Så himla tråkigt…

Nu är jag så himla trött på det här… vikten bara står still. Det är tråkigt att gå och träna. Det är bara tråkigt.

Det var bara det jag ville säga!

Skalle-Per?

Jag har långt hår. Väldigt långt hår.

Men… nu blir jag lite orolig. Varje dag när jag borstar håret så står jag med massor av hår i borsten och i handen. Jag tappar alltså hår. Jo, jag inser att det är något som fattas i kroppen, något som gör att energin går åt till annat än att hålla kvar håret i hårsäckarna. Men vad skall jag göra? Jag vill inte bli skallig. Jag är inte riktigt färdig att klippa av mig håret heller (även om jag har tänkt på det i säkert 25 år!)

När det gäller vikten så verkar jag ha hamnat på den berömda platån nu. Ett kilo ner, ett och ett halvt upp , ett halvt ner, ett upp, ett och ett halvt ner - och så där håller det på. Lite irriterande faktiskt. Men det är bara att kämpa på och gå på träningen. (Där jag för övrigt fick instruktioner på roddmaskinen idag och har därför rott långt!)

Jag har äntligen lyckats leta upp ett måttband och kan därför rapportera de senaste resultaten när det gäller alla mått och vikter. (Det är konstigt att måttbandet alltid försvinner!)

Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 34,4 kg)
Midja (-34,0 cm)
Lår (-17,0 cm)
Knä (-12,0 cm)
Vad (-7,5 cm)
Vrist (-3,0 cm)
Överarm (- 4,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 17 cm)

Ja, det är klart att det är skönt att jag har blivit mindre i omfång. Underbart härligt. Jag har en lång väg kvar - men har kommit en bra bit på vägen. Är så evigt tacksam för att jag har fått den här chansen - även om det blev så jobbigt som det blev. Men sjukhusvistelsen bleknar bort. Dock har jag lite svårt för att se på serien "Sjukhuset" som är inspelad på Uppsala akademiska… Det lockar fram för mycket minnen.

PS Jo, otroligt nog missade jag Qi gongen denna vecka också! Det är osannolikt. 11.30 tittar jag på klockan och inser att jag för en timme sedan skulle vara på gymmet… Men nästa vecka ?!

Vatten, mat och toalettbesök

En av svårigheterna med den här operationen är ju att man måste dricka mycket (ja, det skall man ju alltid göra, men det är på ett sätt viktigare nu). Så jag försöker komma ihåg att dricka. Men det är som sagt svårt.

En av fördelarna med att det ibland är svårt att få i sig tillräckligt med vatten är att man inte behöver gå på toa så ofta. Så nu när jag skulle åka till Skellefteå med nattåget så tänkte jag "inga problem, jag kommer ju inte att bli kissnödig och behöva gå upp". Jag är sällan kissnödig när jag vaknar på morgonen, men går ju alltid.

(hmm… nu känns det nästan som det är lite onödigt mycket information här… men… äh… skit samma)

Anyway, jag åker tåget, sover i liggvagnen - och vaknar tidigt, tidigt på morgonen och är … kissnödig. Likadant när jag åker hem. Jag som hade tänkt mig ha en fördel av av att slippa gå på toa för en gångs skull. Men så kan det gå.

Jag är lite orolig för detta med vattnet och drickandet. Jag tycker mig se att jag är torr och slapp i huden, mer och mer rynkor runt ögonen. Försöker hindra mitt snabba åldrande med hjälp av krämer och salvor. Men det hjälper inte mycket. Det är ju insidan som är det viktigaste.

Så jag måste få en bättre rutin på att dricka vatten.

Har kommit på att jag kan äta 70% choklad. Vilket är gott. Men kanske onödigt? Dock kan man ju inte äta så mycket. Har testat lite olika småkakor och sånt också. Det går väl sådär, känns ofta lite tjuvtjock efteråt - så jag försöker undvika det. Men ibland så sätter suget och de gamla vanorna in.

På gymmet kom ägaren till mig förra veckan och undrade hur det går. Och sen sa han att han tyckte jag skulle lägga till roddmaskinen. Så denna veckan skall han få visa mig hur man gör det. Tydligen tränar man flera muskler på samma gång när man använder den. Skall bli spännande. (obs, det är inte jag på bilden om nu någon skulle tro det…)

Tyvärr har jag inte kommit iväg på Qi Gongen ännu, som jag planerat att gå på varje veckan. En vecka hade jag anmält mig - men glömde bort det för jag satt och jobbade. Har liksom inte fått rutin på att gå dit. Men det får väl bli ändring på det också.

