Strålskador i efterskott

Oj… ser att jag skrev senast i maj. Kan väl bara säga att det där med modifasten slutade jag med till sonens student 3 juni. Och får återkomma till hur jag ska lösa det i fortsättningen.

Men nu vill jag återknyta till min bröstcancer. De senaste tre-fyra veckorna har jag varit väldigt öm i bröstet och i armhålan (där de strålade). Till slut så kändes det inte alls bra och jag blev faktiskt lite orolig. Bestämde mig för att ringa och fråga.

Fick inte tag på dem första dagen (ringde alldeles för sent en fredag).

Ringde på måndagen och fick inte tag på dem då heller. (Hade fått flera nummer och testade både avdelning och rådgivning och kirurgen  osv.)

Ringde på tisdagen - och fick då veta att den rådgivning som är mellan 14-15.30 under sommaren är flyttad till 8-9.30.

Så då blev det att ringa nästa dag… Men om de kunde meddelat detta när de hade automatisk telefonsvarare kanske?

I alla fall - när jag äntligen fick en människa i andra änden, som kunde svara på mina frågor och inte bara skicka vidare mig så berättade hon att det kunde bli så här efter ett par månader. Det är alltså strål"skador". Bröstet blir ömt och ändrar färg. Känns hårt och konstigt. Och det är precis det som har hänt.

Om det fortsätter i två-tre veckor till så kunde jag höra av mig igen - annars var det helt normalt. Och det kändes ju skönt.

När det gäller vikten så har jag bestämt att jag ska ha semestern färdigt (slutar den 12 augusti) och sen är det verkligheten som gäller. Har pratat med en kompis och vi har funderat på 5:2 metoden. Vi får se om det fungerar. När jag var och tog min B-12 spruta i mitten på juli så kollade jag mitt blodtryck. Det ligger lite högt trots tabletter så något måste ju göras.

Frisk och fet

I måndags hade jag min sista strålning. 25 gånger har jag nu fått strålning runt operationsplatsen på brösten och runt lymfan. Bröstet har blivit rödare och mer irriterat. Även runt lymfan är det rött. Men det är helt normalt och kommer tydligen också att eskalera men sedan klinga av inom två veckor säger de.

Efter att jag fått den sista strålningsdosen så fick jag träffa en läkare. Det var ingen av de tre läkare jag träffat förut. En trevlig dam som tittade på mig, tittade i min journal, frågade om jag hade några frågor (som jag inte kom på då) och sen var det klart.

En sköterska, som också var med, gav mig fler förband och visade hur jag kunde göra och frågade om det var något mer jag undrade. Då kom jag på frågan.

"-Är jag frisk nu?"

Ja, var svaret. Egentligen så hade jag ju blivit av med cancern redan vid operationen. Och strålningen är för säkerhets skull. Eftersom de sett att det blivit så bra resultat när man strålar också. Så nu är jag frisk! Hurra!

Läkaren berättade att jag skulle bli kallad till mammografi om ett år. Då räknar de ett år efter läkarebesöket - vilket tydligen är det besöket som jag gjorde i december. Men hon kunde inte se att det stod någon notering i min journal om att det skulle skickas en kallelse. Så jag fick uppmaningen att ringa själv om jag inte hade hört något i december. Jaja…

Så nu är jag alltså frisk. Men jag är fet! Jag har ju gått upp en massa i vikt. Kläderna sitter illa. Jag ser ju att jag är fet igen. Jag vågade till slut också ställa mig på vågen och konstaterade att det var så.

Jag var med dottern och gympade zumba i måndags förmiddag. Jag var störst av alla där. Det här funkar inte längre!

Grejen är ju att jag vet precis vad som måste göras. Det svåra är att göra det.

Nu ska jag i alla fall fira påsk - sen får jag ta tag i detta.

Glad påsk till er alla!

Tre av fem klara

Så har jag klarat av tre strålningsveckor utav fem. Känns skönt att det mindre än hälften kvar. Jag är lika fascinerad varje dag över att jag får detta. Jag känner mig ju inte sjuk. Jag kommer dit, känner mig hur fräsch som helst. Får min strålning och drar ut igen.

Och samtidigt ser jag ju alla dessa människor som har cancer både här och där. Som är rejält sjuka. Som kommer i rullstolar och sjukhussängar. Som kommer med vaktmästare och ambulanser. Som är så jättesjuka. Och så jag! Otroligt att de satsar detta på mig!

Så här ser det ut i strålningsrummet. Jag ligger på britsen och håller armarna i ställningarna över huvudet. Benen vilar på den röda kudden. Och sen flyttar sig den gråa strålningsapparaten runt mig i olika vinklar. Den vita lilla skärmen ser jag med hjälp av en spegel och med hjälp av den ser jag hur jag andas. Andningen registreras med hjälp av en givare som de klistrar på mig.

Jag har blivit tatuerad med små prickar, så att givarna och strålningen blir på samma ställe varje dag. De kollar också med hjälp av röntgen med jämna mellanrum.

Men nån modifast har det inte blivit av. Det "sket" sig med en gång helt enkelt. Ett annat liv, en annan gång.