Exploderande ost

Jag håller på med modifast nu. Jag började förra fredagen, när jag var på landet och sen har jag fortsatt. Jag har inte satt något slutdatum, men så länge det funkar (och det gör det) så fortsätter jag.

Men jag har tillåtit mig att äta lite ost. Bara för att få något i munnen. Det har funkat bra.

Tills i söndags. Jag var och handlade för att kunna göra tårtor till sonens studentkalas i början på juni. Då köpte jag också ost - för jag var lite hungrig. Ni vet sådana där små röda ostar babybel. Och när jag kom hem och bakade den första tårtan så åt jag av osten. En ost, en ost, en ost… och till slut hade jag ätit upp alla ostarna som låg i det nätet.

Sen dröjde det nog en dryg timme… och sen fick jag så ont i magen så jag var på toaletten i säkert 30 minuter. Jag fick ordentlig sprutt på tarmarna kan vi säga.

Så mitt råd - ät inte ost (i alla fall inte så mycket som jag) när du dricker modifast!

I går kväll såg jag vetenskapens värld. De pratade om 5:2 metoden, som man tydligen gör en ganska stor undersökning om på Karolinska sjukhuset. Det verkar som det fungerar för de allra flesta människor. Framförallt så får de bättre värden.

Jag funderar på om detta skulle kunna funka för mig. Ska försöka läsa på lite. Pratade också med maken om metoden, kanske skulle det också kunna fungera för honom? Han verkade inte så intresserad - men jag ska försöka igen. Han skulle också behöva gå ner i vikt, få ner sitt blodtryck och få lite bättre allmänhälsa.

På måndag…

Första veckan av strålning är över. Fyra kvar.

Vi är också mitt uppe i fastetiden. Den tiden som är en förberedelsetid inför påsken. Som kristen är det den största högtiden för mig. När Jesus uppstår efter döden på korset.

Fastetiden innebär att man ska försaka saker, ägna sig mer åt bön kanske. Läsa mer bibeln. Det handlar alltså  inte bara om att sluta äta (fasta).

Men jag funderade just på om jag ändå skulle ägna de här fyra veckorna som är kvar på strålningen till att just fasta. Pulverfasta alltså.

För just nu är det käpprätt åt helskotta med vikten. Och om jag inte tar tag i det nu - när ska jag då göra det? Det går alltid att skjuta upp till en annan dag, en annan vecka, att annat liv (nej just det… där gick kanske gränsen).

Så just nu känns det som en lysande idé att på måndag börja fyra veckor med pulver. Förhoppningsvis har även den här förkylningen (som jag burit på sedan tisdag) släppt och jag kan återvända till gymmet för mina vanliga aktiviteter.

Efter en vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka drygt. Det är så SKÖNT! Jag mår bra - men är väldigt trött fortfarande. Jag orkar göra lite - sen är jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tror jag har sett alla serier som finns på alla kanaler.

Varje dag går jag en promenad. Inte långt, inte raskt - men jag kommer ut i alla fall. En dag gick jag för långt - gick bort till handelsträdgården och köpte lite blommor. Efter det var jag helt utslagen hela eftermiddagen. Jag lägger till en gata för varje dag när jag är ute.

Under den helgen jag befann mig i Uppsala, innan operationen, så åkte jag med mina släktingar på julmarknad (i oktober!) Där köpte jag en present till mig själv, för att ha när jag åkte hem från sjukhuset. Och när jag åkte hem förra veckan så använde jag detta.

Det var örhängen och hårspänne från gaffelkonst.com.
Jag köpte en liten gaffel och en liten sked som örhänge och ett hårspänne som var gjord av ett handtag till ett silverbestick. Se så fina de är. Tanken var ju att jag nu skall äta lite, lite…

Jag vägde och mätte mig häromdagen. Här är resultatet. Skillnaden är räknad på hela perioden, från den 6 september när jag började med pulver.

Resultaten (efter tio veckor och det är det sammanlagda resultatet.)
Vikt (- 24,7 kg)
Midja (-16,0 cm)
Lår (-9,0 cm)
Knä (-9,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 5 cm)

Jag äter nästa hela tiden känns det som. En liten hård macka med ost eller med leverpastej. Jag äter kött, det har mest varit kyckling och jag har också ätit lax och torskburgare. Jag har inte så ont i magen, lite öm. Ibland hugger det till, men det är bara att ta det lugnt.