Jag har ätit lunch ute på stan flera gånger den senaste veckan. Det har väl i princip gått bra. Jag har ofta valt någon kyckligssallad eller hamburgare. Men jag får ju ofta lämna hälften eller över det - vilket känns himla onödigt när man betalt helt lunchpris. När det gäller salladerna äter jag upp köttet och lite av grönsakerna - men större delen ligger sedan kvar. När det gäller hamburgaren så kan jag ta någon tugga av brödet - men brukar oftast bara äta hamburgaren och lämna större delen av brödet. Jag tror jag skall beställa mindre portioner istället - för det här blir ju löjligt.

Jag har börjat undra om det är så att det vita brödet gör magen mer svullen och att jag får mer gaser av det. För de gånger när jag ätit mycket bröd så känner jag mig oftare mycket mer uppblåst än när jag bara äter knäckebröd.

Japp - ytterligare ett blogginlägg som inte tillfört så mycket egentligen - men ett bra komihåg för mig själv om inte annat.

Det var luft emellan

Idag har det spöregnat i Göteborg. Så när jag skulle åka in till stan på ett möte tog jag fram min regnrock. När jag tog på mig den så upptäckte jag att den satt inte tajt längre - det var till och med luft emellan. Det var en skön känsla. Förra gången jag använde regnrocken satt den så tajt så den nästan inte gick att stänga…

Bältet i byxorna får jag ha på innersta hålet. Känns också rätt så OK. Förra veckan testade jag alla mina byxor i garderoben. Det finns fortfarande en hög som jag inte kommer i. Och sen var det några som jag rensade bort för att det var alldeles för stora. Det känns också bra!

Jag har inte mätt mig, men jag väger mig regelbundet. Just nu ligger resultatet på -35,5 kg sedan 6 september när jag började med pulver, innan operationen.

Min goda vän, som ungefär samtidigt som jag opererades, upptäckte att hon hade diabetes, hon mår bra nu. Hon äter enligt LCHF-kosten nu och behöver inte ta någon insulin på dagarna. Bara lite på kvällarna för att ligga bra på morgonen. Och hon har gått ner 16 kilo. Hon är jätteduktig och jag är så glad att hon mår bra.

Men vet ni - det är så konstigt, för hennes arbetskamrater ifrågasätter hela tiden hennes matvanor. Ifrågasätter vad hon äter och inte äter. Ifrågasätter varför hon inte äter mer grönsaker, varför hon äter så mycket fett… Men visst är det sjukt! Istället för att bara vara glada för att hon har hittat ett sätt att må bra, gå ner i vikt och hålla sin diabetes i schack så måste hon också hålla på att "försvara" sig mot sina arbetskamrater.

Det är ofta många som blir stressade och störda när någon som är stor plötsligt börjar att gå ner i vikt. Lite lagom kan vara OK - men när vikten rasar och det händer något - då stör detta ordningen. Varför skall det vara på det viset?

Då gäller det att komma ihåg att det gäller att sätta sig själv i första rummet. Det handlar om att må bra och att leva så att man åter blir en normalviktig person. Vägen dit kan se olika ut men vi måste hjälpa varandra och glädjas över varandras framgångar.

Samtal med dietisten

I veckan hade jag telefontid med dietisten. Och punktligt ringde hon upp mig och vi pratade igenom hur en vanlig dag såg ut för mig, vad jag äter osv. Och hon tyckte att jag måste äta ett mellanmål till på eftermiddagarna och givetvis (som jag redan visste) dricka mer vatten.

Hon frågade mig också om jag hade råkat ut för dumping. När man äter för mycket, för fett eller för sött och inte mår bra. Det har bara inträffat någon enstaka gång, så jag sa det. Jag har inte mått dåligt.

På kvällen kom maken hem med en bit smörgåstårta och jag tog en bit av den. Sen mådde jag så dåligt att jag var tvungen att gå på toaletten och få upp den. Nästa dag var jag i stan och åt middag med min vän. Det var en fiskburgare. God, men ganska salt. Efter en stund kände jag att jag inte mådde bra. Försökte med en primperan mot illamående - men det hjälpte inte. Det var bara att ge sig till toaletten. Fick alltså inte ut så mycket av mina pengar den dagen… Men efteråt mådde jag bättre.

Så kan det gå.

Jag har börjat med en liten magövning på gymmet också. En mycket enkel situp med hjälp av en kettelbell på 4 kg. Och det känns i … armarna.

