Choklad som medicin

Ibland hör man vad man vill höra. I går var en av nyheterna som de berättade på radion att choklad var bra mot stroke. Om en man äter 60 gram choklad i veckan så minskar risken för stroke med 17%. Och sambandet har redan bevisats förut när det gäller kvinnor.

GP: Choklad medicin mot stroke>>

Det är sådant som jag gillar att höra. Sådan information tar jag göra till mig och lägger på minnet. Det känns bra.

Det som också känns bra är att jag har börjat träna igen. Nu har jag flyttat hem till stan efter att ha varit på landet hela sommaren. Och även om min intention var god i början av sommaren (regelbundna promenader som skulle följas av ett litet gymnastikprogram med pinne och hantlar) så gick den idén mest i stå. Jag kom aldrig iväg på den där promenaden på morgonen, eller eftermiddagen, eller kvällen…

Men nu bor vi i stan igen och jag har kommit iväg och träna igen. Känns ganska OK. Men fortfarande lika tråkigt.

Jag var också på vårdcentralen i veckan och tog blodtrycket. Tyvärr var det inte så lågt som man kunde hoppas, utan lite för högt, både över och undertryck. Om det berodde på att jag var stressad och att dottern var med och just hade "retat" mig (genom att inte svara på frågor och var just så där "härligt" tonårstrevlig som bara hon kan) eller om det faktiskt beror på att jag har just ett högt blodtryck vet jag inte. Men det är ju så livet är. Hela tiden. Jag får se om läkaren tycker att medicinen ska höjas eller inte.

Jag har inte gått ner något mer under sommaren. Snarare tvärtom. Och det är inte så kul. I den facebook-grupp som jag är med, där vi som är opererade delar tankar och erfarenheter med varandra så är det många som berättar om hur många kilo de har gått ner. Massor! Supermassor!!! Det är lite deprimerande. Jag har inte haft samma "tur". Jag står och stampar och jag har gjort så i ett år. Det är inte kul.

Det beror säkert på mig själv. Jag kan säkert äta bättre, motionera mer och allt det där. Men det hade varit väldigt mycket roligare om kilona bara rann av mig också.

I oktober är det två år sedan jag opererades. Jag undrar om jag kommer att kallas till ett nytt återbesök i Uppsala då, som de lovade förra året. Och jag funderar på vad jag ska säga.
Får nog tänka lite på det…