägga om kosten, ta det lugnt och kanske gå i kloster ett tag. Jag har fått rådet att börja med strålning och sedan, om det inte hjälper ta bort bröstet. Och… det var väl det vi också tänkte.

Men det visar sig att det finns en hake med det. Strålningen gör att huden sedan läker sämre. Det är alltså inte så enkelt att först att stråla och sen ta bort bröstet. För då kan det bli svårare att sedan rekonstruera bröstet.

Jag behöver alltså verkligen komma till en onkolog och prata med den.

Vikten ska vi inte prata om… men det börjar bli tråkigt att titta in i garderoben. Det känns som om jag inte kommer in i några kläder, inte har något att ha på mig. Efter jul ska jag ta tag i detta!

Sedan operationen har jag använt den BH som jag fick. En slags "sportbh" eller förband. Den har jag använt dag som natt. Väldigt skönt. Men jag saknar min bygelBH - för alla kläder sitter sämre, kappan sitter sämre. Nu har jag använt min vanliga bygelBH några dagar och det var så skönt. Jag kände mig riktigt normal. Men den mjuka BH kommer jag att använda på natten.

Operationen är klar

Nu är jag opererad. Jag fick en återbudstid, så istället för att behöva vänta till den 29 november opererades jag den 12 november. Det var väldigt skönt inser jag nu efteråt.

Väntan - utan att veta vad det är för cancer, utan att veta vad som behöver göras efteråt - då är det skönt att processen har satt igång.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag har cancer. Det är liksom svårt att ta in.

Operationen gick bra. Jag var först på sjukhuset måndagen den 11 november. Då satte de in en ståltråd i bröstet på mig - för att läkaren sedan skulle hitta rätt när operationen gjordes. Sen fick jag gå och ta en del prover. Och sen var jag på avdelningen och pratade med sköterskan. Och sen var jag och fick kontrast som är svagt radioaktivt. Det var för att de skulle hitta lymfporten och kunna ta bort den.

På tisdagen var jag på sjukhuset kl 06.00. Det ösregnade ute. Maken var snäll och körde mig. Så fick jag ta på mig sjukhuskläder (duschat i descutan hade jag ju gjort hemma både på måndagen och tisdagen). Sen kördes jag iväg i kulveterna till operationen. Fick nålar (är svårstucken så det tog ett tag) och sen körde de in mig på salen.

När jag vaknade upp så har de skurit bort en sektor i bröstet, de celler som var förändrade. Som tur var fanns det inget i lymfan, så den behövde de inte ta bort, bara det provet som skickades iväg på snabbanalys.

Nu är allt skickat på utredning och när jag ska på återbesöket så får jag reda på vad som kommer att hända. Ska det räcka med strålningen eller ska det kompletteras med något mer?

Det var väldigt skönt att de inte behövde ta bort hela lymfan.

När jag kom upp på avdelningen igen så var jag trött. Jag hade inte sovit så mycket på natten och jag slumrade bort större delen av eftermiddagen. På kvällen kom maken och hälsade på. Jag delade rum med två män. Kändes lite konstigt.

På kvällen somnade jag ganska tidigt - med öronproppar. Men vaknade vid midnatt av att mina rumskamrater snarkade, andades väldigt konstigt och pratade högt i sömnen. Jag tillbringade därför resten av natten i dagrummet, läsandes, tittandes på TV och sovandes i tvåmanssoffan.

På onsdagen blev jag utskriven efter att jag pratat med sjukgymnasten och de tittat på mina förband. Det vara skönt att komma hem och få ligga i sin egen soffa, titta på TV och sova i sin egen säng på natten.

Jag har inte ont. Det stramar lite i såren och jag vet inte hur bröstet ser ut egentligen, under förbandet. Jag har fått en BH som jag ska ha som förband - den sitter förfärligt illa och inga kläder passar. Men det är så här det kommer att vara nu ett tag.

Jag är glad att de upptäckte detta i tid - förhoppningsvis!

