Strålskador i efterskott

Oj… ser att jag skrev senast i maj. Kan väl bara säga att det där med modifasten slutade jag med till sonens student 3 juni. Och får återkomma till hur jag ska lösa det i fortsättningen.

Men nu vill jag återknyta till min bröstcancer. De senaste tre-fyra veckorna har jag varit väldigt öm i bröstet och i armhålan (där de strålade). Till slut så kändes det inte alls bra och jag blev faktiskt lite orolig. Bestämde mig för att ringa och fråga.

Fick inte tag på dem första dagen (ringde alldeles för sent en fredag).

Ringde på måndagen och fick inte tag på dem då heller. (Hade fått flera nummer och testade både avdelning och rådgivning och kirurgen  osv.)

Ringde på tisdagen - och fick då veta att den rådgivning som är mellan 14-15.30 under sommaren är flyttad till 8-9.30.

Så då blev det att ringa nästa dag… Men om de kunde meddelat detta när de hade automatisk telefonsvarare kanske?

I alla fall - när jag äntligen fick en människa i andra änden, som kunde svara på mina frågor och inte bara skicka vidare mig så berättade hon att det kunde bli så här efter ett par månader. Det är alltså strål"skador". Bröstet blir ömt och ändrar färg. Känns hårt och konstigt. Och det är precis det som har hänt.

Om det fortsätter i två-tre veckor till så kunde jag höra av mig igen - annars var det helt normalt. Och det kändes ju skönt.

När det gäller vikten så har jag bestämt att jag ska ha semestern färdigt (slutar den 12 augusti) och sen är det verkligheten som gäller. Har pratat med en kompis och vi har funderat på 5:2 metoden. Vi får se om det fungerar. När jag var och tog min B-12 spruta i mitten på juli så kollade jag mitt blodtryck. Det ligger lite högt trots tabletter så något måste ju göras.

Yes!

Städade under diskbänken och läste på mitt handdiskmedel.

"Fantastisk upplösning av fett"

Tänk om det hade funkat även på människor!

Vi har varit på semester i USA, hela familjen, i två veckor. Två underbara härliga veckor i ett land där allting är stort och mycket. Och då menar jag verkligen stort och mycket. Allt! När jag beställer en liten cappocino så är den lika stor som en mellanstorlek hemma. Läsken kostar nästan ingenting.

Det är inte konstigt att folk ser ut som de gör! Men det fick mig ju inte att må bättre om mig själv. Snarare tvärtom. Jag såg mig själv i dessa människor.

Hade en tanke om att gå på pulver innan vi åkte på semester. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att läsa pappren som jag fick efter operationen för att åter börja äta rätt. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att sätta på min telefon på "ät-sov-klocka" igen. Det har heller inte blivit gjort. Men något måste hända snart!

Kanske kan jag använda fastetiden till att försöka få ordning på det här. Ta en dag i taget. En timme i taget.

Jag lyckades i alla fall ta mig till gymmet i måndags. Det var skönt. Men i onsdags var jag tvungen att vara hemma så att reparatören till diskmaskinen skulle kunna komma (och han lyckades laga maskinen på plats, JIPPI!).

Dagen efter vi kommit hem från semestern var jag på sjukhuset och de ställde in strålningen. Och ritade en massa streck på mig och satte på "plåster" så att strecken skulle sitta kvar. Streck som jag ska ha kvar under hela strålningen. (Som börjar på måndag den 10 mars).

Sen måste jag lära mig att andas med lungorna. Jag som sjunger i kör fyller inte lungorna med luft, jag fyller magen, för att kunna använda stödet. Men nu måste jag alltså fylla lungorna istället. Och det visar sig vara en helt annan teknik.

När jag sedan andas kan jag med hjälp av en monitor se när lungorna är fyllda, och då strålar de (när jag håller andan) och när jag släpper ut luften så slutar de stråla. Detta för att strålningen ska vara så långt borta från hjärtat som möjligt.

Det är fantastiskt vad de kan.

Hela grejen med den här bröstcancern känns helt overklig. Jag känner mig ju inte sjuk. Men jag ser ärret på bröstet. Jag ser de ritade strecken på kroppen. Men jag känner mig inte sjuk. Det är nästan som om det här med strålningen är helt i onödan. Men det är ju bra att det sker.

