2 års kontroll

Idag har jag varit på två-årskontroll i Uppsala. Jag fick flyttat min tid som krockade med min väns 50-årskalas och det var ju tur det. Och eftersom jag ändå var uppe i Uppsala denna vecka i ett annat ärende så passade det bra.
Så i morse gav jag mig iväg upp till sjukhuset i ett duggregnsgrått Uppsala. Jag träffade först en dietist. Och vi gick igenom vad jag åt och drack.

Jag har gått upp fem kilo sedan jag var där förra året. Och det är ju inte bra.

Hon var ganska rak och tydlig med vad som var bra och vad jag borde tänka på. Det kändes som hon brydde sig och ville väl. Skrev ner tydliga instruktioner och kommer att ringa mig före jul för att följa upp. Och sedan igen om ett halvår.

Vad sa hon då om maten och allt?
Ja, först visade det sig att jag visst ska äta två vitamintabletter - jag äter bara en. Fattar inte hur det blivit så. Sen tyckte hon inte att silician var bra. Hon påstod att den kunde "slå ut" andra upptag. Fast… det vet jag inte om jag vill lyssna på. Jag får väl kolla upp vad den innehåller egentligen.

När vi sedan gick igenom mitt ätande visade det sig att jag borde äta mer. Och oftare. Och kanske mindre portioner. Och mer potatis. Och dricka ska jag också göra med (vatten alltså!) fast inte i samband med måltiderna.

Jag trodde att man inte skulle dricka vid måltiderna för att det var risk för att maten skulle fastna osv. Men jag tycker ju det har fungerat bra, så jag har druckit till maten.

Men tydligen hade hon varit på kurs i Göteborg (!) förra veckan och där hade man forskat på detta. Det visade sig att om man inte dricker till maten så blir man mer mätt, äter mindre portioner och man går ner fortare. Där ser man…

Vi satt nästan en timme och pratade och sen var det dags för mig att träffa läkaren. Eftersom provsvaren var uppskickade från Göteborg och dietisten inte hade sett dem så följde hon med upp.

Läkaren visade sig vara en pojkspolning med en läkarkandidat (minst lika ung) med väldigt konstig attityd. Och det märktes att de inte tyckte att det var helt OK att dietisten följde med upp. Det blev liksom konstig stämning.

När hon hade gått ur rummet så tittade han på pappren och konstaterade att alla prover låg bra, det var bara koleserolet som låg lite högt. Sen frågade han om jag motionerade.

Ja, tre gånger i veckan svarade jag. "Jaha", sa han, "det finns fyra dagar till i veckan, vad gör du då? Finns det någon simbassäng på gymmet?"

Alltså - jag blev liksom inte riktigt klok på honom. Det kändes som han bara skulle checka ut mig och ge mig "ett gott råd". Hela besöket tog max 10 minuter.

Och nu får jag inte komma tillbaka till Uppsala. Nu är jag utskriven. De kommer att skicka en remiss till min vårdcentral i Björkekärr, där jag ska gå och kolla prover en gång om året.

Vi diskuterade inte plastikoperation (nu är det ju inte riktigt aktuellt eftersom jag gått upp) och det lär väl aldrig på aktuellt. Eftersom jag hör till Uppsala - men är utskriven nu. Och Göteborg tar väl inget ansvar för mig.

Men jag ska försöka ta mig an alla de där råden jag fick av dietisten. Och se om jag inte kan få ordning på mitt "mat"-liv och huvudet. För visst är det så att jag inser att jag har gjort något bra - men, rädslan för att gå upp är så stor.

När jag plötsligt känner mig "tjock" igen. I kroppen, i huvudet, i spegeln… 

När jag låg på sjukhuset stod jag ofta och tittade ut över staden och kunde bland annat se Uppsala konsert- och kongresshus. I helgen var jag där och stod längst upp och tittade ut över sjukhuset (den stora vita byggnaden längst upp till vänster). Det var en konstig känsla.

Nej, nej, nej…

…det var inte så här det skulle gå!

I morse stod jag på vågen och upptäckte att jag gått upp igen. Och nu var jag tresiffrig igen… om än bara med två hekto så…

FAN HELVETE! … om man säger så…

Det var ju inte så här det skulle gå! Jag skulle gå ner! Jag skulle inte gå upp mer. Jag skulle bli normalviktig och inte behöva känna att jag inte kommer i några kläder, att det stramar och sitter åt. Och nu är jag där igen!

SKIIIIT!!!!

Jag måste ta tag i det här på något sätt. Jag måste få rätsida på mitt ätande. Jag måste lägga av med att ta en cappocino när jag är på stan. Jag måste använda mig av min ät-klocka bättre. Jag måste planera… jag måste…

Och det är inte träningen som gjort att jag väger mer. Den går jag pliktskyldigast till måndag, onsdag, fredag. Men jag kan verkligen inte säga att jag tar i eller så. Men jag är där. En stund.

Jag funderar till och med på om jag skulle ta en sväng med att bara dricka igen- bara för att komma igång ordentligt. Men det är så svårt. Det är så mycket som händer. Men det är det ju alltid.

Bortförklaringar, bortförklaringar.

Jag är kallad till återbesök i Uppsala - men det krockar med ett kalas jag är bjuden på, så jag håller på att försöka ändra det.

Men just nu är det lite deppigt milt sagt!

Vuxenmobbning är inte OK!

En av bloggarna som jag följer - Beyond sizes har i ett blogginlägg i början på oktober skrivit om ett lokalt TV-ankare i USA som blivit utsatt för mobbing på nätet. Men hur hon använder detta för att visa på problemet och vilket underbart stöd hon har fått av sina arbetskamrater.

Oktober månad är en månad då frågan om mobbningen lyfts i den allmänna debatten.

http://beyond-sizes.com/?p=17404

För två år sedan…

För två år sedan idag låg jag på operationsbordet och gjorde min första gastric-bypass-operation. Den gick bra. Jag var ganska mör efteråt - men den gick bra… ända tills det började läcka när jag började äta. Och jag fick göra om operationen och ligga kvar på sjukhuset en månad med slangar och allt.

Men det är historia nu. Dock återkommer jag kommer ofta till dessa veckor i mina tankar. Tiden på sjukhuset. Hur det kändes. Hur jag mådde. Hur det var. Eftersom jag ganska ofta återvänder till Uppsala så är det doft, ljus och hörselminnen som också återkommer då.

Två år… jag trodde nog att jag "skulle vara färdig" nu. Att jag skulle nått en "idealvikt" som jag var nöjd med. Men där är jag inte ännu. Det sista året har jag i princip stått helt still. Och det sista har jag till och med gått upp.

Nu vet jag väl ändå vad uppgången beror på. Det har varit många resor och middagar och avbrott från vardagen.

