Att bli opererad är inte lösningen för att bli smal. Det
börjar jag bli mer och mer medveten om ju längre tiden går.
På något sätt trodde jag det - att jag skulle slippa tänka
själv och att kilona bara skulle rinna av mig. Men så är det inte. Det står i
all tydlig dager. När jag ser mig i spegeln. När jag försöker komma i mina
kläder. När jag inser att jag plötsligt klär mig i säck och aska igen… tja,
eller snarare stora tält…
Jag läser en länk på facebook - om att man opererar unga
människor innan de fyllt 18 år.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=577705
Barn med svår fetma magopereras. Vad ska man tycka om det?
Ja, jag kan nog tycka det är bra. Det är förfärligt att ha svår fetma och känna
det alldeles hopplöst. Men jag hoppas verkligen att dessa ungdomar i så fall
också får hjälp och får en ordentlig uppföljning, hjälp att hantera maten och
att hantera "huvudet" - tänket i hur man ser och hanterar mat
Själv inser jag att jag måste göra något åt det här. Nu ska
vi strax åka iväg på två veckors semester till USA. Jag hade en idé om att jag
innan resan skulle gå på pulver för att komma ner i vikt, men det gick ju inte
så bra. Det blir till att ta tag i detta när jag kommer hem
I november fyller jag 50 år. Jag trodde att jag skulle vara
smal(are) då. Det är jag inte (även om jag inte är så stor som jag var som
störst). Men om jag ska komma ner i "matchvikt" så gäller det att
lägga in en högre växel!
Läste en skvallertidning häromdagen. Det stod om den kvinnliga
skådespelaren som spelar med i "Gilbert Grape", hon som spelar den feta mamman som inte kommer ur huset.
Det står att hon är
överviktsopererad, men att hon i dag är så stor att hon inte kommer utanför huset.
Det skulle kunna vara jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar