En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.

Inskriven

Nu är jag inskriven på sjukhuset. Jag har fått en säng, men inget rum, så jag ligger ute i korridoren. Men de har satt upp skärmar runt om, så att det ändå skall bli lite privat. Jag kunde valt att gå hem och duscha "hemma" om jag ville - men det är lika enkelt för mig att vara kvar här istället, som att vara hemma hos mina släktingar.

Vi har haft en väldigt bra helg tillsammans och pratat mycket. Om operationen och vad som händer efteråt. Hur det kommer att bli, vad jag måste tänka på, hur jag måste prioritera mig själv och faktiskt ta till mig att detta är en väldigt förändring av livet.

Det är inte alltid så lätta samtal. Men bra!

Nu är jag som sagt inskriven. Jag träffade samma sköterska som jag träffade när jag var här i somras och hade mitt första samtal. De har tagit ett blodprov, jag har fått en spruta med blodförtunnande (som jag skall fortsätta att ta i 14 dagar). Den sprutan svider och var inte alls särskilt trevlig. Namnbandet satte hon på löst för hon sa att jag kommer att svullna så efter operationen.

Jag har inte första operationstiden i morgon utan först vid 11-12-tiden. Jag kommer inte tillbaka till avdelningen förrän vid 18-tiden i morgon kväll.

Är jag nervös? Ja, det är klart jag är. Ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte! Det är ett stort ingrep, men för att jag skall kunna förbli frisk och kunna bli normalviktig så är det detta som behövs.

Men jag kommer att behöva göra saker själv också. Jag måste börja promenera varje dag, mer motion alltså. Jag måste se till att jag väljer den maten jag tycker om, som är nyttig och som är god när jag skall äta. Den lilla mat jag får äta skall jag ju inte "kasta" bort på skräp.

Men för att få perspektiv på detta - just nu pågår insamlingen till Världens barn. Det är ett reportage om jordbävningskatastrofen på Haiti, om barn som måste amputeras, döda barn och vuxna, människor (hjältar!) som håller på att rädda andra människor. Och här sitter jag och skall göra en operation… Det känns konstigt.

Men som Pär från Glada Hudik säger (också från insamlingen) - det är bättre att vara riktigt bra på en sak än halvdålig på tio… Alltså får jag se till att blir riktigt bra på detta - så kan jag också ge mer till alla andra.

Riskerna

Oj, oj, oj… det var nog inte så smart att sätta sig i dagrummet och vänta. Efter en timme gick jag och frågade om jag skulle få träffa läkaren, den så kallade "operatören". Men då sa en i personalen att de gick ronden.

Efter ytterligare en timme tröttnade jag, tog mitt pick och pack och satte mig i soffan utanför expeditionen istället. Då plötsligt kom det en sköterska och sa att hon skulle ringa läkaren. Efter en stund fick jag träffa en läkare, kanske blir det han som opererar på måndag.

Han gick igenom de olika riskerna med mig. Minst fem räknade han upp - skall se om jag kan komma ihåg alla
1. Läckage - det kan bli läckage där de satt ihop magsäcken och kopplat på tunntarmen. Ifall det händer kan man bli väldigt sjuk och behöver dräneras. Det kan i värsta fall ta flera veckor…
2. Tarmvred
3. Blödningar i såren
4. Blodpropp
5. (… hmm… kommer inte ihåg)

Han frågade om jag fortfarande var intresserad av operationen - och det bekräftade jag att jag var. Jag har hört så många som också är så nöjda, så varför skulle jag inte vara en av dem?

Sköterskan jag träffade på förmiddagen berättade mer detaljerat hur själva dagarna på sjukhuset kommer att se ut.

Jag skall alltså in på söndag kl 18.00. Då skall jag duscha med hibiskrubb - samma procedur på morgonen. Troligen blir jag inte den första patienten utan kommer väl att åka ner vid 10.30. Jag har då fått en spruta med blodförtunnande, som jag också skall fortsätta att ta i ca 14 dagar. Jag kan också få lugnande.

När de går in och opererar kommer de att göra fyra olika titthål och göra själva operationen (men det var en av de sakerna som läkaren sa, att går det inte bra så får de ju öppna mig och göra en öppen operation).

När operationen är klar så kommer jag till uppvaket där jag får smärtstillande och de kommer att se till att jag är OK. Vid 18-tiden är jag tillbaka på avdelningen. Sen får jag smärtstillande så fort jag vill ha.

De kommer att försöka få upp mig så fort som möjligt (och jag har ju fått lära mig hur, samt fått en broschyr av sjukgymnasten). Jag kommer också att få dropp. De vill se att blåsan och tarmen (kiss och bajs kan man också säga…) fungerar. Sen får jag börja dricka lite och sen börja äta. Vet inte om det är redan på tisdagen eller om det blir på onsdagen. En kvarts tallrik A-kost, som sköterskan sa…

Jag hade nog inte fattat (eller rättare sagt, inte ens tänkt på) att det faktiskt kan vara lite besvärligt efteråt. Men det spelar ingen roll - jag är övertygad om att detta är rätt, jag ser fram emot att få göra operationen. Hur det blir med efterkontrollen vet jag inte ännu eller var jag kan gå på uppföljning, men jag tänker att det löser sig under veckan som kommer.