Min mat-klocka är en räddning. Men allt för ofta måste jag stänga av den för att jag är på kurs eller det är något annat som pockar på uppmärksamhet.

Igår var jag i ett annat ärende i Uppsala och träffade min faster, som varit en stort stöd och medvandrare under de här åren.

Hon undrade om det inte fanns en patientförening för oss som var opererade. En patientförening som drev våra frågor, håll kontakt med forskningen och fanns med i debatten. Jag har inte hört talas om en sådan förening. Är det någon som gjort det?

Vilka frågor skulle en sådan förening driva?
Ja, jag tänker på till exempel…

• Lika vård och information vid de olika sjukhusen.
• Lika efterbehandling vid de olika sjukhusen.
• Uppföljning av de som får problem av olika slag.
• Att det skulle vara en rättighet att få träffa dietist även efter operationen - eller KBT-träning eller något.
• Lika behandling efter operationen i fråga om ev efteroperation av överflödig hud.
• Samla forskning och erfarenheter på en gemensam sida på webben.

Det här är några saker som jag kommer på bara så där vid en hastig tanke. Men det finns säkert en massa mer som man kunde koncentrera sig på och jobba med.

Det här med psykolog/dietist/KBT har jag funderat på. Återigen min faster som pratat med mig. Hon tycker det är konstigt att det inte följs upp.

Och nu är jag böjd att hålla med. Eftersom jag har stått still ett helt år med vikten, så inser jag att det fortfarande finns saker som sitter fast i huvudet antagligen. Kanske borde jag gå och prata med någon för att våga börja gräva i det.

Men det var ju just det… våga börja gräva… för det är väl så att jag inser att detta är något som rör det innersta. Som rör det där jobbiga… det där som är så skämmigt. Skammen, oförmågan att "skärpa sig", att veta att det ska vara på ett sätt men att man gör på ett annat. Nja, det här beslutet får nog mogna ett tag till.

Borde jag fira idag? Vet inte riktigt. Får nog tänka lite på det. Men jag glad att jag gjort operationen! Jag skulle inte vilja ha det ogjort, trots problemen efter operationen. Däremot hade jag gärna en än större viktnedgång.

En extra börda

Jag har de senaste veckorna varit iväg på några stora möten. Vid dessa möten har jag haft med mig min ryggsäck - som jag har packat med de viktigaste sakerna som jag kan tänkas behöva under en dag. Dator, papper, böcker, smått och gott… Typ bara de allra nödvändigaste.

Det visar sig att jag tror jag behöver väldigt mycket mer än vad som egentligen är nödvändigt. Och… det blir väldigt, väldigt tungt. Så där har jag gått och släpat på en supertung ryggsäck hela dagen… med följd av att jag fått mycket ont i axlarna.

Så då kommer jag att tänka på alla dessa extra kilo som jag har släpat på i alla år (och en del av dem släpar jag ju fortfarande på). Ryggsäcken kan ha vägt mellan 6-10 kg (ja, ja - ni tror väl jag är tokig, men jag har faktiskt vägt den). Och jämfört med min övervikt är det ju ingenting.

Och det har ju varit helt vidrigt tungt. När det är kilon som enkelt går att hänga av sig så är det en sak (som med en ryggsäck) men när det är kilon som hänger med, vad man än gör - så är det inte så roligt.

Det har varit en hel del tal om viktoperationer de senaste dagarna. Igår var det bland annat om att man opererar tonåringar med mycket gott resultat. Och det kan jag förstå. Men jag funderar på om det inte också måste kompletteras med samtal om matvanor. För om man inte börjar tänka om så blir det ju samma sak igen.

Jag träffade min faster idag. Hon tycker att jag borde gå och tala med någon - för att reda ut tankar när det gäller just maten. Det är nog en bra idé.

…inte roligt alls…

Nä… det är inte roligt alls! Jag går upp i vikt. Magen hänger som en valross på mig. Jag börjar känna mig som för två år sedan - innan operationen! Nä - det är inte roligt alls!

Jag trodde ju att jag vid det här laget skulle ha gått ner de där sista 15-20 kg också, som var kvar sedan förra året. Men istället har jag alltså gått upp i vikt. SKIT, SKIT, SKIT!!!

Självanalys… tja, ingen träning i somras. (Men jag har börjat nu igen). Utlandsresa till Barcelona med god mat och gott vin. Mycket fika på stan med cappocino. Choklad…

Ja, ja, ja… jag ser också vad felet är. Men jag vill ju inte ha det så här! Jag vill ju faktiskt gå ner mer i vikt. Jag vill verkligen inte gå upp igen! Verkligen inte!!!

Igår var det ett inslag på nyheterna om fetmakirurgi. Som ju har ökat markant de senaste åren. Men det visar sig att det blir inte så mycket billigare, som de trott. Patienterna har lika höga sjukvårdskostnader och utnyttjar sjukvården lika mycket som andra patienter.

Men jag tänker att det är inte så konstigt. Jag går ju till exempel regelbundet till vårdcentralen och tar mina B-12-sprutor och kollar mitt blodtryck. Jag köper kalk och vitaminer för att hålla mig i form. Och det är ju mer än när jag inte var opererad.

http://www.svt.se/nyheter/#vetenskap/fetmakirurgi-dyrare-an-forvantat?&_suid=134804204577606961799743432098

Fetmakirurgi dyrare än förväntat

Nya siffror från stor studie Den som lider av svår fetma och genomgått en fetmaoperation kräver mer sjukvård än de som fått en annan behandling.

Många opereras i Sverige

I dag opereras cirka 8 000-9 000 kraftigt överviktiga personer varje år i Sverige. Men trots den tiodubbla ökningen på bara tio år är det långt ifrån alla svenskar som får den här hjälpen med att gå ner i vikt.
Enligt dagens kriterier är det bara personer med ett BMI på minst 35 som kvalificerar. Samtidigt vill inte alla som får göra operationen genomföra ett så pass radikalt ingrepp.
–Det är fortsatt en stor fråga hur man bäst väljer ut lämpliga kandidater för fetmakirurgi. Idag är det ett BMI-baserat kriterium, men det har börjat ifrågasättas mer och mer, säger Martin Neovius.
(SVT)

