Ett eller två?

Efter jag hade varit på läkarbesöket den 5 december var jag förvirrad. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag pratade med vänner och bekanta som hade olika erfarenheter. Och det stående rådet som jag fick var att ta bort hela bröstet.

Det var ju den helt säkra metoden som garanterade att cancern skulle vara borta.

Vi åkte till London under Luciahelgen, jag och maken. Det var mycket trevligt. Och jag pratade och funderade mycket om hur jag skulle göra. Och jag var helt övertygad att jag skulle ta bort bröstet. Jag började ställa in mig på detta.

Men när vi kom hem från London låg där en kallelse till att träffa en onkolog. Det var redan på torsdagen och jag bad maken följa med.

Den onkologen var en ung kvinnlig läkare och hon var så bra. Lugn och sansad. Hon sa att all sjuk vävnad var borta. Och att strålningen var minst lika bra som att operera bort hela bröstet. Hon tittade och klämde. Allt såg bra ut.

Det kändes så tryggt och bra när vi hade pratat med henne. Så det blir strålning och jag behåller bröstet. Eftersom vi ska åka iväg hela familjen två veckor under februarilovet så bestämde vi att försöka få igång strålningen vecka nio efter semestern. Det känns bra.

Läkaren sa också att strålningen skulle gå till på ett nytt sätt. Det är ju vänster sida som ska strålas och där sitter hjärtat och lungor. Jag hade ingen tanke på detta. Men för att minska strålningen på dessa organ kommer man att använda en metod som bygger på att man bara stålar när jag andas (eller om det var när jag andas ut). Det är otroligt vad de kommer på.

Nu är det nytt år och jag var i morse och tränade. Nu måste jag verkligen komma igång med bättre mathållning och försöka gå ner i vikt av igen. Jag hade en idé att jag skulle börja med pulver igen, typ som i dag. Men… så är det så mycket som händer och därför blev det inget med det. Men jag måste verkligen försöka - för det här håller inte. Och det funkar inte att skylla på cancern heller. För det vill jag inte. Och jag vill ju inte förlora allt det jag uppnådde med operationen och allt vad det innebar.

Så två bröst - och en vår där jag ska försöka gå ner igen. Det är min ambition för 2014.

Fat and back

Har just sett ett TV-program "Fat and Back" - om en kille i australien som bestämde sig för att gå upp 40 kg (50% av sin kroppsvikt) på 6 månader och sedan ägna 6 månader att gå ner dem igen. Till saken hör att han var tränare på ett gym.
http://www.paulpjjames.com/fat-and-back/

Han jobbade kvar på gymmet - men gymmade inte själv alls.

Det var en väldigt speciell resa.

Han åt allt, obegränsat, jämt och ständigt de första månaderna. Och han la på sig rejält. Magen var stor som en spärrballong.

Och det var inte enkelt att gå ner. Men givetvis så klarade han av det.

Det här fick mig att få väldigt dåligt samvete att jag inte varit ute och ens promenerat en enda (nästan) morgon på hela sommaren! Trots att det varit så fantastiskt fina sommarmornar.

Men när vi flyttar hem till stan så är det bara att dra iväg till gymmet. Funderade till och med om jag skulle satsa på några gånger med personlig tränare som får mig att kämpa lite till.

Förra blogginlägget skrev jag att jag eventuellt skulle göra några pulverdagar. Och det gjorde jag. Nästan 10 dagar med pulver. Det var skönt - fast jag var sugen på att äta. Något kilo gick jag nog ner men det hade nog varit mer effektivt att också motionera parallellt.

Varm och kall - varm och kall

Alltså… nu är jag i den där åldern som väl kallas övergångsåldern. Sedan ett par år så har mensen hoppat över en månad ibland, men sen kommit tillbaka regelbundet.

De första gångerna blev jag lite fundersam och gjorde då och då ett gravidtest (som alltid var negativt). Men nu är det inte bara en månads överhoppande. Nu har jag inte haft mens sen i november.

Vilket på ett sätt är väldigt skönt. Men… på ett annat sätt inte alls är skönt! För särskilt den perioden när jag borde haft mens så fungerar inte termostaten. Jag är varm och kall om vartannat. Och på nätterna vaknar jag, slänger av mig täcket, väntar tills jag svalnat av och fryser lite, tar på mig täcket och somnar om. Och detta upprepas om och om och om igen…

På dagarna är det likadant - men det är ju bara att slänga av sig koftan (och ta på den igen), det är ju lite mer hanterbart (även om det är jobbigt också).