Jag hoppas att jag skall få komma till ett återbesök snart - skulle nästan behöva en stödgrupp också känns det som, en grupp där man kan prata om sådant som händer, hur man mår och få tips och idéer på mat och mellanmål. Hur man skall bete sig i olika situationer.

Igår fick jag ett brev av försäkringskassan - för kännedom. Det visade sig att försäkringskassan inte var nöjda med hur min siste läkare hade skrivit läkarintyget och om han inte skickar in komplettering senast den 28 november kommer jag inte att få några pengar. Nu har jag försökt att ringa avdelningen utan resultat. Får hoppas att det ordnar sig.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.

Att inte vara hemma

Nu är jag på mitt veckolånga möte. Hur går det då? Tja, det är ju ganska tråkigt att inte kunna följa med ut och äta tillsammans med de andra på mötet. Det är ju inte så himla kul att hela tiden sitta och titta på andra när de sitter där och äter. Men det är klart att det funkar.

På onsdag skall jag med en grupp som ska ha en särskild middag - och idag läste de upp menyn… hu… då var det nästan att jag ångrade mig. Men - jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är enklare att låta bli helt istället för att låta bli lite.

Idag var jag på apoteket här för att hämta min blodtrycksmedicin och för att köpa pulver. De hade pulver men jag hade också tänkt köpa på mig lite drickfärdiga modifast. Då hade de bara två kvar! Men de skulle beställa hem fler som jag kan gå och hämta i morgon eftermiddag.

Det är ju lite enklare att ha en färdig flaska än att behöva leta upp varmt vatten och skaka och hålla på. Även om det funkar också.

Och motion får jag (jämfört med mig i vanliga fall alltså).

Resultat efter två veckor

Måndag morgon och jag har ställt mig på vågen. Två gånger faktiskt och det gick bättre andra gången. Så jag tar det resultatet… =0)

Veckan resultat är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - 2,5 kg (- 7,2 kg)
Midja -4 cm (-7 cm)
Lår - 1 cm (-3 cm)
Knä - 2 cm (-3 cm)
Vad +0,5 cm (-0,5)
Vrist + 1,0 (-1,0)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled + 0,5 cm (-0,5 cm)
Bröst - 1 cm (-1 cm)

Ja, jag inser att det fortfarande rör sig om vatten och vätska som lämnar kroppen. Men det gör ingenting, för det känns bra och jag är nöjd. Jag gillar att magen inte är spänd som en boll som den var innan jag började med pulver. Jag gillar att jag börjar känna mig lättare - även om jag inser att det är LÅÅÅNGT kvar till jag kan börja kalla mig normalviktig.

Jag har nyss pratat med Uppsala igen. De har haft problem att komma igång med sina operationen, men nästa vecka skulle de tydligen börja operera mer och fler. Hon sa nu att det kanske kunde dröja några veckor till och att det kan bli aktuellt i november. Det var ju inte det beskedet som jag hade väntat mig…

Men jag berättade också att jag redan går på pulver, har gjort så i två veckor och att jag kan komma nästan när som helst, med kort varsel. Det sa hon var bra, nu när det är förkylningstider. Men hon varnade mig också för att äta pulver för länge så att det blir svårt för kroppen att ställa om sig.

Ja, jag vet inte - jag är väldigt nöjd med att äntligen ha kommit på banan igen. Att äntligen känna att jag är på väg ner i viktkurvan, att det finns ett mål. Och när jag börjar äta igen så handlar det ju inte om så stora mängder (efter operationen) så det borde inte vara några problem.

Jag hoppas verkligen att jag får komma snart för en operation. Jag skall vara i Uppsala i andra ärenden v 39 och v43, det talade jag också om för henne och det skrev hon upp. Vi får se vad som händer…

Lite synd om mig…

I måndags kväll var jag ute och träffade lite kompisar på Gyllene Prag i Göteborg. På vägen dit åker man förbi MÅNGA restauranger… på Gyllene Prag åt alla kompisar mat. På vägen hem åkte jag förbi alla restauranger igen och väl hemma var det flera restauranger som skulle passeras också…

Då var det väldigt synd om mig kan jag säga. Att jag inte får äta och jag ifrågasatte verkligen mitt val att börja med pulver. Men, men… efter en mugg pulver och lite bubbelvatten så insåg jag att jag hade valt rätt väg.

I tisdags träffade jag läkaren på vårdcentralen. Mitt blodtryck var lite bättre - men inte riktigt bra. Så nu har jag fått lite högre dos av blodtryckstabletten. Det vore ju himla retligt om jag inte fick göra operationen för att trycket var för högt.

En vecka senare

Idag är det en vecka sedan jag började med pulver. Det fungerar underbart bra. Och jag har idag vägt och mätt mig. Att jag har förlorat en hel del vätska är tydligt, både på vågen och på måtten.
-4,7 kg, -3 cm på midjan, -2 cm lår, -1 cm knä… ja, listan håller på så. Jag glömde mäta bysten förra veckan så där har jag inget jämförelsetal ännu.

Igår var jag iväg på Zumba. Det var roligt, men skitjobbigt! Jag släpar ju runt på 50 kg extra. Tänk er att dansa med en hel människa hängande på er. Jag orkade inte lyfta armar, ben eller skaka på rumpa och mage. Men kul var det. Dock var jag beredd att lämna in flera gånger och var gråtfärdig halvvägs, tog mig dock igenom hela timmen. Kändes som en seger mitt i eländet.

Jag gick förra året några gånger på orientalisk dans, med samma lärare. Hon är supersöt och har lockigt, böljande hår och är smal som en sticka. Glad och intensiv, uppmuntrande och jätteduktig. Hennes höfter svänger och hon har verkligen ett "go" som saknar motstycke. Själv känner man sig som en trästock. Jag kände igen en del av hennes Zumbaövningar från hennes andra lektioner. Men det hjälper ju inte när man inte orkar med.

Nu har jag berättat för mina anhöriga och vänner om operationen. Det känns bra - de har varit stöttande hittills. Hoppas att det håller i sig.

Fem dagar utan föda

I måndag började jag med pulver igen - idag är det fredag. Så fyra och en halv dag (eller fem, beroende på hur man ser det) har jag levt på pulver.

Hur är det då? Jo, det fungerar alldeles utmärkt. Jag är inte ett dugg hungrig, faktiskt inte ens sugen på mat. Tänk om det var så här enkelt hela tiden…

Visst - det är tråkigt att laga mat till familjen och inte kunna äta själv. Och sen vet jag faktiskt inte riktigt hur länge jag skall hålla på med pulvret denna gång. Det är väl smolket i bägaren denna gång. Å andra sidan - jag hoppas ju och tror att pulverperioden skall avslutas med en operation.

Jag har redan tappat tre kilo - vätska, det inser jag ju, men det är ju lite skönt istället för att vågen står still. Qi Gongen jag var på i torsdags är ju inte så motionskrävande direkt. Men jag är väldigt avslappnad och mjuk efteråt - även om jag fortfarande känner mig som en ballongman när jag försöker böja mig åt olika håll.

Jag vägde och mätte mig i måndags och skall försöka komma ihåg att göra det regelbundet (1 ggn i veckan nu i början tänkte jag), jag behöver bekräftelse på att det händer något.

Idag var jag och mätte mitt blodtryck igen. Det ligger fortfarande lite högt och det är ju inte så lysande. Nästa vecka skall jag få träffa min läkare på vårdcentralen. Jag hoppas att vi kan få ordning på trycket då.

Första dagen på resten av mitt liv

Jag är glad att jag inte började äta pulver innan jag åkte på min studieresa, som jag var på i helgen. Vi har blivit bjudna på mat hela tiden och fantastiskt god mat. Och jag har varit placerad bredvid värden vid studieresan och det hade blivit så himla krångligt och tråkigt att inte kunna vara med och äta tillsammans.