På kirurgavdelningen där jag låg var det många olika operationer som hade gjorts. Bland annat låg det en kille där som gjort en gastric sleeve. Han hade ont men såg fram emot att få komma hem. Det var en lite annan operation än den jag gjorde för tre år sedan. Jag hoppas att det ska gå bra för honom.

Fuck cancer!

För tre år sedan låg jag på sjukhuset i Uppsala. Slangar i magen och jag åt ingenting. Men jag var i princip frisk. Jag hade själv utsatt mig för en operation som jag trodde skulle hjälpa mig.

Och det gjorde den. Jag gick ner i vikt - men tre år senare är jag ändå inte där jag ville vara viktmässigt. Jag trodde att jag skulle vara i mål. Jag trodde att jag skulle vara "smal". Det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag väger inte så mycket som jag gjorde när jag opererades, men den sista tiden har jag ändå gått upp och jag väger återigen tresiffrigt - vilket verkligen är en varningsklocka. Jag har också fått problem med blodtrycket och går nu till vårdcentralen för att kolla upp det och se om jag eventuellt behöver höja dosen.

En annan varningsklocka är ju att kläderna sitter mer illa igen. Och att jag var tvungen att gå och köpa nya byxor och att jag då fick gå till avdelningen för större storlekar.

Detta var inte så jag tänkte ha det.

Men nu har det stött till ytterligare en komplikation.

I september hade jag fått kallelse till mammografi. Jag glömde bort tiden (!) men kom efter ett par dagar på det, letade upp kallelsen, ringde och fick en ny tid. Var och gjorde mammografin. Efter cirka en vecka fick jag en ny kallelse där de ville göra en uppföljning. Detta hände förra gången också, så jag var inte så orolig egentligen.

De gjorde en ny mammografi och de gjorde punktion och tog vävnadsprover. Läkaren hörde sedan av sig efter en vecka. De ville göra ytterligare test. Istället för att göra en ny punktion med grövre nål (vilket är rutinen) så skickade de mig till magnetröntgen för det ger en mycket säkrare diagnos.

I torsdags var jag och träffade läkaren och fick beskedet att jag har bröstcancer i vänster bröst. Jag ska opereras den 29 november. Jag kommer sedan rutinmässigt också att få strålning efter en månad. Det känns konstigt. Egentligen har jag nog alltid vetat att jag skulle få bröstcancer, det var väl bara en fråga om när. Eller - tja, jag vet inte… Just nu känns det ganska overkligt i alla fall. Jag är ju inte sjuk. Jag mår inte dåligt. Jag har inte ont. Det är ju precis som innan jag var hos läkaren. Fast nu vet jag att jag har cancer. Bara ordet  - CANCER! Det är läskigt att säga och tänka.

Vi berättade för barnen på kvällen. De har inte sagt så mycket och det är ju inte så mycket att säga heller. Dagen efter berättade vi för föräldrarna som ändå var hos oss och åt middag (eftersom det var höstlov och dottern var hemma från folkhögskolan). De blev givetvis ganska tagna, men sa inte så mycket heller. Svärmor har också haft bröstcancer för 15 år sedan. Hon fick det dock när hon var över 70 år. Men det gick ju bra och det känns skönt.

Egentligen så känns det som om det här kommer att gå bra också.

Kanske får den här bloggen lite annan inriktning. Kanske är det så att jag kommer att skriva om min cancer i stället för mina funderingar om vikten. Vi får se.

FUCK CANCER!

För två år sedan…

För två år sedan idag låg jag på operationsbordet och gjorde min första gastric-bypass-operation. Den gick bra. Jag var ganska mör efteråt - men den gick bra… ända tills det började läcka när jag började äta. Och jag fick göra om operationen och ligga kvar på sjukhuset en månad med slangar och allt.

Men det är historia nu. Dock återkommer jag kommer ofta till dessa veckor i mina tankar. Tiden på sjukhuset. Hur det kändes. Hur jag mådde. Hur det var. Eftersom jag ganska ofta återvänder till Uppsala så är det doft, ljus och hörselminnen som också återkommer då.