Jag är 47 år - jag trodde nog inte att övergångsåldern kom så här. Innan 50. Men så är det väl.
Och nu har jag läst på om det här på nätet. Vid 45-55 års ålder. Så det stämmer ju perfekt…
Klimakteriebesvär>>

Nu följer jag ju de råden som de skriver. Motionerar, äter rätt (ganska i alla fall), klär mig lager på lager, röker inte (har aldrig gjort).

Men nu är jag trött på att ha det så här. I dag tänker jag gå till hälsokosten (eller apoteket om det inte finns där) som ligger här bredvid och fråga efter det där medlet som de gör reklam för på TV. Fermal balans. Så får vi se om det gör någon nytta. Och jag borde väl också gå till en gynekolog gissar jag om det inte hjälper.

Det är inte alltid så lätt att skilja dessa temperaturväxlingar mellan dumpningar heller. Så det är inte alltid så lätt att veta om jag har ätit fel eller bara har temperaturkaos. Alltså - är det inte det ena så är det det andra…

Tjatet lönade sig

Ni som har läst bloggen förut vet att jag har talat om maken. Maken som snarkar… Maken som inte motionerar. Och som stör min nattsömn.

Jag har länge bett att han ska göra något åt sin snarkning, men han svarar bara att han inte snarkar. Men så fick vi låna en film som handlade om farlig snarkning. Den såg vi och jag tror det tog skruv. För jag tror att han kände igen sig.

Jag har också bett honom under drygt ett år att gå och göra en läkarundersökning, för jag var rädd att han hade högt blodtryck. (med den snarkningen och övervikten var det ingen svår gissning). Och till slut…

Nu har han varit hos läkaren. De har gjort en rejäl undersökning på honom, framåt och bakåt och hitåt och ditåt. Blodprover och röntgen och allt. Mätning och vägning. Ett dygn med blodtrycksmanschett för att få ett bra underlag.

Detta har resulterat i att han har fått cortinsonspray mot polyperna i näsan som orsakade snarkning. Han har fått xenical för att gå ner i vikt. Och han har fått blodtryckssänkande medicin - eftersom blodtrycket var mycket högt.

Det här känns väldigt bra, för jag har varit orolig. Givetvis. Läkaren har till och med ringt efter ett par dagar för att följa upp hur det går. Läkaren ville också att han skulle börja motionera, men det har tyvärr bara resulterat i två promenader hittills.

Snarkningarna har väl blivit lite bättre, men just nu är han på kurs i Stockholm och jag upptäcker att jag sover mycket bättre, utan att bli störd det minsta. Trots att jag sover med öronproppar jämt.

På tal om att motionera. Jag går ju till gymmet tre gånger i veckan. De senaste veckorna har jag upptäckt att det har blivit betydligt fler motionärer där på morgonen. Jag är sällan ensam längre och ibland är apparaterna upptagna där jag brukar vara. Det är ju egentligen roligt - men lite ovanligt för mig.

Jag är…

… arg, ledsen, besviken och förbannad!

Jag skall förklara varför. För ett par veckor sedan tog batteriet slut i vår våg hemma (efter 6 år…) så vi hade alltså ingen våg hemma längre. Jag hade bara vågen på gymmet. De båda har ju varit ganska samstämmiga så det var ju bra.

Så glad i hågen kom jag till gymmet och efter träningen vägde jag mig. Och hade gått upp 6 kg! Men hallå!!!?? Men jag tänkte det var nog ett enstaka fel. Nästa vecka samma resultat. Jag tänkte att det är nog någon som har ställt om vågen på gymmet.

Men i morse så satte vi in de nya batterierna i vår våg hemma. Och den visade också på en uppgång…

Och jag blev så himla ledsen, förbannad och besviken. Nu är jag ju tillbaka till den där förhatliga plattån där jag låg hela sommaren. Den dippen som kom när jag började träna är borta.

SKIT, SKIT, SKIT, SKIT!!!

Ja, ja, jag vet… Det är egentligen inte hela världen. Och jag mår bra och allt det där.

Men… det är så sabla tråkigt!!! Jag vill ju vara normalviktig, jag vill inte vara överviktig - som jag då fortfarande är om man ser på BMI och sånt.

