65 - inte 50!

Oj, oj, oj… jag har ikväll varit på introduktionskväll med anledning av 28-dagarsutmaningen. Det är mitt gym som ordnar den här utmaningen. 28 dagar av träning och att äta rätt.

Vi började med att bli vägda och mätta. Det var en speciell våg där man ställde sig och drog i några handtag. Och sedan fick man en massa olika siffror. Hur mycket man vägde. Hur mycket fettprocent kroppen innehöll. Hur mycket fettfri muskelmassa man hade. Hur mycket vatten kroppen innehöll. Hur gammal man var (enligt vågen).

Och då visade det sig att jag inte alls är 50. Utan jag är 65 år! Men HALLÅÅÅ!!! Så himla otränad och dålig känner jag mig faktiskt inte! Det var en besvikelse. Men jag har 28 dagar på mig att förändra det. Kanske ska mitt mål att bli vara min egen ålder?

Jag låg väldigt lågt på vatten också. Man skulle ligga rumt 50-55% och jag låg på 39,8%. Så det blir jag ju också kunna bli bättre på.

Hela utmaningen drar igång på lördag - när jag åker till Uppsala. Men jag ska försöka på alla sätt att följa det här ändå. Det är ju lite skönt att få ett stöd i alla fall.

Maten ska vi äta enligt Paleo metoden. Den bygger tydligen på stenåldersdieten. Mer kolhydrater än LCHF. Men mycket proteiner. Och träningen går i fyra-dagars cykler. Vila, aktiv vila, kondition och styrka.

Men… 65… uj, uj, uj…

Misslyckad?

I oktober var jag in Finland. Jag konstaterade då att det var fyra år sedan jag senast var i Åbo och måndagen efter jag kom hem därifrån då så började jag med pulver. Sen dröjde det inte många veckor innan jag fick min operation och allt det där.

Och här sitter jag nu - fyra år senare. Just nu är jag inte i bästa form, om man ser viktmässigt. Jag ligger mellan 25-30 kg över vad jag vill väga. Och jag får bara inte till det.

Jag tänkte i oktober att jag skulle börjat med pulver igen - bara för att komma igång. Det gick inte så bra…
Så har jag funderat på att börja med 5:2 och har pratat med en kamrat, och lånat böcker på bibban. Men vi har liksom inte kommit igång. Ännu.

Men jag har varit ganska flitig på gymmet. Det känns ju åtminstone bra. Och då visade det sig att de har något som de kallar 28-dagarsutmaningen. Träning och kost i 28 dagar med hjälp.

Det känns som en lagom lång tid att förhålla sig till. Tydligen ska man köra i fyra-dagarscykler. En dag vila (en timme man ägnar åt sig själv, helt), en dag yoga, mindfulness, eller liknande, en dag kondition och en dag styrka. Och sen börjar man om igen.

Det kändes ganska bra och jag tror jag ska hoppa på det.

Jag hade ju tänkt att jag när jag fyller 50 skulle vara smal och smärt och må bra. Jag mår bra, men smal och smärt är jag inte. Och hinner inte bli innan jag fyller 50 heller. Det tåget har gått.

Är jag misslyckad? Ja, ibland känns det så. Är jag glad att jag lever? Ja, verkligen! Är jag glad att jag fick chansen att opereras? Ja, verkligen! Men jag skulle önska att jag lyckats bevara operationen bättre. Jag ser många kamrater som också gjort operationen som lyckats betydligt bättre än jag. Kanske hade jag behövt gå i en stödgrupp eller något.

Men nu ser livet ut så här och jag ska försöka göra något åt det. Trots att jag fyller 50 mitt i.

Choklad som medicin

Ibland hör man vad man vill höra. I går var en av nyheterna som de berättade på radion att choklad var bra mot stroke. Om en man äter 60 gram choklad i veckan så minskar risken för stroke med 17%. Och sambandet har redan bevisats förut när det gäller kvinnor.

GP: Choklad medicin mot stroke>>

Det är sådant som jag gillar att höra. Sådan information tar jag göra till mig och lägger på minnet. Det känns bra.

Det som också känns bra är att jag har börjat träna igen. Nu har jag flyttat hem till stan efter att ha varit på landet hela sommaren. Och även om min intention var god i början av sommaren (regelbundna promenader som skulle följas av ett litet gymnastikprogram med pinne och hantlar) så gick den idén mest i stå. Jag kom aldrig iväg på den där promenaden på morgonen, eller eftermiddagen, eller kvällen…

Men nu bor vi i stan igen och jag har kommit iväg och träna igen. Känns ganska OK. Men fortfarande lika tråkigt.

Jag var också på vårdcentralen i veckan och tog blodtrycket. Tyvärr var det inte så lågt som man kunde hoppas, utan lite för högt, både över och undertryck. Om det berodde på att jag var stressad och att dottern var med och just hade "retat" mig (genom att inte svara på frågor och var just så där "härligt" tonårstrevlig som bara hon kan) eller om det faktiskt beror på att jag har just ett högt blodtryck vet jag inte. Men det är ju så livet är. Hela tiden. Jag får se om läkaren tycker att medicinen ska höjas eller inte.

Jag har inte gått ner något mer under sommaren. Snarare tvärtom. Och det är inte så kul. I den facebook-grupp som jag är med, där vi som är opererade delar tankar och erfarenheter med varandra så är det många som berättar om hur många kilo de har gått ner. Massor! Supermassor!!! Det är lite deprimerande. Jag har inte haft samma "tur". Jag står och stampar och jag har gjort så i ett år. Det är inte kul.

Det beror säkert på mig själv. Jag kan säkert äta bättre, motionera mer och allt det där. Men det hade varit väldigt mycket roligare om kilona bara rann av mig också.

I oktober är det två år sedan jag opererades. Jag undrar om jag kommer att kallas till ett nytt återbesök i Uppsala då, som de lovade förra året. Och jag funderar på vad jag ska säga.
Får nog tänka lite på det…

Att det ska vara så sketans svårt…

Hahaha… det är ju lite pinsamt vad dålig jag är på att uppdatera bloggen. Jag har tänkt och tänkt så länge… haft en del inlägg klara i huvudet, men de har inte kommit längre. Varför då kan man undra?

