Jag är…

… arg, ledsen, besviken och förbannad!

Jag skall förklara varför. För ett par veckor sedan tog batteriet slut i vår våg hemma (efter 6 år…) så vi hade alltså ingen våg hemma längre. Jag hade bara vågen på gymmet. De båda har ju varit ganska samstämmiga så det var ju bra.

Så glad i hågen kom jag till gymmet och efter träningen vägde jag mig. Och hade gått upp 6 kg! Men hallå!!!?? Men jag tänkte det var nog ett enstaka fel. Nästa vecka samma resultat. Jag tänkte att det är nog någon som har ställt om vågen på gymmet.

Men i morse så satte vi in de nya batterierna i vår våg hemma. Och den visade också på en uppgång…

Och jag blev så himla ledsen, förbannad och besviken. Nu är jag ju tillbaka till den där förhatliga plattån där jag låg hela sommaren. Den dippen som kom när jag började träna är borta.

SKIT, SKIT, SKIT, SKIT!!!

Ja, ja, jag vet… Det är egentligen inte hela världen. Och jag mår bra och allt det där.

Men… det är så sabla tråkigt!!! Jag vill ju vara normalviktig, jag vill inte vara överviktig - som jag då fortfarande är om man ser på BMI och sånt.

Och jag fattar fortfarande inte hur jag kan lägga på mig 4-6 kg på en vecka - och sen ligga kvar där!

Nej, så nu tänker jag gå runt och sura och vara besviken ett tag. Sen får vi hoppas att det går över. Jag var i alla fall och tränade i morse.

Jag är ofta ensam där. Skönt. Men jag inser att jag antagligen skulle träna mer om jag hade en PT (personal trainer). Men där är jag inte ännu…

Jag tänkte på deltagarna i Biggest loser idag när jag satt där vid mina maskiner. Där går det inte att slappa, det är träning, träning, träning. Och så tappar de 5-6 kg i veckan också. Fast det verkar inte helt hälsosamt. Men effektivt…

De har stora speglar på gymmet. Det är inte bara det som är stort. Min mage är också stor. Och den hänger. Gör magövningar, men det känns inte som om det gör så stor skillnad. Och det går inte att gå i tajta tröjor egentligen. Men ibland gör jag det ändå. Det är också tråkigt. Så när jag ändå går och är besviken på vikten så tar jag med det här med magen också.

Bläää…

Jag hade väl inte mer än skrivit färdigt förra bloggposten innan jag fick en släng av ont i ryggen/magen igen. Det kom direkt efter jag ätit lunch, då jag tog två små bitar av gårdagens pizza. Det kommer jag inte att göra om…

Jag var utslagen i fem timmar. Låg och kved på soffan, var på toa, låg på soffan…

Och sen plötsligt var det över. Konstigt. Men jag kommer definitivt att bli mer vaksam på vad jag stoppar i mig i fortsättningen. Pizza går bort (kunde jag ju räknat ut med vitt mjöl och mycket fett).

I övrigt är jag väl inte heller så pigg. Det är inte så himla kul i familjen. Barnen är i övre tonåren och lever mer och mer sina egna liv. Det är helt i sin ordning, men tar tid att vänja sig vid. Maken lever också sitt eget liv och det känns inte som vi har så mycket gemensamt just nu alls.

Vaknade i natt och var så arg, så arg… Vi fick väl pratat lite i morse, men… vi har ju pratat om det här så många gånger förut, utan att det går in. Ja, jag vet inte…

Jag har ju startat en resa, ett nytt liv egentligen. Det är svårt för alla att hänga med, det är svårt för mig att hänga med. Men det är inte roligt när man känner att det närmaste rämnar.

Nu kommer flera dagars ledighet. Jag skall vara på sommarstället, sonen på läger, dottern träffa kompisar och maken vaktar hus och dotter… Så får vi väl se vad som händer sen.

Ingen träning, ingen ordning

Det har gått ett tag sedan jag skrev senast.

Det som har hänt är att inte så mycket har hänt. Jag har varit förkyld, så jag har inte vågat eller orkat träna. Inte särskilt mycket förkyld, men så där så att det har känts oövervinnligt att gå och träna. Det är väl inte så där lysande egentligen för jag har inte gjort något annat heller (dvs promenerat eller så).