Och jag fattar fortfarande inte hur jag kan lägga på mig 4-6 kg på en vecka - och sen ligga kvar där!

Nej, så nu tänker jag gå runt och sura och vara besviken ett tag. Sen får vi hoppas att det går över. Jag var i alla fall och tränade i morse.

Jag är ofta ensam där. Skönt. Men jag inser att jag antagligen skulle träna mer om jag hade en PT (personal trainer). Men där är jag inte ännu…

Jag tänkte på deltagarna i Biggest loser idag när jag satt där vid mina maskiner. Där går det inte att slappa, det är träning, träning, träning. Och så tappar de 5-6 kg i veckan också. Fast det verkar inte helt hälsosamt. Men effektivt…

De har stora speglar på gymmet. Det är inte bara det som är stort. Min mage är också stor. Och den hänger. Gör magövningar, men det känns inte som om det gör så stor skillnad. Och det går inte att gå i tajta tröjor egentligen. Men ibland gör jag det ändå. Det är också tråkigt. Så när jag ändå går och är besviken på vikten så tar jag med det här med magen också.

Bra blodtryck

Igår satte min läkare ut den sista lilla blodtryckstabletten. Jag var och tog blodtrycket förra veckan och det låg väldigt bra. Och det tyckte läkaren också och satte därför ut tabletten. Härligt. Jag tar ju ändå tabletter på morgonen (kalk, vitaminer och selicia) men det är skönt att slippa blodtrycksmedicinen.

Den sista veckan har jag fått mycket komplimanger för hur jag ser ut. "Så söt du är! … ja, du var söt förut också… men nu ser du jättefin ut!" och sånt. Det är roligt. Jag känner mig ganska fin också. Trots att jag kanske egentligen vill gå ner 10-12 kg till för att känna mig "i hamn". Men det är en stund kvar innan jag når dit. Om jag räknar ut mitt BMI så ligger jag ju fortfarande på fetma och övervikt. (BMI 31,1 och fettprocent 42,5%) Ditt BMI kan du räkna ut här>>.
Jag vill bara vara normalviktig, det känns att det är en liten bit kvar.

Har funderat på det här med att gå till klädaffären. Förstår inte riktigt hur det skall gå till rent praktiskt. Jag har ju så himla mycket olika kläder i garderoben. Vilket skall jag ta med mig? Skall jag ta allt? Eller skall jag rensa ut innan själv? Kanske kan jag få henne att komma hit istället? Alla T-shirt som jag har olika känslomässiga bindningar till, hur jag jag med dem… Ja, dessa I-landsproblem…

Nu har verkligen hösten kommit till västkusten. Idag har det regnat och blåst och varit förfärligt väder. Har knappt stuckit ut näsan alls. Det är tur att jag släpar mig upp till gymmet tre gånger i veckan i alla fall.

Snabba iakttagelser

Några snabba konstateranden:

1. Om man börjar träna regelbundet går man ner i vikt. Det har hänt mig i alla fall. Efter att ha stått i princip still hela sommaren (utan träning) så har jag nu tappat och och ser en viktnergång som verkar vara bestående. Härligt. Har också cyklat flera gånger.

2. Klarar av att äta Lindt choklad 90% och 85% utan problem. Men Lindt Dark Sea salt (som är väldigt god) klarar jag inte utan hjärtklappning och illamående. Jag har prövat flera gånger…

3. En blus jag har använt, där jag inte kunnat knäppa knapparna på ärmarna (korta ärmar med en litet sprund och en knapp) kunde jag plötsligt knäppa häromdagen. Jippi!

Så kan det gå!

Och dagens resultat är…

Det var en tag sedan jag gjorde en rejäl "avstämning" av mått och vikt.

Nu ser det ut så här: (startdatum 6 september 2010)

Vikt (- 42,8 kg)
Midja (-35,0 cm)
Lår (-19,0 cm)
Knä (-10-12 cm)
Vad (-7,5 cm)
Vrist (-4,5 cm)
Överarm (- 7,5 cm)
Handled (-2,0 cm)
Bröst (- 22 cm)

Känns rätt så OK. Jag har fått plocka bort en del kläder, leta upp en del mindre storlekar i garderoben och det är roligt. Fortfarande har jag en hög med byxor som ligger i garderoben som jag inte riktigt kommer i. Det handlar nog om kanske -10 kg till. Men sen så… då skall jag väl komma i alla mina gamla kläder. Vem vet - kanske kan jag ta fram även min folkdräkt?

