Yes!

Städade under diskbänken och läste på mitt handdiskmedel.

"Fantastisk upplösning av fett"

Tänk om det hade funkat även på människor!

Vi har varit på semester i USA, hela familjen, i två veckor. Två underbara härliga veckor i ett land där allting är stort och mycket. Och då menar jag verkligen stort och mycket. Allt! När jag beställer en liten cappocino så är den lika stor som en mellanstorlek hemma. Läsken kostar nästan ingenting.

Det är inte konstigt att folk ser ut som de gör! Men det fick mig ju inte att må bättre om mig själv. Snarare tvärtom. Jag såg mig själv i dessa människor.

Hade en tanke om att gå på pulver innan vi åkte på semester. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att läsa pappren som jag fick efter operationen för att åter börja äta rätt. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att sätta på min telefon på "ät-sov-klocka" igen. Det har heller inte blivit gjort. Men något måste hända snart!

Kanske kan jag använda fastetiden till att försöka få ordning på det här. Ta en dag i taget. En timme i taget.

Jag lyckades i alla fall ta mig till gymmet i måndags. Det var skönt. Men i onsdags var jag tvungen att vara hemma så att reparatören till diskmaskinen skulle kunna komma (och han lyckades laga maskinen på plats, JIPPI!).

Dagen efter vi kommit hem från semestern var jag på sjukhuset och de ställde in strålningen. Och ritade en massa streck på mig och satte på "plåster" så att strecken skulle sitta kvar. Streck som jag ska ha kvar under hela strålningen. (Som börjar på måndag den 10 mars).

Sen måste jag lära mig att andas med lungorna. Jag som sjunger i kör fyller inte lungorna med luft, jag fyller magen, för att kunna använda stödet. Men nu måste jag alltså fylla lungorna istället. Och det visar sig vara en helt annan teknik.

När jag sedan andas kan jag med hjälp av en monitor se när lungorna är fyllda, och då strålar de (när jag håller andan) och när jag släpper ut luften så slutar de stråla. Detta för att strålningen ska vara så långt borta från hjärtat som möjligt.

Det är fantastiskt vad de kan.

Hela grejen med den här bröstcancern känns helt overklig. Jag känner mig ju inte sjuk. Men jag ser ärret på bröstet. Jag ser de ritade strecken på kroppen. Men jag känner mig inte sjuk. Det är nästan som om det här med strålningen är helt i onödan. Men det är ju bra att det sker.

Jag läser Kristian Gidlunds bok "I kroppen min…". Kristian Gidlund som gick bort i cancer i september förra året. Inte alls samma cancer. Men jag inser ju hur himla bra jag har det. Och hur himla djävligt det kan vara. Hur livet inte alls är rättvist på något sätt.

I morse upptäckte jag ett födelsemärke bak på ryggen som jag inte tänkt på förut. Ett märke som kändes. Och det skrämde mig. Men eftersom jag ska till sjukhuset nästa vecka så tänkte jag att jag kunde ju fråga dem om detta.

Ett eller två?

Efter jag hade varit på läkarbesöket den 5 december var jag förvirrad. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag pratade med vänner och bekanta som hade olika erfarenheter. Och det stående rådet som jag fick var att ta bort hela bröstet.

Det var ju den helt säkra metoden som garanterade att cancern skulle vara borta.

Vi åkte till London under Luciahelgen, jag och maken. Det var mycket trevligt. Och jag pratade och funderade mycket om hur jag skulle göra. Och jag var helt övertygad att jag skulle ta bort bröstet. Jag började ställa in mig på detta.

Men när vi kom hem från London låg där en kallelse till att träffa en onkolog. Det var redan på torsdagen och jag bad maken följa med.

Den onkologen var en ung kvinnlig läkare och hon var så bra. Lugn och sansad. Hon sa att all sjuk vävnad var borta. Och att strålningen var minst lika bra som att operera bort hela bröstet. Hon tittade och klämde. Allt såg bra ut.