Nu är jag hos mina släktingar. Själva är de på teatern just nu och jag har lägenheten för mig själv. Det är skönt efter en hel dag på sjukhuset. Imorgon skall vi åka till deras sommarställe.

Nu är jag i Uppsala

I morse tog jag tåget kl 6.00 från Göteborg. Tanken var att jag sedan skulle ta tåget 9.11 från Stockholm till Uppsala - men eftersom det blev signalfel i Laxå var vi över 35 minuter försenade. Men jag hann med ett tåg som gick 9.38 och min faster kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset.

Först var jag och tog en massa blodprover, fem eller sex rör tror jag det var. Jag brukar vara svår att sticka, men hon klarade detta galant och det kändes ingenting. Sen tog jag mig upp till avdelning 70A2. Där stod jag och väntade utanför buren, som då var full med folk. Ingen tog notis om mig eller sa något till mig eller vände sig om. Jag kände att jag blev mer och mer irriterad. Men då kom den sköterska jag talat med flera gånger på telefon och tog emot och hjälpte mig.

Jag fick träffa en sköterska till, som skulle skriva in mig. Det gick till så att vi stod i korridoren, vi tog en vikt, i korridoren, hon tog puls och temp (i örat) i korridoren - samtidigt som folk passerade och det kändes som vi stod vid städvagnen. Det var väl så där - även om det var en mycket rar sköterska. Efter detta gick vi in på ett rum och jag fick lämna in mina papper som jag hade fyllt i i förväg om hälsa och tillstånd osv. Så hade vi ett inskrivningssamtal där jag fick svara på samma frågor som i formuläret (en del läste hon också i formuläret). Hon berättade också om vad som kommer att hända och hur det blir efter operationen (utvecklar detta i en annan bloggpost tror jag).

När vi var på väg ut så träffade vi sjukgymnasten som också skulle ha ett samtal med mig. Jag kände mig plötsligt väldigt gammal, för sjukgymnasten kändes som om hon var 18-20 år någonting. Men snäll och rar och jag fick en broschyr, en "pipa" som jag skall blåsa i efter operationen och sen vara vi klara.

När det samtalet var slut fick jag en remiss för att göra EKG. Så utrustad med en karta och en remiss gav jag mig iväg och gjorde ett EKG. Det visade sig att där var lunchstängt - men plötsligt kom en sköterska ut och ropade upp mig, i alla fall. De hade ringt från avd och bett att få EKG på mig. Det tog max 2 minuter. Och jag fick frågan om jag brukade ha bra EKG. Ingen aning svarade jag - har ju aldrig gjort det förut. Tydligt var det lika bra som en elitidrottare (eller om det var pulsen - det spelar inte så stor roll, bra var det i alla fall).

Tillbaka till avdelningen igen - nu mötte de upp med en gång. Så fick jag träffa en läkare (efter att han bytt skjorta), för han skulle också göra ett inskrivningssamtal. Det var en lustig prick. Verkade vara ganska ny. Hade heller inte läst journalen, jag fick berätta det mest igen. Han fick flera gånger tänka efter om det var något han hade glömt - blundade och tittade upp taket - tror nästan han "läste" på en lista, så att han fått med allt. Lyssnade, tryckte och bankade lite på mig.

Sen var det dags att träffa en narkosläkare. Så utrustade men en ny karta och mina papper gav jag mig iväg igen. Fick sitta och vänta - och sen kommer det en överläkare och vi sätter oss i ett rum. -Är du frisk, frågar han. Ja, svarar ja. - Röker du? -Nej - Sövd förut? -Ja. Och så kryssar han i en massa kryss, tittar knappt på mig och säger att jag kommer att bli sövd och att det skall gå bra. Och så var det klart.

Jaha…

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Skall träffa "operatören" innan jag får gå härifrån idag. Sitter i dagrummet och väntar. Utanför är det en fin utsikt över staden, vi är på åttonde våningen. Utanför landade just en helikopter på huset bredvid.

Det skall nog bli bra det här. Tror jag…

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

Om en vecka…

Idag har jag vägt och mätt mig. Det går neråt - jag skall sammanfatta siffrorna sedan. Jag har också pratat med Uppsala idag - fick för mig att ringa för att höra hur det var med kön. Fick beskedet att eftersom jag hade varit där i juni (jag som fick för mig att det var i maj… aj, aj) så fick jag vänta 6 månader från det. Det vill säga i december.

Men för 1/2-timme sedan ringde sköterskan och berättade att hon fått ett återbud på måndag! Hon undrade om jag ville ha det. Eftersom jag hade ringt henne i morse och sagt att jag gick på pulver. Jag pratade med maken och sen har jag ringt och tackat ja. Så på måndag skall jag opereras.

Nu känns det upp och ner och fram och tillbaka. Har just beställt tågbiljetter osv. Måste planera och fixa med olika saker så att det funkar för mig att vara borta. Åker upp till Uppsala redan på fredag och skall då träffa narkosen. Sen läggs jag in på söndag kväll. Jag stannar i Uppsala över helgen.

Nu måste jag skynda mig iväg på ett möte. Jag återkommer med mer information.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.