Antalet svenskar som opereras på grund av fetma har tiodubblats de senaste tio åren. Tidigare studier har visat att de som genomgått fetmakirurgi har fått en bestående viktminskning på 20 kilo mer än de med svår fetma som inte opererats.
Men eftersom metoden visat sig vara så pass effektiv hade forskare trott att den också skulle leda till lägre läkemedelskostnader och besparingar inom sjukvården.
Nu visar en ny rapport att de som lider av svår fetma och som genomgått operationen kräver mer sjukvård än de som fått annan behandling. Och läkemedelskostnaderna gick inte ner förrän sju år efter operationen.
–De nya resultaten lägger viss sordin på de hälsoekonomiska fördelarna med fetmakirurgi – vi hade förväntat oss att inte bara se besparingar avseende läkemedelskostnader, utan även på slutenvård och öppenvård, med tanke på att den opererade gruppen i mindre utsträckning drabbas av diabetes, hjärtkärlsjukdom och cancer, säger Martin Neovius, docent vid Karolinska Institutet och huvudförfattare till den nya rapporten.
Allvarligt ingrepp
Fetmakirurgi är ett stort ingrepp som är förenat med vissa risker, både på kort och lång sikt. Och den nya rapporten visar att opererade patienter, trots de stora positiva hälsoeffekterna, använder mer sjukvård de första åren efter operationen och sedan lika mycket, jämfört med de som fått annan behandling.
–Det tyder på att medan deras hälsa förbättras på vissa områden, så försämras den inom andra, säger Martin Neovius.
Patienternas behov av vård för cancer, hjärtkärlsjukdom eller diabetes minskar, precis som förväntat. Men de behöver mer vård som är relaterad till själva operationen. De opererade patienterna kan bli sämre på att ta upp näring efter att man byggt om tarmsystemet, och de första åren efter operationen måste många plastikopereras eftersom de har så mycket extra hud.
Sparar på läkemedel
När det gäller läkemedelskostnader under de första sex åren så skiljde sig inte kostnaderna för de som opererats från de som behandlats på annat sätt. Visserligen minskade kostnaderna för diabetesmedicin och medicin mot hjärt- och kärlsjukdomar hos de opererade, men då steg istället kostnaderna för kosttillskott och tarmmediciner. Under perioden från år 7 till 20 år var kostnaderna däremot lägre bland dem som opererats - cirka 1 500 kronor lägre per år.
Rapporten kommer från den svenska SOS-studien (Swedish Obese Subjects) som är världens längsta och största studie där man jämför fetmakirurgi med vanlig behandling mot fetma.
Tidigare resultat från studien har visat att fetmakirurgi ger bestående viktminskning och att operationen också minskar risken för följdsjukdomar, som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.
Dessutom lever de som gått igenom operationen i genomsnitt längre än de kraftigt överviktiga som fått hjälp med att gå ner i vikt genom andra metoder.
Positiva till fetmakirurgi
Trots att vårdkostnaderna inte gick ner så som man hade förväntat sig anser forskarna bakom studien att fetmakirurgi är lönsamt för den som lider av kraftig övervikt.
- Jag tycker att det är ett bra sistahandsalternativ, något att ta till när inga andra metoder varit framgångsrika. Fetmakirurgi har visats minska risken för hjärtinfarkt, stroke, diabetes och cancer, effekter som få andra interventioner i sjukvården kan uppvisa, säger Martin Neovius.
Stora upptäckter i år
I januari levererade SOS-studien nyheten att fetmakirurgi skyddar mot hjärtinfarkt och stroke och nu förra månaden kunde forskarna presentera de nya fynden om förebyggandet av diabetes.
–Dessa visade en mycket stark förebyggande effekt hos patienter med förstadium till diabetes, oavsett BMI. Huruvida denna grupp bör prioriteras diskuteras nu.

Vad är lagom?

Ibland skulle jag nog behöva skyddsglasögon eller eller en måttsats eller… ja, jag vet inte.

Flera gånger nu det senaste har jag lyckats äta för mycket. (vilket fått konsekvenser…) Eller stoppat i mig fel. Jag tror jag ska orka. Och sen blir det bara stopp. Fullständigt stopp. När jag känner att det vänder i magen, när jag känner att det räcker att jag tittar på mat för att det ska vända sig…

Jag var i helgen med mina vänner i Barcelona. (En supertrevlig stad! Rekommenderar den varmt!!!). Det gick faktiskt väldigt bra med maten kan jag säga. Det gick att hitta något varje gång. Jag hoppade över förrätten eller tog något litet. På det hela taget väldigt bra. Det var väl någon enstaka gång som jag borde ha hejdat mig lite. Men som sagt, på det hela bra. Och att ha med sig hårda mackor är alltid en räddning.

I förrgår firade jag 25-årig bröllopsdag med maken. Vi tog ungdomarna med på kvällen och gick på restaurang. Och jag kände att jag var hungrig. De övriga beställde förrätt och jag tänkte att det kan nog jag också. För det brukar ju ta en stund innan maten kommer.

Aj, aj, aj… ingen bra idé… Det var en gigantisk förrätt. Och när jag hade ätit en del så var jag proppmätt. Och sen kom huvudrätten in. Jag hade beställt en köttbit. Jag fick inte ner en bit. Så jag bad att få med mig maten hem. (och det var givetvis inga problem)

Och familjen bara tittade på mig och sa… "men vi sa ju det… varför lär du dig aldrig". Nej, varför lär jag mig aldrig!

Igår kväll var jag ute på restaurang igen. Är i Malmö över helgen med jobbet. Så jag skulle äta lite på kvällen. Beställer en svampförrätt. Servitören säger "Den är väldigt liten…?". Jag säger "Det är helt OK!" Och tänk… det var så precis lagom. Även om jag också tyckte när jag fick in den att den var liten. Så var det precis lagom i alla fall.

Så jag skulle behöva ett par glasögon som hjälper mig att mäta upp maten med ögonen och inse när det är lagom. Innan!

Det var bara det jag skulle säga.

Silicia - en undermedicin

Jag har ju sedan jag opererades ätit silicia. Jag upptäckte ju att mitt hår och mina naglar inte riktigt hängde med och ville hjälpa till, tyckte inte det räckte med vitamintillskottet. Och då gick jag till hälsokosten och köpte silicia.
Silicia>>

Det har fungerat utmärkt. Det är kapslar jag äter. Och jag har aldrig haft så här långt hår som jag har nu. Jag tappar nästan inget hår heller. Förr hade jag långt hår, men det kom till en viss längd och sen blev det liksom inte längre. Men nu…

Så var jag och vaxade benen innan sommaren och pratade med hon som vaxade benen på mig. Vi kom att prata om det här med silicia och jag berättade hur bra jag tyckte det var.

Idag var jag och vaxade benen igen. Och hon som vaxade mig berättade att hon hade gått och köpt silicia sedan sist. Men hon hade inte köpt kapslar utan hade köpt flytande. Och hon sa att hennes hår växte också - jättemycket. Och hennes naglar hade blivit starka och hårda.

Och - till på köpet - hennes magbesvär hade blivit mycket bättre. Hon hade inte längre ont i magen utan var mycket lugnare. Hon hade inte ens tänkt på hur ont hon hade haft i magen innan - men nu när hon mådde bättre förstod hon hur illa det varit innan.

Så hon var så tacksam för rekommendationen och hade rekommenderat detta till flera av sina egna kunder.