Mat-klockan fungerar rätt så bra. Jag kommer lättare ihåg att äta regelbundet. Fortfarande har jag svårt att få i min vattnet. Men gör mina tappra försök. Träningen är fortfarande supertråkig (dvs väldigt enkel att prioritera bort). Men jag går ändå regelbundet dit. Har också tagit fram min cykel och börjat använda den lite mer frekvent. Inga längre sträckor ännu, men det funkar ändå bra.

Kalktabletterna har jag också börjat med. Mycket goda. Det var en gigantisk burk och tabletterna var väldigt stora. Men det är mening att man skall tugga dem och de smakar som dextrosoltabletter. Helt OK. Kalktabletterna heter Kalcipos-D forte.

Ytterligare en blodtrycksmedicin har jag fått sätta ut. Blodtrycket ligger väldigt bra. Så nu har jag bara två tabletter med blodtrycksmedicin kvar. Hoppas bli av med båda dessa tabletter så småningom också.

Jag har varit på en hel del konferenser och kurser. Även det har fungerat bra. Ibland blir jag rädd för att jag klarar av att äta för mycket. Men sen märker jag - det gör jag faktiskt inte alls. Men det gäller nog att hålla koll på vad man stoppar i sig hela tiden. Så att det inte blir för mycket.

Igår hittade jag sandwich i den lokala konsumaffären. Ni vet de där hårda mackorna som man kan köpa på Seveneleven- affärer och kiosker. Så nu har jag köpt på mig ett gäng sådana att ha med mig i väskan när jag är ute. Det är alltid lättare att ta till än att försöka hitta något att stoppa i sig och det mesta som finns ute är stora gigantiska baugetter.

Möten och olja och kalla fakta

Dagarna flyger iväg - och nästan varje dag tänker jag att jag borde gå in på bloggen och skriva lite. Det händer ju saker jämt som jag kunde berätta om. Men så har det inte blivit. Men nu så… (hade ju egentligen tänkt att städa på kontoret, så det här var roligare att göra.).

Sen jag skrev sist så har jag träffat tre personer som jag gärna vill nämna.

Dels är det min goda vän som driver bloggen Barfota - vi är gamla barndomskamrater och vi träffades i veckan. Härligt att träffa sina vänner som man delat i princip hela sitt liv med. Det är bara att plocka upp där man var sist. Gott. Det är livskvalité!

Den andra personen är en av deltagarna i den KBT-grupp där jag var med på Obesitasmottagningen i Göteborg. Hon gjorde sin operation för ett år sedan och är supernöjd. Vi träffades när hon var på besök i Göteborg och fick en härlig pratstund och fika i stan. Vi pratade bland annat om träning. Där visade det sig att vi är ganska olika. Hon är en tävlingsmänniska som gärna stod 1/2 timme (eller 1 timme) på Crosstrainern och sedan också körde 1/2 timme i gymmet. Tja… olika falla ödets lotter kan man säga. Det är inte riktigt min grej att träna på det viset. Men väldigt roligt att träffa henne och prata erfarenheter om operation, mat, eftervård och kläder.

Det tredje mötet har jag gjort denna helgen när jag varit på en spännande konferens, nämligen webcoast. En konferens för oss som älskar webben. Och där träffade jag Thina Grotmark som driver bloggen Beyond Sizez>>.
Roligt att träffa denna trevliga kvinna i verkligheten. Hon vann också ett pris för sin fina blogg med massa fina tips.

Så detta var tre mycket trevliga möten.

Det som också har hänt är att jag tror (det verkar i alla fall så) att min platå äntligen har släppt och att jag återigen börjat gå ner i vikt. Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men jag hoppas att det är så.

Dessutom fick jag en kallelse i fredags till mitt återbesök i Uppsala, dit jag ska i april. Så nu måste jag ta mig till vårdcentralen och ta en massa prover. Typiskt nog var jag där fredag förmiddag (innan posten kommit) för att ta blodtrycket och få mina blodtrycksmediciner påfyllda. Men det är väl bara att knalla tillbaka nästa vecka. Blodtrycket ligger mycket bra numera, med mediciner i och för sig. Jag hoppas att jag snart kan börja sätta ut någon av mina tre tabletter som jag stoppar in mig.