Ja, ja, som gyminstruktören sa - det nya är att man gör en övning som tränar flera muskler på en gång (det är ju himla praktiskt och sparar tid…)

B12 och blodtryck

Det har gått tre månader sedan jag gjorde min operation. Den första skedde ju 11 oktober och omoperationen den 17 oktober. Så nu är det alltså tre månader sen. Jag mår bra. Det har hänt någon gång att jag ätit för fort, så mår jag illa. Det har hänt att jag har ätit för sött, då mår jag också illa. Men det har bara hänt en gång att jag mått så illa att jag har behövt gå och spy, den senaste tiden.

I början av veckan pratade jag med Uppsala för jag ville veta när jag kunde börja träna magen igen. Jag fick prata med den läkare som opererade mig båda gångerna. Han sa att ärret är läkt efter en månad och att det inte skulle vara några problem att börja träna. Så nästa vecka har jag gjort upp med gymmet att jag skall få lite fler övningar. Jag har haft lite ont i magen den här veckan, men jag tror faktiskt att det varit träningsvärk - det kändes dock lite jobbigt inne i magen och ärret var ömt. Men nu är det bättre.

Eftersom det är tre månader sedan operationen var det dags att ta min B12-spruta. När jag fick den första sprutan, när jag var på sjukhuset var jag helt öm i flera veckor. Ja, det är fortfarande så att jag har känselbortfall. Så jag såg inte fram emot att få en ny spruta.

Jag åkte till vårdcentralen för att få hjälp. Det visade sig dock att denna spruta inte kändes någonting. Det bara stang lite när jag fick sprutan, men jag har inget känselbortfall, inga domningar - ingenting. Väldigt skönt.

Passade också på att ta ett blodtryck och det låg bra. Jag hade ju förstås hoppas på att det skulle ligga lite lågt så att jag kunde bli av med mina blodtryckstabletter - men så var inte fallet. Jag har fått en tid till min husläkare och skall träffa henne nästa vecka -så får vi se vad hon säger om alla tabletterna.

Sammanlagt, sedan den 6 september (fyra månader) så har jag gått ner 33,3 kg - vilket är väldigt, väldigt skönt. Det är en lång kvar - men jag har kommit en bra bit på väg.

Extra skatt för feta

Läste i tidningen i morse om kommunalrådet Stefan Hanna som hade på förslag att införa en skatt för människor som äter och dricker för mycket.
Läs hans blogginlägg här>>

Det har blivit mycket reaktioner på det här blogginlägget och jag läste på internet att hans parti, Centerpartiet, satt i krismöte för att diskutera.

En av hans partikamrater tyckte att Hannas utspel behövde ett seriöst bemötande. Läs Fredrick Federleys artikel här>>
Federley avslutar sin artikel

Vi människor måste få göra våra egna val om vi inte totalt ska kontrolleras av staten. Även om en sådan vedervärdiga utveckling skulle få slå rot på djupet så skulle vi hitta sätt att ta oss runt det. Vi får helt enkelt leva med att vi inte är likadana. Vi får leva med att vi inte är ett idealt folkhem-samhälle med mamma, pappa och två barn. Vi är som folk är mest, lite olika och ibland gör vi rätt val. Ibland gör vi fel val. Oavsett vilket så måste vi få bestämma själva och politiker ska akta sig för att straffbeskatta enskilda och utsätta dem för smälek.

Går vi in på en sådan bana är det snart sagt ingen som kommer undan att stå utklädd till ett djur för allmän beskådan eller som inte får sig en särskild skatt riktad just mot den personen. Orimligheten i det talar för sig självt och vi kanske nu kan lägga denna debatt åt sidan till förmån för debatter som verkligen tarvar vår uppmärksamhet och uppfinningsrikedom men dock utan straffbeskattning och smälek inblandat.

Ja, visst är det intressant att det är så lätt att ge sig på "de som är feta och dricker för mycket". Jag undrar vad Hanna egentligen tänkte sig att åstadkomma med sitt blogginlägg. Om han hade velat ha en seriös debatt om folkhälsan så är kanske inte en skatt för de som "inte sköter sig" (vem som nu skall sätta de gränserna) det klokaste.

För visst är folkhälsan superviktig. Vi som har levt (och fortfarande lever) med övervikt vet precis hur viktigt det är att må bra. Att faktiskt vilja orka, att faktiskt vilja kunna låta bli, att faktiskt vilja må bra…

Tyvärr tror jag inte att det blir en endast seriös diskussion om folkhälsan på grund av det här. Om det istället hade blivit en diskussion om hur mycket gymnastik barn och ungdomar får i skolan, om maten de äter i skolan och när de kommer hem, om hur man skall klara av att laga bra mat trots att man är ensamstående eller två fulltidsjobbande personer i en familj. Det hade varit mer realistiskt.