Skavsår

Hur börjar man en blogg som man har tänkt att skriva på så länge? Med en lång historiebeskrivning? Eller bara rätt på?

Just nu ligger jag i hängmattan, äntligen. Men det knakar betänklig i repen och jag vågar inte gunga - fast det är något av det skönaste jag vet. Att ligga i hängmattan, med eftermiddagssolen silande ner mellan träden och titta upp på björken ovanför. Jag får hoppas att jag inte ramlar ner…

För två år sedan hade jag inte gjort det (varit rädd för att ramla ner, alltså). För två år sedan hade jag gjort en fantastisk viktresa, med hjälp av obesitaskliniken och hade med hjälp av dem, pulver och dietist gått ner nästan 50 kilo. Jag mådde kanon. Befann mig i…

… och där gick hängmattan sönder. Jag fortsätter istället i en stol…

…jo, jag befann mig i ett tillstånd som jag inte trodde någonsin skulle vara möjligt. Att gå upp i vikt är inget svårt. Men att bli av med vikten är svårt - för att inte säga omöjligt när man står med en övervikt på över 50 kilo. Det är ett berg, ett Himalaya som skall bestigas, erövras. Och när vikten pendlar på ett par kilo bara på ett par dagar, vilket inte är ovanligt när man har en så stor övervikt, ja, i det fallet så känns en viktnedgång övermäktig.

Jag fick hjälp (hur det gick till berättar jag en annan gång) av obesitas. Och med hjälp av pulver (jag använde modifast) som enda diet i 12 veckor gick jag ner 26 kilo. Detta var underbart. Att plötsligt kunna resa sig ur stolen utan att behöva stödja sig. Att kunna klä på sig, springa, gå - ja, allt som jag inte kunnat innan. Det kunde jag plötsligt. Och med hjälp av dietisten och en ny omgång av pulver så lyckades jag gå ner nära 50 kilo.

Jag köpte nya kläder, jag kände mig stolt och stark. Jag var så fullständigt övertygad om att jag aldrig, aldrig mer skulle befinna mig i situationen att vara överviktig, aldrig mer skulle jag gå upp i vikt! Aldrig!

Nu sitter jag här - är nästan tillbaka på samma vikt jag hade när jag träffade läkaren första gången och livet är tungt. Både bokstavligt och bildligt talat. Dock har jag fått en remiss för operation och kommer att få denna gjord i höst.

Operation var inget jag hade tänkt att jag skulle göra när jag började för fyra år sedan, eller ens under "resan". Det var helt uteslutet - jag lyckades ju gå ner i vikt ändå! Jag vet att jag hörde en kvinna berätta om sin operation på radion och hur hon gått ner tjugo kilo - och jag tänkte "men det har ju jag också gjort, utan operation".

Nu känns det som sista och enda utvägen om jag inte skall tillbringa resten av mitt liv som extremt överviktig. För det vill jag inte.

Och sen ett par dagar sen har jag fått skavsår mellan benen också… i värmen och med byxor som sitter åt. Skavsår! Vad fasen skall man göra då? Sluta gå? Sätta sig med benen isär och lufta… Nej, det här går inte!