Tjatet lönade sig

Ni som har läst bloggen förut vet att jag har talat om maken. Maken som snarkar… Maken som inte motionerar. Och som stör min nattsömn.

Jag har länge bett att han ska göra något åt sin snarkning, men han svarar bara att han inte snarkar. Men så fick vi låna en film som handlade om farlig snarkning. Den såg vi och jag tror det tog skruv. För jag tror att han kände igen sig.

Jag har också bett honom under drygt ett år att gå och göra en läkarundersökning, för jag var rädd att han hade högt blodtryck. (med den snarkningen och övervikten var det ingen svår gissning). Och till slut…

Nu har han varit hos läkaren. De har gjort en rejäl undersökning på honom, framåt och bakåt och hitåt och ditåt. Blodprover och röntgen och allt. Mätning och vägning. Ett dygn med blodtrycksmanschett för att få ett bra underlag.

Detta har resulterat i att han har fått cortinsonspray mot polyperna i näsan som orsakade snarkning. Han har fått xenical för att gå ner i vikt. Och han har fått blodtryckssänkande medicin - eftersom blodtrycket var mycket högt.

Det här känns väldigt bra, för jag har varit orolig. Givetvis. Läkaren har till och med ringt efter ett par dagar för att följa upp hur det går. Läkaren ville också att han skulle börja motionera, men det har tyvärr bara resulterat i två promenader hittills.

Snarkningarna har väl blivit lite bättre, men just nu är han på kurs i Stockholm och jag upptäcker att jag sover mycket bättre, utan att bli störd det minsta. Trots att jag sover med öronproppar jämt.

På tal om att motionera. Jag går ju till gymmet tre gånger i veckan. De senaste veckorna har jag upptäckt att det har blivit betydligt fler motionärer där på morgonen. Jag är sällan ensam längre och ibland är apparaterna upptagna där jag brukar vara. Det är ju egentligen roligt - men lite ovanligt för mig.

På resande fot

Jag har haft semester. I knappt fyra veckor.

Första veckan var vi på ett familjeläger som vi var med på för tolvfte (heter det och stavas så?) gången. Ett läger där man bland annat äter mat och fikar regelbundet (som någon annan lagar och diskar!) Däremellan umgås man och går på undervisning. Mycket fritid också. Fick bland annat ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar - nämligen körsång. Det var roligt.

Men jag upptäckte en sak som jag alltid måste ha med mig på resa. Nämligen katrinplommon och krossad kli. För när det gått två dagar så höll det återigen på att bli stopp. Nja, inte så illa som de andra gångerna, för nu såg jag tecknen mycket tidigare. Men det blev en färd till ICA Maxi i Alingsås för inköp av dessa viktiga komplement i min kost. Sen löste det sig (hahaha…)

När vi var på lägret så stängde jag av min "matochsov"-klocka. Då fick vi ju ändå mat så regelbundet. Jag har inte satt på den igen, men kommer att göra det efter helgen. (Just nu är jag i Uppsala på ett jobb och det funkar inte att min telefon plötsligt börjar larma).

Jag tror verkligen att jag behöver den där klockan för att få ordning på mitt ätande. Nu har vi varit hela familjen hemma (olika många pga ungdomarna flyger och far på olika grejer). Men det är ju bara jag som behöver mat så regelbundet. Och jag blir grymt irriterad när de andra ifrågasätter (ja, det är väl mest maken då…) att vi skall äta igen eller så.

Jag har vaknat först på semestern. Gått upp, hämtat tidningen, oftast satt mig på altanen med min enkla frukost (mina tabletter och en hård ostmacka samt ett glas vatten) och läst tidningen i lugn och ro. Länge. När det är dags för de andra att komma upp och äta frukost så passar det med en andrafrukost för mig. Men resten av dagen har sett olika ut.

Jag har en make som ALDRIG tränar. Och med det menar jag verkligen ALDRIG! I vår ungdom, för 25 år sedan spelade han lite (verkligen med betoning på LITE) badminton, men nu tränar han ingenting. Och han ser inte träning (av något slag) som en aktivitet han "hinner" lägga in i sitt liv. Om jag till exempel föreslår promenad så vill han inte.

När han kommer hem så lägger han sig i soffan och somnar. Sen ligger han där hela kvällen. Och han snarkar något kopiöst. Det är ett problem för mig, som sedan tre år tillbaka sover med öronproppar för att kunna få sova någorlunda ostört. Men jag vaknar oftast ändå, särskilt tidiga mornar…

Och ni vet hur det är - man kan inte tvinga någon annan att ta tag i sitt liv, men för mig börjar det här bli ett STORT problem. En man som flåsar, är överviktig, äter fel (kopiöst mycket och sällan), snarkar och inte vill träna och inte orkar någonting. Dels är det väldigt tråkigt för mig - men sen är jag rädd för hans hälsa. Han är 53 år. Blodtryck, hjärta, allmän hälsa… Ja… Vad gör man?

Jag och dottern var och tittade på hundvalpar. Hon har velat att vi skall skaffa hund. Nu fyller hon 18 år nästa vecka och det är väl inte många år hon bor kvar hemma. Vi har aldrig haft hund, så jag vet inte hur det är egentligen. Men vi var och tittade på några Jack Russell-hundar (och en annan sort som jag inte kommer ihåg vad den heter).

Alla dessa valpar var tingade, så det var ingen fara. Men vi blev ändå övertygade om att det var en bra idé att kanske ha en hund. (Och jag och dottern brukar inte tycka samma sak, så det gäller att ta chansen när vi gör det). Sonen är helt kallsinnig till förslaget och tycker det är dumt. Maken är också negativt inställd, fast på ett mer positivt sätt.

Jag arbetar ju mycket hemifrån så det skulle vara ett trevligt sällskap för mig. Det skulle också göra att jag kom ut varje dag på en promenad. Och kanske maken också… Till och med dottern skulle kanske ut och promenera, vilket inte heller skulle skada.

Nja… vi får se. Helst skulle jag i så fall vilja ha en "färdig" hund, en som inte är valp. Men vi får se, vi får tänka vidare…

Jag får återkomma med fler funderingar om detta. Och om mitt eget blodtryck och lite andra saker. Nu måste jag rusa iväg till mina uppdrag…