Två år… jag trodde nog att jag "skulle vara färdig" nu. Att jag skulle nått en "idealvikt" som jag var nöjd med. Men där är jag inte ännu. Det sista året har jag i princip stått helt still. Och det sista har jag till och med gått upp.

Nu vet jag väl ändå vad uppgången beror på. Det har varit många resor och middagar och avbrott från vardagen.

Min mat-klocka är en räddning. Men allt för ofta måste jag stänga av den för att jag är på kurs eller det är något annat som pockar på uppmärksamhet.

Igår var jag i ett annat ärende i Uppsala och träffade min faster, som varit en stort stöd och medvandrare under de här åren.

Hon undrade om det inte fanns en patientförening för oss som var opererade. En patientförening som drev våra frågor, håll kontakt med forskningen och fanns med i debatten. Jag har inte hört talas om en sådan förening. Är det någon som gjort det?

Vilka frågor skulle en sådan förening driva?
Ja, jag tänker på till exempel…

• Lika vård och information vid de olika sjukhusen.
• Lika efterbehandling vid de olika sjukhusen.
• Uppföljning av de som får problem av olika slag.
• Att det skulle vara en rättighet att få träffa dietist även efter operationen - eller KBT-träning eller något.
• Lika behandling efter operationen i fråga om ev efteroperation av överflödig hud.
• Samla forskning och erfarenheter på en gemensam sida på webben.

Det här är några saker som jag kommer på bara så där vid en hastig tanke. Men det finns säkert en massa mer som man kunde koncentrera sig på och jobba med.

Det här med psykolog/dietist/KBT har jag funderat på. Återigen min faster som pratat med mig. Hon tycker det är konstigt att det inte följs upp.

Och nu är jag böjd att hålla med. Eftersom jag har stått still ett helt år med vikten, så inser jag att det fortfarande finns saker som sitter fast i huvudet antagligen. Kanske borde jag gå och prata med någon för att våga börja gräva i det.

Men det var ju just det… våga börja gräva… för det är väl så att jag inser att detta är något som rör det innersta. Som rör det där jobbiga… det där som är så skämmigt. Skammen, oförmågan att "skärpa sig", att veta att det ska vara på ett sätt men att man gör på ett annat. Nja, det här beslutet får nog mogna ett tag till.

Borde jag fira idag? Vet inte riktigt. Får nog tänka lite på det. Men jag glad att jag gjort operationen! Jag skulle inte vilja ha det ogjort, trots problemen efter operationen. Däremot hade jag gärna en än större viktnedgång.

…inte roligt alls…

Nä… det är inte roligt alls! Jag går upp i vikt. Magen hänger som en valross på mig. Jag börjar känna mig som för två år sedan - innan operationen! Nä - det är inte roligt alls!

Jag trodde ju att jag vid det här laget skulle ha gått ner de där sista 15-20 kg också, som var kvar sedan förra året. Men istället har jag alltså gått upp i vikt. SKIT, SKIT, SKIT!!!

Självanalys… tja, ingen träning i somras. (Men jag har börjat nu igen). Utlandsresa till Barcelona med god mat och gott vin. Mycket fika på stan med cappocino. Choklad…

Ja, ja, ja… jag ser också vad felet är. Men jag vill ju inte ha det så här! Jag vill ju faktiskt gå ner mer i vikt. Jag vill verkligen inte gå upp igen! Verkligen inte!!!

Igår var det ett inslag på nyheterna om fetmakirurgi. Som ju har ökat markant de senaste åren. Men det visar sig att det blir inte så mycket billigare, som de trott. Patienterna har lika höga sjukvårdskostnader och utnyttjar sjukvården lika mycket som andra patienter.

Men jag tänker att det är inte så konstigt. Jag går ju till exempel regelbundet till vårdcentralen och tar mina B-12-sprutor och kollar mitt blodtryck. Jag köper kalk och vitaminer för att hålla mig i form. Och det är ju mer än när jag inte var opererad.

http://www.svt.se/nyheter/#vetenskap/fetmakirurgi-dyrare-an-forvantat?&_suid=134804204577606961799743432098

Fetmakirurgi dyrare än förväntat

Nya siffror från stor studie Den som lider av svår fetma och genomgått en fetmaoperation kräver mer sjukvård än de som fått en annan behandling.