(Nu är det ju inte bara håret på huvudet som växer mer, utan även håret på benen. Så vi skojade om att det var bra för hennes affärer också…)

Men kul att det hade hjälpt henne.

Choklad som medicin

Ibland hör man vad man vill höra. I går var en av nyheterna som de berättade på radion att choklad var bra mot stroke. Om en man äter 60 gram choklad i veckan så minskar risken för stroke med 17%. Och sambandet har redan bevisats förut när det gäller kvinnor.

GP: Choklad medicin mot stroke>>

Det är sådant som jag gillar att höra. Sådan information tar jag göra till mig och lägger på minnet. Det känns bra.

Det som också känns bra är att jag har börjat träna igen. Nu har jag flyttat hem till stan efter att ha varit på landet hela sommaren. Och även om min intention var god i början av sommaren (regelbundna promenader som skulle följas av ett litet gymnastikprogram med pinne och hantlar) så gick den idén mest i stå. Jag kom aldrig iväg på den där promenaden på morgonen, eller eftermiddagen, eller kvällen…

Men nu bor vi i stan igen och jag har kommit iväg och träna igen. Känns ganska OK. Men fortfarande lika tråkigt.

Jag var också på vårdcentralen i veckan och tog blodtrycket. Tyvärr var det inte så lågt som man kunde hoppas, utan lite för högt, både över och undertryck. Om det berodde på att jag var stressad och att dottern var med och just hade "retat" mig (genom att inte svara på frågor och var just så där "härligt" tonårstrevlig som bara hon kan) eller om det faktiskt beror på att jag har just ett högt blodtryck vet jag inte. Men det är ju så livet är. Hela tiden. Jag får se om läkaren tycker att medicinen ska höjas eller inte.

Jag har inte gått ner något mer under sommaren. Snarare tvärtom. Och det är inte så kul. I den facebook-grupp som jag är med, där vi som är opererade delar tankar och erfarenheter med varandra så är det många som berättar om hur många kilo de har gått ner. Massor! Supermassor!!! Det är lite deprimerande. Jag har inte haft samma "tur". Jag står och stampar och jag har gjort så i ett år. Det är inte kul.

Det beror säkert på mig själv. Jag kan säkert äta bättre, motionera mer och allt det där. Men det hade varit väldigt mycket roligare om kilona bara rann av mig också.

I oktober är det två år sedan jag opererades. Jag undrar om jag kommer att kallas till ett nytt återbesök i Uppsala då, som de lovade förra året. Och jag funderar på vad jag ska säga.
Får nog tänka lite på det…

XLNTa modeller

Läser att KappAhl söker större modeller till sin serie XLNT. Så här skriver Resume:

KappAhl söker större modeller

Reklamknepet: En modelljakt för kvinnor med storlek 44 och uppåt.
KappAhl söker större modeller som en hyllning till klädkedjans XLNT-kollektion som fyller 15 år.

Foto: KappAhl.

KappAhl säger sig ha en klart dominerande marknadsandel på 12 procent när det gäller kläder med större storlekar.

Modelljakten XLNT Model Search är ett reklamknep för att uppmärksamma kollektionen och öka försäljningen ytterligare. Tävlingen sker i samarbete med flera modetidningar i Sverige (tidningen Amelia), Norge, Finland och Polen.

Kandidaterna röstas fram både genom en jury och genom en "folkets röst” via hemsidan.

– Med tävlingen vill vi lyfta fram XLNT och samtidigt hylla kvinnan som trivs med sin kropp och sina kurvor. Tävlingen har fått stor uppmärksamhet i sociala medier, många är engagerade och många uppmanar vänner och bekanta att rösta, meddelar KappAhl.

– En del av KappAhls sortiment har alltid varit och kommer även framöver att vara dedikerat större storlekar.

KappAhl valde i våras Holy Diver som ny reklambyrå efter Forsman & Bodenfors.

Det här är jättebra tycker jag. För oss som gått ner i vikt - men ändå inte är storlek 34 eller så, så är det viktigt att vi också får fina kläder, att få visa att vi trivs i våra kroppar och mår bra. Man kanske skulle söka…?

Du är vad du äter…

Sitter och tittar på Anna Skipper och "Du är vad du äter". Det är ju ett ganska speciellt program, men ändå rätt så bra. Anna Skipper är ju duktig på att berätta vad som är bra och vad som är dåligt. Vad man bör äta och vad man bör undvika och varför.

Mycket känner jag igen… Jag undrar vad jag skulle få för råd av henne?

Idag har jag varit bättre på att följa min mat-klocka. Då är det ju inte lika lätt att stoppa i sig en massa fel saker.

Men den där jämrans magen… Stor som en ballong fortfarande.

Därför är Anna Skippers program intressant idag. Idag handlar det om en kvinna som slarvar ordentligt med maten (men är mycket noga med sina hästar och hundar). Hon visade stoppa i sig en skottkärra med socker varje år. Dricker 4-6 burkar coca-cola varje dag. Och mycket mjöl-mat. Och hon hade väldiga problem med sin mage. Ska bli intressant att se hur de löser det. (haha…)

Att det ska vara så sketans svårt…

Hahaha… det är ju lite pinsamt vad dålig jag är på att uppdatera bloggen. Jag har tänkt och tänkt så länge… haft en del inlägg klara i huvudet, men de har inte kommit längre. Varför då kan man undra?

Allt är ju så sketans svårt!

Det är svårt att komma iväg och träna när det lilla minsta förändrar sig (som att flytta ut till landet). Det är svårt att äta helt rätt. Det är inget roligt när vikten bara står still och magen känns som en slapp spärrballong. Så är det och därför har det nog inte blivit skrivit på länge.

Träningen. Hemma fungerar det. Jag har regelbundet gått tre dagar i veckan. Måndag, onsdag, fredag. Men nu är jag på landet. Jag har tagit med mig träningskläderna. Jag har tagit med mig programmet. Jag fick till och med två kvastskaft (hihi… ungarna hade inte pratat med varandra…) i morsdagspresent. Jag har tagit med hantlar och ett liggunderlag. Så det borde inte vara svårt att träna regelbundet.

Men… så har det ösregnat… och då är det inte så kul att gå ut. Och så har jag sovit lite för länge… och så har träningskläderna legat i tvätten. Ja, ni hör ju, ursäkterna är så lama så man bara skäms.

Men i morse gick jag ut i alla fall. Träningskläderna på direkt (det är ju enda sättet för mig) och så hade jag laddat ner Sveriges radios app och lyssnade på sommarprogrammet när jag gick en promenad. Det var ju bra i alla fall.

Men hur ska jag lyckas gå ner mer i vikt? Är det liksom stopp här? Är jag otacksam när det inte går mer? Kämpar jag inte tillräckligt? (Nä - uppenbarligen inte!)