Allt är ju så sketans svårt!

Det är svårt att komma iväg och träna när det lilla minsta förändrar sig (som att flytta ut till landet). Det är svårt att äta helt rätt. Det är inget roligt när vikten bara står still och magen känns som en slapp spärrballong. Så är det och därför har det nog inte blivit skrivit på länge.

Träningen. Hemma fungerar det. Jag har regelbundet gått tre dagar i veckan. Måndag, onsdag, fredag. Men nu är jag på landet. Jag har tagit med mig träningskläderna. Jag har tagit med mig programmet. Jag fick till och med två kvastskaft (hihi… ungarna hade inte pratat med varandra…) i morsdagspresent. Jag har tagit med hantlar och ett liggunderlag. Så det borde inte vara svårt att träna regelbundet.

Men… så har det ösregnat… och då är det inte så kul att gå ut. Och så har jag sovit lite för länge… och så har träningskläderna legat i tvätten. Ja, ni hör ju, ursäkterna är så lama så man bara skäms.

Men i morse gick jag ut i alla fall. Träningskläderna på direkt (det är ju enda sättet för mig) och så hade jag laddat ner Sveriges radios app och lyssnade på sommarprogrammet när jag gick en promenad. Det var ju bra i alla fall.

Men hur ska jag lyckas gå ner mer i vikt? Är det liksom stopp här? Är jag otacksam när det inte går mer? Kämpar jag inte tillräckligt? (Nä - uppenbarligen inte!)

Jag har varit och kollat mitt blodtryck under våren och nu har doktorn satt in en halv tablett igen. Har legat och gnetat uppe på gränsen så länge med ett undertryck som var lite för högt. Förhoppningsvis ska det bli ordning på det nu.

Har blivit lite slarvig med vad jag äter. Har hänt ett par gånger att det inte har hjälpt med "må-illa"-tabletterna utan att jag måste spy för att må bättre. Är ju inte heller så himla smart. Men det är ju skönt att det "fungerar".

Skämmigt

Det är ett tag sedan jag skrev. Det kan man fundera på. Jag har funderat på det de närmaste dagarna.

Jag tror jag skäms. Skäms för att jag inte går ner i vikt. Skäms för att jag stoppar i mig en massa sött. Skäms för att jag letar i skåpen efter sånt där som jag vet att jag inte ska äta. Skäms för att jag ibland mår så illa så jag kräks eller måste ta en "inte-må-illa"tablett.

Nu blir det ju inte bättre för att jag låter bli att skriva på bloggen. Och det blir ju inte bättre för att jag skäms heller.

Så ut med det bara! Jag har blivit väldigt sötsugen, jag faller för frestelsen och jag måste ta tag i detta! Så där… phu… så var det ute.

Jag har gjort två saker till som jag vill dela.

Det ena är att jag nu har gjort mina tre gånger med min personliga tränare. Och jag har fått olika övningar som jag gör när jag är på gymmet. Det är lite roligare än när jag bara gick dit och gjorde samma sak hela tiden. Det är också övningar som går att göra på sommaren, även när jag inte är på gymmet. (Det kräver dock ett kvastskaft, som jag önskar mig i morsdags-present). Det är bra och jag ska försöka vara duktig och hålla på även när jag inte är på gymmet.

För det andra så var jag och tog min B-12 spruta för en vecka sedan. Jag passade på att ta mitt blodtryck också, som jag brukar. Då visade det sig att blodtrycket var högt. 150/95. Inte så himla lyckat. Men jag var lite stressad, det är mycket just nu. Så i dag var jag och tog ett nytt blodtryck och denna gången var jag hos distriktssköterskan. Det var ju en upplevelse i sig.

Jag har träffat henne förut, för många år sedan, när jag gick och tog mitt blodtryck och åt tabletter. Men jag vet inte om hon kände igen mig. Det verkade heller inte som om hon hade någon aning om varför jag var där. Läser de inte journalerna innan de tar in en ny patient? För hon verkade heller inte veta något alls om mig.

Det började med att jag fick ligga och vila, efter att hon satt på mig manschetten. En manschett som hon fick gå och byta eftersom den hon hade var för liten… eller? Jag vet inte, jag är säker på vilken manschett de använt på labbet. Men det här kändes lite onödigt. (hon mätte först - och sen så sa hon, nej, jag måste gå och byta till en större manschett…)

I alla fall, hon tog trycket och det visade sig fortfarande vara högt. I alla fall undertrycket. 140/90. Så jag ska dit igen. Sen försökte hon tala allvar med mig. Satte sig bredvid mig och började långsamt säga… - Jag antar att du inte röker? Nej, svarar jag. - Hur har du det med motion? - Jag tränar tre dagar i veckan på gymmet… -Jaha? … det var ju bra…

Jag märkte ju att hon ville närma sig min vikt på ett eller annat sätt. Men när jag nu tränade så kunde hon inte ge sig på det. Heller. Då "slog jag till" och berättade att jag var opererad (för jag behövde nya kalktabletter och behövde ett nytt recept). Då insåg hon att det väl inte var så mycket mer att prata om.

Det var en ganska märklig situation som jag känner mig ganska kluven till. Och jag undrar varför hon inte hade läst min journal. Där borde det stå lite bakgrund. Eller gör det inte det? Jag är lite besviken måste jag säga.

Ja, så här är det alltså nu.
Sötsug - äter för mycket sött och mår illa (ibland). Måste sluta med det och få ordning på matvanorna.
För högt blodtryck - ska kolla igen om 1,5 vecka.
Tränar tre gånger i veckan - och det är lite roligare. Med betoning på lite.

Sarah och Samuel

Såg ni på "Så ska det låta" igår? Det gjorde jag. Och var så himla imponerad av Sarah Dawn Finer och Samuel Ljungberg. De två är ju en fullständig fullträff.


Sen är ju Sarah så himla snygg. Och bär upp sin kropp så fantastiskt! Det är härligt att se hur väl hon trivs i sin kropp och hon har alltid så snygga kläder.