Jag läser Kristian Gidlunds bok "I kroppen min…". Kristian Gidlund som gick bort i cancer i september förra året. Inte alls samma cancer. Men jag inser ju hur himla bra jag har det. Och hur himla djävligt det kan vara. Hur livet inte alls är rättvist på något sätt.

I morse upptäckte jag ett födelsemärke bak på ryggen som jag inte tänkt på förut. Ett märke som kändes. Och det skrämde mig. Men eftersom jag ska till sjukhuset nästa vecka så tänkte jag att jag kunde ju fråga dem om detta.

Ett stort och ett litet

Ni vet hur det är - det ena bröstet är lite större än det andra. Det är egentligen inget man märker i vanliga fall.

(Hörde på "På spåret" att Lena Ph visst kallar sina bröst för "Humle och Dumle". Nja, något sådan gör jag inte. )

Men det har tyvärr blivit så att det är det mindre bröstet som blivit ännu mindre. Och därför har det större bröstet blivit ännu större… jag ser det nu när jag tar på BHn.

Men visst är det typiskt. Om de nu skulle ta bort något så kunde det ju varit i det "stora" bröstet, så det blev mer jämt…

Jag har fått kallelsen till strålningen. Jag ska göra alla inställningar i slutet på februari (när vi kommit hem från semestern) och sedan börjar strålningen den 10 mars. Jag skulle gissa att den håller på i fem veckor.

Det känns bra att kunna planera och veta när strålningen blir av.

Nu var det vikten då… Jag har i veckan försökt att börja dricka pulver igen, bara för att komma igång. Det går väl sådär… Jag skulle så gärna vilja gå ner i vikt innan vi åker på semester vecka 7. För det här är inte bra. Och jag känner hur hopplösheten när det gäller vikten håller på att gripa tag i mig igen.

Det var ju inte så det skulle vara…Skiit!

Operationen är klar

Nu är jag opererad. Jag fick en återbudstid, så istället för att behöva vänta till den 29 november opererades jag den 12 november. Det var väldigt skönt inser jag nu efteråt.

Väntan - utan att veta vad det är för cancer, utan att veta vad som behöver göras efteråt - då är det skönt att processen har satt igång.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag har cancer. Det är liksom svårt att ta in.

Operationen gick bra. Jag var först på sjukhuset måndagen den 11 november. Då satte de in en ståltråd i bröstet på mig - för att läkaren sedan skulle hitta rätt när operationen gjordes. Sen fick jag gå och ta en del prover. Och sen var jag på avdelningen och pratade med sköterskan. Och sen var jag och fick kontrast som är svagt radioaktivt. Det var för att de skulle hitta lymfporten och kunna ta bort den.

På tisdagen var jag på sjukhuset kl 06.00. Det ösregnade ute. Maken var snäll och körde mig. Så fick jag ta på mig sjukhuskläder (duschat i descutan hade jag ju gjort hemma både på måndagen och tisdagen). Sen kördes jag iväg i kulveterna till operationen. Fick nålar (är svårstucken så det tog ett tag) och sen körde de in mig på salen.

När jag vaknade upp så har de skurit bort en sektor i bröstet, de celler som var förändrade. Som tur var fanns det inget i lymfan, så den behövde de inte ta bort, bara det provet som skickades iväg på snabbanalys.

Nu är allt skickat på utredning och när jag ska på återbesöket så får jag reda på vad som kommer att hända. Ska det räcka med strålningen eller ska det kompletteras med något mer?

Det var väldigt skönt att de inte behövde ta bort hela lymfan.

När jag kom upp på avdelningen igen så var jag trött. Jag hade inte sovit så mycket på natten och jag slumrade bort större delen av eftermiddagen. På kvällen kom maken och hälsade på. Jag delade rum med två män. Kändes lite konstigt.

På kvällen somnade jag ganska tidigt - med öronproppar. Men vaknade vid midnatt av att mina rumskamrater snarkade, andades väldigt konstigt och pratade högt i sömnen. Jag tillbringade därför resten av natten i dagrummet, läsandes, tittandes på TV och sovandes i tvåmanssoffan.