Jag har varit och kollat mitt blodtryck under våren och nu har doktorn satt in en halv tablett igen. Har legat och gnetat uppe på gränsen så länge med ett undertryck som var lite för högt. Förhoppningsvis ska det bli ordning på det nu.

Har blivit lite slarvig med vad jag äter. Har hänt ett par gånger att det inte har hjälpt med "må-illa"-tabletterna utan att jag måste spy för att må bättre. Är ju inte heller så himla smart. Men det är ju skönt att det "fungerar".

Skämmigt

Det är ett tag sedan jag skrev. Det kan man fundera på. Jag har funderat på det de närmaste dagarna.

Jag tror jag skäms. Skäms för att jag inte går ner i vikt. Skäms för att jag stoppar i mig en massa sött. Skäms för att jag letar i skåpen efter sånt där som jag vet att jag inte ska äta. Skäms för att jag ibland mår så illa så jag kräks eller måste ta en "inte-må-illa"tablett.

Nu blir det ju inte bättre för att jag låter bli att skriva på bloggen. Och det blir ju inte bättre för att jag skäms heller.

Så ut med det bara! Jag har blivit väldigt sötsugen, jag faller för frestelsen och jag måste ta tag i detta! Så där… phu… så var det ute.

Jag har gjort två saker till som jag vill dela.

Det ena är att jag nu har gjort mina tre gånger med min personliga tränare. Och jag har fått olika övningar som jag gör när jag är på gymmet. Det är lite roligare än när jag bara gick dit och gjorde samma sak hela tiden. Det är också övningar som går att göra på sommaren, även när jag inte är på gymmet. (Det kräver dock ett kvastskaft, som jag önskar mig i morsdags-present). Det är bra och jag ska försöka vara duktig och hålla på även när jag inte är på gymmet.

För det andra så var jag och tog min B-12 spruta för en vecka sedan. Jag passade på att ta mitt blodtryck också, som jag brukar. Då visade det sig att blodtrycket var högt. 150/95. Inte så himla lyckat. Men jag var lite stressad, det är mycket just nu. Så i dag var jag och tog ett nytt blodtryck och denna gången var jag hos distriktssköterskan. Det var ju en upplevelse i sig.

Jag har träffat henne förut, för många år sedan, när jag gick och tog mitt blodtryck och åt tabletter. Men jag vet inte om hon kände igen mig. Det verkade heller inte som om hon hade någon aning om varför jag var där. Läser de inte journalerna innan de tar in en ny patient? För hon verkade heller inte veta något alls om mig.

Det började med att jag fick ligga och vila, efter att hon satt på mig manschetten. En manschett som hon fick gå och byta eftersom den hon hade var för liten… eller? Jag vet inte, jag är säker på vilken manschett de använt på labbet. Men det här kändes lite onödigt. (hon mätte först - och sen så sa hon, nej, jag måste gå och byta till en större manschett…)

I alla fall, hon tog trycket och det visade sig fortfarande vara högt. I alla fall undertrycket. 140/90. Så jag ska dit igen. Sen försökte hon tala allvar med mig. Satte sig bredvid mig och började långsamt säga… - Jag antar att du inte röker? Nej, svarar jag. - Hur har du det med motion? - Jag tränar tre dagar i veckan på gymmet… -Jaha? … det var ju bra…

Jag märkte ju att hon ville närma sig min vikt på ett eller annat sätt. Men när jag nu tränade så kunde hon inte ge sig på det. Heller. Då "slog jag till" och berättade att jag var opererad (för jag behövde nya kalktabletter och behövde ett nytt recept). Då insåg hon att det väl inte var så mycket mer att prata om.

Det var en ganska märklig situation som jag känner mig ganska kluven till. Och jag undrar varför hon inte hade läst min journal. Där borde det stå lite bakgrund. Eller gör det inte det? Jag är lite besviken måste jag säga.

Ja, så här är det alltså nu.
Sötsug - äter för mycket sött och mår illa (ibland). Måste sluta med det och få ordning på matvanorna.
För högt blodtryck - ska kolla igen om 1,5 vecka.
Tränar tre gånger i veckan - och det är lite roligare. Med betoning på lite.

Sarah och Samuel

Såg ni på "Så ska det låta" igår? Det gjorde jag. Och var så himla imponerad av Sarah Dawn Finer och Samuel Ljungberg. De två är ju en fullständig fullträff.


Sen är ju Sarah så himla snygg. Och bär upp sin kropp så fantastiskt! Det är härligt att se hur väl hon trivs i sin kropp och hon har alltid så snygga kläder.

Jag skulle önska att även jag kunde vara så säker med min kropp. Den känns närmare som om den sviker mig. Brösten är som tomma påsar. Magen hänger. Gäddhäng på överarmarna. Gropar i låren och alldeles för mycket fett. Trots en viktminskning på 46 kilo.

Träningen fortsätter jag med. Jag håller särskilt på att träna armar, axlar och mage - samt kondition. Jag hoppas att det ska ge resultat så småningom.

Snabb rapport

En snabb uppdatering…

Att man aldrig lär sig. Förra veckan var jag på 50-årskalas. Mycket trevligt. Mycket god mat. Jag åt lagom och blev mätt. Det var efterrätt - serverades i glas och verkade lagom mycket. Trodde jag. Och åt upp alltihopa. Inte bra…

Till saken hör att jag hade lämnat handväskan på hotellet - med plånboken och mina "må-illa-tabletter". Så det var ut på trappan, andas djupa andetag, men det hjälpte inte. Så in på toa och få upp efterrätten och sen kändes det bättre igen.

Att jag aldrig lär mig som sagt…

Det känns som om jag har slarvat med maten det sista. Äter för mycket bröd. Äter för mycket söta saker. Och jag känner ju att jag blir tröttare. Blir till och med "hungrig". Eller snarare sugen. Jag måste MÅSTE! få ordning på vardagslivets måltider. Och se till att jag har rätt saker hemma. Och äta mer proteiner. Och undvika för mycket sött.

Träningen går ganska bra tror jag. Kör mitt PT-program och det känns OK.

Det som inte är lika roligt är ju att jag har gått upp 1-2 kg. Vet inte vad detta kan beror på. Antingen är det de dåliga matvanorna. Eller att jag inte har haft mens sedan november. Eller…? Ja, jag vet inte.

Har funderat på att plocka fram måttbandet för att se om det blivit någon skillnad på de måtten istället för på vågen. Det kan ju vara en idé.

Jag gjorde det!

I en hel månad höll jag på att fundera, fram och tillbaka. Ska jag… ska jag inte… ska jag… ska jag inte…?

Men den 29 februari tog jag till slut mod till mig. Och beställde tre stycken PT-tider. Det vill säga - personlig tränare.
(gymmet hade nämligen specialpris på PT-tider i februari. Jag fick mina tider till specialpriset…)

Så förra veckan satte jag mig ner med Sofia som min PT heter och gick igenom hur jag brukar träna och vad mitt mål är och hur jag mår osv.