Ja, ja, nu är den resan över och idag har jag startat med pulver igen. Det är ju inte världens roligaste - men väldigt enkelt. Ät inte, drick pulver och se till att dricka vatten också. (samt för mig - ät linfrö så att magen inte får spatt. Det var en av de tråkigare incidenterna under min första period av pulver. Jag blev fullständigt förstoppad och mådde fruktansvärt dåligt. För jag fattade inte först vad det var och sen inte hur jag skulle lösa (ha, ha…) det. Men med laxermedel så småningom så fick jag ordning på magen. Sen var det bara att vara noga med linfrö varje morgon, så slapp jag detta problem igen).

Jag pratade med Uppsala idag igen. Jag måste nämligen skicka in ett nytt vårdgarantipapper och det har jag beställt. Och då ringde jag till Uppsala för att tala om att pappret kommer så att det inte blir något problem. Och så passade jag på att fråga om tider. Och det fanns ju givetvis inget bestämt ännu. Nu sa hon "innan jul"…

Då talade jag om att jag nu har börjat med pulver, att jag följer upp mitt blodtryck och att jag i så fall kan komma med kort varsel ifall de får ett återbud. Hon noterade detta. Får se om det spelar någon roll.

Men det känns lite som om jag börjat gå på vägen i alla fall. För i min sinnevärld så skall ju denna pulverperiod faktiskt sluta med en operation. Och efter operationen skall jag fortsätta att gå ner och jag skall äntligen blir normalviktigt och kunna hålla det!

"Du är här och nu…"

Idag började jag på gymmet igen. Har ett årskort så det finns egentligen inte så mycket att skylla på. Gymmet ligger också oerhört nära, gångavstånd, fem minuter i snabb takt, tio i normal takt.

Så idag gick jag alltså dit och var med på ett Qi gong-pass. Det är ju inget konditionspass eller jobbigt på det viset. Men väldigt lugnt och skönt och precis vad jag behöver. Lugna rörelser, en mycket duktig ledare som säger "Du är här och nu… ingenting finns och ingenting är… andas in och andas ut…"

Men… det kändes som om jag hade en Michelingubbedräkt på mig. Det tog emot hur jag än böjde mig. Jag nådde varken fram eller bak, hit eller dit. Jag blev oerhört medveten om min kropp på det här viset. Vet inte om jag skall skratta eller gråta över det.

Mitt schema har inte fortskridit så bra ännu. Har gjort en liten skiss - där torsdagarna är inprickade på Qi gong. Skall se om jag hittar något mer pass som fungerar för mig i den här situationen.

Jag har upptäckt att jag är väldigt svullen. Fötterna är som ballonger, spända och hårda. Jag har trott att det berodde på värmen förut. Men nu är jag inte säker längre. Känner mig som en vattenballong. Svårt att komma i skorna, för att inte tala om kläderna.

Dock så har jag köpt två nya plagg, två tunikor/klänningar - skall nämligen på en representationsresa första helgen i september och kände att jag måste ha något snyggt att ta på mig. Det är också sista helgen jag kommer att äta - eftersom jag måndagen efter det har räknat med att börja med pulver. Känns som ett klokt beslut - just nu…

Inget datum, ingen promenad…

Idag har jag pratat med Uppsala igen, för att se om det möjligen gick att få en tid och ett bestämt datum. Men se det gick inte. De har ju haft operationsuppehåll och skall inte börja operera förrän första veckan i september. Och då är det alla som var på läkarbesök i april som får gå först.

Jag har bestämt mig för att börja äta pulver den 6 september. Jag skall nämligen åka till Finland på en representationsresa 3-5 september. Om det var så att jag hade haft ett datum inplanerat så hade jag gladligen ätit pulver även då och förklarat och berättat. Men nu när jag inte har något fastställt datum känns det bara överkurs att hålla på att krångla med det. Men jag börjar efteråt. För om det då blir ett återbud så kan jag komma som ett skott…

När jag besökte läkaren i maj frågade han mig om mitt blodtryck. Jag hade högt blodtryck förra gången jag var tjock och fick då tabletter. När jag var normalviktig så sattes tabletterna ut, eftersom trycket var helt OK. Men jag gick och kollade trycket för midsommar och det konstaterades att det var skyhögt. Jag fick tabletter och trycket gick ner.

