För ett år sedan…

…låg jag i en sjukhussäng på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det är idag ett år sedan min första gastric bypass-operation. Åh, vad jag är glad att vara hemma idag. Åh, så skönt att få sova i sin egen säng, duscha i sin egen dusch, få krama sina ungar och få njuta av att vara hemma.

Men jag är också glad över att jag har gjort operationen. Visst - det var en tuff och jobbig månad som följde på den operationen. Operationsärret efter andra operationen (som "firar" ett år den 17 oktober) är inte vackert. Som en ständig påminnelse om hur det blev.

Men nu är jag ändå nöjd.

Jag träffade en vän som gjorde den här operationen för ca 10 år sedan. Hon tyckte att jag blivit så smal. Fast det är jag ju egentligen inte. Fast ändå… I alla fall så sa hon att viktnedgången kommer att gå i omgångar. Själv förlorade hon 17 kg första veckan! 17 kg!!! 40 kg på ett par månader. Men sen stod det still.

Och kanske är det så. Det var ju likadant när jag gick ner med pulver. Då hamnade jag också på den här plattån, där jag befinner mig nu. Då tog jag till pulver en omgång till för att komma ner. Det känns inte som om detta är en lösning.

Jag får väl helt enkelt prata med dietisten och läkaren när jag är på mitt återbesök den 24 oktober.

Men idag firar jag att det är ett år sedan min operation och att jag lever och att jag är glad och att jag mår bra! Hurra!!!

Check…

Har idag varit uppe på vårdcentralen och tagit en del prover. Fick ju kallelse till Uppsala för ett-årskontroll och har också lyckats flytta den så att jag kan gå dit när jag ändå är i Uppsala vecka 43. Skönt. Blodtrycket låg bra och det var ju skönt med tanke på att jag inte äter några blodtrycksmediciner alls längre.

Vikten står still - det är väldigt irriterande. Jag mätte mig idag, på alla möjliga ställen. Det var väl en och annan centimeter mindre - men inte alls något lysande resultat som jag kunde önska. Men så såg jag siffrorna från när jag mätte mig för ett år sedan - nästan exakt på dagen (då hade jag gått på pulver ca 1 månad).
Vikt -32 kg
Midja -24 cm
Lår -15 cm
Knä -4,5 cm
Överarm -5,5 cm

Så lite skillnad är det ju i det långa perspektivet.

Jag lovade ju en recension av boken "Jakten på den fulländade hälsan" av Pia Vingros. Här kommer den:

Jakten på den fulländade hälsan
Pia Vingros
Beijbom Books
2011
299 sidor

Kan man ha något som en fulländad hälsa? Finns det en lösning på alla hälsoproblemen? Och hur finner man kärleken, går det att hitta den rätta?

Pia Vingros är journalist som har undersökt just de här stora frågorna. Som 19-åring fick hon diagnosen reumatism. Ett möte med en äldre dam som också visade sig vara reumatiker förändrade hennes liv, när hon gick över till att vara vegetarian, enligt Are Waerlands teorier.

Vid 50 år fyllda bestämmer hon sig att löpa linan ut och testa alla teorierna fullt ut under ett år. Och hon startar en blogg där hon berättar hur det går.

Livet mellan 20 och 50 har handlat om att vara vegetarian, fasta, pröva nya metoder för att få förbli frisk, söka kärleken.

Det här är en bok som kommer innanför huden. Att få följa med på en livsresa, funderingar, tankar, bakslag, framgångar.

Jag fick mycket tankar om maten, träning och hur man kan och kanske bör leva för att nå den fulländade hälsan.

Boken avslutas med 108 frågor om hälsa som du alltid velat få svar på.

Jag rekommenderar boken!

Följ Pia Vingros blogg här>>

En bula i huvudet

Jodå… jag lyckades ta mig till träningen när jag var i Uppsala. Måndag, onsdag, fredag. Det var ett trevligt litet gym ett par hundra meter ner på gatan. Ett sånt där gym som var öppet hela dygnet. De hade fina maskiner, cross--trainer med TV. Så plötsligt var det inget svårt att stå där i 20 minuter och träna, samtidigt som jag såg någon dålig såpa.

Jo, bulan ja… Jag försöker ju träna magmusklerna och använder en hantel för att få kraft. Den hade jag lagt på golvet och sedan la jag mig själv för att börja göra mina magövningar. Tjong - huvudet rätt ner i hanteln. Så en tjusig bula i bakhuvudet har jag just nu. Men jag har varit och tränat.

När jag kom hem från Uppsala hade jag fått kallelse till min 1-årskontroll på överviktsenheten. Eftersom jag skall tillbaka till Uppsala vecka 43 i ett annat ärende så skall jag försöka flytta tiden om det går. Så jag slipper åka fram och tillbaka en dag. Hoppas att det går att ordna.

Jag köpte nya strumpbyxor när jag var i Uppsala. Det är väldans trevligt att kunna ta på sig strumpbyxor och så passar de. De går ända upp i grenen. De stramar inte. De passar helt enkelt. Mycket trevligt!

Träning på annan ort

Nu befinner jag mig i Uppsala. Det har inget med operation att göra - utan jag är här på ett möte och jag kommer att vara här hela veckan.

Glad i hågen tog jag därför med mig träningskläderna och tänkte att jag skulle kunna träna som vanligt måndag, onsdag, fredag.