Vikten står fortfarande still. Det är oerhört retligt. Det är som om jag har fått ett kladdpapper på mig som jag försöker skaka av mig - men som inte vill lossna. Superjobbigt.

Och då hamnar jag i de gamla vanorna igen… Glömmer att äta, stoppar i mig fel saker (och mår illa…) Så lätt det är att hamna i fel dike, så lätt det är att göra det som man alltid har gjort.

Förra lördagen var min faster och hälsade på. När jag låg på sjukhuset så pratade hon ofta om de skulle komma och hälsa på oss, sitta och prata och vi skulle se en film (vi har ett biorum hemma). Och nu äntligen blev detta av. Det var mycket trevligt.

Och vi fick prata lite om hur det hade varit, hur det är nu och maken fick vara med också. Han fick frågan om vad han tycker. Han såg på mig och så "Det blir nog bra så småningom". Jag blir aldrig klok på den karln. Jag vet att han var tveksam till att jag skulle göra operationen. Men vad menar han? Jag har inte frågat - kanske är jag rädd för svaret.

Jag har rest en del den sista tiden, det funkar ganska bra. Men det är kanske också därför som det har varit lätt att ta till gamla vanor. Det tråkigaste är när man sover på hotell och inte kan njuta av att sitta vid en stor frukostbuffé. För jag orkar ju bara en hård macka i alla fall. Trots att det finns en massa andra goa saker där. Men det är ju ett I-landsproblem.

Förra söndagen fyllde svågern 50 år och han bjöd ut oss på Heaven 23. Det var mycket gott och trevligt.

Jag talade med hovmästaren och bad om små portioner. Jag och dottern åt tre-rätters och de övriga fem-rätters. Det fungerade alldeles utmärkt och var synnerligen supergott. Och jag mådde utmärkt. Tog lax till förrätt och torskrygg till huvudrätt samt ost till efterrätt. Eftersom de övriga åt fem-rätters så dröjde det ju mellan rätterna, vilket nog passade mig alldeles utmärkt.

I ett bottenlöst hav

Igår var den första vardagen i augusti och jag visste att de öppnat operationsplaneringen igen i Uppsala. Åtminstone trodde jag det.

Jag ringde dit igår förmiddag och fick prata med henne som planerade. Då visade det sig att det inte alls hade börjat planera ännu. Utan de skulle börja planera i början av september. Detta på grund av ett operationsstopp av planerade operationer över sommaren, för att spara pengar.

Och det var ingen idé att jag ringde igen, för de kunde inte börja planera tidigare - och alla de som hade varit på läkarbesök i april var före mig i kön.

Och detta innebär att jag inte kan få besked förrän tidigast i september. Och man skall gå på pulver i minst 4-5 veckor innan operationen. Vilken innebär att operationen inte kan komma till stånd förrän i oktober - tidigast.

Det hade inte spelat mig så stor roll om jag vetat ett datum i oktober - då hade jag i alla fall varit inställd på något. Men nu vet jag ingenting. Jag ringde för att jag ville veta datumet, för att jag i god tid skulle kunna börja med pulver - gärna åtta veckor innan. Men nu vet jag ingenting…

Jag fullständig föll i ett bottenlöst hav, kändes det som. Jag ville ju ha ett besked!!!

Jag grät och äldsta barnet sa lite försiktig - "men du får ju operationen i alla fall" - men så känns det inte nu! Maken var lite mer oförstående. Kunde nog inte riktigt förstå varför det kändes så hopplöst just nu.

För ett par dagar sedan hörde jag ett program på P1. Det handlade om personer som söker sig inom EU för att göra operationer. De intervjuade bland annat en tjej från Göteborg som åkt till Tyskland för att göra sin gastric bypass-operation.

Hon var nöjd med operationen. Och hon hade sedan fått uppföljningen i Göteborg. Hon hade hittat ett företag som hjälpte till med alla papper och praktiska saker inför en operation. (Med i programmet var också en spanjor som kom till Göteborg för att operera in en benprotes, på ett helt annat sätt än de gjorde i Spanien. Så det är inte bara svenskar som åker utomlands - även andra EU-medborgare kommer till Sverige).

När jag hörde programmet så kändes det inte som ett alternativ - men nu börjar jag undra om det kanske inte är det i alla fall.