I förrgår var jag och kollade trycket för säkerhets skull igen. Då låg det plötsligt högt igen! Trots tabletterna. Fast jag hade missat att ta tabletten dagen innan. Tydligen kan detta påverka. Får hoppas att det är det. Skall tillbaka nästa vecka och kolla. Har för säkerhets skull redan beställt en läkartid på vårdcentralen (i mitten av september fick jag den…) ifall jag måste komplettera med mer tabletter. Skulle ju vara öken om jag missar operationen på grund av för högt blodtryck.

Det finns några gränser för när livet blir jobbigare. Viktgränser alltså. Jag har passerat en av dessa för ungefär 25 kilo sedan. Men det känns som om jag håller på att passera ytterligare en - har inte vågat ställa mig på vågen på länge.

Och så mina föresatser för sommaren. Får väl kolla hur det gått med vikten. "Utan extra allt" har inte funkat överhuvudtaget. Promenaderna sitter mycket långt inne - men jag kom ut i förrgår en liten runda. Men det tar emot så det är inte klokt!
Skall försöka komma iväg till mitt lokala gym. Köpte ju ett årskort där förra hösten. Borde väl utnyttja det ordentligt…

Skavsår

Hur börjar man en blogg som man har tänkt att skriva på så länge? Med en lång historiebeskrivning? Eller bara rätt på?

Just nu ligger jag i hängmattan, äntligen. Men det knakar betänklig i repen och jag vågar inte gunga - fast det är något av det skönaste jag vet. Att ligga i hängmattan, med eftermiddagssolen silande ner mellan träden och titta upp på björken ovanför. Jag får hoppas att jag inte ramlar ner…

För två år sedan hade jag inte gjort det (varit rädd för att ramla ner, alltså). För två år sedan hade jag gjort en fantastisk viktresa, med hjälp av obesitaskliniken och hade med hjälp av dem, pulver och dietist gått ner nästan 50 kilo. Jag mådde kanon. Befann mig i…

… och där gick hängmattan sönder. Jag fortsätter istället i en stol…

…jo, jag befann mig i ett tillstånd som jag inte trodde någonsin skulle vara möjligt. Att gå upp i vikt är inget svårt. Men att bli av med vikten är svårt - för att inte säga omöjligt när man står med en övervikt på över 50 kilo. Det är ett berg, ett Himalaya som skall bestigas, erövras. Och när vikten pendlar på ett par kilo bara på ett par dagar, vilket inte är ovanligt när man har en så stor övervikt, ja, i det fallet så känns en viktnedgång övermäktig.

Jag fick hjälp (hur det gick till berättar jag en annan gång) av obesitas. Och med hjälp av pulver (jag använde modifast) som enda diet i 12 veckor gick jag ner 26 kilo. Detta var underbart. Att plötsligt kunna resa sig ur stolen utan att behöva stödja sig. Att kunna klä på sig, springa, gå - ja, allt som jag inte kunnat innan. Det kunde jag plötsligt. Och med hjälp av dietisten och en ny omgång av pulver så lyckades jag gå ner nära 50 kilo.

Jag köpte nya kläder, jag kände mig stolt och stark. Jag var så fullständigt övertygad om att jag aldrig, aldrig mer skulle befinna mig i situationen att vara överviktig, aldrig mer skulle jag gå upp i vikt! Aldrig!

Nu sitter jag här - är nästan tillbaka på samma vikt jag hade när jag träffade läkaren första gången och livet är tungt. Både bokstavligt och bildligt talat. Dock har jag fått en remiss för operation och kommer att få denna gjord i höst.

Operation var inget jag hade tänkt att jag skulle göra när jag började för fyra år sedan, eller ens under "resan". Det var helt uteslutet - jag lyckades ju gå ner i vikt ändå! Jag vet att jag hörde en kvinna berätta om sin operation på radion och hur hon gått ner tjugo kilo - och jag tänkte "men det har ju jag också gjort, utan operation".

Nu känns det som sista och enda utvägen om jag inte skall tillbringa resten av mitt liv som extremt överviktig. För det vill jag inte.

Och sen ett par dagar sen har jag fått skavsår mellan benen också… i värmen och med byxor som sitter åt. Skavsår! Vad fasen skall man göra då? Sluta gå? Sätta sig med benen isär och lufta… Nej, det här går inte!