Jag skulle önska att även jag kunde vara så säker med min kropp. Den känns närmare som om den sviker mig. Brösten är som tomma påsar. Magen hänger. Gäddhäng på överarmarna. Gropar i låren och alldeles för mycket fett. Trots en viktminskning på 46 kilo.

Träningen fortsätter jag med. Jag håller särskilt på att träna armar, axlar och mage - samt kondition. Jag hoppas att det ska ge resultat så småningom.

Jag gjorde det!

I en hel månad höll jag på att fundera, fram och tillbaka. Ska jag… ska jag inte… ska jag… ska jag inte…?

Men den 29 februari tog jag till slut mod till mig. Och beställde tre stycken PT-tider. Det vill säga - personlig tränare.
(gymmet hade nämligen specialpris på PT-tider i februari. Jag fick mina tider till specialpriset…)

Så förra veckan satte jag mig ner med Sofia som min PT heter och gick igenom hur jag brukar träna och vad mitt mål är och hur jag mår osv.

Och i måndags träffades vi på gymmet och hon gick igenom en mängd nya övningar med mig. Framförallt handlar det om att träna upp ryggen visar det sig. När jag gjorde övningar som skulle stärka rygg och axlar så visade det sig att jag var så stel, så stel, så stel… Jag beställde en massagetid på torsdag också, efter jag var klar med måndagspasset. Tror att jag kommer att behöva det…

Men det kändes väldigt bra att ha gjort det här. Vi har bestämt en ny tid om tre veckor så att jag får köra igenom programmet. Det handlade både om styrka och kondition. Får se om det gör någon skillnad. I morgon ska jag dit och köra programmet själv.

Soffpotatis…

I GP igår stod det en artikel om en kvinna som fyller 50 (som jag om tre år) som gått ner 40 kilo på ett år. Bara genom att börja träna löpning och ändra kosten. Så det går ju. Jo, jo… jag vet…

Bild: Per Wahlberg

Från soffpotatis till långdistans

På ett år har Jasmina Panayotova gått från överviktig soffpotatis till en aktiv, nästan 40 kilo lättare kvinna. Från att aldrig ha tagit ett löpsteg ska hon nu springa en sträcka som motsvarar avståndet från Göteborg till hennes hemstad Sofia i Bulgarien.

– Titta på de här!

Jasmina Panayotova håller triumfatoriskt upp ett par marinblå trekvartsbyxor, modell XL. 2012 har gått in på sin andra vecka och på kaféet där vi ses har gästerna till synes fullt sjå med att leva upp till sina nyårslöften om ett sundare liv. Magra sallader, inget kött eller några kolhydrater så långt ögat når.

För drygt ett år sedan brukade Jasmina Panayotova vräka i sig både vitt bröd och läsk utan några betänkligheter. Och de där byxorna – de satt som en smäck.

– Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser dem. Har jag sett ut så här?

Hon förklarar att hon använde sin kropp som ”avfallskorg” och skyller det delvis på jobbet. Jasmina flyttade till Sverige från Bulgarien på slutet av 1980-talet för att jobba som tolk.

– Innan Bulgarien gick med i EU kom det många asylsökande hit som behövde tolkhjälp. Det var stressigt och jag jobbade jämt. Tänkte aldrig på mitt välbefinnande, struntade i både träning och hur jag åt.

Utan att ha riktigt fattat hur det gick till stod vågen plötsligt på 95 kilo, vilket är en hel del att bära för en kvinna på 158 centimeter.

– Jag fick ont i leder och kropp, kände mig obekväm och blev andfådd vid minsta ansträngning.

Jasmina visar semesterbilder på en rultig och gladlynt kvinna – med familjen, på stranden, vid Svarta Havet. Hon ställer sig frågan högt igen:

– Hur KUNDE jag stå ut med det här? Det var en ändlös självförnekelse, jag vågade aldrig ens titta på mig själv i spegeln.

Vändningen kom hösten 2010. En väninna bad om att få ta mått på Jasminas kropp och drog utan omsvep slutsatsen att ”det är för mycket. Att du inte börjar springa?”. Vid det läget hade Jasmina mer utrymme i vardagen att kunna göra saker för sig själv. Väninnans välmenande ord brände och i november tog hon sig samman för en första joggingrunda runt Härlanda tjärn, på knappt tre kilometer. Några månader senare tecknade hon medlemskap på ett gym.

– Jag sprang och sprang den vintern. Det var mycket snö, is och minusgrader. Men när jag väl hade börjat fanns det inget som kunde stoppa mig. Min sambo fick kostråd via sitt jobb som jag också började använda.

I sin almanacka antecknade hon förändringarna. Hur kilona successivt försvann och kroppsmåtten minskade. Från att ha haft kläder i storlek 48 har hon idag gått ned tio storlekar, och det händer till och med att hon lånar kläder av sin dotter. Hon har slutat helt med socker och vitt bröd, och bytt ut mot nötter, dadlar och honung. Äter inte kött och dricker ingen alkohol.

– Men jag är ingen fanatiker. Blir jag sugen dricker jag lite läsk – men jag knuffar inte i mig stora mängder av något.

Vid nyår avlade hon ett löfte som ska sporra henne till fortsatt träning under 2012: att springa 220 mil, motsvarande avståndet mellan Göteborg och Bulgariens huvudstad Sofia. Naturligtvis inte allt på en gång, utan fördelat på löppass på gymmet och runt Härlanda Tjärn under hela året. I januari har hon gått ut hårt, och sprungit nästan varje dag.

– Men jag har inte satt upp något datum för när jag ska gå i mål. Det kommer att ske någon gång under året. Jag har berättat för mina Facebookvänner och då måste jag få det fullbordat.

Jasmina har testat både styrke- och gruppträning, men gillar löpningen bäst. Den kan hon ”ta med sig” var hon än är.

– I somras sprang jag uppför en bergstopp i Bulgarien och kom långt före både min dotter och sambo. Jag tycker att det här är ett värdigt avsked av min biologiska ungdom. Jag fyller 50 år i sommar och gillar inte de negativa förväntningarna från många att man ska vara tjock och oattraktiv bara för att man blir äldre.

Ibland klandrar hon sig själv för att inte ha kommit till insikt tidigare. Idag känner hon sig pigg och glad, har fått större självförtroende och bättre kontakt med sin kropp. Ju mer hon tränar desto mer energi genererar hon.

