Ger mig själv en uppmuntrande klapp på axeln!

Så har vi flyttat hem från sommarstället. När vi gick igenom almanackan så var det bara att inse att sommaren var helt slut, vad anbelangar övernattningar i sommarhuset. Varenda helg var uppbokad med större eller mindre saker - fram till mitten av oktober. Så nu har vi tömt kylskåp, frys, skafferi och tagit ur alla sängkläder, och flyttat hem till stan.

I söndags var jag med kamraterna på ett sånt där gott "kompismöte" igen. Vi var ute vid Sillvik vid kusten och hade en toppendag. Det fick bli "raw"food eftersom det saknades bränsle till stormköket. Men det gjorde inget utan fungerade underbart. Vi pratade, delade, vilade och bara fyllde på. Härligt.

På måndagen återupptog jag mina gamla vanor - det vill säga - gå till gymmet! Det var ju en stund sen sist. Tog väl inte i så jag storknade direkt, men det funkade. På eftermiddagen så överraskade jag mig själv med att cykla ner till stan för att gå på ett möte. Och sen cyklade jag hem. Hej och hå. Tisdag vilade jag. Men idag onsdag var jag på gymmet igen (därav den uppmuntrande klappen på axeln). Tog i lite mer idag. Kände också vilka muskler som jag verkligen inte använt på hela sommaren men som väckts upp på gymmet. Det känns bra det här.

Idag såg jag den här nyheten på nätet (den finns i många tidningar bla DN.se)

Fetmaoperation ökar missbruksrisk

Den vanligaste typen av fetmaoperationer ökar risken för alkoholmissbruk, skriver Dagens Medicin. Enligt en svensk studie gör operationen att kickarna av att dricka blir starkare.

Den metod som avses är så kallad gastric bypass, där magsäck och tolvfingertarm "kopplas bort", vilket är den vanligaste metoden i dag.

Operationen gör att kroppen tar upp alkohol snabbare, eftersom tillgången till ett enzym som finns i magen och som bryter ner alkohol försvinner.

Jag kan förstå det här. Direkt efter operationen drack jag inget. Det tog flera månader innan jag prövade något. Men nu vågar jag dricka lite alkohol. Ett halvt glas vin till maten eller så. Men jag känner ju väldigt snabbt av alkoholen. Igår kväll tog jag 0,5 cm Sabralikör i ett litet glas och satt och sippade på. Jag blev snurrig i huvudet direkt. Så jag kan verkligen förstå att detta är ett problem - särskilt om matmissbruket bara flyttar sig till ett annat missbruk och man inte får stöd och hjälp.

För det kan jag ju känna själv. Särskilt när man som jag valt att opereras i ett annat landsting. Man måste hålla efter själv - det är ingen annan som gör det åt mig. Jag går själv upp till vårdcentralen och kollar mitt blodtryck (ingen som kallar) jag går själv upp och tar min B-vitaminspruta (ingen som kallar) ingen samtalsuppföljning, ingen diskussion om förändrad livsstil eller så… Det gäller att vara frisk för att kunna vara sjuk (tja eller hur man nu skall uttrycka det). Det gäller att man vågar ta helt ansvar för sitt liv, hur man mår och vågar ta de förändringar som blir med en stor viktnedgång.

Ja, på tal om stor viktnedgång förresten. Den här sommaren har det verkligen stått still. +2kg -2 kg, fram och tillbaka. Det blev inte bättre när vi flyttade hem till stan, med ny våg. Eller vågen på gymmet. Men det är väl bara att rätta sig efter de nya förutsättningarna och försöka få ordning på kroppen, livet och allting…

Jo, det var ju det där med hunden… Det har visat sig att en av de valpar som vi var och tittade på, dottern och jag, nu finns till salu. Så jag och dottern försöker köra en övertalningskampanj för att få med oss fler i familjen på vår idé…

Varför är det så olika?

För ett litet tag sedan träffade jag en vän jag lärt känna genom obesitaskliniken här i Göteborg. Vi gick i samma KBT-grupp som ordnades på kliniken.

Nu hade hon också fått göra en operation och den gjorde hon i början av april. Vi kunde bara konstatera att det fungerade väldigt olika på olika ställen.

Hon hade gjort operationen i Kristianstad. Där gjorde man bara sådana operationer. Jag hittade en blogg som tillhör en annan person som har opererats i Kristianstad. Läs här hur det går till>>

Det är alltså så att man skall ha gått ner ett visst antal kilo innan man kommer dit (det är ju samma som i Uppsala). Anledningen är ju att det skall bli enklare för dem att göra operationen vid titthålskirurgin.

De kommer alltså ner dagen innan, sover över på ett gästhem, sen är det sju personer som gör en operation under dagen. En person i timmen, in och ut…
Efter två eller tre dagar får man åka hem (jo, det är ju som det var i Uppsala också, egentligen). Men den stora skillnaden är ju att här äter de inte mat direkt. Utan först äter de soppor i flera veckor, sedan äter man passerad mat i flera veckor - sedan får man börja äta riktig mat. De hade träffar med dietist och läkare före och efter operationen.

Eftersom kliniken bara gör den här typen av operation på det här stället så verkar de väl insatta och informativa. Men… jag bara undrar - varför är det så stor skillnad på vad man får göra efter operationen? Varför ser råden så himla olika ut? Var finns forskningsresultaten på vilken metod som fungerar bäst? För det verkar konstigt att ingen skulle forska på det.

Jag funderar på vad som skulle hänt med mig om jag hade gjort operationen på ett liknande sätt. Och ändå fått mitt läckage. Hade läckaget läkt av sig själv (för nu var det ju ett litet läckage) eller hade det blivit värre? För att det läckt ut lite, lite hela tiden… Det går kanske inte att få svar på den frågan.

Min vän mår superbra i alla fall. Och det gör jag nu också. Så det är bara att konstatera att det verkar fungera med båda metoderna. Vi är båda nöjda med våra operationer.