Nu går det lite för fort...

I måndag fick vi ju en ny avdelningsläkare som kom och svischade in och pratade om hemgång och allt. Jag blev alldeles förskräckt! Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken. Lite.

Igår träffade jag de två läkarna (bla avd.läkaren David som jag haft hela tiden) som hade opererat mig. De kom för att prata med en annan patient och jag pratade med dem också. Försökte förstå vad som hänt. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare. De stod upp och talade med mig. (Min faster hade sagt åt mig att jag skulle be dem sätta sig, men det vågade jag inte).

Tydligen har jag haft det minsta läckaget på avdelningen. Och det upptäcktes sent. Men eftersom det upptäcktes så kunde de göra något åt det. Nu verkar allt vara läkt. Detta händer 1 av 200 operationer och de vet inte varför.

Men nu får jag får lov att äta och dricka.

Men jag har ju ingen matlust och jag mår mycket illa. Får ibland medicin mot det. Sjukhusmaten är ju inte det roligaste alla gånger. Får lov att äta 1/4 A-kost (vanlig mat). Men får inte i mig så mycket. Jag äter yoghurt och dricker. Men det är svårt att få i sig allt.

De talade om att dra dränen. Först på tisdagen, sen på onsdagen (idag) - men ronden idag sa inget om det. Får se om det blir något med detta. Skulle ju vara skönt att vara av med slangarna.

Ja, mina hormoner och känslor är i uppror och jag vet varken från eller till. I morgon kommer barnen upp - kanske kan jag åka hem med dem på kvällen. Eller så åker jag hem på fredagen. Nu börjar jag ju längta hem än mer, när jag vet att det är så nära. Samtidigt som det känns så jobbigt att lämna sjukhuset och inte riktigt veta hur det kommer att fungera med illamående och mat och dryck. Att jag verkligen får i mig allt som jag behöver.

Jo, lite positivt idag var i allafall vikten. Jag hade tappat ett par kilo. Och det vore väl skrutt annars, när jag inte äter någonting!

Får man bete sig så här?

På förmiddagen gjorde jag ju mitt blå-test. (Det är gentianaviolett man använder). Inget kom i dränslangarna, och det var ju skönt. När de släppte på ventrikelsonden igen (slangen direkt ner i magsäcken) så kom det upp blå vätska - men det var ju helt OK, precis som det skulle vara.

På eftermiddagen kom sköterskan och sa att mina levervärden var lite höga så de har beställt ett ultraljud för mig. (På eftermiddagen när min faster var och hälsade på sa hon att hon sett att jag var gul i förrgår men att det var lite bättre igår. Men hon tyckte det var bra att de kollade upp levervärdena.)
En stund senare kommer sköterskan och berättar att jag skulle gå ner kl 15.30, och att hon hade beställt transport. Hon tänkte sig att jag skulle åka i sängen ner. Men då sa jag att det var ganska onödigt, jag springer ju fram och tillbaka i huset, ner till bibban osv, varför jag då skulle åka säng till ultraljudet förstod jag inte. Så vi bestämde att jag kunde gå själv.

Strax innan jag skulle gå ner så sa jag till att jag var på väg. Då var det en annan sköterska som kom på att jag måste ha en nål i armen - ifall de skulle spruta kontrast. Jag kunde inte se varför, men det var ju bara att böja sig för expertisen, så snabbt tillbaka till sängen, fäll ner till liggläge och PANG - där gick telefonsladden av… den hade fastnat i sängen när jag fällde ner den.

Nålen kom in (jag är inte så lättstucken) och jag rusar sedan ner till ultraljudet. Väl där får jag sitta och vänta en stund. Olika personer ropas in och det sitter ett par i väntrummet där mannen, för varje namn som ropas upp, svär mer och mer. Jag antar att de väntat en stund och han började tappa tålamodet…

Jag blir uppropad, får komma in i ett rum och blir lagd på en brits. Tar av mig tröjan och får en sjukhuströja som är öppen fram istället. Jag har ingen BH (funkar inte med drän och CVK ) så jag känner mig lite blottad. Sen blev jag liggande där. Folk kommer och går, in och ut i rummet, det pratas fika och fikabröd… Jag undrar nästan om de glömt mig.

Plötsligt kommer det en parant dam in som presenterar sig med förnamn och säger att hon är läkaren som skall göra undersökningen. Hon undrar om jag ligger inne på sjukhuset (där ligger jag med två drän, en ventrikelsond, en CVK och är helt iklädd sjukhusets kläder…). Hon undrar varför ultraljudet skall göras (jamen… det är väl inte jag som har skickat remissen?). Undersköterskan som är med är snäll och vänlig. Sen konstaterar de att omläggningarna runt dränen måste tas bort för att ultraljudet skall kunna göras - undersköterskan börjar försiktigt att lossa i kanten. Då rycker läkaren i omläggningen och säger att det är inte så noga och det är bara att dra… Huvaligen…

Sen häver hon ur sig "Ja, du har ju inte så liten mage heller…" och sen säger hon "ja, här var ju en del skrot i gallan"… och ingen förklaring. Trycker och håller på. Sen var hon klar - då bara går hon. Den vänliga undersköterskan hjälper till att ta bort geléet och sätta ett litet plåster på omläggningen så att det inte är helt öppet och ta på mig tröjan igen.

Ja, men… får man bete sig på det här viset? Jag tycker läkaren var fullständigt oförskämd. Och det sa jag när jag kom upp på min avdelning, att jag blivit dåligt behandlad.

Sen kom min läkare in och berättade att eftersom "blåtestet" hade utfallit som det gjort så skulle de nu kunna ta bort ventrikelsonden (slangen i magsäcken) och jag skulle få dricka 200 ml vatten ikväll.

Så nu är jag befriad från ventrikelsonden (och den där "nålen", den såg jag till att de tog bort så fort jag kom tillbaka på avdelningen) och jag har nästan druckit ett helt glas med vatten och det känns underbart. Dränen har jag fortfarande kvar, vet inte hur länge. Men detta är ett litet steg på vägen i alla fall.