– Det finns en kvinnor i 70-årsåldern på mitt gym, vi har blivit kompisar och jag tänker ”kan de, så kan jag”. Jag ska leva så här så länge jag orkar, baske mig!

Hanna Johansson 031-62 40 00 halsa@gp.se

Bild: Per Wahlberg

Fakta

Jasmina Panayotova

Namn: Jasmina Panayotova.

Ålder: Fyller 50 år till sommaren.

Familj: Sambon Sven och 12-åriga dottern Felicia.

Yrke: Auktoriserad tolk, bulgariska och ryska.

Men… jag blev så trött. Det fattar väl jag också att om jag är ute och springer flera timmar varje vecka så kommer det att hända något. Men bara tanken på att springa gör att benen känns som bly. Verkligen som bly! Det är knappt så jag kan resa mig upp ur soffan.

Nej… att springa har aldrig varit något för mig. Nu ska jag ju aldrig säga aldrig - vem vet vad som händer. Men inte inom någon rimlig horisont finns det att jag skulle börja springa.

Igår var jag på vårdcentralen och tog min B12-spruta. Jag har lagt in en påminnelse i min telefon för att inte glömma av det var tredje månad. Nu var det dags igen. Och jag passade på att ta blodtryck också.

Tyvärr låg övertrycket lite högt. Undertrycket höll sig inom gränsen, men övertrycket låg definitivt över. Så det blir till att ta sig tillbaka och ta ett nytt tryck nästa vecka och se om det blivit någon skillnad.

Vore ju inte så kul om trycket börjar sticka upp igen…

Back in the sadle

Så har jag varit och tränat igen. Lika tråkigt som vanligt. Men… kanske nyttigt. Jag hade i alla fall tappat 0,2 kg sedan förra veckan… (Och jag såg flera spännande föredrag på TED förstås.)

Magen är som en ballong. Tror att det är allt bröd och godis som jag har stoppat i mig. Om jag bara kunde sluta med det. Jag mår ju inte bra heller! Har flera gånger fått känning av dumping. Så egentligen vore det ju enkelt att låta bli.

Är lite orolig för att det stangerar och att jag inte ska tappa mer i vikt. Ska jag verkligen behöva gå till den där personliga tränaren för att få ett mer effektivt träningsprogram? Det tål att tänka på…

Det har blivit trängre på gymmet. Jag är sällan ensam på morgonen. Och flera känner jag nu igen, så vi nickar till varandra. Många äldre tanter. Det är roligt. Och en del muskelknippen - men de får sköta sig själva. Sen gissar jag att alla vanliga, hurtiga människor är där på eftermiddagar och kvällar.

Tur i alla fall att man har så nära till ett gym. Annars vete katten vad det hade blivit av för träning.

2012

Ett nytt år. Inga nyårslöften! Jag vet inte varför - jag glömde nog helt enkelt bort det. Och sen är jag nog rädd för att jag inte ska lyckas hålla det jag lovar…

Det skulle vara skönt om jag kunde tappa 10-15 kg till under det här året. Men jag inser att det kommer att kräva mer träning. Det skulle också vara skönt att bli av med hängmagen. Men det kommer också att kräva mycket träning och eventuellt också en operation.

Jag har inte varit och tränat något mellan jul och nyår. Så jag tänkte att jag skulle gå upp i morse och bege mig till gymmet. Men vaknade med ont i halsen och tung i huvudet - så då tänkte jag det var bäst att vänta med träningen. Trots att jag köpt nya träningsbyxor och ny träningsbh på rean. Får se hur jag mår på onsdag.

Har funderat lite på om man skulle var med på Göteborgsklassikern. Det är något som är helt nytt och startar i år.

Så här skriver de på sin webbsida:

Satsa på att genomföra Göteborgsklassikern 2012 – då kommer du förutom att må bättre även att bli historisk som en av de första deltagarna. Göteborgsklassikern innebär att genomföra de 3 loppen Hisingen Runt, Göteborg Simmet och Finalloppet under ett år. Distanserna som ingår i Göteborgsklassikern är utvalda för att både du som motionär och elitidrottare skall klara av utmaningen.

Bakom arrangemanget står de tre föreningarna Hisingens Cykelklubb, Göteborg Sim och Göteborgs Skidklubb. Syftet med Göteborgsklassikern är att bidra till en bättre folkhälsa.

1. Cykling 20 maj (Hisingen runt) 50 km
2. Simma 18 augusti (Göteborgs simmet, Delsjön) 1000 m
3. Springa 3 november (Finalloppet, Skatås) 10 km

Men… nja… jag får se - det är ju ganska långt och ganska tråkigt och … Och vem vill bli historisk?

Med hjälp av Ted

Den som läser bloggen har förstått att jag inte tycker det är särskilt roligt att gå och till gymmet. Men (himla duktiga jag) går ju iväg i alla fall, pliktskyldigast, och tränar måndag, onsdag, fredag. Räddningen är att jag klär på mig gymkläderna direkt när jag vaknar på morgonen och går direkt efter frukosten. (och nu har jag en ny träningströja också - se bild)

Men nu har jag hittat ytterligare en sak som gör det så mycket roligare och lättare att träna. Nämligen TED!

TED är idéer värda att spridas. Konceptet består av att människor berättar om sina intressen. Föreläsningarna finns i olika tidskategorier (3 minuter, 6 minuter, 9 minuter, 18 minuter). Det är fantastiska föreläsningar om alla möjliga spännande ämnen. Och det går att ladda ner dessa föreläsningar till sin smartphone och titta på dem när som helst.

Så plötsligt finner jag mig stå på crosstrainern närmare 20 minuter - för jag vill lyssna färdigt på föreläsningen. Likadant med alla övningar. Bra va?!

Talade också med en PT - dvs en personlig tränare. Det kostar 550 kronor att få en personlig genomgång i gymmet. Jag får fundera på det. Det vore säkert bra - men… ja… nej, jag får se hur jag gör.

Sedan jag skrev sist har jag varit i London en helg med hela familjen. Det var mycket trevligt och mysigt på alla sätt. Och det fungerade bra med maten. Jag hade som vanligt tagit med mina hårda mackor.