Många opereras i Sverige

I dag opereras cirka 8 000-9 000 kraftigt överviktiga personer varje år i Sverige. Men trots den tiodubbla ökningen på bara tio år är det långt ifrån alla svenskar som får den här hjälpen med att gå ner i vikt.
Enligt dagens kriterier är det bara personer med ett BMI på minst 35 som kvalificerar. Samtidigt vill inte alla som får göra operationen genomföra ett så pass radikalt ingrepp.
–Det är fortsatt en stor fråga hur man bäst väljer ut lämpliga kandidater för fetmakirurgi. Idag är det ett BMI-baserat kriterium, men det har börjat ifrågasättas mer och mer, säger Martin Neovius.
(SVT)

Antalet svenskar som opereras på grund av fetma har tiodubblats de senaste tio åren. Tidigare studier har visat att de som genomgått fetmakirurgi har fått en bestående viktminskning på 20 kilo mer än de med svår fetma som inte opererats.
Men eftersom metoden visat sig vara så pass effektiv hade forskare trott att den också skulle leda till lägre läkemedelskostnader och besparingar inom sjukvården.
Nu visar en ny rapport att de som lider av svår fetma och som genomgått operationen kräver mer sjukvård än de som fått annan behandling. Och läkemedelskostnaderna gick inte ner förrän sju år efter operationen.
–De nya resultaten lägger viss sordin på de hälsoekonomiska fördelarna med fetmakirurgi – vi hade förväntat oss att inte bara se besparingar avseende läkemedelskostnader, utan även på slutenvård och öppenvård, med tanke på att den opererade gruppen i mindre utsträckning drabbas av diabetes, hjärtkärlsjukdom och cancer, säger Martin Neovius, docent vid Karolinska Institutet och huvudförfattare till den nya rapporten.
Allvarligt ingrepp
Fetmakirurgi är ett stort ingrepp som är förenat med vissa risker, både på kort och lång sikt. Och den nya rapporten visar att opererade patienter, trots de stora positiva hälsoeffekterna, använder mer sjukvård de första åren efter operationen och sedan lika mycket, jämfört med de som fått annan behandling.
–Det tyder på att medan deras hälsa förbättras på vissa områden, så försämras den inom andra, säger Martin Neovius.
Patienternas behov av vård för cancer, hjärtkärlsjukdom eller diabetes minskar, precis som förväntat. Men de behöver mer vård som är relaterad till själva operationen. De opererade patienterna kan bli sämre på att ta upp näring efter att man byggt om tarmsystemet, och de första åren efter operationen måste många plastikopereras eftersom de har så mycket extra hud.
Sparar på läkemedel
När det gäller läkemedelskostnader under de första sex åren så skiljde sig inte kostnaderna för de som opererats från de som behandlats på annat sätt. Visserligen minskade kostnaderna för diabetesmedicin och medicin mot hjärt- och kärlsjukdomar hos de opererade, men då steg istället kostnaderna för kosttillskott och tarmmediciner. Under perioden från år 7 till 20 år var kostnaderna däremot lägre bland dem som opererats - cirka 1 500 kronor lägre per år.
Rapporten kommer från den svenska SOS-studien (Swedish Obese Subjects) som är världens längsta och största studie där man jämför fetmakirurgi med vanlig behandling mot fetma.
Tidigare resultat från studien har visat att fetmakirurgi ger bestående viktminskning och att operationen också minskar risken för följdsjukdomar, som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.
Dessutom lever de som gått igenom operationen i genomsnitt längre än de kraftigt överviktiga som fått hjälp med att gå ner i vikt genom andra metoder.
Positiva till fetmakirurgi
Trots att vårdkostnaderna inte gick ner så som man hade förväntat sig anser forskarna bakom studien att fetmakirurgi är lönsamt för den som lider av kraftig övervikt.
- Jag tycker att det är ett bra sistahandsalternativ, något att ta till när inga andra metoder varit framgångsrika. Fetmakirurgi har visats minska risken för hjärtinfarkt, stroke, diabetes och cancer, effekter som få andra interventioner i sjukvården kan uppvisa, säger Martin Neovius.
Stora upptäckter i år
I januari levererade SOS-studien nyheten att fetmakirurgi skyddar mot hjärtinfarkt och stroke och nu förra månaden kunde forskarna presentera de nya fynden om förebyggandet av diabetes.
–Dessa visade en mycket stark förebyggande effekt hos patienter med förstadium till diabetes, oavsett BMI. Huruvida denna grupp bör prioriteras diskuteras nu.