Och i måndags träffades vi på gymmet och hon gick igenom en mängd nya övningar med mig. Framförallt handlar det om att träna upp ryggen visar det sig. När jag gjorde övningar som skulle stärka rygg och axlar så visade det sig att jag var så stel, så stel, så stel… Jag beställde en massagetid på torsdag också, efter jag var klar med måndagspasset. Tror att jag kommer att behöva det…

Men det kändes väldigt bra att ha gjort det här. Vi har bestämt en ny tid om tre veckor så att jag får köra igenom programmet. Det handlade både om styrka och kondition. Får se om det gör någon skillnad. I morgon ska jag dit och köra programmet själv.

Kropp och själ om att hålla vikten

Igår hörde jag på Kropp och själ i P1. Det handlade om att hålla vikten efter att man gått ner mycket i vikt.
Lyssna själv här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=4987259

Så här skriver Kropp och själ på sin webbsidan:

Foto: Scanpix

Eftersnack v 9 Bantarens svåraste match

Att banta är ingen konst. De flesta överviktiga har gjort det med framgång många gånger. Det svåraste kommer sedan, när målvikten är uppnådd och suget efter kalorierna börjar ta över. Att hålla vikten blir ofta en livslång och stenhård kamp. Och emot sig har man inte bara dåliga vanor utan också en stark biologisk drift. Forskaren Joseph Proietto vid universitetet i Melbourne i Australien har visat att personer som minskat i vikt har förändrade hormonnivåer långt efter själva viktnedgången. Det kan påverka både förbränningen och känslan av hunger och gör det extra svårt att hålla sig kvar vid den lägre vikten man lyckats komma ner i. Dagens program diskuterar varför det är lätt att banta men sedan så oerhört svårt att hålla vikten.

Johanna har lyckats hålla sin matchvikt i två år, men det innebär en ständig kontroll på vad hon äter, har hon inte det rusar vikten genast iväg. Kim har blivit 45 kilo lättare och vittnar om att varje lunch, middag och inköpstillfälle i mataffären handlar om att välja rätt. Suget och drogen finns där hela tiden ungefär på samma sätt som för en nykter alkoholist.

Gäst i programmet är Signy Reynisdottir från överviktscentrum vid Norrtulls Sjukhus.

Dessutom handlar det om mer eller mindre lämpliga sätt att mäta övervikt och om det allt vanligare risktillståndet fettlever.

Smaken

OK… jag kom inte iväg och fick köpa de där tabletterna i lördags. Men jag var på apoteket igår och köpte något som heter remifemin. Jag tog en tablett när jag kom hem och en tablett på kvällen. Och sen gick jag och la mig och sov. Hela natten! Jag vaknade inte en enda gång och var varm. Kanske var detta en engångshändelse. Men det spelar ingen roll. Det var så skönt! Och jag tror att det håller i sig.

Fast jag har sovit bra så har jag upptäckt att jag, när jag går och lägger mig, har börjat tänka på detta att jag vaknar på natten. Det har varit ett orosmoment. Väldigt skönt i morse i alla fall!

När jag låg på sjukhuset i oktober 2010 fick jag en minnespinne med en massa talböcker av min vänner. Det var väldigt snällt av dem. Men jag orkade inte lyssna på några böcker då. Och jag har liksom inte kommit mig för senare heller. Men nu lyckades jag ladda ner de där böckerna i min telefon. De flesta böckerna hade jag redan läst. Men jag började med en som jag inte läst. Den heter Smaken och är skriven av Muriel Barbery>>.

Den handlar om en matkritiker som ligger för döden. Han ska dö inom 48 timmar. I princip skulle man nog kunna säga att han har ätit ihjäl sig. Nu ligger han där i sin säng och letar efter en smak. En alldeles särskild smak som han vill känna innan han dör. Varje kapitel beskriver, mycket, mycket ordrikt, olika måltider, smaker, företeelser och minnen ur kritikerns liv. Parallellt får vi också följa hans familj, vänner och husdjur och deras syn på mannen.

Det var som sagt en mycket ordrik roman och inte så särskilt händelserik egentligen.

Men jag funderar just på hur mina vänner tänkte när de gav mig just den här boken. En matkritiker ligger för döden för att han har ätit ihjäl sig, han letar efter en smak och hela boken är en enda stor orgie i matupplevelser av de mest skilda slag…

Ja, jag tror det var bra att jag inte lyssnade på den när jag låg på sjukhuset med mitt näringsdropp och slangar.

Varm och kall - varm och kall

Alltså… nu är jag i den där åldern som väl kallas övergångsåldern. Sedan ett par år så har mensen hoppat över en månad ibland, men sen kommit tillbaka regelbundet.

De första gångerna blev jag lite fundersam och gjorde då och då ett gravidtest (som alltid var negativt). Men nu är det inte bara en månads överhoppande. Nu har jag inte haft mens sen i november.

Vilket på ett sätt är väldigt skönt. Men… på ett annat sätt inte alls är skönt! För särskilt den perioden när jag borde haft mens så fungerar inte termostaten. Jag är varm och kall om vartannat. Och på nätterna vaknar jag, slänger av mig täcket, väntar tills jag svalnat av och fryser lite, tar på mig täcket och somnar om. Och detta upprepas om och om och om igen…

På dagarna är det likadant - men det är ju bara att slänga av sig koftan (och ta på den igen), det är ju lite mer hanterbart (även om det är jobbigt också).

Jag är 47 år - jag trodde nog inte att övergångsåldern kom så här. Innan 50. Men så är det väl.
Och nu har jag läst på om det här på nätet. Vid 45-55 års ålder. Så det stämmer ju perfekt…
Klimakteriebesvär>>

Nu följer jag ju de råden som de skriver. Motionerar, äter rätt (ganska i alla fall), klär mig lager på lager, röker inte (har aldrig gjort).

Men nu är jag trött på att ha det så här. I dag tänker jag gå till hälsokosten (eller apoteket om det inte finns där) som ligger här bredvid och fråga efter det där medlet som de gör reklam för på TV. Fermal balans. Så får vi se om det gör någon nytta. Och jag borde väl också gå till en gynekolog gissar jag om det inte hjälper.

Det är inte alltid så lätt att skilja dessa temperaturväxlingar mellan dumpningar heller. Så det är inte alltid så lätt att veta om jag har ätit fel eller bara har temperaturkaos. Alltså - är det inte det ena så är det det andra…

När det oväntade händer…

Mamma ringde igår. En av våra grannar på landet (där mina föräldrar bor permanent) hade hastigt gått bort.

Grannen åkte in till sjukhuset och skulle göra samma operation som jag. Men hon fick problem - precis som jag. Men hon dog.