Dock har jag börjat stoppa i mig en annan tablett. Nämligen Selicia. Det är för att stärka hår och naglar som inte mår så bra känner jag (det skrev jag också om här>>). Och jag är torr som fnöske (måste dricka mer vatten, jag vet!!!) så att jag har börjat smörja in mig med olivolja för att inte damma hela tiden.

Ok - det var en snabb uppdatering.

Var det någon av er som såg programmet Kalla fakta från 10 mars som handlade om gastric bypass-operationer? Du kan se programmet här>>
Så här skriver Kalla fakta om programmet:

Om fetmaoperationer. Antalet fetmoperation ökar i Sverige men det är många som ångrar sig efteråt. I takt med de ökade operationerna kommer också larmrapporter om svåra biverkningar som bristsjukdomar, depressioner och alkoholmissbruk. Reportrar Katarina Franck, Magnus Wennerholm och Markus Junghard.

I en facebook-grupp som vi opererade har på nätet så har vi diskuterat det här programmet efteråt. Vi är alla rätt så upprörda över hur vinklingen i programmet var. Att det inte fanns någon som intervjuades av alla oss som faktiskt är nöjda med operationen. Som kan se en livsförändring och något positivt med operationen.

En av personerna har sagt till mig "Syftet med operationen är att man skall gå ner i vikt. Inget annat. Om man har gjort det så är det väl en lyckad operation? Då kan man väl inte komma och säga att operationen är misslyckad för att det är annat som inte fungerat?".

Det som däremot var bra med programmet är att de tar upp problemet med att landstingen behandlar dessa patienter olika och att det är olika regler. Det är också bra att ta upp behovet av att dessa patienter (vi) får möjlighet till samtal och uppföljning, för det är en livsförändring som påverkar allt. Om man i hela sitt liv har identifierat sig som "tjock" och stor, så är det inte enkelt när människor börjar se på en med helt andra ögon. Självklart är det jobbigt.

Men för mig som gjort operationen, så är jag supernöjd - trots komplikationerna efter operationen. Trots att jag inte kan äta för fort, för mycket eller dricka kolsyrat och alkohol. För jag ser framför mig att jag skall leva som normalviktig, orka resa mig, orka gå, orka motionera och kunna köpa kläder på andra avdelningar än där det hänger superstora plagg.

Till exempel är jag väldigt glad över min vårkappa som jag nu använder. En röd, insvängd kappa från Ellos.

Ingen träning, ingen ordning

Det har gått ett tag sedan jag skrev senast.

Det som har hänt är att inte så mycket har hänt. Jag har varit förkyld, så jag har inte vågat eller orkat träna. Inte särskilt mycket förkyld, men så där så att det har känts oövervinnligt att gå och träna. Det är väl inte så där lysande egentligen för jag har inte gjort något annat heller (dvs promenerat eller så).

Vikten står fortfarande still. Det är oerhört retligt. Det är som om jag har fått ett kladdpapper på mig som jag försöker skaka av mig - men som inte vill lossna. Superjobbigt.

Och då hamnar jag i de gamla vanorna igen… Glömmer att äta, stoppar i mig fel saker (och mår illa…) Så lätt det är att hamna i fel dike, så lätt det är att göra det som man alltid har gjort.

Förra lördagen var min faster och hälsade på. När jag låg på sjukhuset så pratade hon ofta om de skulle komma och hälsa på oss, sitta och prata och vi skulle se en film (vi har ett biorum hemma). Och nu äntligen blev detta av. Det var mycket trevligt.

Och vi fick prata lite om hur det hade varit, hur det är nu och maken fick vara med också. Han fick frågan om vad han tycker. Han såg på mig och så "Det blir nog bra så småningom". Jag blir aldrig klok på den karln. Jag vet att han var tveksam till att jag skulle göra operationen. Men vad menar han? Jag har inte frågat - kanske är jag rädd för svaret.

Jag har rest en del den sista tiden, det funkar ganska bra. Men det är kanske också därför som det har varit lätt att ta till gamla vanor. Det tråkigaste är när man sover på hotell och inte kan njuta av att sitta vid en stor frukostbuffé. För jag orkar ju bara en hård macka i alla fall. Trots att det finns en massa andra goa saker där. Men det är ju ett I-landsproblem.