När det oväntade händer…

Mamma ringde igår. En av våra grannar på landet (där mina föräldrar bor permanent) hade hastigt gått bort.

Grannen åkte in till sjukhuset och skulle göra samma operation som jag. Men hon fick problem - precis som jag. Men hon dog.

Det är givetvis ingen enkel operation jag har gjort. Det är ett stort ingrepp. Och det kan få konsekvenser. Vilket jag också blev varse. Men… att gå och dö?

Visst - det sa läkaren till mig också (när jag frågade). Men som jag förstod det så handlade detta om att man inte hade upptäckt läckaget i tid utan att det blivit infektion i buken osv. Vad som hänt med grannen vet jag inte. Men om jag uppfattat mamma rätt så handlade det nästan om samma tidrymd som jag (till och med lite kortare från operation till hon dog.)

Detta gör mig bara mer tacksam över hur väl det gått med mig. Hur bra jag mår. Hur glad jag är över alla mina vänner som också gjort operationen och där allt gått bra.
Och att det egentligen inte spelar så stor roll då, att allt hänger på kroppen, att jag är rynkig och att brösten känns som slappa påsar.

Jag lever och jag mår bra!

Utrensning

Nu är det ett år sedan jag gjorde min omoperation också. Det är också skönt att ha passerat det datumet. Då var jag inte så karsk inte. Med slangar i alla ändar… Urinkateter, vätskedropp, morfindropp, två dränslangar direkt in i buken, en ventrikelsond i näsan - lite senare även en venkateter (för att slippa nål till droppet som jag fick i tre veckor när jag inte åt).

Men nu har jag inga slangar. Härligt!

När jag var i Uppsala för några veckor sedan så kändes det konstigt. Det var mycket ljud som gjorde sig påminda. Helikoptern som kom in över staden. Ambulansen som tutade sig fram till akuten. Allt det tog mig tillbaka ett år, påminde mig så starkt om hur det var på sjukhuset - och ändå var jag ju inte där. Konstigt.

Men idag har jag haft riktigt roligt. Idag har jag haft Monika från butik Monika här och vi har gått igenom hela min garderob. "-Vad mycket kläder du har", utbrast hon mitt i allt. Och det är ju just det som varit problemet. Jag har haft en massa kläder, men inte vetat hur jag skall kombinera eller vad jag egentligen passar i. Kläderna har bara tagit en massa plats, samt en massa energi från mig.

Men nu fick jag professionella råd om färger och hur jag kunde tänka. Och det blev en rejäl hög med kläder som jag nu skall ge bort eller eventuellt sälja. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

Men det känns som en härlig börda har lyfts av mig. Lite lättare att välja, lite lättare att kombinera. Och bara kläder som passar (nja, en sanning med modifikation, det hänger ett par byxor, en klänning och en blus som väntar på att jag skall tappa några kilo till).

Jag kan verkligen rekommendera att göra en sådan här utrensning. Kanske har du också en butik som kan hjälpa dig. Eller en god vän som kan agera smakråd. jag kan verkligen rekommendera det!

På tal om vän så var jag ute och åt lunch med en av kamraterna jag lärde känna på Sahlgrenska när jag gick på KBT-gruppen. Hon gjorde sin operation i våras och har gått ner rejält. Hela hennes liv hade förändrats, på många sätt. Vi hade verkligen en mycket trevlig lunch och pratstund tillsammans.