Det jag har märkt är att jag nog dricker för lite, (alltså vatten)! Jag tror jag till och med skall börja skriva upp hur mycket jag dricker. Jag märker det på att jag är törstig (ett bra tecken!) och att hyn runt ögonen är rynkigare. Kan ju ha att göra med att jag också bli äldre. Men jag tror vatten skulle hjälpa en del.

Såg ni förresten den här bilden som cirkulerade på facebook ett tag? Jämförelser med människor som äter olika typer av mat och är lika gamla. Det är ju inga smickrande bilder - men… det detta lär oss är väl att det inte bara är maten som spelar roll. Det handlar också om gener och hur man tar hand om sig utvändigt och inte bara invändigt.

En bula i huvudet

Jodå… jag lyckades ta mig till träningen när jag var i Uppsala. Måndag, onsdag, fredag. Det var ett trevligt litet gym ett par hundra meter ner på gatan. Ett sånt där gym som var öppet hela dygnet. De hade fina maskiner, cross--trainer med TV. Så plötsligt var det inget svårt att stå där i 20 minuter och träna, samtidigt som jag såg någon dålig såpa.

Jo, bulan ja… Jag försöker ju träna magmusklerna och använder en hantel för att få kraft. Den hade jag lagt på golvet och sedan la jag mig själv för att börja göra mina magövningar. Tjong - huvudet rätt ner i hanteln. Så en tjusig bula i bakhuvudet har jag just nu. Men jag har varit och tränat.

När jag kom hem från Uppsala hade jag fått kallelse till min 1-årskontroll på överviktsenheten. Eftersom jag skall tillbaka till Uppsala vecka 43 i ett annat ärende så skall jag försöka flytta tiden om det går. Så jag slipper åka fram och tillbaka en dag. Hoppas att det går att ordna.

Jag köpte nya strumpbyxor när jag var i Uppsala. Det är väldans trevligt att kunna ta på sig strumpbyxor och så passar de. De går ända upp i grenen. De stramar inte. De passar helt enkelt. Mycket trevligt!

Träning på annan ort

Nu befinner jag mig i Uppsala. Det har inget med operation att göra - utan jag är här på ett möte och jag kommer att vara här hela veckan.

Glad i hågen tog jag därför med mig träningskläderna och tänkte att jag skulle kunna träna som vanligt måndag, onsdag, fredag.

Så när jag checkade in ikväll frågade jag om träningsrummet. Då visade det sig att det var en träningslokal som låg ett par 100 meter bort på gatan… Jag var alltså tvungen att gå dit för att kunna träna. Plötsligt sjönk lusten att träna katastrofalt!

Ödets ironi… när jag behöver ta mig ett par 100 meter så vet jag inte om jag vill träna. Ja, ja, jag får väl sova på saken så får jag se hur jag gör imorgon bitti.

När jag åkte tåget upp så började jag läsa Pia Vingros bok "Jakten på den fulländade hälsan" - mycket lättläst bok och väldigt spännande. Det handlar om hälsan, kärleken och meningen med livet. När jag läst ut den så får jag recensera den.

Jag är…

… arg, ledsen, besviken och förbannad!

Jag skall förklara varför. För ett par veckor sedan tog batteriet slut i vår våg hemma (efter 6 år…) så vi hade alltså ingen våg hemma längre. Jag hade bara vågen på gymmet. De båda har ju varit ganska samstämmiga så det var ju bra.

Så glad i hågen kom jag till gymmet och efter träningen vägde jag mig. Och hade gått upp 6 kg! Men hallå!!!?? Men jag tänkte det var nog ett enstaka fel. Nästa vecka samma resultat. Jag tänkte att det är nog någon som har ställt om vågen på gymmet.

Men i morse så satte vi in de nya batterierna i vår våg hemma. Och den visade också på en uppgång…

Och jag blev så himla ledsen, förbannad och besviken. Nu är jag ju tillbaka till den där förhatliga plattån där jag låg hela sommaren. Den dippen som kom när jag började träna är borta.

SKIT, SKIT, SKIT, SKIT!!!

Ja, ja, jag vet… Det är egentligen inte hela världen. Och jag mår bra och allt det där.

Men… det är så sabla tråkigt!!! Jag vill ju vara normalviktig, jag vill inte vara överviktig - som jag då fortfarande är om man ser på BMI och sånt.

Och jag fattar fortfarande inte hur jag kan lägga på mig 4-6 kg på en vecka - och sen ligga kvar där!

Nej, så nu tänker jag gå runt och sura och vara besviken ett tag. Sen får vi hoppas att det går över. Jag var i alla fall och tränade i morse.

Jag är ofta ensam där. Skönt. Men jag inser att jag antagligen skulle träna mer om jag hade en PT (personal trainer). Men där är jag inte ännu…

Jag tänkte på deltagarna i Biggest loser idag när jag satt där vid mina maskiner. Där går det inte att slappa, det är träning, träning, träning. Och så tappar de 5-6 kg i veckan också. Fast det verkar inte helt hälsosamt. Men effektivt…

De har stora speglar på gymmet. Det är inte bara det som är stort. Min mage är också stor. Och den hänger. Gör magövningar, men det känns inte som om det gör så stor skillnad. Och det går inte att gå i tajta tröjor egentligen. Men ibland gör jag det ändå. Det är också tråkigt. Så när jag ändå går och är besviken på vikten så tar jag med det här med magen också.

Bra blodtryck

Igår satte min läkare ut den sista lilla blodtryckstabletten. Jag var och tog blodtrycket förra veckan och det låg väldigt bra. Och det tyckte läkaren också och satte därför ut tabletten. Härligt. Jag tar ju ändå tabletter på morgonen (kalk, vitaminer och selicia) men det är skönt att slippa blodtrycksmedicinen.

Den sista veckan har jag fått mycket komplimanger för hur jag ser ut. "Så söt du är! … ja, du var söt förut också… men nu ser du jättefin ut!" och sånt. Det är roligt. Jag känner mig ganska fin också. Trots att jag kanske egentligen vill gå ner 10-12 kg till för att känna mig "i hamn". Men det är en stund kvar innan jag når dit. Om jag räknar ut mitt BMI så ligger jag ju fortfarande på fetma och övervikt. (BMI 31,1 och fettprocent 42,5%) Ditt BMI kan du räkna ut här>>.
Jag vill bara vara normalviktig, det känns att det är en liten bit kvar.

