Fortfarande inte roligt…

Alltså… jag undrar när det kommer att bli roligt att träna. Jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Även om jag går det ganska troget måndag, onsdag och fredag.

En kompis till mig berättade att hon hade en PT. Det är Personlig Tränare! Det är en människa (i det här fallet en ung, inte ful pojke) som står och peppar och skriker på henne när hon tränar. Och till saken hör att hon verkligen inte är den som ger upp i första taget - vinnarskalle präglar henne. Men hon säger att han får henne att ta en ännu tyngre kettlebells - att hålla på ännu längre och göra dubbelt så många övningar.

Tja… jag vet inte. Kan det vara en lösning? Nje… jag tror inte det. Jag fortsätter nog i min egen takt och kör mitt lilla program. Numera ror jag mina 2000 meter i ett svep istället för att dela upp med paus efter 1000m. Så lite framsteg gör jag i alla fall.

Dock har jag inte kommit igång med mina promenader. Det verkar svårt att få till det.

I lördags fick jag väldigt ont i ryggen när jag satt upp. Det kom plötsligt och jag blev helt utslagen. När man aldrig har ont någonstans så blir man oerhört påverkad av smärta. Men jag insåg ganska snart att detta inte är ryggont egentligen. Jag tror det var magen eller tarmarna. Jag var nästan helt utslagen i två timmar. Sov bort en stund, efter en smärtstillande tablett, försökte gå på toa också. Och sen plötsligt… så var det borta!

Detta har hänt en gång förut. Jag försökte tänka ut om det fanns några gemensamma nämnare - men jag kunde inte komma på några just nu.

Något roligt har hänt också. Högen med byxor i garderoben som jag inte kommit i på läääänge… igår kom jag i ett par av dessa byxor och det kändes helt OK. Viktnedgången går långsamt och det är väl OK egentligen - även om det hade varit kul om man liksom var klar med en gång.

Jag har märkt att jag är väldigt sötsugen. Kan ju inte äta lika mycket, men det är lite irriterande att jag fortfarande har kvar det starka suget. Nu tror jag det också kan hänga samman med att jag börjar komma i övergångsåldern. Mensen kommer med större variation än den gjort förut och det är klart att hela systemet blir påverkat.

Telefonen ringer regelbundet för att påminna mig om att äta och det är bra. Utan den hade jag nog missat fler mål än jag borde.

Jo, just det ja. Jag var på vårdcentralen och tog ett nytt blodtryck också. Och nu har jag satt ut ytterligare en av mina blodtryckstabletter och har bara en halv tablett kvar nu. Det känns bra. Å andra sidan äter jag ju vitaminer och kalk och silicia - så själva tablettdosetten får jag allt ha kvar.

Varför är det så olika?

För ett litet tag sedan träffade jag en vän jag lärt känna genom obesitaskliniken här i Göteborg. Vi gick i samma KBT-grupp som ordnades på kliniken.

Nu hade hon också fått göra en operation och den gjorde hon i början av april. Vi kunde bara konstatera att det fungerade väldigt olika på olika ställen.

Hon hade gjort operationen i Kristianstad. Där gjorde man bara sådana operationer. Jag hittade en blogg som tillhör en annan person som har opererats i Kristianstad. Läs här hur det går till>>

Det är alltså så att man skall ha gått ner ett visst antal kilo innan man kommer dit (det är ju samma som i Uppsala). Anledningen är ju att det skall bli enklare för dem att göra operationen vid titthålskirurgin.

De kommer alltså ner dagen innan, sover över på ett gästhem, sen är det sju personer som gör en operation under dagen. En person i timmen, in och ut…
Efter två eller tre dagar får man åka hem (jo, det är ju som det var i Uppsala också, egentligen). Men den stora skillnaden är ju att här äter de inte mat direkt. Utan först äter de soppor i flera veckor, sedan äter man passerad mat i flera veckor - sedan får man börja äta riktig mat. De hade träffar med dietist och läkare före och efter operationen.

Eftersom kliniken bara gör den här typen av operation på det här stället så verkar de väl insatta och informativa. Men… jag bara undrar - varför är det så stor skillnad på vad man får göra efter operationen? Varför ser råden så himla olika ut? Var finns forskningsresultaten på vilken metod som fungerar bäst? För det verkar konstigt att ingen skulle forska på det.

Jag funderar på vad som skulle hänt med mig om jag hade gjort operationen på ett liknande sätt. Och ändå fått mitt läckage. Hade läckaget läkt av sig själv (för nu var det ju ett litet läckage) eller hade det blivit värre? För att det läckt ut lite, lite hela tiden… Det går kanske inte att få svar på den frågan.

Min vän mår superbra i alla fall. Och det gör jag nu också. Så det är bara att konstatera att det verkar fungera med båda metoderna. Vi är båda nöjda med våra operationer.

Och dagens resultat är…

Det var en tag sedan jag gjorde en rejäl "avstämning" av mått och vikt.

Nu ser det ut så här: (startdatum 6 september 2010)

Vikt (- 42,8 kg)
Midja (-35,0 cm)
Lår (-19,0 cm)
Knä (-10-12 cm)
Vad (-7,5 cm)
Vrist (-4,5 cm)
Överarm (- 7,5 cm)
Handled (-2,0 cm)
Bröst (- 22 cm)

Känns rätt så OK. Jag har fått plocka bort en del kläder, leta upp en del mindre storlekar i garderoben och det är roligt. Fortfarande har jag en hög med byxor som ligger i garderoben som jag inte riktigt kommer i. Det handlar nog om kanske -10 kg till. Men sen så… då skall jag väl komma i alla mina gamla kläder. Vem vet - kanske kan jag ta fram även min folkdräkt?

Mat-klockan fungerar rätt så bra. Jag kommer lättare ihåg att äta regelbundet. Fortfarande har jag svårt att få i min vattnet. Men gör mina tappra försök. Träningen är fortfarande supertråkig (dvs väldigt enkel att prioritera bort). Men jag går ändå regelbundet dit. Har också tagit fram min cykel och börjat använda den lite mer frekvent. Inga längre sträckor ännu, men det funkar ändå bra.

Kalktabletterna har jag också börjat med. Mycket goda. Det var en gigantisk burk och tabletterna var väldigt stora. Men det är mening att man skall tugga dem och de smakar som dextrosoltabletter. Helt OK. Kalktabletterna heter Kalcipos-D forte.

Ytterligare en blodtrycksmedicin har jag fått sätta ut. Blodtrycket ligger väldigt bra. Så nu har jag bara två tabletter med blodtrycksmedicin kvar. Hoppas bli av med båda dessa tabletter så småningom också.

Jag har varit på en hel del konferenser och kurser. Även det har fungerat bra. Ibland blir jag rädd för att jag klarar av att äta för mycket. Men sen märker jag - det gör jag faktiskt inte alls. Men det gäller nog att hålla koll på vad man stoppar i sig hela tiden. Så att det inte blir för mycket.

Igår hittade jag sandwich i den lokala konsumaffären. Ni vet de där hårda mackorna som man kan köpa på Seveneleven- affärer och kiosker. Så nu har jag köpt på mig ett gäng sådana att ha med mig i väskan när jag är ute. Det är alltid lättare att ta till än att försöka hitta något att stoppa i sig och det mesta som finns ute är stora gigantiska baugetter.