Förra söndagen fyllde svågern 50 år och han bjöd ut oss på Heaven 23. Det var mycket gott och trevligt.

Jag talade med hovmästaren och bad om små portioner. Jag och dottern åt tre-rätters och de övriga fem-rätters. Det fungerade alldeles utmärkt och var synnerligen supergott. Och jag mådde utmärkt. Tog lax till förrätt och torskrygg till huvudrätt samt ost till efterrätt. Eftersom de övriga åt fem-rätters så dröjde det ju mellan rätterna, vilket nog passade mig alldeles utmärkt.

Samtal med dietisten

I veckan hade jag telefontid med dietisten. Och punktligt ringde hon upp mig och vi pratade igenom hur en vanlig dag såg ut för mig, vad jag äter osv. Och hon tyckte att jag måste äta ett mellanmål till på eftermiddagarna och givetvis (som jag redan visste) dricka mer vatten.

Hon frågade mig också om jag hade råkat ut för dumping. När man äter för mycket, för fett eller för sött och inte mår bra. Det har bara inträffat någon enstaka gång, så jag sa det. Jag har inte mått dåligt.

På kvällen kom maken hem med en bit smörgåstårta och jag tog en bit av den. Sen mådde jag så dåligt att jag var tvungen att gå på toaletten och få upp den. Nästa dag var jag i stan och åt middag med min vän. Det var en fiskburgare. God, men ganska salt. Efter en stund kände jag att jag inte mådde bra. Försökte med en primperan mot illamående - men det hjälpte inte. Det var bara att ge sig till toaletten. Fick alltså inte ut så mycket av mina pengar den dagen… Men efteråt mådde jag bättre.

Så kan det gå.

Jag har börjat med en liten magövning på gymmet också. En mycket enkel situp med hjälp av en kettelbell på 4 kg. Och det känns i … armarna.

Ja, ja, som gyminstruktören sa - det nya är att man gör en övning som tränar flera muskler på en gång (det är ju himla praktiskt och sparar tid…)

Förfärligt redig

Jag har varit väldigt duktig den senaste tiden. Jag har kommit iväg och tränat på gymmet måndag, onsdag och fredag. Just nu går jag efter julkalendern, för gymmet öppnar 7.30. Då kommer jag dit lagom. I går var jag till och med först där och de hade inte ens hunnit tända upp i lokalen.

Så jag känner mig förfärligt redig och duktig på alla sätt och vis. Det är ren viljestyrka som gör att jag går dig - inget annat. Men kanske kan jag gå dit med hjälp av lust så småningom.

Jag passade på att väga och mäta mig idag.
Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 28.6 kg)
Midja (-23,0 cm)
Lår (-13,0 cm)
Knä (-7,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 8 cm)

Jag känner mig helt OK och det fungerar med maten. Kan av vana känna mig sugen på att äta bullar och kakor - inte för att jag vill, utan för att det är en vana. Men… det går inte och då är det faktiskt enkelt att låta bli. Underbart!

Jag har inte ont i magen eller problem på något sätt. Kan, om jag sväljer för stort eller för fort, känna av magen lite, men aldrig några problem. Det är alldeles underbart som sagt.

Jag fryser!!!

Det är så himla kallt hela tiden. Jag fryser, går med tjocka innetofflor, extra tröjor och halsdukar inne. Och ändå så fryser jag nästan hela tiden. Vilket kanske inte är så konstigt när jag inget äter (i förhållande till förut) och kroppen inte har någon mat att förbränna. Nä… jag får se om jag kan hitta riktig varm mat som jag kan äta om det skall fortsätta vara så här kallt hela tiden.

Jag har ju sett en hel del på TV när jag varit sjukskriven. Jag det gör jag fortfarande på kvällarna. Det är vad jag orkar med. På kvällarna brukar jag titta på Biggest Loser från USA. Jag tycker det är ganska bra, de tar tag i problemen, de får kämpa som små blå och det är duktiga och sporrande tränare.

Men en sak stör jag mig på alldeles väldigt. När de har invägningen så blir de besvikna om de bara gått ner ett eller två pounds. 1 pound är 0.454 kg. Det vill säga nästan ett halvt kilo. Och när de "bara" har gått ner ett, två eller tre pounds så är de så besvikna, tränarna står där och bara stirrar och säger "jag förstår inte det här, hon/han har ju tränat så mycket hela veckan" och de går tårögda ner från vågen.