Har funderat på det här med att gå till klädaffären. Förstår inte riktigt hur det skall gå till rent praktiskt. Jag har ju så himla mycket olika kläder i garderoben. Vilket skall jag ta med mig? Skall jag ta allt? Eller skall jag rensa ut innan själv? Kanske kan jag få henne att komma hit istället? Alla T-shirt som jag har olika känslomässiga bindningar till, hur jag jag med dem… Ja, dessa I-landsproblem…

Nu har verkligen hösten kommit till västkusten. Idag har det regnat och blåst och varit förfärligt väder. Har knappt stuckit ut näsan alls. Det är tur att jag släpar mig upp till gymmet tre gånger i veckan i alla fall.

Ger mig själv en uppmuntrande klapp på axeln!

Så har vi flyttat hem från sommarstället. När vi gick igenom almanackan så var det bara att inse att sommaren var helt slut, vad anbelangar övernattningar i sommarhuset. Varenda helg var uppbokad med större eller mindre saker - fram till mitten av oktober. Så nu har vi tömt kylskåp, frys, skafferi och tagit ur alla sängkläder, och flyttat hem till stan.

I söndags var jag med kamraterna på ett sånt där gott "kompismöte" igen. Vi var ute vid Sillvik vid kusten och hade en toppendag. Det fick bli "raw"food eftersom det saknades bränsle till stormköket. Men det gjorde inget utan fungerade underbart. Vi pratade, delade, vilade och bara fyllde på. Härligt.

På måndagen återupptog jag mina gamla vanor - det vill säga - gå till gymmet! Det var ju en stund sen sist. Tog väl inte i så jag storknade direkt, men det funkade. På eftermiddagen så överraskade jag mig själv med att cykla ner till stan för att gå på ett möte. Och sen cyklade jag hem. Hej och hå. Tisdag vilade jag. Men idag onsdag var jag på gymmet igen (därav den uppmuntrande klappen på axeln). Tog i lite mer idag. Kände också vilka muskler som jag verkligen inte använt på hela sommaren men som väckts upp på gymmet. Det känns bra det här.

Idag såg jag den här nyheten på nätet (den finns i många tidningar bla DN.se)

Fetmaoperation ökar missbruksrisk

Den vanligaste typen av fetmaoperationer ökar risken för alkoholmissbruk, skriver Dagens Medicin. Enligt en svensk studie gör operationen att kickarna av att dricka blir starkare.

Den metod som avses är så kallad gastric bypass, där magsäck och tolvfingertarm "kopplas bort", vilket är den vanligaste metoden i dag.

Operationen gör att kroppen tar upp alkohol snabbare, eftersom tillgången till ett enzym som finns i magen och som bryter ner alkohol försvinner.

Jag kan förstå det här. Direkt efter operationen drack jag inget. Det tog flera månader innan jag prövade något. Men nu vågar jag dricka lite alkohol. Ett halvt glas vin till maten eller så. Men jag känner ju väldigt snabbt av alkoholen. Igår kväll tog jag 0,5 cm Sabralikör i ett litet glas och satt och sippade på. Jag blev snurrig i huvudet direkt. Så jag kan verkligen förstå att detta är ett problem - särskilt om matmissbruket bara flyttar sig till ett annat missbruk och man inte får stöd och hjälp.

För det kan jag ju känna själv. Särskilt när man som jag valt att opereras i ett annat landsting. Man måste hålla efter själv - det är ingen annan som gör det åt mig. Jag går själv upp till vårdcentralen och kollar mitt blodtryck (ingen som kallar) jag går själv upp och tar min B-vitaminspruta (ingen som kallar) ingen samtalsuppföljning, ingen diskussion om förändrad livsstil eller så… Det gäller att vara frisk för att kunna vara sjuk (tja eller hur man nu skall uttrycka det). Det gäller att man vågar ta helt ansvar för sitt liv, hur man mår och vågar ta de förändringar som blir med en stor viktnedgång.

Ja, på tal om stor viktnedgång förresten. Den här sommaren har det verkligen stått still. +2kg -2 kg, fram och tillbaka. Det blev inte bättre när vi flyttade hem till stan, med ny våg. Eller vågen på gymmet. Men det är väl bara att rätta sig efter de nya förutsättningarna och försöka få ordning på kroppen, livet och allting…

Jo, det var ju det där med hunden… Det har visat sig att en av de valpar som vi var och tittade på, dottern och jag, nu finns till salu. Så jag och dottern försöker köra en övertalningskampanj för att få med oss fler i familjen på vår idé…

På resande fot

Jag har haft semester. I knappt fyra veckor.

Första veckan var vi på ett familjeläger som vi var med på för tolvfte (heter det och stavas så?) gången. Ett läger där man bland annat äter mat och fikar regelbundet (som någon annan lagar och diskar!) Däremellan umgås man och går på undervisning. Mycket fritid också. Fick bland annat ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar - nämligen körsång. Det var roligt.

Men jag upptäckte en sak som jag alltid måste ha med mig på resa. Nämligen katrinplommon och krossad kli. För när det gått två dagar så höll det återigen på att bli stopp. Nja, inte så illa som de andra gångerna, för nu såg jag tecknen mycket tidigare. Men det blev en färd till ICA Maxi i Alingsås för inköp av dessa viktiga komplement i min kost. Sen löste det sig (hahaha…)

När vi var på lägret så stängde jag av min "matochsov"-klocka. Då fick vi ju ändå mat så regelbundet. Jag har inte satt på den igen, men kommer att göra det efter helgen. (Just nu är jag i Uppsala på ett jobb och det funkar inte att min telefon plötsligt börjar larma).

Jag tror verkligen att jag behöver den där klockan för att få ordning på mitt ätande. Nu har vi varit hela familjen hemma (olika många pga ungdomarna flyger och far på olika grejer). Men det är ju bara jag som behöver mat så regelbundet. Och jag blir grymt irriterad när de andra ifrågasätter (ja, det är väl mest maken då…) att vi skall äta igen eller så.