Det är givetvis ingen enkel operation jag har gjort. Det är ett stort ingrepp. Och det kan få konsekvenser. Vilket jag också blev varse. Men… att gå och dö?

Visst - det sa läkaren till mig också (när jag frågade). Men som jag förstod det så handlade detta om att man inte hade upptäckt läckaget i tid utan att det blivit infektion i buken osv. Vad som hänt med grannen vet jag inte. Men om jag uppfattat mamma rätt så handlade det nästan om samma tidrymd som jag (till och med lite kortare från operation till hon dog.)

Detta gör mig bara mer tacksam över hur väl det gått med mig. Hur bra jag mår. Hur glad jag är över alla mina vänner som också gjort operationen och där allt gått bra.
Och att det egentligen inte spelar så stor roll då, att allt hänger på kroppen, att jag är rynkig och att brösten känns som slappa påsar.

Jag lever och jag mår bra!

Det är ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Det har olika orsaker.

En är att min svärfar har gått bort. Han var 90 år och bodde på hem sedan ett par år tillbaka. Han mådde egentligen ganska uselt och klarade sig inte alls själv. Svärmor var där och hälsade på honom varje dag. Men döden kom ändå mycket hastigt och oväntat, när vi var i Uppsala.

Den andra orsaken är att annars så går dagarna som vanligt. Jag går till träningen måndag, onsdag, fredag. Jag äter oftast när klockan ringer. Jag mår illa ibland när jag har ätit för sött (eller för mycket. En semla kom upp nästan lika snabbt som jag fått ner den).

Inte så mycket att skriva om egentligen.

Jag får kommentarer om att jag blivit så smal. Då funderar jag på vilken bild folk egentligen har av mig. Jag har inte gått ner så mycket de senaste tiden. Jag är fortfarande kraftigt överviktig (enligt tabeller). Jag skulle behöva gå ner 10-15 kg för att hamna i något slags normalläge.

Visst - jag ser väl också att jag är smalare än när jag var tjock. Jag mår bra och antagligen "för jag mig" annorlunda också. Men… så himla smal är jag väl ändå inte? Och inte så att människor som jag med någorlunda regelbundenhet träffar kan säga att jag blivit smal. Nej… det är lite svårt att förstå.

Det jag har märkt är att jag antagligen dricker för lite vatten. Jag är rynkigare. Särskilt under ögonen. Det syns väldigt tydligt när jag sminkar mig. Och en person som är duktig på att sminka sa till mig att jag är alldeles torr under ögonen. Jag har också märkt att brösten är tunna och sladdriga och magen hänger…

En trasdocka - det är en ganska bra beskrivning av hur jag känner mig ibland. Sladdrig och lös i konturerna.

Känns ju lite tråkigt när jag egentligen mår så bra och är så glad.

Som en ballong

I torsdags började jag få ont i magen. Den kändes uppblåst, hård och det gjorde ont hur jag än gjorde. Ryggen gjorde också ont (men jag har märkt att när jag får problem med magen så får jag ofta ryggont.)

Magen fungerade utmärkt, så jag var inte förstoppad. Men jag hade definitivt ont i magen. Jag kunde inte sova ordentligt och dagen efter fortsatte det göra ont. Jag fick inte i mig mycket mat men lite. Det var jobbigt att gå, att sätta sig och att överhuvudtaget vara uppe.

Magen var verkligen som en spärrballong.

Men på lördag morgon var det i princip borta. Vilket var mycket, mycket skönt.

Men vad var det som orsakade problemet? Inte vet jag. Jag hade ätit aprikoser som jag köpt i den lokala grönsaksaffären. De smakade inte som vanligt. Kanske var det aprikoserna som orsakade problemet? Eller så var det mina nya vitaminer som jag också har börjat ta.

Jag har nämligen märkt att mina naglar blivit sämre igen. Trots att jag äter silicia varje dag. Så jag pratade med damen i hälsokostaffären och hon rekommenderade en vitamintablett (som luktar äckligt) som släpper vitaminerna under åtta timmar i kroppen (så att man inte kissar ut allt på en gång…).

Eftersom magvärken har gått över och jag fortfarande äter mina vitaminer (men inte aprikoser) så tror jag att det kan ha varit en överdos av aprikoser. Hoppas det.

Det positiva i allt detta är att jag tappade lite vikt. Kanske tillfälligt, vad vet jag. Men jag glädjer mig så länge.

Soffpotatis…

I GP igår stod det en artikel om en kvinna som fyller 50 (som jag om tre år) som gått ner 40 kilo på ett år. Bara genom att börja träna löpning och ändra kosten. Så det går ju. Jo, jo… jag vet…

Bild: Per Wahlberg

Från soffpotatis till långdistans

På ett år har Jasmina Panayotova gått från överviktig soffpotatis till en aktiv, nästan 40 kilo lättare kvinna. Från att aldrig ha tagit ett löpsteg ska hon nu springa en sträcka som motsvarar avståndet från Göteborg till hennes hemstad Sofia i Bulgarien.

– Titta på de här!

Jasmina Panayotova håller triumfatoriskt upp ett par marinblå trekvartsbyxor, modell XL. 2012 har gått in på sin andra vecka och på kaféet där vi ses har gästerna till synes fullt sjå med att leva upp till sina nyårslöften om ett sundare liv. Magra sallader, inget kött eller några kolhydrater så långt ögat når.

För drygt ett år sedan brukade Jasmina Panayotova vräka i sig både vitt bröd och läsk utan några betänkligheter. Och de där byxorna – de satt som en smäck.

– Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser dem. Har jag sett ut så här?

Hon förklarar att hon använde sin kropp som ”avfallskorg” och skyller det delvis på jobbet. Jasmina flyttade till Sverige från Bulgarien på slutet av 1980-talet för att jobba som tolk.

– Innan Bulgarien gick med i EU kom det många asylsökande hit som behövde tolkhjälp. Det var stressigt och jag jobbade jämt. Tänkte aldrig på mitt välbefinnande, struntade i både träning och hur jag åt.

Utan att ha riktigt fattat hur det gick till stod vågen plötsligt på 95 kilo, vilket är en hel del att bära för en kvinna på 158 centimeter.

– Jag fick ont i leder och kropp, kände mig obekväm och blev andfådd vid minsta ansträngning.

Jasmina visar semesterbilder på en rultig och gladlynt kvinna – med familjen, på stranden, vid Svarta Havet. Hon ställer sig frågan högt igen:

– Hur KUNDE jag stå ut med det här? Det var en ändlös självförnekelse, jag vågade aldrig ens titta på mig själv i spegeln.

Vändningen kom hösten 2010. En väninna bad om att få ta mått på Jasminas kropp och drog utan omsvep slutsatsen att ”det är för mycket. Att du inte börjar springa?”. Vid det läget hade Jasmina mer utrymme i vardagen att kunna göra saker för sig själv. Väninnans välmenande ord brände och i november tog hon sig samman för en första joggingrunda runt Härlanda tjärn, på knappt tre kilometer. Några månader senare tecknade hon medlemskap på ett gym.

