Fuck cancer!

För tre år sedan låg jag på sjukhuset i Uppsala. Slangar i magen och jag åt ingenting. Men jag var i princip frisk. Jag hade själv utsatt mig för en operation som jag trodde skulle hjälpa mig.

Och det gjorde den. Jag gick ner i vikt - men tre år senare är jag ändå inte där jag ville vara viktmässigt. Jag trodde att jag skulle vara i mål. Jag trodde att jag skulle vara "smal". Det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag väger inte så mycket som jag gjorde när jag opererades, men den sista tiden har jag ändå gått upp och jag väger återigen tresiffrigt - vilket verkligen är en varningsklocka. Jag har också fått problem med blodtrycket och går nu till vårdcentralen för att kolla upp det och se om jag eventuellt behöver höja dosen.

En annan varningsklocka är ju att kläderna sitter mer illa igen. Och att jag var tvungen att gå och köpa nya byxor och att jag då fick gå till avdelningen för större storlekar.

Detta var inte så jag tänkte ha det.

Men nu har det stött till ytterligare en komplikation.

I september hade jag fått kallelse till mammografi. Jag glömde bort tiden (!) men kom efter ett par dagar på det, letade upp kallelsen, ringde och fick en ny tid. Var och gjorde mammografin. Efter cirka en vecka fick jag en ny kallelse där de ville göra en uppföljning. Detta hände förra gången också, så jag var inte så orolig egentligen.

De gjorde en ny mammografi och de gjorde punktion och tog vävnadsprover. Läkaren hörde sedan av sig efter en vecka. De ville göra ytterligare test. Istället för att göra en ny punktion med grövre nål (vilket är rutinen) så skickade de mig till magnetröntgen för det ger en mycket säkrare diagnos.

I torsdags var jag och träffade läkaren och fick beskedet att jag har bröstcancer i vänster bröst. Jag ska opereras den 29 november. Jag kommer sedan rutinmässigt också att få strålning efter en månad. Det känns konstigt. Egentligen har jag nog alltid vetat att jag skulle få bröstcancer, det var väl bara en fråga om när. Eller - tja, jag vet inte… Just nu känns det ganska overkligt i alla fall. Jag är ju inte sjuk. Jag mår inte dåligt. Jag har inte ont. Det är ju precis som innan jag var hos läkaren. Fast nu vet jag att jag har cancer. Bara ordet  - CANCER! Det är läskigt att säga och tänka.

Vi berättade för barnen på kvällen. De har inte sagt så mycket och det är ju inte så mycket att säga heller. Dagen efter berättade vi för föräldrarna som ändå var hos oss och åt middag (eftersom det var höstlov och dottern var hemma från folkhögskolan). De blev givetvis ganska tagna, men sa inte så mycket heller. Svärmor har också haft bröstcancer för 15 år sedan. Hon fick det dock när hon var över 70 år. Men det gick ju bra och det känns skönt.

Egentligen så känns det som om det här kommer att gå bra också.

Kanske får den här bloggen lite annan inriktning. Kanske är det så att jag kommer att skriva om min cancer i stället för mina funderingar om vikten. Vi får se.

FUCK CANCER!