Det är skönt att kunna få prata med någon som vet vad en operation innebär och där man stöter på gemensamma problem. Hon verkar dock ha lite lättare för att gå ner i vikt än vad jag har. Orättvist, men å andra sidan så är hon ute och dansar flera kvällar varje vecka - många timmar. Där ligger jag i lä med mina (i förhållande) korta pass på gymmet. Får väl se vad läkaren och dietisten säger nästa vecka på återbesöket.

För ett år sedan…

…låg jag i en sjukhussäng på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det är idag ett år sedan min första gastric bypass-operation. Åh, vad jag är glad att vara hemma idag. Åh, så skönt att få sova i sin egen säng, duscha i sin egen dusch, få krama sina ungar och få njuta av att vara hemma.

Men jag är också glad över att jag har gjort operationen. Visst - det var en tuff och jobbig månad som följde på den operationen. Operationsärret efter andra operationen (som "firar" ett år den 17 oktober) är inte vackert. Som en ständig påminnelse om hur det blev.

Men nu är jag ändå nöjd.

Jag träffade en vän som gjorde den här operationen för ca 10 år sedan. Hon tyckte att jag blivit så smal. Fast det är jag ju egentligen inte. Fast ändå… I alla fall så sa hon att viktnedgången kommer att gå i omgångar. Själv förlorade hon 17 kg första veckan! 17 kg!!! 40 kg på ett par månader. Men sen stod det still.

Och kanske är det så. Det var ju likadant när jag gick ner med pulver. Då hamnade jag också på den här plattån, där jag befinner mig nu. Då tog jag till pulver en omgång till för att komma ner. Det känns inte som om detta är en lösning.

Jag får väl helt enkelt prata med dietisten och läkaren när jag är på mitt återbesök den 24 oktober.

Men idag firar jag att det är ett år sedan min operation och att jag lever och att jag är glad och att jag mår bra! Hurra!!!

Ett år…

Idag är det ett år sedan jag började med pulver, som sedan ledde fram till min operation, som ledde fram till mitt "nya" liv. Så den närmaste tiden kommer det att vara en mängd "års"dagar.

Just nu är jag i Uppsala med mitt jobb. Jag sover hos mina släktingar, min faster som har följt mig på hela resan och ställde upp när jag låg på sjukhuset.

Det blir mycket samtal om mat och hur det känns och det är bra att få lufta tankarna.
Enligt min telefon (min lilla app som jag har) så har jag förlorat 47,8 kilo sedan 6 september 2010. Knappt ett kilo i veckan alltså. Jag skulle gärna gå ner ca 10 kilo till, men det är kanske mest en önskedröm. Det viktigaste är att gå och träna regelbundet. Och träning borde innebära muskler…

En annan sak som jag har funderat på är det här med kläder och stil. Jag inser plötsligt att jag inte vet vad jag har för stil. Så jag vill inte köpa kläder längre - för jag vet inte vad för sorts kläder jag vill köpa. Tänk vad skönt att få rensa ur garderoben och sedan bara ha några få, snygga, kompatibla plagg!

Vi har en liten klädaffär på ett torg i närheten av där jag bor, där man faktiskt kan få sådan hjälp. Hon har kvalitetskläder, dyra, men bra. Jag tror faktiskt att jag skall prata med henne och be om råd. Jag var där för ett par år sedan och handlade när jag skulle på ett möte som varade flera dagar. Hon plockade fram en skjorta då, som jag aldrig skulle tittat på eller prövat om jag valt själv. Men jag köpte den, och så mycket beröm jag fått för den skjortan… Nej, jag får nog se till att gå till den affären snart igen.

Igår blev det ju ingen gymrunda på morgonen eftersom jag var i Uppsala - men jag cyklade runt här i Uppsala på lite olika ärenden. Så lite motion fick jag i alla fall.

Jag är mycket, mycket nöjd med mitt beslut om operation. För mig har det varit en räddning. Det är tragiskt att det skall behövas så drastiska åtgärder, men om nu detta hjälper mig att leva ett friskare, och gladare liv så är det värt allt!

