Extra skatt för feta

Läste i tidningen i morse om kommunalrådet Stefan Hanna som hade på förslag att införa en skatt för människor som äter och dricker för mycket.
Läs hans blogginlägg här>>

Det har blivit mycket reaktioner på det här blogginlägget och jag läste på internet att hans parti, Centerpartiet, satt i krismöte för att diskutera.

En av hans partikamrater tyckte att Hannas utspel behövde ett seriöst bemötande. Läs Fredrick Federleys artikel här>>
Federley avslutar sin artikel

Vi människor måste få göra våra egna val om vi inte totalt ska kontrolleras av staten. Även om en sådan vedervärdiga utveckling skulle få slå rot på djupet så skulle vi hitta sätt att ta oss runt det. Vi får helt enkelt leva med att vi inte är likadana. Vi får leva med att vi inte är ett idealt folkhem-samhälle med mamma, pappa och två barn. Vi är som folk är mest, lite olika och ibland gör vi rätt val. Ibland gör vi fel val. Oavsett vilket så måste vi få bestämma själva och politiker ska akta sig för att straffbeskatta enskilda och utsätta dem för smälek.

Går vi in på en sådan bana är det snart sagt ingen som kommer undan att stå utklädd till ett djur för allmän beskådan eller som inte får sig en särskild skatt riktad just mot den personen. Orimligheten i det talar för sig självt och vi kanske nu kan lägga denna debatt åt sidan till förmån för debatter som verkligen tarvar vår uppmärksamhet och uppfinningsrikedom men dock utan straffbeskattning och smälek inblandat.

Ja, visst är det intressant att det är så lätt att ge sig på "de som är feta och dricker för mycket". Jag undrar vad Hanna egentligen tänkte sig att åstadkomma med sitt blogginlägg. Om han hade velat ha en seriös debatt om folkhälsan så är kanske inte en skatt för de som "inte sköter sig" (vem som nu skall sätta de gränserna) det klokaste.

För visst är folkhälsan superviktig. Vi som har levt (och fortfarande lever) med övervikt vet precis hur viktigt det är att må bra. Att faktiskt vilja orka, att faktiskt vilja kunna låta bli, att faktiskt vilja må bra…

Tyvärr tror jag inte att det blir en endast seriös diskussion om folkhälsan på grund av det här. Om det istället hade blivit en diskussion om hur mycket gymnastik barn och ungdomar får i skolan, om maten de äter i skolan och när de kommer hem, om hur man skall klara av att laga bra mat trots att man är ensamstående eller två fulltidsjobbande personer i en familj. Det hade varit mer realistiskt.

Jag kom i dem!

Idag testade jag mina shorts, som jag inte kom i i somras, igen. Som jag skrev här>> så kunde jag ju inte få på mig dem förut - men idag kunde jag både dra upp dragskedjan och knäppa knappen. De satt ju inte så himla löst - men det är inte shortsväder ännu, så det gör inget. När det är shortsväder - då skall de sitta perfekt! (Kanske till och med för stora?)

Och shortsen som jag var tvungen att köpa och använda i somras (som jag slet ut så att jag fått lappa och laga…) de sitter så löst att jag blir tvungen att använda både skärp och hängslen.

Det är svårt nu under julhelgen känner jag. Det är så mycket godsaker framme hela tiden och det finns en så stark vana att bara stoppa saker i munnen. Men… nej… det blir inget med det. Det är så skönt att bara låta bli.

Lite tråkigt att jag blir så mätt så fort - det gäller verkligen att välja vad man vill äta på julbordet. Men det är ju precis som det skall vara och jag är så glad och nöjd med att fungerar så bra.

Tankar vid träningen

Jag läste en bok för drygt ett år sedan. Den heter Otrohetsdieten av Eva Cassady.

Boken handlar om en kvinna, Eva, som är drygt 40 år och som väger 80 kg. Och hennes stora fråga är - kommer någon någonsin att vilja ha henne igen?

