Misslyckad?

I oktober var jag in Finland. Jag konstaterade då att det var fyra år sedan jag senast var i Åbo och måndagen efter jag kom hem därifrån då så började jag med pulver. Sen dröjde det inte många veckor innan jag fick min operation och allt det där.

Och här sitter jag nu - fyra år senare. Just nu är jag inte i bästa form, om man ser viktmässigt. Jag ligger mellan 25-30 kg över vad jag vill väga. Och jag får bara inte till det.

Jag tänkte i oktober att jag skulle börjat med pulver igen - bara för att komma igång. Det gick inte så bra…
Så har jag funderat på att börja med 5:2 och har pratat med en kamrat, och lånat böcker på bibban. Men vi har liksom inte kommit igång. Ännu.

Men jag har varit ganska flitig på gymmet. Det känns ju åtminstone bra. Och då visade det sig att de har något som de kallar 28-dagarsutmaningen. Träning och kost i 28 dagar med hjälp.

Det känns som en lagom lång tid att förhålla sig till. Tydligen ska man köra i fyra-dagarscykler. En dag vila (en timme man ägnar åt sig själv, helt), en dag yoga, mindfulness, eller liknande, en dag kondition och en dag styrka. Och sen börjar man om igen.

Det kändes ganska bra och jag tror jag ska hoppa på det.

Jag hade ju tänkt att jag när jag fyller 50 skulle vara smal och smärt och må bra. Jag mår bra, men smal och smärt är jag inte. Och hinner inte bli innan jag fyller 50 heller. Det tåget har gått.

Är jag misslyckad? Ja, ibland känns det så. Är jag glad att jag lever? Ja, verkligen! Är jag glad att jag fick chansen att opereras? Ja, verkligen! Men jag skulle önska att jag lyckats bevara operationen bättre. Jag ser många kamrater som också gjort operationen som lyckats betydligt bättre än jag. Kanske hade jag behövt gå i en stödgrupp eller något.

Men nu ser livet ut så här och jag ska försöka göra något åt det. Trots att jag fyller 50 mitt i.