Halvtid i semestern

Så har drygt halva semestern gått. Vi började med att åka på ett läger i fem dagar. Det var elfte året i rad vi var där och för två år sedan var jag smal och alla gratulerade och det kändes så bra. Förra året hade jag börjat gå upp - och i år…

Ja, ja, men vet ni - jag tror aldrig jag har fått så många komplimanger från olika människor. Vänner på lägret som kom och sa att jag var fantastisk, vacker, inspirerande osv. (och det hade inget att göra med min vikt utan med mig som person!) Jag grät av lycka med rodnaden på mina kinder många gånger. Det var roligt. Karameller att suga på. Ja, eller… det kanske inte var den bästa liknelsen förståss…

Fem dagar på läger. Mat vid bestämda tider. Bra. Men jag upptäckte att jag var hungrig mellan målen. Hur knäppt var det på en skala då? Vi fick ju mat hela tiden! Men jag kom ut på några promenader, inte långa, men dock promenader.

Jag har en mycket god vän som började sina promenader med att gå ute i fem minuter. För det var så långt hon orkade då. Sen ökade tiden och längden med styrkan och orken. Och detta har jag tagit till mig. Jag behöver inte börja med att gå i en timme eller så. Utan jag försöker se till att jag är ute på en sväng varje dag. Jag har nästan lyckats varje dag - nästan…

Att bara hålla mig till mat vid frukost, lunch och middag har inte varit lika lätt (eller rättare sagt - det har inte gått alls). Jag tror jag förträngde den målsättningen ganska omedelbart efter jag satt den. Var nyttigt för mig att läsa igenom min bloggpost igen…

Häromdagen var jag på Ullared. Gick hela dagen i affären och köpte bara två T-shirt och en blus (till mig - det blir liiite mer till övriga familjen). Jag skall ju inte ha kläder i den här storleken! När jag kom hem på kvällen upptäckte jag att mina ben såg ut så här!

Det gjorde inte ont, men det ser ju förfärligt ut. Efter två dygn har det börjat blekna lite. Kan det vara ansträngningen av att gå hela dagen på det hårda golvet? Att blodkärlen spruckit? Inte vet jag - men vackert var det inte!

Jag försökte ringa till Uppsala igår för att höra om de gjort någon lista för operationen till hösten. Jag skall ju gå på fyra veckor pulver innan operationen, och bara jag vet datumet så kan jag gå på åtta veckor pulver. Men jag måste ju veta när det blir! Och eftersom jag inte fått veta datumet och jag skall äta pulver minst fyra veckor så kan ju operationen inte blir förrän början på september - tidigast… Men de har semesterstängt och ingen svarade, inte ens en telefonsvarare. Så jag får försöka nästa vecka istället. De sa i maj att de skulle göra schema i augusti.

Om två veckor skall jag på ett ganska stort 50-årskalas. I början av sommaren, när vi blev bjudna, så hade jag nästan drömt om att jag redan var opererad. Eller att jag blivit smalare i alla fall. Summan av dessa drömmar är att jag väger mer än någonsin. Men nu har jag bestämt vad jag skall ha på mig. Ett par svarta byxor (de där för 49 kr på Lindex) en svart T-shirt (69 kr på Ullared) och en stor knallröd jacka (med svart knapp) som jag köpte för ett par år sedan.

Yngsta barnet konfirmerades förra veckan. Jag har sedan sett mig själv på foto och video. Jag visste att jag blivit stor - tjock - men inte att det var SÅ stor, SÅ tjock… Men varför? Min självbild är ju ungefär samma hela tiden. Fast det nu är svårare att ta mig upp i låga soffor, eller i och ur bilen. Det kanske är dags att ta fram de där pappren från KBT- undervisningen jag fick på obesitasmottagningen igen…