Det kändes så tryggt och bra när vi hade pratat med henne. Så det blir strålning och jag behåller bröstet. Eftersom vi ska åka iväg hela familjen två veckor under februarilovet så bestämde vi att försöka få igång strålningen vecka nio efter semestern. Det känns bra.

Läkaren sa också att strålningen skulle gå till på ett nytt sätt. Det är ju vänster sida som ska strålas och där sitter hjärtat och lungor. Jag hade ingen tanke på detta. Men för att minska strålningen på dessa organ kommer man att använda en metod som bygger på att man bara stålar när jag andas (eller om det var när jag andas ut). Det är otroligt vad de kommer på.

Nu är det nytt år och jag var i morse och tränade. Nu måste jag verkligen komma igång med bättre mathållning och försöka gå ner i vikt av igen. Jag hade en idé att jag skulle börja med pulver igen, typ som i dag. Men… så är det så mycket som händer och därför blev det inget med det. Men jag måste verkligen försöka - för det här håller inte. Och det funkar inte att skylla på cancern heller. För det vill jag inte. Och jag vill ju inte förlora allt det jag uppnådde med operationen och allt vad det innebar.

Så två bröst - och en vår där jag ska försöka gå ner igen. Det är min ambition för 2014.

Semester

När jag var på min ett-årskontroll var jag på ett flerdagars sammanträde i Uppsala. Direkt från detta möte åkte jag på semester tillsammans med sonen till Israel. Vi var på en pilgrimsresa i 10 dagar och åkte runt i Israel tillsammans med en grupp.

Det var en mycket trevlig resa och vi fick uppleva mycket.

Jag funderade en del på hur det skulle fungera för mig med maten och om det skulle bli några problem. Men jag hade tagit med katrinplommon hemifrån. Och jag hade tagit med hårda mackor som jag kunde äta som mellanmål. De hade inte så mycket hårt bröd där.

Till frukost blev det ost (oftast skuren i kuber) och keso. Ibland någon frukt. Men jag orkar inte äta så mycket till frukost.
Till lunch åt vi ofta falafel - det funkade bra. Men jag orkade inte äta upp brödet givetvis. På kvällen åt vi middag på hotellet, vilket fungerade väldigt bra. De hade fyra rätter att välja mellan. Fisk, kyckling, kött eller vegetariskt. Sen fanns det ett bord där man kunde välja pasta, ris, potatis eller liknande. Och ett stort grönsaksbord med massa olika grönsaker. (fast varken kolhydrater eller grönsaker orkade jag).

Som sagt, det fungerade bra - men det var bra att ha med mina hårda mackor, det "räddade" mig.

Jag hade varit så duktig och tagit med mina träningskläder, för jag tänkte att jag skulle träna när jag var på hotellen. Det visade sig att inget av hotellet hade motionsrum. Däremot fanns det utomhusträningsplatser.

Jag trodde först det var lekplatser - men det visade sig att det var träningsredskap. De byggde på att du använde din egen vikt - vilket gjorde att alla (från små till stora) kunde använda redskapet. Varför har vi inga sådan här i Sverige? Tänk om de satte upp lite träningsredskap bredvid lekplatserna så kunde mammor och pappor träna lite samtidigt som de var på lekplatsen med sina barn. Det vore väl något?

Häromdagen fick jag ett brev från Uppsala akademiska sjukhus. De ville veta hur jag mår ett år efter operationen. Det var två papper att fylla i. Om mitt hälsotillstånd, allmäntillstånd och psykiska tillstånd. Alla dessa uppgifter samlas i ett gemensamt register i Örebro som är ett landsomfattande kvalitetsregister inom obesitaskirurgin.

