Yes!

Städade under diskbänken och läste på mitt handdiskmedel.

"Fantastisk upplösning av fett"

Tänk om det hade funkat även på människor!

Vi har varit på semester i USA, hela familjen, i två veckor. Två underbara härliga veckor i ett land där allting är stort och mycket. Och då menar jag verkligen stort och mycket. Allt! När jag beställer en liten cappocino så är den lika stor som en mellanstorlek hemma. Läsken kostar nästan ingenting.

Det är inte konstigt att folk ser ut som de gör! Men det fick mig ju inte att må bättre om mig själv. Snarare tvärtom. Jag såg mig själv i dessa människor.

Hade en tanke om att gå på pulver innan vi åkte på semester. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att läsa pappren som jag fick efter operationen för att åter börja äta rätt. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att sätta på min telefon på "ät-sov-klocka" igen. Det har heller inte blivit gjort. Men något måste hända snart!

Kanske kan jag använda fastetiden till att försöka få ordning på det här. Ta en dag i taget. En timme i taget.

Jag lyckades i alla fall ta mig till gymmet i måndags. Det var skönt. Men i onsdags var jag tvungen att vara hemma så att reparatören till diskmaskinen skulle kunna komma (och han lyckades laga maskinen på plats, JIPPI!).

Dagen efter vi kommit hem från semestern var jag på sjukhuset och de ställde in strålningen. Och ritade en massa streck på mig och satte på "plåster" så att strecken skulle sitta kvar. Streck som jag ska ha kvar under hela strålningen. (Som börjar på måndag den 10 mars).

Sen måste jag lära mig att andas med lungorna. Jag som sjunger i kör fyller inte lungorna med luft, jag fyller magen, för att kunna använda stödet. Men nu måste jag alltså fylla lungorna istället. Och det visar sig vara en helt annan teknik.

När jag sedan andas kan jag med hjälp av en monitor se när lungorna är fyllda, och då strålar de (när jag håller andan) och när jag släpper ut luften så slutar de stråla. Detta för att strålningen ska vara så långt borta från hjärtat som möjligt.

Det är fantastiskt vad de kan.

Hela grejen med den här bröstcancern känns helt overklig. Jag känner mig ju inte sjuk. Men jag ser ärret på bröstet. Jag ser de ritade strecken på kroppen. Men jag känner mig inte sjuk. Det är nästan som om det här med strålningen är helt i onödan. Men det är ju bra att det sker.

Jag läser Kristian Gidlunds bok "I kroppen min…". Kristian Gidlund som gick bort i cancer i september förra året. Inte alls samma cancer. Men jag inser ju hur himla bra jag har det. Och hur himla djävligt det kan vara. Hur livet inte alls är rättvist på något sätt.

I morse upptäckte jag ett födelsemärke bak på ryggen som jag inte tänkt på förut. Ett märke som kändes. Och det skrämde mig. Men eftersom jag ska till sjukhuset nästa vecka så tänkte jag att jag kunde ju fråga dem om detta.