På onsdagen blev jag utskriven efter att jag pratat med sjukgymnasten och de tittat på mina förband. Det vara skönt att komma hem och få ligga i sin egen soffa, titta på TV och sova i sin egen säng på natten.

Jag har inte ont. Det stramar lite i såren och jag vet inte hur bröstet ser ut egentligen, under förbandet. Jag har fått en BH som jag ska ha som förband - den sitter förfärligt illa och inga kläder passar. Men det är så här det kommer att vara nu ett tag.

Jag är glad att de upptäckte detta i tid - förhoppningsvis!

På kirurgavdelningen där jag låg var det många olika operationer som hade gjorts. Bland annat låg det en kille där som gjort en gastric sleeve. Han hade ont men såg fram emot att få komma hem. Det var en lite annan operation än den jag gjorde för tre år sedan. Jag hoppas att det ska gå bra för honom.

Fuck cancer!

För tre år sedan låg jag på sjukhuset i Uppsala. Slangar i magen och jag åt ingenting. Men jag var i princip frisk. Jag hade själv utsatt mig för en operation som jag trodde skulle hjälpa mig.

Och det gjorde den. Jag gick ner i vikt - men tre år senare är jag ändå inte där jag ville vara viktmässigt. Jag trodde att jag skulle vara i mål. Jag trodde att jag skulle vara "smal". Det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag väger inte så mycket som jag gjorde när jag opererades, men den sista tiden har jag ändå gått upp och jag väger återigen tresiffrigt - vilket verkligen är en varningsklocka. Jag har också fått problem med blodtrycket och går nu till vårdcentralen för att kolla upp det och se om jag eventuellt behöver höja dosen.

En annan varningsklocka är ju att kläderna sitter mer illa igen. Och att jag var tvungen att gå och köpa nya byxor och att jag då fick gå till avdelningen för större storlekar.

Detta var inte så jag tänkte ha det.

Men nu har det stött till ytterligare en komplikation.

I september hade jag fått kallelse till mammografi. Jag glömde bort tiden (!) men kom efter ett par dagar på det, letade upp kallelsen, ringde och fick en ny tid. Var och gjorde mammografin. Efter cirka en vecka fick jag en ny kallelse där de ville göra en uppföljning. Detta hände förra gången också, så jag var inte så orolig egentligen.

De gjorde en ny mammografi och de gjorde punktion och tog vävnadsprover. Läkaren hörde sedan av sig efter en vecka. De ville göra ytterligare test. Istället för att göra en ny punktion med grövre nål (vilket är rutinen) så skickade de mig till magnetröntgen för det ger en mycket säkrare diagnos.

I torsdags var jag och träffade läkaren och fick beskedet att jag har bröstcancer i vänster bröst. Jag ska opereras den 29 november. Jag kommer sedan rutinmässigt också att få strålning efter en månad. Det känns konstigt. Egentligen har jag nog alltid vetat att jag skulle få bröstcancer, det var väl bara en fråga om när. Eller - tja, jag vet inte… Just nu känns det ganska overkligt i alla fall. Jag är ju inte sjuk. Jag mår inte dåligt. Jag har inte ont. Det är ju precis som innan jag var hos läkaren. Fast nu vet jag att jag har cancer. Bara ordet  - CANCER! Det är läskigt att säga och tänka.

Vi berättade för barnen på kvällen. De har inte sagt så mycket och det är ju inte så mycket att säga heller. Dagen efter berättade vi för föräldrarna som ändå var hos oss och åt middag (eftersom det var höstlov och dottern var hemma från folkhögskolan). De blev givetvis ganska tagna, men sa inte så mycket heller. Svärmor har också haft bröstcancer för 15 år sedan. Hon fick det dock när hon var över 70 år. Men det gick ju bra och det känns skönt.

Egentligen så känns det som om det här kommer att gå bra också.

Kanske får den här bloggen lite annan inriktning. Kanske är det så att jag kommer att skriva om min cancer i stället för mina funderingar om vikten. Vi får se.

FUCK CANCER!