Igår kom jag inte ut på någon promenad. Jag var ute med en kamrat och handlade, men ingen promenad, ingen motionsaktivitet.

Att jag bestämt mig för att börja äta pulver den 6 september (behöver skriva det igen för att inte skjuta upp det!) känns ibland som en dålig idé. Som när jag läser bloggen 17år127kg. När hon, genom att äta en massa god mat, lyckas gå ner i vikt. Varför skall jag då utsätta mig för pulver? Varför skall jag utsätta mig för operationen och bara få äta lite, lite, lite…
Å andra sidan så hörde jag på TV om en undersökning de gjort på dem som var opererade. De hade undersökt hur mycket de åt och när de åt. Och det visade sig att de åt oftare - men mycket mindre. De kände mättnad och de gick inte upp i vikt.
Helt klart är att jag behöver ha gränserna och reglerna för att mitt viktliv skall bli ett normalt liv och inte det som styr hela mitt liv. För mig blir detta lösningen - och jag gratulerar alla som genom andra vägar hittar samma mål. För jag är övertygad om att vi inte kan göra på samma sätt allihopa, utan att vi alla hittar olika vägar.
Lite oroande är nyheten jag också hörde om en viktopererad som hade fått problem under sin semester och inte var i sin hemkommun och nära sitt sjukhus. Akutsjukhuset där personen sökt hjälp var egentligen inte villiga att hjälpa till och visste inte hur de skulle hantera personen. Det verkar ju inte så bra och begränsar ju en gastric-bypass persons möjligheter att leva ett fritt liv.