Kropp och själ om att hålla vikten

Igår hörde jag på Kropp och själ i P1. Det handlade om att hålla vikten efter att man gått ner mycket i vikt.
Lyssna själv här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=4987259

Så här skriver Kropp och själ på sin webbsidan:

Foto: Scanpix

Eftersnack v 9 Bantarens svåraste match

Att banta är ingen konst. De flesta överviktiga har gjort det med framgång många gånger. Det svåraste kommer sedan, när målvikten är uppnådd och suget efter kalorierna börjar ta över. Att hålla vikten blir ofta en livslång och stenhård kamp. Och emot sig har man inte bara dåliga vanor utan också en stark biologisk drift. Forskaren Joseph Proietto vid universitetet i Melbourne i Australien har visat att personer som minskat i vikt har förändrade hormonnivåer långt efter själva viktnedgången. Det kan påverka både förbränningen och känslan av hunger och gör det extra svårt att hålla sig kvar vid den lägre vikten man lyckats komma ner i. Dagens program diskuterar varför det är lätt att banta men sedan så oerhört svårt att hålla vikten.

Johanna har lyckats hålla sin matchvikt i två år, men det innebär en ständig kontroll på vad hon äter, har hon inte det rusar vikten genast iväg. Kim har blivit 45 kilo lättare och vittnar om att varje lunch, middag och inköpstillfälle i mataffären handlar om att välja rätt. Suget och drogen finns där hela tiden ungefär på samma sätt som för en nykter alkoholist.

Gäst i programmet är Signy Reynisdottir från överviktscentrum vid Norrtulls Sjukhus.

Dessutom handlar det om mer eller mindre lämpliga sätt att mäta övervikt och om det allt vanligare risktillståndet fettlever.

Smaken

OK… jag kom inte iväg och fick köpa de där tabletterna i lördags. Men jag var på apoteket igår och köpte något som heter remifemin. Jag tog en tablett när jag kom hem och en tablett på kvällen. Och sen gick jag och la mig och sov. Hela natten! Jag vaknade inte en enda gång och var varm. Kanske var detta en engångshändelse. Men det spelar ingen roll. Det var så skönt! Och jag tror att det håller i sig.

Fast jag har sovit bra så har jag upptäckt att jag, när jag går och lägger mig, har börjat tänka på detta att jag vaknar på natten. Det har varit ett orosmoment. Väldigt skönt i morse i alla fall!

När jag låg på sjukhuset i oktober 2010 fick jag en minnespinne med en massa talböcker av min vänner. Det var väldigt snällt av dem. Men jag orkade inte lyssna på några böcker då. Och jag har liksom inte kommit mig för senare heller. Men nu lyckades jag ladda ner de där böckerna i min telefon. De flesta böckerna hade jag redan läst. Men jag började med en som jag inte läst. Den heter Smaken och är skriven av Muriel Barbery>>.

Den handlar om en matkritiker som ligger för döden. Han ska dö inom 48 timmar. I princip skulle man nog kunna säga att han har ätit ihjäl sig. Nu ligger han där i sin säng och letar efter en smak. En alldeles särskild smak som han vill känna innan han dör. Varje kapitel beskriver, mycket, mycket ordrikt, olika måltider, smaker, företeelser och minnen ur kritikerns liv. Parallellt får vi också följa hans familj, vänner och husdjur och deras syn på mannen.

Det var som sagt en mycket ordrik roman och inte så särskilt händelserik egentligen.

Men jag funderar just på hur mina vänner tänkte när de gav mig just den här boken. En matkritiker ligger för döden för att han har ätit ihjäl sig, han letar efter en smak och hela boken är en enda stor orgie i matupplevelser av de mest skilda slag…

Ja, jag tror det var bra att jag inte lyssnade på den när jag låg på sjukhuset med mitt näringsdropp och slangar.

Varm och kall - varm och kall

Alltså… nu är jag i den där åldern som väl kallas övergångsåldern. Sedan ett par år så har mensen hoppat över en månad ibland, men sen kommit tillbaka regelbundet.

De första gångerna blev jag lite fundersam och gjorde då och då ett gravidtest (som alltid var negativt). Men nu är det inte bara en månads överhoppande. Nu har jag inte haft mens sen i november.

