Skämmigt

Det är ett tag sedan jag skrev. Det kan man fundera på. Jag har funderat på det de närmaste dagarna.

Jag tror jag skäms. Skäms för att jag inte går ner i vikt. Skäms för att jag stoppar i mig en massa sött. Skäms för att jag letar i skåpen efter sånt där som jag vet att jag inte ska äta. Skäms för att jag ibland mår så illa så jag kräks eller måste ta en "inte-må-illa"tablett.

Nu blir det ju inte bättre för att jag låter bli att skriva på bloggen. Och det blir ju inte bättre för att jag skäms heller.

Så ut med det bara! Jag har blivit väldigt sötsugen, jag faller för frestelsen och jag måste ta tag i detta! Så där… phu… så var det ute.

Jag har gjort två saker till som jag vill dela.

Det ena är att jag nu har gjort mina tre gånger med min personliga tränare. Och jag har fått olika övningar som jag gör när jag är på gymmet. Det är lite roligare än när jag bara gick dit och gjorde samma sak hela tiden. Det är också övningar som går att göra på sommaren, även när jag inte är på gymmet. (Det kräver dock ett kvastskaft, som jag önskar mig i morsdags-present). Det är bra och jag ska försöka vara duktig och hålla på även när jag inte är på gymmet.

För det andra så var jag och tog min B-12 spruta för en vecka sedan. Jag passade på att ta mitt blodtryck också, som jag brukar. Då visade det sig att blodtrycket var högt. 150/95. Inte så himla lyckat. Men jag var lite stressad, det är mycket just nu. Så i dag var jag och tog ett nytt blodtryck och denna gången var jag hos distriktssköterskan. Det var ju en upplevelse i sig.

Jag har träffat henne förut, för många år sedan, när jag gick och tog mitt blodtryck och åt tabletter. Men jag vet inte om hon kände igen mig. Det verkade heller inte som om hon hade någon aning om varför jag var där. Läser de inte journalerna innan de tar in en ny patient? För hon verkade heller inte veta något alls om mig.

Det började med att jag fick ligga och vila, efter att hon satt på mig manschetten. En manschett som hon fick gå och byta eftersom den hon hade var för liten… eller? Jag vet inte, jag är säker på vilken manschett de använt på labbet. Men det här kändes lite onödigt. (hon mätte först - och sen så sa hon, nej, jag måste gå och byta till en större manschett…)

I alla fall, hon tog trycket och det visade sig fortfarande vara högt. I alla fall undertrycket. 140/90. Så jag ska dit igen. Sen försökte hon tala allvar med mig. Satte sig bredvid mig och började långsamt säga… - Jag antar att du inte röker? Nej, svarar jag. - Hur har du det med motion? - Jag tränar tre dagar i veckan på gymmet… -Jaha? … det var ju bra…

Jag märkte ju att hon ville närma sig min vikt på ett eller annat sätt. Men när jag nu tränade så kunde hon inte ge sig på det. Heller. Då "slog jag till" och berättade att jag var opererad (för jag behövde nya kalktabletter och behövde ett nytt recept). Då insåg hon att det väl inte var så mycket mer att prata om.

Det var en ganska märklig situation som jag känner mig ganska kluven till. Och jag undrar varför hon inte hade läst min journal. Där borde det stå lite bakgrund. Eller gör det inte det? Jag är lite besviken måste jag säga.

Ja, så här är det alltså nu.
Sötsug - äter för mycket sött och mår illa (ibland). Måste sluta med det och få ordning på matvanorna.
För högt blodtryck - ska kolla igen om 1,5 vecka.
Tränar tre gånger i veckan - och det är lite roligare. Med betoning på lite.