Hängmattan hänger kvar

När jag började blogga förra året så skrev jag om hängmattan - och hur den ramlade ner (repen brast) när jag låg i den. Läs här>>

Idag har jag legat i hängmattan igen - utan att den ramlar ner. Det var så skönt. Repen var förstås nya - men framförallt så var jag drygt 40 kilo lättare. Det är inte fy skam.

Det blev inget gym i morse för jag är på landet. Men jag har grejat och donat i trädgården, klippt gräset, klipp ner en massa träd och buskar, eldat upp allt (en granne i andra dalen kom och klagade… men då var jag som tur var nästan klar). Så det känns som om kroppen fått sig en rejäl genomkörning i alla fall. Får väl försöka ta en rejäl promenad i morgon också.

Jag åt lunch idag - hade köpt lax och romsås. Gott och jag satt och läste och åt. Sen la jag mig en stund i hängmattan. Men efter en stund så började jag må illa. Det var bara att tillbringa en stund på toaletten med utgifter i båda ändarna. Sen mådde jag bättre igen. Så - note to my self - köp inte kallrökt fjordlax - den, tillsammans med såsen var tydligen för fet för mig. Eller nått.

Middagarna (igår och idag) har jag ätit hos mina föräldrar som bor nära mig på landet. Det är trevligt - men de har lite svårt att ta till sig att jag äter mindre portioner. När jag tar en halv potatis så säger pappa "Får du inte äta mer?" - men jag hoppas att de förstår. Och jag försöker också förklara att det inte är så stor skillnad på hur ofta jag äter (2-3 timmar emellan) mot när de äter. Eftersom båda två har diabetes - fast de klarar av det med mat och eventuellt tabletter - så borde det inte vara så svårt att förstå. Vi får se hur det går här i sommar.

I dagens GP, som jag läste på nätet, så stod den en artikel om att vikten sitter i hjärnan.
GP - Övervikten bor i hjärnan>>

Nyckelhålsmat och tallriksmodell är inget han förespråkar. Där finns för mycket kolhydrater som gör att insulinet går upp.

- Om man lyssnar på de råden dömer man människor till att bli feta. Samtidigt klandrar man människor för att de inte är smala. Det är en dålig myndighetsattityd, tycker jag.

(…)

Det kan krävas många försök och mycket tankekraft för att bryta ett gammalt beteende. Trösten är att hjärnan, precis som vilken annan muskel som helst, kan tränas till nya vanor.

En omprogrammering av livsstilen kan, enligt Hjärnkoll på vikten, starta med att man undviker allt "vitt" under en tid. Det vill säga minimalt med de korta kolhydrater som finns i godis, kakor, läsk, vetemjöl, potatis, vitt ris och pasta.

Mmm… precis så , vi som är opererade vet också att det är i princip detta vi skall undvika. I alla fall jag mår mycket bättre om jag inte håller på och äter "vitt". Hjärnkoll på vikten är skriven av Martin Ingvar och Gunilla Eldh.

Och visst känns det igen att vikten sitter i hjärnan. För beteendet är kvar - även om att möjligheten att följa beteendet har blivit begränsat. Det är bra. Och för mig är det enda sättet att klara av det här livet. Det känns ju i alla fall lite tröstande att hjärnan går att "träna om" och att det också finns hopp för mig alltså.

Önskar er alla en fortsatt härlig långhelg.

Varför är det så olika?

För ett litet tag sedan träffade jag en vän jag lärt känna genom obesitaskliniken här i Göteborg. Vi gick i samma KBT-grupp som ordnades på kliniken.

Nu hade hon också fått göra en operation och den gjorde hon i början av april. Vi kunde bara konstatera att det fungerade väldigt olika på olika ställen.

Hon hade gjort operationen i Kristianstad. Där gjorde man bara sådana operationer. Jag hittade en blogg som tillhör en annan person som har opererats i Kristianstad. Läs här hur det går till>>

Det är alltså så att man skall ha gått ner ett visst antal kilo innan man kommer dit (det är ju samma som i Uppsala). Anledningen är ju att det skall bli enklare för dem att göra operationen vid titthålskirurgin.