Jag har vaknat först på semestern. Gått upp, hämtat tidningen, oftast satt mig på altanen med min enkla frukost (mina tabletter och en hård ostmacka samt ett glas vatten) och läst tidningen i lugn och ro. Länge. När det är dags för de andra att komma upp och äta frukost så passar det med en andrafrukost för mig. Men resten av dagen har sett olika ut.

Jag har en make som ALDRIG tränar. Och med det menar jag verkligen ALDRIG! I vår ungdom, för 25 år sedan spelade han lite (verkligen med betoning på LITE) badminton, men nu tränar han ingenting. Och han ser inte träning (av något slag) som en aktivitet han "hinner" lägga in i sitt liv. Om jag till exempel föreslår promenad så vill han inte.

När han kommer hem så lägger han sig i soffan och somnar. Sen ligger han där hela kvällen. Och han snarkar något kopiöst. Det är ett problem för mig, som sedan tre år tillbaka sover med öronproppar för att kunna få sova någorlunda ostört. Men jag vaknar oftast ändå, särskilt tidiga mornar…

Och ni vet hur det är - man kan inte tvinga någon annan att ta tag i sitt liv, men för mig börjar det här bli ett STORT problem. En man som flåsar, är överviktig, äter fel (kopiöst mycket och sällan), snarkar och inte vill träna och inte orkar någonting. Dels är det väldigt tråkigt för mig - men sen är jag rädd för hans hälsa. Han är 53 år. Blodtryck, hjärta, allmän hälsa… Ja… Vad gör man?

Jag och dottern var och tittade på hundvalpar. Hon har velat att vi skall skaffa hund. Nu fyller hon 18 år nästa vecka och det är väl inte många år hon bor kvar hemma. Vi har aldrig haft hund, så jag vet inte hur det är egentligen. Men vi var och tittade på några Jack Russell-hundar (och en annan sort som jag inte kommer ihåg vad den heter).

Alla dessa valpar var tingade, så det var ingen fara. Men vi blev ändå övertygade om att det var en bra idé att kanske ha en hund. (Och jag och dottern brukar inte tycka samma sak, så det gäller att ta chansen när vi gör det). Sonen är helt kallsinnig till förslaget och tycker det är dumt. Maken är också negativt inställd, fast på ett mer positivt sätt.

Jag arbetar ju mycket hemifrån så det skulle vara ett trevligt sällskap för mig. Det skulle också göra att jag kom ut varje dag på en promenad. Och kanske maken också… Till och med dottern skulle kanske ut och promenera, vilket inte heller skulle skada.

Nja… vi får se. Helst skulle jag i så fall vilja ha en "färdig" hund, en som inte är valp. Men vi får se, vi får tänka vidare…

Jag får återkomma med fler funderingar om detta. Och om mitt eget blodtryck och lite andra saker. Nu måste jag rusa iväg till mina uppdrag…

Sommar och lov?

Nu är sommaren här - även om vädret är lite osäkert på dagarna.

Jag har dock valt att flytta ut på landet och njuter av att kunna vara ute på dagarna och jobba på altanen. Familjen kommer ut på helgerna när de sommarjobbat klart.

En nackdel med att bo på landet är att jag inte går och tränar på gymmet. När jag var där förra veckan så meddelade jag dem att jag nu tar "sommarlov" och återkommer till hösten. Jag fick då rådet att ta promenader.

Och det har jag försökt att göra - även om det inte har blivit varje dag. Känner dock att det inte riktigt blir samma sak som att träna på gymmet. Försöker dock ägna mig åt lite trädgårdsarbete som får uppväga. Idag har det varit gräsklippning och krattning.

Det pinsamma var att jag i måndags faktiskt var hemma i stan - och egentligen mycket väl kunde gå och träna. Men när jag vaknade så kände jag mig nog lite, lite snuvig och tät (jo, jo…) och tyckte i min stora visdom att det var bäst att vila…

Jag har upptäckt att vågen hemma och vågen här på landet inte riktigt är samstämmiga. Jag har laddat ner lite olika appar till min telefon för att försöka hålla reda på vikten. Jag har bara valt gratisappar. Tre olika har jag hittat - men vet inte riktigt vad jag tycker eller hur jag skall använda dem.

Det är iGoalformer, TargetWeight och Weight.

iGoalInformer, där matar man in sina uppgifter. Sen talar man om vilken målvikt man har och när man förväntar sig nå den. Sen får man reda på hur många kalorier man skall äta om dagen för att nå den vikten - och om det är ett möjligt mål. Jag har dock inte hittat hur man fyller i uppgifter och uppdaterar under tiden.

TargetWeight - där matar man in sin vikt och sin längd. Så får man reda på vilket BMI man har. Man ställer också in vilken målvikt man vill ha - och när man vill uppnå den. Varje dag kan man gå in och mata in sin nya vikt genom att trycka på plus eller minus. Man kan välja om det skall vara kilo eller lb.

Där finns också en kurva där man kan följa sin viktnergång (eller uppgång, beroende på…). Där blev det lite jobbigt när jag kom hem och det skiljde nästan två kilo mellan vågarna. Jag tycker vågen på landet är roligare…

Jag hade önskat att jag kunnat mata in vikten från i september - då hade det varit kul att se vilken kurva jag hade. Men det har jag inte hittat att jag kan göra.

Wieght - det är bara en app där man matar in sin vikt för dagen. Där matar man också in sin målvikt och sen kan man se hur mycket man har kvar till målvikten är nådd. Den kan man sätta på ett slags alarm så att man väger/mäter sig vid samma tid varje dag. Nu har jag satt på den - den kommer att påminna mig en gång i veckan att väga mig.

Nu har jag dessa tre gratisappar i alla fall. Det finns säkert en massa fler. Någon som har erfarenhet av någon annan app - eller av dessa och kan tipsa om något smart sätt att använda dem?

Så matar jag in min vikt (om jag kommer ihåg vad jag vägde när jag väl kommer ut från badrummet, ibland är minnet alldeles för kort…).