(OK - nu stannar vi där… 80 kg… det är en vikt som jag bara kan drömma om… Så den känns inte helt realistisk på det viset. Hennes slutvikt är 54 kg. Hon och jag spelar helt enkelt i helt olika ligor)

Eva är journalist och får en dag uppdraget att intervjua en mycket känd arktitekt - som hon haft ett passionerat kärleksförhållande med under sin ungdomstid. Men hon vill inte göra intervjun när hon väger så mycket, utan skjuter upp intervjun och börjar gå på gym.

Det är här jag börjar känna igen mig (ja, alltså inte att hon skall träffa en annan man än sin make - utan träningen förstås!).

För hon beskriver ganska roligt hur det känns att komma till gymmet, när man är helt novis, när man känner sig stor och klumpig och de där andra vältränade som bara blänger. Nu är det inte riktigt så på mitt gym, men jag tänker ofta på det i alla fall. För visst finns det en massa vältränade människor där också, som lyfter tunga, tunga vikter.

Boken driver friskt med vår tids bantningshets, står det på framsidan. Ja, kanske det… lite rolig är den. Men som sagt, inte riktigt i min liga.

Ett sötsug?

Det harvar på i sina vanliga banor.

Måndag, onsdag, fredag hastar jag iväg till gymmet och genomför mitt lilla program. Känner mig lite duktig och ibland ökar jag vikten på någon maskin. Det är inte superroligt - men det är ett jobb.

Däremot är jag inte så imponerad av min kropp. Magen är fortfarande stor och bullig. När jag gick på pulver så blev magen nästan platt. Det var trevligt. Men nu är den stor och bullig. Och eftersom jag inte har börjat träna magen än (tänkte vänta till efter jul innan jag gör det) så går det inte att träna ner den heller.

Jag funderade också ganska mycket igår på om jag verkligen har förändrat mina matvanor? Jag kom på att jag har nog inte det… Jag skall nog ta och prata med dietisten om det här. För även om jag i princip vet att jag skall äta lunch och middag och allt det där (vilket jag också gör) så känns det ändå som att jag går i skåpen för att fylla på. Fast nu blir det en hård macka med massa leverpastej eller mycket ost eller något annat proteinrikt. Hmm…

Vi hade gäster hemma i lördags och har nu fullt med godis framme. Det är mycket lockande. Väldigt, väldigt lockande… Jag är så nära hela tiden att stoppa en skumtomte eller chokladbit i munnen. Men jag vill inte och jag vågar inte. För jag tänker så här - visst kan det vara att jag kan äta sött (även om vissa inte klarar av det). Men det är ju bättre att låta bli helt än att pröva och sen falla dit. Samma gäller med bullar och kakor. Är så nära, varje gång, att stoppa det i munnen. Men - det är bättre att låta bli helt.

Jag har inte vågat testa mjukt bröd ännu. Kanske blir det till jul, för vi har fått julvört från Jörlanda och det är så gott.

Jag gjorde en vägning och mätning i dag. De flesta måtten hade inte förändrats (eller gått upp något) så det var inte så kul. Men det är klart, det beror säkert på var man mäter osv. Men det fanns några roliga resultat.

Vikten -31 kg sen 6 september.
Brösten -11 cm sedan 6 september.

Jag får njuta av de resultaten så länge.

Jag hade ju mitt "återbesök" över telefon för en dryg vecka sedan och pratade med en sköterska på överviktsenheten. Det var henne jag träffade när jag var där i juni, samt att jag träffade henne på avdelningen. Hon rekommenderade att jag skulle ta B12-sprutor och inte tabletter, för sprutorna var med effektfulla. Det är dags nu igen i januari… Och jag kan fortfarande känna mig bedövad efter den första. Skall nog välja andra "skinkan" denna gång. =)

Annars så verkade hon nöjd med mig, vi samtalade en lång stund om allt. Och jag känner mig ganska trygg. Ja, förutom detta då med mina matvanor, som jag har kommit på nu. Men det skall jag ta upp med dietisten, har fått en telefontid i slutet på januari.

Tänk dig mätt

Hörde på radion i morse att man kan tänka bort sitt sötsug. Det är en undersökning som har testat ett antal personer som fått tänka sig att de har ätit en massa godis - och sen när de blir bjudna så var de inte lika sugna som de som inte hade tänkt sig att de ätit.