De kommer alltså ner dagen innan, sover över på ett gästhem, sen är det sju personer som gör en operation under dagen. En person i timmen, in och ut…
Efter två eller tre dagar får man åka hem (jo, det är ju som det var i Uppsala också, egentligen). Men den stora skillnaden är ju att här äter de inte mat direkt. Utan först äter de soppor i flera veckor, sedan äter man passerad mat i flera veckor - sedan får man börja äta riktig mat. De hade träffar med dietist och läkare före och efter operationen.

Eftersom kliniken bara gör den här typen av operation på det här stället så verkar de väl insatta och informativa. Men… jag bara undrar - varför är det så stor skillnad på vad man får göra efter operationen? Varför ser råden så himla olika ut? Var finns forskningsresultaten på vilken metod som fungerar bäst? För det verkar konstigt att ingen skulle forska på det.

Jag funderar på vad som skulle hänt med mig om jag hade gjort operationen på ett liknande sätt. Och ändå fått mitt läckage. Hade läckaget läkt av sig själv (för nu var det ju ett litet läckage) eller hade det blivit värre? För att det läckt ut lite, lite hela tiden… Det går kanske inte att få svar på den frågan.

Min vän mår superbra i alla fall. Och det gör jag nu också. Så det är bara att konstatera att det verkar fungera med båda metoderna. Vi är båda nöjda med våra operationer.

Äntligen!

Äntligen - så kan jag ropa ut - äntligen!

Sedan tre dagar är jag äntligen tvåsiffrig! Det var ett tag sedan nu - och det började med minsta möjliga marginal, men den har långsamt ökat (avståndet till tre siffror, alltså). Så nu tror jag mig om att äntligen (där kom det ordet igen) vara tvåsiffrig. Aldrig mer tresiffrig - aldrig mer!!!

Jag mår bra. Men jag dricker för lite. Det märker jag för jag är lite snurrig ibland. Jag är torr som fnöske och behöver smörja in mig med olivolja. Jag får rynkor och jag har börjat få gråa hår. Det kanske inte har så mycket med operationen att göra - men jag märker det mer nu. Men som min faster sa - det finns färg.

Idag var jag på vårdcentralen och träffade min läkare. Mitt blodtryck ligger mycket bra nu och det blev bestämt att en av blodtryckstabletterna skall sättas ut. Jag fick också min spruta med B12. Kändes ingenting. Vilket är skönt.

På måndag skall jag åka till Uppsala och träffa en dietist och obesitassköterskan. Det är då ett halvt år sedan jag opererades. Det är inte klokt vad fort det går.

Jag har varit iväg på en del resor, bland annat till Tyskland. Funderade lite på hur det skulle fungera. Men det gick mycket bättre än väntat. Det fanns alltid något lämpligt att beställa på restaurangen. Och jag hade köpt med mig några hårda mackor som jag hade som extra proviant i väskan. Så det gick som sagt utmärkt.

Jag har märkt att det är svårt att komma ihåg att äta när jag är hemma på dagarna. Jag vet liksom inte riktigt vad jag skall äta. Blir hungrig (tja… eller… kanske mer sugen) och så går jag och ser vad som finns i skåpen. Stoppar i mig någonting. Men det blir inte riktigt så bra och nyttigt som det borde antagligen. Måste få bättre koll på det - det är alldeles för lätt att ramla in i gamla vanor.

(När jag var inne och letade efter en bild på en våg sprang jag på den här underbara bloggen om sötsaker - en superduktig tjej som gör fantastiska skapelser, titta på underbara tårtor muffins och kakor på http://sotasaker.blogspot.com/ vilken kreativitet och fantasi!)

Kropp och själ pratar om gastric-bypass

Fick tips om ett mycket bra radioprogram som hade gått i höstas när jag låg på sjukhuset. Det handlar om operationen och gav en mycket mer nyanserad bild av operation och vad som händer efteråt än vad som kom fram i kalla fakta.

Kropp och själ 19 oktober 2010 Lyssna här>>

Läs mer här>>

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?