Så när jag checkade in ikväll frågade jag om träningsrummet. Då visade det sig att det var en träningslokal som låg ett par 100 meter bort på gatan… Jag var alltså tvungen att gå dit för att kunna träna. Plötsligt sjönk lusten att träna katastrofalt!

Ödets ironi… när jag behöver ta mig ett par 100 meter så vet jag inte om jag vill träna. Ja, ja, jag får väl sova på saken så får jag se hur jag gör imorgon bitti.

När jag åkte tåget upp så började jag läsa Pia Vingros bok "Jakten på den fulländade hälsan" - mycket lättläst bok och väldigt spännande. Det handlar om hälsan, kärleken och meningen med livet. När jag läst ut den så får jag recensera den.

Bloggtips och boktips

Jag vill tipsa om två bloggar.

Den ena heter Jakten på den fulländade hälsan >> och är skriven av Pia Vingros. Hon kommer också nu i veckorna ut med en bok och kommer att prata om den på bokmässan.
Läs mer om boken här>>

Den andra heter Hälsofrämjande projekt>> och handlar om ett viktiminskningsprojekt över ett år. Det är Maria Gustavsson som skriver den.

Jag är…

… arg, ledsen, besviken och förbannad!

Jag skall förklara varför. För ett par veckor sedan tog batteriet slut i vår våg hemma (efter 6 år…) så vi hade alltså ingen våg hemma längre. Jag hade bara vågen på gymmet. De båda har ju varit ganska samstämmiga så det var ju bra.

Så glad i hågen kom jag till gymmet och efter träningen vägde jag mig. Och hade gått upp 6 kg! Men hallå!!!?? Men jag tänkte det var nog ett enstaka fel. Nästa vecka samma resultat. Jag tänkte att det är nog någon som har ställt om vågen på gymmet.

Men i morse så satte vi in de nya batterierna i vår våg hemma. Och den visade också på en uppgång…

Och jag blev så himla ledsen, förbannad och besviken. Nu är jag ju tillbaka till den där förhatliga plattån där jag låg hela sommaren. Den dippen som kom när jag började träna är borta.

SKIT, SKIT, SKIT, SKIT!!!

Ja, ja, jag vet… Det är egentligen inte hela världen. Och jag mår bra och allt det där.

Men… det är så sabla tråkigt!!! Jag vill ju vara normalviktig, jag vill inte vara överviktig - som jag då fortfarande är om man ser på BMI och sånt.

Och jag fattar fortfarande inte hur jag kan lägga på mig 4-6 kg på en vecka - och sen ligga kvar där!

Nej, så nu tänker jag gå runt och sura och vara besviken ett tag. Sen får vi hoppas att det går över. Jag var i alla fall och tränade i morse.

Jag är ofta ensam där. Skönt. Men jag inser att jag antagligen skulle träna mer om jag hade en PT (personal trainer). Men där är jag inte ännu…

Jag tänkte på deltagarna i Biggest loser idag när jag satt där vid mina maskiner. Där går det inte att slappa, det är träning, träning, träning. Och så tappar de 5-6 kg i veckan också. Fast det verkar inte helt hälsosamt. Men effektivt…

De har stora speglar på gymmet. Det är inte bara det som är stort. Min mage är också stor. Och den hänger. Gör magövningar, men det känns inte som om det gör så stor skillnad. Och det går inte att gå i tajta tröjor egentligen. Men ibland gör jag det ändå. Det är också tråkigt. Så när jag ändå går och är besviken på vikten så tar jag med det här med magen också.

Bra blodtryck

Igår satte min läkare ut den sista lilla blodtryckstabletten. Jag var och tog blodtrycket förra veckan och det låg väldigt bra. Och det tyckte läkaren också och satte därför ut tabletten. Härligt. Jag tar ju ändå tabletter på morgonen (kalk, vitaminer och selicia) men det är skönt att slippa blodtrycksmedicinen.

Den sista veckan har jag fått mycket komplimanger för hur jag ser ut. "Så söt du är! … ja, du var söt förut också… men nu ser du jättefin ut!" och sånt. Det är roligt. Jag känner mig ganska fin också. Trots att jag kanske egentligen vill gå ner 10-12 kg till för att känna mig "i hamn". Men det är en stund kvar innan jag når dit. Om jag räknar ut mitt BMI så ligger jag ju fortfarande på fetma och övervikt. (BMI 31,1 och fettprocent 42,5%) Ditt BMI kan du räkna ut här>>.
Jag vill bara vara normalviktig, det känns att det är en liten bit kvar.

Har funderat på det här med att gå till klädaffären. Förstår inte riktigt hur det skall gå till rent praktiskt. Jag har ju så himla mycket olika kläder i garderoben. Vilket skall jag ta med mig? Skall jag ta allt? Eller skall jag rensa ut innan själv? Kanske kan jag få henne att komma hit istället? Alla T-shirt som jag har olika känslomässiga bindningar till, hur jag jag med dem… Ja, dessa I-landsproblem…

Nu har verkligen hösten kommit till västkusten. Idag har det regnat och blåst och varit förfärligt väder. Har knappt stuckit ut näsan alls. Det är tur att jag släpar mig upp till gymmet tre gånger i veckan i alla fall.