Hmm… vad tror vi om det här? Kan det fungera? Nja… kanske. Vad tror du?

Att tänka på godis gör dig inte mer hungrig. Det går nämligen att styra hungerkänslan genom att intensivt tänka på en viss sorts mat, visar en ny studie i Science. Forskare har sett att om man fantiserar om att man äter en viss sorts mat tillräckligt många gånger i rad så äter man också mindre av just den sortens mat när man sen erbjuds den, jämfört med om man inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt maten.

Läs mer här>>

Igår blev jag väldigt sugen på att äta skorpor. Så jag gick ut i köket och gjorde i ordning två skorpor med ost. Tänkte att det skulle gå bra. Men aj, aj, aj… det var nog för söta skorpor. För efter en stund så mådde jag inte riktigt bra och fick gå på toaletten och få upp det. Sen kändes det OK igen. Så ett tips… börja inte med två skorpor. Det hade kanske räckt att äta en skorpa och tänka på den andra…

Idag skall jag på återbesök till Uppsala. Men som tur är skall jag göra det per telefon, vilket är tur med tanke på SJ. Får se vad de säger.

Förfärligt redig

Jag har varit väldigt duktig den senaste tiden. Jag har kommit iväg och tränat på gymmet måndag, onsdag och fredag. Just nu går jag efter julkalendern, för gymmet öppnar 7.30. Då kommer jag dit lagom. I går var jag till och med först där och de hade inte ens hunnit tända upp i lokalen.

Så jag känner mig förfärligt redig och duktig på alla sätt och vis. Det är ren viljestyrka som gör att jag går dig - inget annat. Men kanske kan jag gå dit med hjälp av lust så småningom.

Jag passade på att väga och mäta mig idag.
Så här är senaste resultaten (start 6 september 2010)

Vikt (- 28.6 kg)
Midja (-23,0 cm)
Lår (-13,0 cm)
Knä (-7,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 8 cm)

Jag känner mig helt OK och det fungerar med maten. Kan av vana känna mig sugen på att äta bullar och kakor - inte för att jag vill, utan för att det är en vana. Men… det går inte och då är det faktiskt enkelt att låta bli. Underbart!

Jag har inte ont i magen eller problem på något sätt. Kan, om jag sväljer för stort eller för fort, känna av magen lite, men aldrig några problem. Det är alldeles underbart som sagt.

Jag fryser!!!

Det är så himla kallt hela tiden. Jag fryser, går med tjocka innetofflor, extra tröjor och halsdukar inne. Och ändå så fryser jag nästan hela tiden. Vilket kanske inte är så konstigt när jag inget äter (i förhållande till förut) och kroppen inte har någon mat att förbränna. Nä… jag får se om jag kan hitta riktig varm mat som jag kan äta om det skall fortsätta vara så här kallt hela tiden.

Jag har ju sett en hel del på TV när jag varit sjukskriven. Jag det gör jag fortfarande på kvällarna. Det är vad jag orkar med. På kvällarna brukar jag titta på Biggest Loser från USA. Jag tycker det är ganska bra, de tar tag i problemen, de får kämpa som små blå och det är duktiga och sporrande tränare.

Men en sak stör jag mig på alldeles väldigt. När de har invägningen så blir de besvikna om de bara gått ner ett eller två pounds. 1 pound är 0.454 kg. Det vill säga nästan ett halvt kilo. Och när de "bara" har gått ner ett, två eller tre pounds så är de så besvikna, tränarna står där och bara stirrar och säger "jag förstår inte det här, hon/han har ju tränat så mycket hela veckan" och de går tårögda ner från vågen.

Men… var är insikten om att kroppen kanske inte klarar av att gå ner 3-4 kg i veckan. I femton veckor i sträck. Även om man tränar hela tiden. Det är ju helt orimligt.

Det gör mig irriterad. För det kommer att ställa orimliga förväntningar på alla som försöker gå ner i vikt. Det är mer rimligt att man går ner 0,5-1,5 kg i veckan. Inte mer. Sen är det roligt för deltagarna i Biggest loser att de går så bra för dem, de får kämpa för det också. Men… det vore roligare om de fick godkänt även när det går ner 1 kg i veckan. Även om det är en tävling.