Här hittade jag en blogg som gav tips på 10 appar för bättre hälsa>>
Det finns säkert massa fler apps som hjälper till att hålla koll på vikt och kalorier. Har du några tips?

Hängmattan hänger kvar

När jag började blogga förra året så skrev jag om hängmattan - och hur den ramlade ner (repen brast) när jag låg i den. Läs här>>

Idag har jag legat i hängmattan igen - utan att den ramlar ner. Det var så skönt. Repen var förstås nya - men framförallt så var jag drygt 40 kilo lättare. Det är inte fy skam.

Det blev inget gym i morse för jag är på landet. Men jag har grejat och donat i trädgården, klippt gräset, klipp ner en massa träd och buskar, eldat upp allt (en granne i andra dalen kom och klagade… men då var jag som tur var nästan klar). Så det känns som om kroppen fått sig en rejäl genomkörning i alla fall. Får väl försöka ta en rejäl promenad i morgon också.

Jag åt lunch idag - hade köpt lax och romsås. Gott och jag satt och läste och åt. Sen la jag mig en stund i hängmattan. Men efter en stund så började jag må illa. Det var bara att tillbringa en stund på toaletten med utgifter i båda ändarna. Sen mådde jag bättre igen. Så - note to my self - köp inte kallrökt fjordlax - den, tillsammans med såsen var tydligen för fet för mig. Eller nått.

Middagarna (igår och idag) har jag ätit hos mina föräldrar som bor nära mig på landet. Det är trevligt - men de har lite svårt att ta till sig att jag äter mindre portioner. När jag tar en halv potatis så säger pappa "Får du inte äta mer?" - men jag hoppas att de förstår. Och jag försöker också förklara att det inte är så stor skillnad på hur ofta jag äter (2-3 timmar emellan) mot när de äter. Eftersom båda två har diabetes - fast de klarar av det med mat och eventuellt tabletter - så borde det inte vara så svårt att förstå. Vi får se hur det går här i sommar.

I dagens GP, som jag läste på nätet, så stod den en artikel om att vikten sitter i hjärnan.
GP - Övervikten bor i hjärnan>>

Nyckelhålsmat och tallriksmodell är inget han förespråkar. Där finns för mycket kolhydrater som gör att insulinet går upp.

- Om man lyssnar på de råden dömer man människor till att bli feta. Samtidigt klandrar man människor för att de inte är smala. Det är en dålig myndighetsattityd, tycker jag.

(…)

Det kan krävas många försök och mycket tankekraft för att bryta ett gammalt beteende. Trösten är att hjärnan, precis som vilken annan muskel som helst, kan tränas till nya vanor.

En omprogrammering av livsstilen kan, enligt Hjärnkoll på vikten, starta med att man undviker allt "vitt" under en tid. Det vill säga minimalt med de korta kolhydrater som finns i godis, kakor, läsk, vetemjöl, potatis, vitt ris och pasta.

Mmm… precis så , vi som är opererade vet också att det är i princip detta vi skall undvika. I alla fall jag mår mycket bättre om jag inte håller på och äter "vitt". Hjärnkoll på vikten är skriven av Martin Ingvar och Gunilla Eldh.

Och visst känns det igen att vikten sitter i hjärnan. För beteendet är kvar - även om att möjligheten att följa beteendet har blivit begränsat. Det är bra. Och för mig är det enda sättet att klara av det här livet. Det känns ju i alla fall lite tröstande att hjärnan går att "träna om" och att det också finns hopp för mig alltså.

Önskar er alla en fortsatt härlig långhelg.

Fortfarande inte roligt…

Alltså… jag undrar när det kommer att bli roligt att träna. Jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Även om jag går det ganska troget måndag, onsdag och fredag.

En kompis till mig berättade att hon hade en PT. Det är Personlig Tränare! Det är en människa (i det här fallet en ung, inte ful pojke) som står och peppar och skriker på henne när hon tränar. Och till saken hör att hon verkligen inte är den som ger upp i första taget - vinnarskalle präglar henne. Men hon säger att han får henne att ta en ännu tyngre kettlebells - att hålla på ännu längre och göra dubbelt så många övningar.

Tja… jag vet inte. Kan det vara en lösning? Nje… jag tror inte det. Jag fortsätter nog i min egen takt och kör mitt lilla program. Numera ror jag mina 2000 meter i ett svep istället för att dela upp med paus efter 1000m. Så lite framsteg gör jag i alla fall.

Dock har jag inte kommit igång med mina promenader. Det verkar svårt att få till det.

I lördags fick jag väldigt ont i ryggen när jag satt upp. Det kom plötsligt och jag blev helt utslagen. När man aldrig har ont någonstans så blir man oerhört påverkad av smärta. Men jag insåg ganska snart att detta inte är ryggont egentligen. Jag tror det var magen eller tarmarna. Jag var nästan helt utslagen i två timmar. Sov bort en stund, efter en smärtstillande tablett, försökte gå på toa också. Och sen plötsligt… så var det borta!

Detta har hänt en gång förut. Jag försökte tänka ut om det fanns några gemensamma nämnare - men jag kunde inte komma på några just nu.

Något roligt har hänt också. Högen med byxor i garderoben som jag inte kommit i på läääänge… igår kom jag i ett par av dessa byxor och det kändes helt OK. Viktnedgången går långsamt och det är väl OK egentligen - även om det hade varit kul om man liksom var klar med en gång.

Jag har märkt att jag är väldigt sötsugen. Kan ju inte äta lika mycket, men det är lite irriterande att jag fortfarande har kvar det starka suget. Nu tror jag det också kan hänga samman med att jag börjar komma i övergångsåldern. Mensen kommer med större variation än den gjort förut och det är klart att hela systemet blir påverkat.

Telefonen ringer regelbundet för att påminna mig om att äta och det är bra. Utan den hade jag nog missat fler mål än jag borde.

Jo, just det ja. Jag var på vårdcentralen och tog ett nytt blodtryck också. Och nu har jag satt ut ytterligare en av mina blodtryckstabletter och har bara en halv tablett kvar nu. Det känns bra. Å andra sidan äter jag ju vitaminer och kalk och silicia - så själva tablettdosetten får jag allt ha kvar.