Syftet med registret är att:

• utveckla och övervaka den kirurgiska kvaliteten i omhändertagandet
• utveckla och övervaka effekterna på grundsjukdomen
• minska komplikationerna och ev negativa bieffekter av behandling
• öka kunskapen om sjukdom och behandling

Registret kan man hitta här: http://www.ucr.uu.se/soreg/

Bra att man samlar allt på ett ställe. Sen kan man ju fundera på om det kommer att innebära att det blir liknande råd till alla dem som gör operationen. Som det är nu som är det olika råd med maten, om man bara skall dricka flytande först och sedan mat - eller börja äta direkt, till exempel.

Jag var ute och åt lunch med min goda vän - hon som fick diabetes för precis ett år sedan. Hon har ätit LCHF-dieten och lyckades få ner sitt insulinvärde rejält. Men… när hon inte varit lika noga så har behovet av insulin ökat. Jag jämförde med mitt matintag som också har innehållit betydligt mer kolhydrader än jag brukar äta - och att jag faktiskt är mer "hungrig" och att jag framförallt är väldigt sötsugen. Så vi får försöka skärpa oss bägge två!

Sen inser man att det finns olika problem med det här och maten. Jag fick tipset om den här bloggen. Benjaminimalimaten>> En vän som har ett barn som inte äter. Barnet lider av Laryngomalaci.

Laryngomalaci är en medfödd anatomisk missbildning i strupen. Det är en ovanlig sjukdom med ungefär dubbelt så många drabbade pojkar som flickor.

Laryngomalaci innebär att luftstrupen inte hålls öppen på ett normalt sätt. orsaken är inte känd. Det är den vanligaste orsaken till andningssvårigheter hos nyfödda. Besvären ökar när barnet gråter, anstränger sig eller ammar.

Det ställer mina ätstörningar i en helt annan dager - eller hur? Kan ni sätta er in i hur det är när barnet inte äter? När barnet inte går upp i vikt? Tänk så mycket maten betyder!

På tal om något helt annat… Idag var det stort firande på Kungsgatan i Göteborg. Den är upprustad och det firades med en massa happening och 600 meter tårta! Och jag var där och åt en liten bit.

1-årskontroll

I måndags var jag på min ett-årskontroll i Uppsala. Först träffade jag en dietist och vi gick igenom mina matvanor. Sedan förra besöket så försöker jag ju använda min "mat-klocka". Så jag äter regelbundet.

Men jag går ju inte ner längre. Det är tråkigt. Det vi kom fram till kunde hjälpa var mer motion eller att jag skippade att äta mörk choklad. Det visade sig att det blir lite mycket i längden, även om det bara är några rutor… om dagen… *skäms lite*

Sen träffade jag läkaren. Ja, det vill säga, honom hade jag ju aldrig mött förut. Han hade inte fått alla blodproven som jag tog i Göteborg, utan det var bara två svar som hade kommit till honom. Så jag fick göra om blodproven. Men han tänkte skriva ut mig till Göteborg för han tyckte allt såg bra ut. Men när jag började fråga en massa frågor om varför jag inte går ner mer eller varför magen är så svullen… då bestämde han sig för att jag skall komma tillbaka om ett år igen. För två-årskontroll.

Känns bra att allt är OK.

Jag gick upp på min avdelning efter besöket. Ville se hur det var och se om jag kände igen någon. Så jag tog hissen upp, men när jag kom dit så var det ingen där jag kände igen så jag vände och gick igen. Men det var lite gott att ha gjort det. Så var det klart så att säga.

I onsdags träffade jag en av tjejerna jag lärde känna på sjukhuset. Hon gjorde operationen för två års sedan drygt. Det var väldigt roligt att träffas igen efter ett år. Vi har hållit kontakt över facebook. Vi gick ut och åt lunch, det var mycket trevligt.

Nu skall jag åka på semester i 10 dagar tillsammans med sonen. Det skall också bli väldigt trevligt, även om det har varit en massa planerande innan (som det alltid är när man skall vara ledig från jobbet i flera dagar).

Jag hoppas att det kommer att fungera med maten. Jag har bunkrat upp med hårda mackor och katrinplommon. Så hoppas jag att allt kommer att fungera med maten.