Men… var är insikten om att kroppen kanske inte klarar av att gå ner 3-4 kg i veckan. I femton veckor i sträck. Även om man tränar hela tiden. Det är ju helt orimligt.

Det gör mig irriterad. För det kommer att ställa orimliga förväntningar på alla som försöker gå ner i vikt. Det är mer rimligt att man går ner 0,5-1,5 kg i veckan. Inte mer. Sen är det roligt för deltagarna i Biggest loser att de går så bra för dem, de får kämpa för det också. Men… det vore roligare om de fick godkänt även när det går ner 1 kg i veckan. Även om det är en tävling.

På gymmet

Igår var jag på gymmet och fick en genomgång av vilka övningar jag kan göra, utan att anstränga magen. Det var fem minuter på en Crosstrainer, sen var det två maskiner där man skulle lyfta benen, den ena upp, den andra ner. Sen var det tre maskiner där man använde armarna - men ingen av maskinerna använde magen när man satt på rätt sätt.

Efter ett "varv" var jag helst slut, men det var skönt att ha gjort det och jag skall försöka komma hit tre gånger i veckan och köra mitt program. Jag kan verkligen behöva få upp styrka och kondition. På torsdag skall jag gå på QiGong igen. Denna gången är det den vanliga läraren.

Idag har jag börjat arbeta efter min sjukskrivning. Eftersom jag har en 75% tjänst så arbetar jag sex timmar om dagen och jag har min arbetsplats hemma. Det känns lagom och hela dagen har jag ägnat åt min e-post. Jag har i princip inte hunnit med något mer - vilket verkar helt skumt. Men så är det. I morgon fortsätter jag med brevhögarna.

Idag gick det också bättre att dricka. Hade en karaff och ett glas bredvid mig vid datorn. Och plötsligt var vattnet i karaffen slut. Det var bra, för jag har varit lite orolig för hur det skall gå att få i sig tillräckligt mycket vätska.

Jag känner att jag saknar ett bra flyt på maten. Men det kanske faller sig naturligt nu när jag har börjat jobba. Då blir det automatiskt pauser och jag måste se till att få i mig mat. Får väl helt enkelt bestämma en matlista i början på veckan eller något. Annars kan det nog bli habbeldrass av det hela.

Rensning

Idag städade jag lite i min garderob. Bara rättade till högarna, rensade inte ut något egentligen. Men jag hittade ett par shorts som jag använde förra januari/februari när jag var på semester i Indien. I somras kunde jag inte komma i dessa byxor och jag var tvungen att köpa mig ett par gigantiskt stora shorts som jag använde hela sommaren. Nu prövade jag de första shortsen igen… och jag kom fortfarande inte i dem! Shit också! Men kanske i februari?

Igår fyllde yngsta barnet femton år. Vi åt fläskfilé, klyftpotatis och sås. Det var gott. Och fungerade bra. Nu har jag ätit lite av resterna - men nu känns det lite tjuvtjockt… Väntar nog att gå ut tills det känns helt OK. Vore dumt att spy på gatan.

Jag har idag och imorgon kvar på min sjukskrivning. Jag orkar ju göra mer saker nu, men känner att jag blir trött fortfarande och går och lägger mig ganska tidigt (å andra sidan vaknar jag också ganska tidigt). Har pratat med min läkare på vårdcentralen som lovat att sjukskriva mig om det inte fungerar. Det känns tryggt.

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

Efter en vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka drygt. Det är så SKÖNT! Jag mår bra - men är väldigt trött fortfarande. Jag orkar göra lite - sen är jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tror jag har sett alla serier som finns på alla kanaler.

Varje dag går jag en promenad. Inte långt, inte raskt - men jag kommer ut i alla fall. En dag gick jag för långt - gick bort till handelsträdgården och köpte lite blommor. Efter det var jag helt utslagen hela eftermiddagen. Jag lägger till en gata för varje dag när jag är ute.

Under den helgen jag befann mig i Uppsala, innan operationen, så åkte jag med mina släktingar på julmarknad (i oktober!) Där köpte jag en present till mig själv, för att ha när jag åkte hem från sjukhuset. Och när jag åkte hem förra veckan så använde jag detta.