Vilket på ett sätt är väldigt skönt. Men… på ett annat sätt inte alls är skönt! För särskilt den perioden när jag borde haft mens så fungerar inte termostaten. Jag är varm och kall om vartannat. Och på nätterna vaknar jag, slänger av mig täcket, väntar tills jag svalnat av och fryser lite, tar på mig täcket och somnar om. Och detta upprepas om och om och om igen…

På dagarna är det likadant - men det är ju bara att slänga av sig koftan (och ta på den igen), det är ju lite mer hanterbart (även om det är jobbigt också).

Jag är 47 år - jag trodde nog inte att övergångsåldern kom så här. Innan 50. Men så är det väl.
Och nu har jag läst på om det här på nätet. Vid 45-55 års ålder. Så det stämmer ju perfekt…
Klimakteriebesvär>>

Nu följer jag ju de råden som de skriver. Motionerar, äter rätt (ganska i alla fall), klär mig lager på lager, röker inte (har aldrig gjort).

Men nu är jag trött på att ha det så här. I dag tänker jag gå till hälsokosten (eller apoteket om det inte finns där) som ligger här bredvid och fråga efter det där medlet som de gör reklam för på TV. Fermal balans. Så får vi se om det gör någon nytta. Och jag borde väl också gå till en gynekolog gissar jag om det inte hjälper.

Det är inte alltid så lätt att skilja dessa temperaturväxlingar mellan dumpningar heller. Så det är inte alltid så lätt att veta om jag har ätit fel eller bara har temperaturkaos. Alltså - är det inte det ena så är det det andra…

När det oväntade händer…

Mamma ringde igår. En av våra grannar på landet (där mina föräldrar bor permanent) hade hastigt gått bort.

Grannen åkte in till sjukhuset och skulle göra samma operation som jag. Men hon fick problem - precis som jag. Men hon dog.

Det är givetvis ingen enkel operation jag har gjort. Det är ett stort ingrepp. Och det kan få konsekvenser. Vilket jag också blev varse. Men… att gå och dö?

Visst - det sa läkaren till mig också (när jag frågade). Men som jag förstod det så handlade detta om att man inte hade upptäckt läckaget i tid utan att det blivit infektion i buken osv. Vad som hänt med grannen vet jag inte. Men om jag uppfattat mamma rätt så handlade det nästan om samma tidrymd som jag (till och med lite kortare från operation till hon dog.)

Detta gör mig bara mer tacksam över hur väl det gått med mig. Hur bra jag mår. Hur glad jag är över alla mina vänner som också gjort operationen och där allt gått bra.
Och att det egentligen inte spelar så stor roll då, att allt hänger på kroppen, att jag är rynkig och att brösten känns som slappa påsar.

Jag lever och jag mår bra!

Det är ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Det har olika orsaker.

En är att min svärfar har gått bort. Han var 90 år och bodde på hem sedan ett par år tillbaka. Han mådde egentligen ganska uselt och klarade sig inte alls själv. Svärmor var där och hälsade på honom varje dag. Men döden kom ändå mycket hastigt och oväntat, när vi var i Uppsala.

Den andra orsaken är att annars så går dagarna som vanligt. Jag går till träningen måndag, onsdag, fredag. Jag äter oftast när klockan ringer. Jag mår illa ibland när jag har ätit för sött (eller för mycket. En semla kom upp nästan lika snabbt som jag fått ner den).

Inte så mycket att skriva om egentligen.

Jag får kommentarer om att jag blivit så smal. Då funderar jag på vilken bild folk egentligen har av mig. Jag har inte gått ner så mycket de senaste tiden. Jag är fortfarande kraftigt överviktig (enligt tabeller). Jag skulle behöva gå ner 10-15 kg för att hamna i något slags normalläge.

Visst - jag ser väl också att jag är smalare än när jag var tjock. Jag mår bra och antagligen "för jag mig" annorlunda också. Men… så himla smal är jag väl ändå inte? Och inte så att människor som jag med någorlunda regelbundenhet träffar kan säga att jag blivit smal. Nej… det är lite svårt att förstå.

Det jag har märkt är att jag antagligen dricker för lite vatten. Jag är rynkigare. Särskilt under ögonen. Det syns väldigt tydligt när jag sminkar mig. Och en person som är duktig på att sminka sa till mig att jag är alldeles torr under ögonen. Jag har också märkt att brösten är tunna och sladdriga och magen hänger…

En trasdocka - det är en ganska bra beskrivning av hur jag känner mig ibland. Sladdrig och lös i konturerna.

Känns ju lite tråkigt när jag egentligen mår så bra och är så glad.