– Jag sprang och sprang den vintern. Det var mycket snö, is och minusgrader. Men när jag väl hade börjat fanns det inget som kunde stoppa mig. Min sambo fick kostråd via sitt jobb som jag också började använda.

I sin almanacka antecknade hon förändringarna. Hur kilona successivt försvann och kroppsmåtten minskade. Från att ha haft kläder i storlek 48 har hon idag gått ned tio storlekar, och det händer till och med att hon lånar kläder av sin dotter. Hon har slutat helt med socker och vitt bröd, och bytt ut mot nötter, dadlar och honung. Äter inte kött och dricker ingen alkohol.

– Men jag är ingen fanatiker. Blir jag sugen dricker jag lite läsk – men jag knuffar inte i mig stora mängder av något.

Vid nyår avlade hon ett löfte som ska sporra henne till fortsatt träning under 2012: att springa 220 mil, motsvarande avståndet mellan Göteborg och Bulgariens huvudstad Sofia. Naturligtvis inte allt på en gång, utan fördelat på löppass på gymmet och runt Härlanda Tjärn under hela året. I januari har hon gått ut hårt, och sprungit nästan varje dag.

– Men jag har inte satt upp något datum för när jag ska gå i mål. Det kommer att ske någon gång under året. Jag har berättat för mina Facebookvänner och då måste jag få det fullbordat.

Jasmina har testat både styrke- och gruppträning, men gillar löpningen bäst. Den kan hon ”ta med sig” var hon än är.

– I somras sprang jag uppför en bergstopp i Bulgarien och kom långt före både min dotter och sambo. Jag tycker att det här är ett värdigt avsked av min biologiska ungdom. Jag fyller 50 år i sommar och gillar inte de negativa förväntningarna från många att man ska vara tjock och oattraktiv bara för att man blir äldre.

Ibland klandrar hon sig själv för att inte ha kommit till insikt tidigare. Idag känner hon sig pigg och glad, har fått större självförtroende och bättre kontakt med sin kropp. Ju mer hon tränar desto mer energi genererar hon.

– Det finns en kvinnor i 70-årsåldern på mitt gym, vi har blivit kompisar och jag tänker ”kan de, så kan jag”. Jag ska leva så här så länge jag orkar, baske mig!

Hanna Johansson 031-62 40 00 halsa@gp.se

Bild: Per Wahlberg

Fakta

Jasmina Panayotova

Namn: Jasmina Panayotova.

Ålder: Fyller 50 år till sommaren.

Familj: Sambon Sven och 12-åriga dottern Felicia.

Yrke: Auktoriserad tolk, bulgariska och ryska.

Men… jag blev så trött. Det fattar väl jag också att om jag är ute och springer flera timmar varje vecka så kommer det att hända något. Men bara tanken på att springa gör att benen känns som bly. Verkligen som bly! Det är knappt så jag kan resa mig upp ur soffan.

Nej… att springa har aldrig varit något för mig. Nu ska jag ju aldrig säga aldrig - vem vet vad som händer. Men inte inom någon rimlig horisont finns det att jag skulle börja springa.

Igår var jag på vårdcentralen och tog min B12-spruta. Jag har lagt in en påminnelse i min telefon för att inte glömma av det var tredje månad. Nu var det dags igen. Och jag passade på att ta blodtryck också.

Tyvärr låg övertrycket lite högt. Undertrycket höll sig inom gränsen, men övertrycket låg definitivt över. Så det blir till att ta sig tillbaka och ta ett nytt tryck nästa vecka och se om det blivit någon skillnad.

Vore ju inte så kul om trycket börjar sticka upp igen…

Back in the sadle

Så har jag varit och tränat igen. Lika tråkigt som vanligt. Men… kanske nyttigt. Jag hade i alla fall tappat 0,2 kg sedan förra veckan… (Och jag såg flera spännande föredrag på TED förstås.)

Magen är som en ballong. Tror att det är allt bröd och godis som jag har stoppat i mig. Om jag bara kunde sluta med det. Jag mår ju inte bra heller! Har flera gånger fått känning av dumping. Så egentligen vore det ju enkelt att låta bli.

Är lite orolig för att det stangerar och att jag inte ska tappa mer i vikt. Ska jag verkligen behöva gå till den där personliga tränaren för att få ett mer effektivt träningsprogram? Det tål att tänka på…

Det har blivit trängre på gymmet. Jag är sällan ensam på morgonen. Och flera känner jag nu igen, så vi nickar till varandra. Många äldre tanter. Det är roligt. Och en del muskelknippen - men de får sköta sig själva. Sen gissar jag att alla vanliga, hurtiga människor är där på eftermiddagar och kvällar.

Tur i alla fall att man har så nära till ett gym. Annars vete katten vad det hade blivit av för träning.

2012

Ett nytt år. Inga nyårslöften! Jag vet inte varför - jag glömde nog helt enkelt bort det. Och sen är jag nog rädd för att jag inte ska lyckas hålla det jag lovar…

Det skulle vara skönt om jag kunde tappa 10-15 kg till under det här året. Men jag inser att det kommer att kräva mer träning. Det skulle också vara skönt att bli av med hängmagen. Men det kommer också att kräva mycket träning och eventuellt också en operation.

Jag har inte varit och tränat något mellan jul och nyår. Så jag tänkte att jag skulle gå upp i morse och bege mig till gymmet. Men vaknade med ont i halsen och tung i huvudet - så då tänkte jag det var bäst att vänta med träningen. Trots att jag köpt nya träningsbyxor och ny träningsbh på rean. Får se hur jag mår på onsdag.

Har funderat lite på om man skulle var med på Göteborgsklassikern. Det är något som är helt nytt och startar i år.

Så här skriver de på sin webbsida:

Satsa på att genomföra Göteborgsklassikern 2012 – då kommer du förutom att må bättre även att bli historisk som en av de första deltagarna. Göteborgsklassikern innebär att genomföra de 3 loppen Hisingen Runt, Göteborg Simmet och Finalloppet under ett år. Distanserna som ingår i Göteborgsklassikern är utvalda för att både du som motionär och elitidrottare skall klara av utmaningen.

Bakom arrangemanget står de tre föreningarna Hisingens Cykelklubb, Göteborg Sim och Göteborgs Skidklubb. Syftet med Göteborgsklassikern är att bidra till en bättre folkhälsa.

1. Cykling 20 maj (Hisingen runt) 50 km
2. Simma 18 augusti (Göteborgs simmet, Delsjön) 1000 m
3. Springa 3 november (Finalloppet, Skatås) 10 km

Men… nja… jag får se - det är ju ganska långt och ganska tråkigt och … Och vem vill bli historisk?