Det var örhängen och hårspänne från gaffelkonst.com.
Jag köpte en liten gaffel och en liten sked som örhänge och ett hårspänne som var gjord av ett handtag till ett silverbestick. Se så fina de är. Tanken var ju att jag nu skall äta lite, lite…

Jag vägde och mätte mig häromdagen. Här är resultatet. Skillnaden är räknad på hela perioden, från den 6 september när jag började med pulver.

Resultaten (efter tio veckor och det är det sammanlagda resultatet.)
Vikt (- 24,7 kg)
Midja (-16,0 cm)
Lår (-9,0 cm)
Knä (-9,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 5 cm)

Jag äter nästa hela tiden känns det som. En liten hård macka med ost eller med leverpastej. Jag äter kött, det har mest varit kyckling och jag har också ätit lax och torskburgare. Jag har inte så ont i magen, lite öm. Ibland hugger det till, men det är bara att ta det lugnt.

Jag hoppas att jag skall få komma till ett återbesök snart - skulle nästan behöva en stödgrupp också känns det som, en grupp där man kan prata om sådant som händer, hur man mår och få tips och idéer på mat och mellanmål. Hur man skall bete sig i olika situationer.

Igår fick jag ett brev av försäkringskassan - för kännedom. Det visade sig att försäkringskassan inte var nöjda med hur min siste läkare hade skrivit läkarintyget och om han inte skickar in komplettering senast den 28 november kommer jag inte att få några pengar. Nu har jag försökt att ringa avdelningen utan resultat. Får hoppas att det ordnar sig.

Äntligen hemma!

I morse åkte jag tåget från Uppsala till Göteborg och nu är jag äntligen hemma - i min egen soffa. Kan gå på min egen toalett, äta mat när jag själv vill. Inga konstiga rumskamrater, dofter, eller något annat som hör till sjukhuset. Jag är hemma!!!!

Nu skall jag bara ta det riktigt, riktigt lugnt de två veckor som jag är sjukskriven. Inte vara på dator, inte använda jobbtelefonen osv. Lugnt, sova, promenera, se TV och hämta krafter.

Bli kompis med hur man skall äta och bete sig, få vardagen att fungera. Det är målet för de kommande två veckorna.

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

Ett litet steg...

Måndag morgon och det är redan november! Otroligt!

Hoppade över mina smärtstillande i natt och det gick bra. Men tog både alvedon och morfin på morgonen, kände att det gjorde lite ont i ett av dränen.

När läkaren kom (som jag inte träffat förut) gick det på 20 sekunder. "hej, mår du bra? Vi skall ta ett prov på dig och sen kan du börja äta riktig mat så kan vi dra dina drän i morgon. Hejdå" Svisch... jag hann knappt reagera.
Men sen kom sköterskan in och förklarade. De tar ett prov på mig, ser hur det ser ut och sen skall jag eventuellt få börja "dricka fritt". Det betyder att jag får dricka hur mycket jag vill av olika vätskor. Och det skall bli så skönt, för vattnet klarar jag inte av mer än tre glas på en dag. Efter det kan det ske en normal upptrappning med soppor, macka och slutligen mat.

Jag har också fått lov att få permission och skall få åka hem till mina släktingar i veckan. Det skall bli skönt att komma utanför sjukhusets väggar.

Jag har också talat med sjukgymnasten (på uppmaning av min faster) och frågat om jag inte kan få komma och träna lite. Cykla eller gå på gåband eller någonting. Jag måste ju börja bygga upp min kondition. Och att schava runt i korridoren ger inte så mycket kondition direkt. Jag börjar bli ganska rastlös.

Eventuellt kommer barnen upp och hälsar på i veckan. Maken skulle försöka få tag på biljetter (fast det är ju höstlov så vi får se hur det går). Men det skulle vara så underbart att få träffa dem och krama dem lite.

Jag har ingen som helst aning om vad det är för tidsperspektiv på saker och ting längre - jag har varit här i 3,5 vecka. Är det fem veckor kvar eller kommer det att gå snabbare? Jag får försöka få några besked så småningom.

Jag har också bett om ett rejält samtal med läkaren innan jag åker hem, för att få veta vad det var som hände och vad de har gjort med mig. Kunde det här ha hänt i Göteborg? Varför hände det just mig? Och alla sådana frågor...